brunheten

Har hittat alla mina gamla dagböcker från ungdomen. Jag var så jävla härlig då och dagböckerna är fulla med så jävla klockrena citat. 

Typ

 

och 

 

 

Jag var så jävla vild och galen åren mellan 16 och 19. Vild och galen så att det räcker för resten av livet faktiskt. Skör och känslosam ibland också såklart, särskilt inför de som jag kärade ner mig i. Då tyckte säkert mina kompisar att jag var kär mest hela tiden och det trodde säkert jag själv också. Men nu med tio år på nacken så kan jag ju se precis vilka det var jag brydde mig särskilt om och vilka som inte betydde särskilt mycket alls. Det var inte särskilt många som betydde särskilt mycket. Men de som faktiskt gjorde det har jag faktiskt kontakt med än idag. Inte mycket nej. Men jag kan höras av med dem. Kolla läget, nån gång om året. 

En har just gift sig. En har just fått barn. En annan är snart färdig ingenjör. En fjärde har också barn nu. 

Och det är så fint att ha det så.

 

Det är också himla fint att tänka på hur mycket fint man har fått av så många... Ja missförstå nu inte det era snuskhumrar. Jag menar att när jag läser de gamla dagböckerna så inser jag ju hur mycket...fint...jag fick. Jag har skrivit ner hela sms i dagböckerna. Återberättat hela konversationer. Sparat gamla kärleksbrev i dem. 

" Jenny. Idag är det 250 dagar sen vi träffades för första gången" och "så sa han att när man är med mig så känns det som att vi två är ensamma i hela världen..att det bara är vi som existerar och att det är himla fint". Och tänk att jag fick alla de där tonårspojkekänslorna rakt in i mitt tonårsflickehjärta. Tänk vad det gjorde mig gott på många sätt, även om det ofta var lite struligt också som ju kanske kan förstås av det första citatet ovan.. :)

 

I gengäld finns alla de där pojkarna (numera män) bevarade för evigt i mina tjocka dagböcker. Om hundra år kommer någon kanske hitta böckerna och läsa om dem. Alla fina fina ord som jag skrivit om dem. Alla. 

Ska nog ta och föra över dagböckerna till datorn också på nått sätt.

 

En sak som jag märker när jag läser böckerna är hur jag tidigt drogs mot dekadens. (ja jag läste på nån blogg att det hette dekadans, men när jag slog upp det stod det att man kunde använda vilket som och Håkan sjunger dekadens och därför heter det så för mig. ps: "dekadensen är hååååård //uppsnärjd i det blå) 

Tråkigt nog slutade jag skriva dagbok (övetrgick till Lunarstorms dagbok och senare blogg) just när började grotta ner mig i dekadensen på allvar dock, men redan i de här tidiga dagböckerna så märker jag det. Jag har en ganska lättsam ton när jag skriver om den, men jag minns den ändå. Den ljuva dekadensen. 

Jag kan önska att det fanns mer dekadens i mitt liv. Rabattpåtning och skogspromenader är liksom lite...milt... Som småbarnsförälder får man ju ta till lite annorlunda grepp om man vill uppleva lite dekadens. Vräka i sig en hel förpackning Ben&Jerry på en kväll. Skita i att vattna blommorna några veckor. STRUNTA I att dra Icakortet när man handlar. Typ. LIVING ON THE EDGE så att säga. 

Men ibland kan jag sakna att sitta på ett mörkt ställe och häva öl med brudarna och sedan hitta en galen efterfest som kunde sluta precis hur som helst. Helt enkelt. Men det kanske inte är helt ovanligt när man är småbarnsförälder och inte så jätte gammal?

 

Jag är inte sjukskriven längre nu. Jag har hoppat av skolan och slutat med medicinen. Jag har bestämt mig för att bara ta den när jag känner att jag behöver en jäkel så att säga. Ja, man kan göra så, vissa äter den bara under de dagar de har pms tex. 

Det passar inte mig att bli avtrubbad och som ett streck känslomässigt. Jag vill inte vara sån. Jag vill nog ha mina toppar och mina dalar ändå. I alla fall nu. 

Biverkningarna är dessutom för jävliga att stå ut med. Svettningarna. Illamåendet. Och så vill jag ha lust att ligga med min man också. Man kan ju för fan inte äta en medicin som tar bort lusten att göra det enda som man, under depressionen, tyckte var riktigt kul! Det är ju helt ologiskt! 

Så åt helvete med det här nu. Nu orkar jag inte gå under etiketten "deprimerad" längre. Jag vill vara "Jenny- en jävligt cool person" som vanligt och nu tänker jag va det också. 

Krävs det att jag ska krascha lite nu och då så får det väl göra det. Jag får lära mig hantera det. 

Ska dock fortsätta med psyktant. Det är nog endast av godo tror jag. 

 

Nu ska jag se "torka aldrig tårarna utan handskar" via svt play om det går. Jag älskar Jonas Gardell. 

Jag älskar även podden "crazy town" med Kringlan Svensson och Josefin Johansson.  Lyssna på den!

 

 

OBS: Wikipedia: Dekadens, ibland stavat dekadans, betyder ungefär förfall, fördärv, fortskridning till (moralisk) undergång.