brunheten -

i själen min

Jag har blivit sjukskriven. För depression.

Nej jag tänker inte hålla på och löjla mig och hålla tyst om det. Ibland blir man sjuk i halsen, öronen eller hjärtat. Och ibland blir man sjuk i själen. Och det tycker uppenbarligen min läkare att jag är för tillfället.

Kanske hade jag inte blivit sjukskriven om jag hade haft ett vanligt jobb. Kanske hade jag harvat på bara, så som jag tror att många gör. Men när man pluggar och plugget kräver ens totalt fokus och koncentration för att harva igenom tunga böcker dag in och dag ut så blir det lite annorlunda. Lite svårt att bara harva förbi. Det märks liksom tydligare att man inte funkar.

Och just nu funkar inte jag särskilt bra.

Nej jag vill inte dö eller så. Bara lyssna på Broder Daniel lite mer än vanligt.

Jag har ju alltid lyssnat på Broder Daniel. Haft mina Broder Danieldagar. Ända sedan jag var mycket ung faktiskt.

Min läkare tror att jag har ett obearbetat trauma i min barndom/ungdom som liksom legat och grott. Psykologen är inne på samma spår. Min pappa dog ju hastigt när jag var 15 så jag/de/vi antar att det är det.

Ja jag har en psykolog nu. En tant. Har bara träffat henne en gång hittills men det var bra. Hon lyssnade och jag pratade. Och så fort jag tystnade ställde hon en fråga. "Varför tror du att det är så?" var vanligt förekommande.

Psykologen tror att jag har mycket ilska i mig som inte har fått komma ut utan istället handikappat mig på vissa sätt. Det kanske låter lite osannolikt för vissa eftersom jag ju är lite känd som argbiggan. Men känner man mig lite mer djupt kan man nog tänka att hon har en poäng, tanten.

Så nu har jag som läxa att vara ensam och ha det tyst omkring mig, samtidigt som jag inte gör nånting. Jag ska typ sitta och glo in i en vägg och bara tänka. Inte avleda tankarna med dator, tv, sommarprat eller ens musik.Bara tänka. Släppa fram min inneboende IIIIILLLSSSKKAAAAAAAAAAAAAAAA!!! :)

Det är skitsvårt. Jag har det ju i mig, att ständigt avleda mig själv med radio, tv, internet, osv. Det händer bara inte att jag är helt ensam och bara tänker. Aldrig någonsin händer det.

Men nu har jag i alla fall sprungit en gång utan att ha musik i lurarna. Det gick bra, men mest för att jag har svårt att tänka på annat än mitt flåsande när jag springer. Räknar stegen, pressar mig lite mer, lite hårdare.

Ja jag springer ju för att det dämpar ångesten som jag har. En dag kände jag bara att nu jävlar måste jag springa. Jag har aldrig känt den känslan förut (..!!) men det var typ som att jag inte kunde stå ut. Med ångesten. Så nu springer jag bort den. Väldigt effektivt faktiskt.

Ja nu låter ju allting jättesorgligt och tråkigt här och alla blir så oroliga och tycker synd om en. Min läkare till och med sa "det låter som att du har en väldigt tung ryggsäck att bära" och då sa jag "det låter ju som att det är jättesynd om mig" och han sa "ja men det kan det väl få lov att vara också?".

Så ja. Det är lite synd om mig.

Det finns tre saker jag behöver som gör det lite mindre synd om mig och det är:

* frid och ro

* kompisar

* pengar

Det finns tre saker som är rent välgörande för mig och det är barnen, springandet och kompisar. Det är som balsam för min stackars själ att få hänga med glinen. Bara va. Förlora mig lite i dem. Och det är som balsam för min stackars själ när någon härlig person kommer hit och parkerar sig på min uteplats och pratar med mig. Och TA MIG FAN så är det som balsam för min själ att springa upp och ner för Langs väg. Det kunde man väl aldrig tro. Tänk att det skulle krävas en fet livskris för att få mig att inse värdet av motion. Det är en fröjd faktiskt. Och det ger mig lite självförtroende, vilket också verkligen är behövligt just nu.

Förresten. Har hittat en fantastisk, men otroligt sorglig blogg. Av Kristian Giblund, 28 år och döende i cancer. Den kan man ju läsa, när man sitter med sin "tunga ryggsäck" och har allmän ångest. Och glädjas lite över att man i alla fall inte ska dö. Man kan även glädjas åt Kristians lugn inför döden, samt avundas livet han har levt, vilket gör att han känner att han kan dö i frid, trots att han bara är 28 år.

Imorrn blir det Övning i ensamhet men på onsdag ska barnen vara hemma igen då dagis är stängt. Idag fick de vara hemma också och vila upp sig lite efter kalas och febertoppar från helgen. Vi har haft kompisar här och på kvällen lagade jag kyckling och kände mig hemmafruig.

Det var en bra dag.

2012-09-10 @ 22:12:00 Mig blir du snart kär i Permalink

Kommentarer

Postat av: Julia

Jag har en själ som blir lite sjuk ibland. Jag skäms ibland för det men jobbar på att sluta skämmas. Jag brukar tycka att det är en fördel att vara lite extra känslig men när varje känsla blir gigantisk, jag ältar små oförrätter och får ångest för små misstag då är det dags för mig att gå till doktorn. Jag trivs med att vara känslig men att vara helt hudlös är vidrigt. Allt gör ont. Jag hoppas att du inom dig också känner att det är ok att ha en lite krasslig själ. Har man tungt bagage kan det slita på själen. Klokt att låta den vila och läka. (I mitt fall kan det oxå behövas medicin för att komma upp ur svackan.)Ta hand om dig.

2012-09-11 @ 10:25:36
URL: http://aliaslillamy.blogg.se

Postat av: rococo

Hej, gillar verkligen din blogg. Brukar läsa den men har aldrig kommit mig för att kommentera förut. Tycker särskilt om dina inlägg om feminism. De är så klockrent analytiska och sätter många gånger ord på fenomen som jag upplever hela tiden men inte riktigt själv kan identifiera.
Tråkigt att höra att du inte mår bra. Det där med att få vara lite synd om ibland blir ju något helt annat när man fått barn. Det är så lätt att bara bita ihop och fortsätta. Tag hand om dig nu!

2012-09-12 @ 12:54:53
URL: http://www.rococo.blog.se

Postat av: Nina Ruthström - bloggar från spinnsidan

Ledsamt. Kram och krya på dig.

2012-09-13 @ 06:42:24
URL: http://ninaruthstrom.se

Postat av: Anonym

Jag har precis blivit sjukskriven för samma sak och kände från ingenstans att det var dags att börja med yoga och lyssna på sommarprat för att dämpa min ångest. Har ännu inte träffat psykologen men får en tid snart. Det är så underligt att man kan vara sjuk utan att vara sjuk, jag var säker på att jag skulle dö av alla smärtor innan läkaren hade gjort alla tester inklusive hjärnröntken på mig. När alla prover var bra återstod depression. Hoppas vi mår bättre snart, för det är allt lite synd om oss:) kram

2012-09-14 @ 11:13:04

Postat av: Anna

Hoppas du mår bättre snart! Ser fram emot dina krönikor i tidningen.

2012-09-14 @ 22:42:53

Postat av: Ia

Depression är skit.
Har medicinerats för en för snart fem år sen och kommit upp på banan igen.
I vintras bröt jag och exsambon och det kastade såklart ner mig igen i det stora mörka blöta hålet. Men det var lättare att ta sig upp ur.
Jag är också grubblare för övrigt. Men det ska ingen medicinera bort för att det upplevs lite obekvämt. Man får lov att grubbla och älta.

Tack för bloggtipset. Jag började läsa från början och kunde inte sluta. Tårarna bara sprutade. Det ger perspektiv på livet.

2012-09-16 @ 02:08:53
URL: http://themeangreenmachine.wordpress.com

Trackback

brunheten

Nobody puts baby in a corner

i själen min