brunheten

Igår hände någonting som ja...det är så fantastisk att jag nästan tappar andan när jag tänker på det fast det har gått över tolv timmar sedan det inträffade.

 

Jag hade gått runt och känt mig arg och stark hela dagen. Drog 45 kilo barn i skrinda hem från dagis men det räckte inte. Jag hade kraft kvar! 

Duschade barnen på kvällen och kände hur något liksom grodde i mig. Under soffmyset efteråt bara kom det till mig: Jag Måste Springa. Det var en känsla som jag, helt ärligt, aldrig tidigare känt i mitt liv så den var något överrumplandet kan man säga!

Så jag sa godnatt till barnen, lät maken ta över, snörde på mig skorna och gick ut. 

Och sen. Sprang. Jag. 

 

Jag sprang över fotbollsplanen och över grusplanen och uppför backen bort mot korset och så vände jag och sprang jag hem. Ända in på gården sprang jag. Fram till dörren. Sprang jag. Jag gick lite också såklart, men inte mer än för att hämta andan. 

 

År av...motionshat är eventuellt över här nu! Eller nej. Motionshatet finns nog kvar. Men år av "jag kan inte" är ta mig fan över. Jag kan ju visst! Skumpa fram i joggingliknande stil.Jag kan! Jag orkar! 

 

Tänk om någon gympalärare hade tagit sig tid att uppmuntra och visa mig, den gymnastik och bollhatande småtjocka tjejen att promenader kan utvecklas! Tänk om någon hade sagt till mig att man KAN springa även INNAN man har blivit vältränad. Man kan springa med mjukmage och trästocksben! 

 

Ja. Detta är sannerligen fantastisk. Men det är många bäckar små som fört mig till mina första stapplande språngsteg. Min vän Anna, som är en om möjligt större motionshatare än jag, började springa för 1.5 år sedan och springer nu lopp och allting! Lady Dahmers tränande och Ninas hurtiga "dagens bästa: kvällspromenaden" har också vart en pepp. Att se att andra kan och att det gör dem gott. Det har helt enkelt gjort mig sugen. 

 

Nu jävlar ska jag köpa mig ett par riktigt dyra joggingskor. Jag har inte velat göra det tidigare då jag tänkt att det inte är nån ide. Men det är det ju faktiskt alldeles uppenbart.

Jag kan faktiskt knappt vänta tills jag ska bege mig ut imorrnkväll igen. (det blir de kvällar då maken lägger barnen). Om det så ösregnar så ska jag ut. Jag är ju en hurtbulle nu!

 

 

Bla de här två låtarna sprang jag till. Vår gamla themesong från gymnasiet:

 

 

 

 

 Lite hårdpop: