brunheten

 

 

Vi har börjat stänga dörren till vårt rum på nätterna. Hittills har dessa tre dårar fått sova lite var de vill i vårt hus. Det har resulterat i att den långhåriga har huserat i vårt sovrumsfönster, den lilla (närmast i bild) vid våra fötter i sängen och den största emellan oss, helst ovanpå oss och helst måste även David ha sina armar omkring honom för att han ska få frid. 

Vårt rum har alltid varit det skitigaste och dammigaste och mest allergiframkallande rummet i huset. David och jag har vaknat täppta och snoriga varje morgon. Nu är det slut med det! 

Istället ligger två av katterna nere och sover i soffa och fåtölj, vilket resulterar i att man inte kan sitta mjukt i vårt hus utan att få en fästing på sig. Den lilla sover på golvet utanför vår dörr... Lilla kattungen. 

 

Igår tyckte jag synd om henne och la henne i vårt fönster i sovrummet. Det gick bra. Tills kl 04.45 imorse då hon väckte mig när hon busade med duken som hon tidigare sovit så gott på. 

 

Jag. Blir. Tokig. 

 

Sen kunde jag inte somna om och har således varit vaken sedan 5 imorse. Jag hatar djur. Känner jag i dessa lägen. 

 

Vår äldsta önskar sig nu en ödla i julklapp. Vi har förklarat att om man vill ha en ödla kan man inte få så många andra paket för ödlor är dyra med alla sina tillbehör. Då funderade hon i några dagar och igår sa hon beslutsamt:

 - Mamma. Det gör ingenting om jag inte får så många andra paket av tomten. Jag vill ändå ha en ödla. 

 

I sommar har hon haft gråsuggor, maskar, skalbaggar och allsköns smådjur som husdjur. Hon lägger dem i smakfullt inredda burkar och älskar de små djuren högt och innerligt i några dagar tills vi säger att det är dags att släppa ut dem i friheten. Då gråter hon några tårar, men är helt på det klara med att såna djur mår bäst i friheten. 

 

Vi har lovat dem en kanin till våren. Som ska ha en jävligt stor bur. 

Jag har så otroligt svårt för djur i bur och har släppt ut mången kanin i mina dagar. Ja jag vet, det är ju inte bra det heller. Men jag har lidit så med dem. Sköldpaddan som jag skaffade som 18åring blev snart ett vanligt husdjur och sprang runt på golvet som en katt. När barnen kom fick han flytta till mamma då han tyckte att det var ganska roligt att bitas i tårna. Sköldpaddor är ju svåra att få rumsrena också så det var ett evigt torkande på golven efter honom. 

Två gånger rymde han från sin utebur om sommaren hos mamma. En gång gick han ca 2 km ner till havet. En vän till familjen hittade honom bara några meter från havet (han var dock en landsköldpadda). Andra gången gick han in mot landet och hittades av min mosters hund i ett dike en knapp kilometer från mamma. Helt otroligt faktiskt. 

För två år sedan försvann han dock för sista gången. Han rymde alltså. Tog sig över eller under sitt stängsel. Försvann för gott. Free at last. 

Mycket sorgligt får jag säga. Jag älskade honom djupt. 

Han var pytteliten när jag köpte honom och det första halvåret brukade han ligga i sängen och gosa med mig om kvällarna. Han tyckte om att tugga på mitt hår. Ja det var ett trevligt djur. Inte fällde han päls heller.

 

Men nu är det alltså ödla och kanin på gång. Och en bebis också. 

Jag tycker det ska vara mycket djur när man har barn. Men det är ju för jävla jobbigt det får man säga. 

 

Tomten kommer dock att komma med en ödla. Jag hoppas bara att vårt barn inte blir besviken när hon inser att ödlor inte kan bli som Pascal, Rapunzels ödla, i verkligheten. Måste nog prata lite om det med henne först...

 

Har lyssnat en massa på Håkan och även omläst hans fotobok. 

 

Jag tänker mycket på den där kritiken han fick vid sitt senaste album. Den om att han är missvisande då han ännu sjunger om utanförskap och svåra känslor när han faktiskt är en vit, medelålders, priviligierad, rik man med en fantastisk karriär. 

 

Vad sjukt det är alltså. 

Jag tror att Håkan alltid, delvis, kommer att känna sig som den lille pojken som var så annorlunda (talfel, glasögon, acne osv). En del av honom kommer alltid att VARA den lille pojken. 

Precis som en del av honom alltid kommer att vara den framgångsrike 25åringen. En annan del den vilsne 17åringen. 

Bara för att livet förändras betyder det ju inte att det som varit suddas ut. 

 

Det kan jag tycka blir så himla konstigt när man stöter på folk från förr. Jag har väldigt få vänner kvar från min tonårstid tex, just därför att det känns så himla konstigt när vi ses. Det blir sån himla krock, för när jag möter dem så möter jag ju även den personen som jag var då. Och det var ju en helt annan person. Men ändå jag. Dock känner de ju inte den jag är nu. Så därför kan jag ännu tycka att det kan vara oerhört ångestfyllt att träffa folk från den tiden eftersom jag ju faktiskt var en helt annan person då. 

Jag är en helt annan person nu än bara för 5,6 år sedan liksom. Än bara för 3 år sedan. 

Men för den sakens skull betyder det ju inte att jag inte bär den Jennyn med mig. 

 

Var ute hos morsan i veckan och hittade tusentals gamla texter som jag skrivit som barn och ungdom. För hand, i olika kollegieblock. Hittade även bilder från förr. Från min student. Från innan jag blev med barn. Jag satt helt ärligt och rodnade när jag läste och kollade. När jag mindes. Den jag var då. Vad som var viktigt då. 

Samtidigt som jag kan känna beundran och avund inför den tjejen så kan jag ju även skämmas en hel del över henne. Och hon är med mig vart jag går. 

 

Jag har så himla många oavslutade relationer från förr. Med människor som liksom bara försvann. Och helt plötsligt har det gått tio år och det finns så himla mycket som man skulle vilja säga, men det kanske blir lite dumt för det var ju ändå tio år sedan. Kanske blir det löjligt?

Jag känner att jag har ganska mycket att be om ursäkt för till många personer. Är det bara jag som känner så eller är det vanligt att man känner så? Att man liksom ångrar gamla synder? Som man kanske inte ens fattade var synder då utan har insett såhär i efterhand. 

 

Om några veckor ska jag och tjejerna ha En Helg Tillsammans. Det är vi tjejer som hållt ihop sedan urminnes tider där de flesta har oss har känt varann sedan vi föddes. Vi försöker ses minst en gång varje år utan män och barn och så några gånger med män och barn. I september är det dags utan män och barn och de helgerna är rena energitankarhelger. 

På senaste när vi setts har vi (mest jag) börjat dra upp sådant som hände förr. Vi har ju miljontals minnen ihop. Har gjort allt ihop. Äventyr och jobbigheter och tiden har liksom bara löpt på. Sällan har vi pratat om saker i efterhand och det kanske är därför vi ännu är vänner också :) 

Men det finns ju så himla mycket jag skulle vilja säga till de också egentligen. De som känt mig sedan jag föddes och som jag växt upp tillsammans med. Det finns så himla mycket osagt emellan oss också. Minnen som är lite pinsamma eller gör rakt ont. Som man helt lägger på glömmaborthögen. Men som dyker upp ibland. De kände ju mig när jag var mobbad liten 7åring. Vilsen 12åring. Nybliven faderslös 15åring. Helvild 18åring. Nybliven ung mamma. De vet liksom alla mina sidor och så har de även facit i hand nu, för nu tänker jag väl att såhär som jag är nu ska jag väl vara en hyfsat lång tid. Runt 30 liksom. 

 

Samma sak med ens familj egentligen. Vad mycket man vart med om tillsammans och hur mycket osagt det finns bland alla minnen. 

 

Jag är ju en ganska nostalgisk person som gärna romantiserar det förflutna. Eller. Jag VAR iaf det, men jag har märkt att det börjar försvinna mer och mer, romantiserandet alltså, inte minnena. Jag har märkt att det är lite fult att minnas för mycket. Lite töntigt. Lite pinsamt att liksom visa att man minns grejer, för att man minns grejer visar ju att de betydde nått för en. 

Man ska liksom inte hänga sig kvar vid det som varit. Det är lite töntigt. Lite fult. 

Fast det ju rent logiskt borde vara helt normalt. Just för att man ju faktiskt varit typ hundra olika personer vid hundra olika tidpunkter i livet och alla de personerna är ju jag nu också. Och det BETYDER ju faktiskt något. 

 

Jag hatar även när folk ska ursäkta saker med att "det var ju tusen år sedan". Som om man inte var sig själv då också. Jag fattar ju att man på ett sätt INTE var det, för som sagt var man ju en helt annan person då (förr) med andra värderingar och tankebanor och prioriteringar. Men det var ju ändå man själv. Jag var jag när jag var arton också faktiskt och när det gäller vissa saker så borde jag ha vetat bättre. Vissa saker VET man ju att man gjorde fel. Det visste man redan då. Därför funkar inte "detvarjutusenårsedan"- ursäkten. För du var du då också. Och jag var jag. 

 

Jag har EN vän som är likadan som jag när det gäller det där med nostalgin. Ibland kan jag få sms från hen. Det kan vara en textrad från en låt, eller bara en kort miljöbeskrivning så fattar vi vad vi menar. För vi delar samma minnen. Ett enda ord kan föra oss tillbaka till exakt samma plats och exakt samma tid och så känner vi (troligen) exakt samma känsla inför det också. För vi var där. 

 

Fan vad ledsen jag är över folk som jag har sårat. Och vad många det rimligtvis borde finnas som är ledsna över att de sårat mig. Även om det var tusen år sedan. Om jag var vore någon av mina mobbare från när jag var en blyg och rädd liten sjuåring så hade jag mått så jävla dåligt än idag. För de skadade ju faktiskt mig. Precis som jag har skadat andra. 

Folk är så himla rädda för att erkänna det också. Att de blivit skadade och sårade av andra människor. Det anses nog lite svagt. Fast det ju borde vara tvärtom. Det är starkt att erkänna att man blivit sårad och skadad, även om det var tusenårsedan. Och det är starkt att erkänna att man skadat någon. Att se sin egen skuld. Och be om ursäkt. Även om det är tusenårsedan. 

 

När ni tänker tillbaka på ert förr. Vet ni också exakt vilka ni borde be om ursäkt? Och vet ni vilka som borde be er om ursäkt? 

 

Yes. Äntligen är Nina tillbaka! Eller, vi får väl se om hon är tillbaka, hoppas iaf. 

 

Jag och Nina har haft en fet pause ifrån varann den här sommarn också. I våras var halva min värld Nina Ruthström och i sommar har ingenting i min värld varit Nina Ruthström eftersom hon haft pause från Internet hela sommaren. Konstigt. Men säkert behövligt. 

Vi sågs i början av juli en dag. Då hade Nina med sig en liten bruk med en skvätt mjölk till sitt eget kaffe för min mjölk var slut. Den burken kastade jag i förrgår.. Mjölken som var kvar i den hade så förvandlats till en gulgrynig sörja med en otrolig stank. Nästa två månader stod den alltså på vår bänk! 

 

Där har vi mig och Nina i ett nötskal! 

Hon- smsar och frågar om hon ska ta med nått

Jag- har inte ens en så basic vara som mjölk hemma

Jag- har inget körkort och orkar inte springa till affären en kvav dag i juli

Hon- tar med sig en prydlig burk med en skvätt mjölk

Jag- "glömmer" burken på bänken i två månader efter att hon har åkt..

 

:) <3

 

Hur som helst. Nina skriver om en Kris. En Internet/sociala medierkris. Och det är så jävla lusigt, för precis samma kris känner jag att jag också befinner mig i. Kanske allra mest vad gäller just Facebook och Instagram. Men även till viss del blogg och så podcast då. 

 

Jag har så himla länge äcklats av sociala medier egentligen. Eller mest hur ANDRA beter sig på och runt social medier. Hur FAST vissa blir. Hur folk, på allvar, kan plocka upp mobilen och maniskt börja kolla av likes och bilder på mobilerna MITT UNDER ett samtal. Hur vissa uppdaterar och uppdaterar och uppdaterar och man liksom ser hur desperationen lyser igenom. SE MIG! ÄLSKA MIG! DET var det första jag reagerade på, för även om jag hänger mycket på sociala medier, höll jag mig länge på en hyfsat sund nivå tycker jag.

Jag köpte min första smartphone förra sommaren. Jag har alltså haft tillgång till internet i telefonen i lite drygt ett år nu. Jag höll mig ifrån det länge just därför att jag tyckte mig se ett förfall hos andra människor. Och jag vet ju att jag är en beroendemänniska. Och mest tänkt jag på barnen. 

 

Nu, så här drygt ett år senare, har jag mången gång flackat från mina barns blickar ner i telefonen. Mången gång har barnen fått höra "vänta lite, mamma ska bara" och mången gång har jag sett ljuset slockna i deras ögon när de sett att jag suttit "upptagen" med telefonen i handen. DET är nog det som fört mig djupast in i krisen. 

Att jag nästan helt slutat läsa böcker är också en bidragande faktor. Jag läser nämligen på min mobil innan jag somnar. Artiklar, blogginlägg och så ett sista kontrollerande av liksen. 

 

Jag sitter heller inte särskilt mycket framför datorn längre, vilket i mitt fall är negativt. Min dator har alltid alltid varit en kvällssyssla annars. Det har liksom inte hänt att jag tagit datorn i knät mitt på eftermiddan eller överhuvudtaget när barnen varit vakna. Innan smartphonen var kvällen Internettiden. När barnen somnat. Nu är ju telefonen med hela tiden. Och på kvällarna blir det onödigt att ta fram datorn, för jag har ju ändå surfat hela dagen. Telefonen är ju så smidig att ta fram. Kan gömmas lätt osv. 

Äktenskapet har nog ta mig fan blivit bättre av det hela. Mer tillgängliga kvällar då vi bara tittar på telefonerna ibland. Datorn står ensam i sitt hörn och suckar matt. 

Men moderskapet har blivit sämre. Definitivt. 

 

Jag tänker ofta på hur de som är barn idag kommer att minnas sin barndom. För visst fan kommer de att påverkas av att ha likestokiga föräldrar. Visst fan kommer de att påverkas av att de själva figurerat på sociala medier från att de föddes, med eller utan filter. 

Jag har börjat radera album på Facebook nu. Min Instagram är privat och jag måste godkänna de som vill följa mig. Funderar på att göra min nu helt öppna Facebooksida lite mer privat, men känner mig ändå lite tvungen att hålla den öppen. Jag tror ännu att Facebook är det bästa vapnet när man vill föra fram åsikter, vilket jag ofta vill. 

Dessutom. Precis som Julia skriver i en kommentar till Ninas inlägg så missar man faktiskt en hel del om man skiter i FB. Jag får nästan alla mina mail dit nu. Inbjudningar och evenemang. Allting. Finns ju där. 

Men jag har funderat på att sluta göra mig hörd. 

 

Mycket beror nog på att barnen blivit så stora nu. Men hallå! Det kommer ju en ny alldeles snart. Då lär behovet blossa upp igen kan jag tro. Behovet att visa upp det perfekta. Det fina och vackra och allt som man är glad åt. 

 

Jag har ju dock ganska ofta ett behov av att även visa upp det fula och vidriga och sånt som man är olycklig över. Eller har jag det längre? Jag hade det mycket förr. Men nu vet i fan. Det blir ju så privat. 

Eller... Jag är gärna privat, så länge mina närmast anhöriga inte läser det jag skriver. Nu gör tyvärr dem det och då blir det något helt annat. Visst är det lite lustigt egentligen? Att för omvärlden kan man/jag vräka ut mig totalt. Men så fort jag vet att morsan läser, eller någon gammal lärare eller svärfar, ja, då är det inte lika lätt längre. 

 

Ibland känns det bara så jävla lockande att helt stiga av tåget. Sluta skriva krönikor. Sluta blogga. Stänga ner diverse konton och bara läsa Utvandrarna hela jävla dagarna istället. Eller varför inte Bibeln. 

 

Men så är det ju det kreativa. Jag älskar ju att skriva och både blogg och krönikamediet är perfekt för mig då jag kan orera, gärna om mig själv och gärna om mina åsikter. Jag älskade även podcastandet innerligt. Fattar ni hur ljuvligt det är att en gång i veckan få träffa en av sina närmaste vänner och bara vräka ur sig och sedan låta andra folk lyssna på det! Kanske det lättaste sättet att få ur sig vad man tycker och känner. Formuleringar i skrift kräver ju en del. I tal däremot är det ju bara att ösa på. Det som blir kasst kan man klippa sen. 

Att skriva och podcasta är liksom att tömma sig. Och ingen skulle bli lyckligare än jag om blogg.se kunde ta bort sitt jävla diagram över besökare. Jag hatar det diagrammet. Det stressar mig så innerligt.

 

Jag och David pratade om det här om dan, vad som skulle hända om man tog bort gillknapparna. Bort med gilla på FB, bort med de små hjärtana på Instagram och bort med retweet på Twitter. Bort med besökstabeller och diagram på bloggarna. Att folk bara skulle dela med sig för att man ville och framförallt, kanske främst vara med i sociala medier för att få TA DEL av andra. För att man verkligen vill och är intresserad. 

Skriva för att man vill. För att man inte kan klara sig utan. SKRIVA till varann på FB istället för att bara trycka på gilla. Interagera. Liksom. Ja. Det vore spännande. Men förmodligen skulle allting dö då. Internet BYGGER ju på ett bekräftelsebehov. Behovet att bli sedd. Men jag tänker ändå att det faktiskt OCKSÅ bygger på människors behov av att vara sociala. Ha kontakt. Hålla koll. Den sociala kontrollen är inte bara av ondo. Att ha många som håller koll på en ÄR bra, samhället bygger ju liksom på det också. Att vi lever tillsammans och ser efter varandra. Men då gäller det ju att man är hyffsat ärlig i det man väljer att dela med sig av och det är tyvärr inte de flesta..

 

Jaja. Nej nu måste jag hångla. Det är så himla bra för äktenskapet att göra det. Särskilt när man är jättegravid och snart ska bli fem familjemedlemmar istället för fyra. Fem liksom! FEM! Det är ju helt sjukt mycket folk! 

 

Jaja. Puss på er

 

 

 

 

 

Tycker det börjar kännas lite destruktivt att lyssnar på Sommar i p1....

Lyssnade på Elin Kling idag och efter det var väl känslan mest att jag ville dö. 

Elin Kling har alltid levt efter devisen "kör bara" och tack vare det reser hon nu runt hela världen och är jättekänd och rik osv osv. Jag tycker det är så allt som oftast när det gäller sommarpratare. De pratar om hur allt gick till när de blev så fruktansvärt framgångsrika.

Och visst, man fattar ju poängen med det. Men tänk vad coolt det vore om en vanlig människa, typ kanske en småbarnsmorsa från Trosa, eller en hemlös, eller en lärarvikarie från Strömstad fick hjälp av värst superproducenten att fixa ihop ett program om berättelsen om sitt liv, eller något annat viktigt och/eller spännande som den ville förmedla. Som sedan miljoner lyssnade på. Alla har ju en berättelse. 

 

En av Värvets mest intressanta intervjuer tyckte jag var den som Kristoffer Triumf auktionerade ut i Musikhjälpen förra året. Visserligen var det en rik person som vann (det stod ju lite skrivet i sten eftersom det rörde sig om en auktion) men intervjun var ändå den mest spännande eftersom man varken som lyssnare eller ens Triumf själv, ju visste vad som skulle hända. Personen som vann var en oerhört framgångsrik företagare (startade bla Pocketshop) och ägnade början av intervjun åt att berätta om det. Och man satt och suckade. Sen helt plötsligt kom samtalet in på helt annan bana, då det visade sig att den här rika personen blev psykiskt sjuk och allt var det var. Nu har han pengar nog för att aldrig behöva jobba mer i sitt liv, men kämpar ändå varje dag med att ha lust att leva. Typ. 

 

Ja sånt gillar ju jag. Lite sådär olyckligt och ohärligt, men ändå sant och modigt och verkligt. 

 

Grejen med P1s värdar är ju att alla är framgångsrika. Alla ÄR på olika sätt och alla vill gärna sätta fingret på just det där sättet på vilket de ÄR som fört dem så himla långt i livet. Jag tänker ofta på det där. Vilket det ultimata sättet att VARA är, för att komma långt i livet och aldrig begränsa sig själv, vilket aldrig Elin Kling verkar ha gjort. 

Man önskar ju det för sina barn. Att de ska kunna ta sig hur långt (eller kort) de vill själva utan att aldrig uppleva sig själv en ett hinder. Oftast när folk känner att de INTE kommer dit de vill så beror det väl oftast på att de är sina egna hinder?

Och nu talar jag alltså om den ljuva medelklassen här. Jag menar inte att "man är sin egen lyckas smed" i alla lägen, men just vi som sitter där runt medelklassen till och gnäller om drömmar och visioner och nya altaner osv och faktiskt KAN göra det mesta som vi vill, men ofta just hindrar oss själva. 

Hur fan blir man en sån som inte hindrar sig själv? Och ännu viktigare: hur formar man sina barn så att de inte blir det?

 

Igår gjorde Filip och Fredrik en så himla grym grej i sin podcast. I podcastens början berättar Filip att Svts vd har ringt upp honom och frågat om han vill vara julvärd i år. Det är första gången han berättar det för Fredrik i podcasten och det blir naturligtvis jätteintressant att höra Fredriks reaktion. Gud vad jag tyckte synd om honom. 

Filip och Fredrik är ju bästa vänner. Deras vänskap kan ju inte vara något annat än otroligt djup vid det här laget och de talar ofta om den i podcasten. 

När Filip berättar att han fått förfrågan om att vara julvärd går Fredriks röst upp i falsett. Man hör PANIKEN i hans röst:

 - Men vi gör ju tv TILLSAMMANS säger han helt förtvivlat. 

De fortsätter prata och Fredrik tar liksom aldrig riktigt igen sig. Han är väldigt upprörd över det hela hör man och Filip retar honom lite för det, men lägger inte direkt någon värdering i hans känslor. Han har förväntat sig dem. 

 

I podcastens slut avslöjar Filip att det bara var en lögn, för att testa Fredriks reaktion. Tydligen hade Fredrik reagerat väldigt starkt på att Filip fick sommarprata ensam i somras och nu ville Filip därför testa reaktionen genom att dra det hela ytterligare ett steg. 

 

Samma med Alex och Sigge. Alex gör ingen hemlighet av att han väldigt ofta är avundsjuk på Sigge. Sigge har berättat han också att han flera gånger varit avundsjuk på Alex. Alex och Sigge kan också retas över det där, men det är liksom aldrig snack om att de inte ska vara vänner för den sakens skull. För vänner är de ju, kanske bästa vänner till och med. 

 

Jag tänker då att det där är en så typiskt manlig grej och att det är en grej med manligheten som jag kan avundas. Om man som kvinna skulle känna liknande börjar man genast analysera sitt inre, döma sig själv stenhårt, eller så gör personen man är avundsjuk på det, eller omgivningen. Kvinnor är ofta verkligen blixtsnabba med att göra klart för varandra att innerlig vänlighet är något väldigt eftersträvansvärt. Man ska glädjas med andra, vara nöjd med det man har, kort sagt, vara perfekt i alla led. 

Men FÅR INTE känna avund, för man MÅSTE ALLTID glädjas med andra. 

 

Det är ju egentligen helt befängt. Orimligt. För visst är det SJÄLVKLART att Fredrik blir orolig och avundsjuk och känner sig ratad och bortglömd när hans bästa vän och parhäst når framgång på egen hand i ett medie som de vanligtvis brukar agera i tillsammans? 

Visst är det väl helt jäkla logiskt att Alex räknar sina likes och jämför dem med Sigges likes? Gör inte alla det i hemlighet? 

 

Jag förstår heller inte riktigt varför man inte skulle kunna vara glad för någons skull SAMTIDIGT som man känner enorm avundsjuka? Och jag förstår heller inte varför man hela tiden måste vara glad för andra människors skull? Framför allt förstår jag inte varför man skulle behöva skämmas för att man eventuellt INTE känner sig glad för andras skull? Vi är väl inte Jesus allihopa? Vi är väl vanliga människor med känslor (är man en kvinna med känslor måste man ju få knulla runt lite!// Yrrol)?

 

När det då kommer till kvinnor och avundsjuka ska det hela analyseras till dödsdagar. Man är inte nöjd med sig själv. Man borde jobba med sig själv. Man borde lära sig att glädjas med andra. Man borde lära sig att veta hut. 

 

Linda Skugge har skrivit att det enda som drivit henne genom alla åren är avundsjuka och en vilja att hämnas. Så jävla fula känslor som jag tror hon delar med många många andra främst inom media. Och de tog henne långt. Jag tycker inte att det är en sämre drivkraft än, tex, en politikers drivkraft att vilja förändra världen. Bara man HAR en drivkraft. 

 

Jag gissar att Elin Klings egentliga drivkraft är viljan att vara bäst, som jag antar grundar sig i något mycket destruktivt och dåligt i hennes barndom. Jag tror fan att de flestas drivkrafter grundar sig i fulheter och dåligheter. 

Min hittills starkaste drivkraft har varit den att skaffa en familj, ett hem och en trygghet och det tror jag, tex, grundar sig i att min egen familj totalkrossades när jag var i tidiga tonåren. Min drivkraft kommer sig alltså ur totalt mörker och djupaste sorg, men den funkade iaf. 

 

På det diskussionsforumet om genus och feminism som jag är med i på FB pågår nu ändlösa diskussioner angående debattklimatet. Folk är upprörda och ledsna och känner sig påhoppade och är upprörda över att politiskt okorrekta åsikter uttrycks och allt vad det är. Jag fattar liksom ingenting. Jag tycker det är en skitbra grupp med jättehärliga diskussioner. Enligt min uppfattning är det "de lättkränkta" som är problemet. Kvinnorna som blir jättesårade och känner sig hatade om någon inte lindar in varje kommentar med en varm touch. Kvinnorna som blir helt förtvivlade om de blir kritiserade eller ifrågasatta i en diskussion MED EN ANNAN KVINNA!! VA! Kvinnor ska ju vara snälla! Milda! SYYYYYSTERSKAAAAAAPET DÅÅÅÅÅ??!!!!!!

 

Jag tänker att om det inte vore för just den grejen så skulle jag kunna umgås med kvinnor jämt. Men just DET gör mig så jävla tokig. Och just på det planet är män oftast helt annorlunda än oss. Den goda tonen är inte lika viktig. Värmen och omhuldandet är inte lika viktigt heller och de fattar att man faktiskt kan tycka om/älska någon ÄVEN om den personen inte jublar skithögt över ens framgångar eller inte alltid håller en varm och omhuldande ton. 

 

Dessutom. Om person A blir avundsjuk på person B, varför ska då skuld och agg läggas mot person A? Om person B har någon form av empati så borde ju person B förstå person A istället för att fördöma. Filip förstår ju Fredrik. Sigge förstår Alex. De förstår att avundsjuka är en helt normal, mänsklig känsla. Alltså borde man egentligen, rimligtvis, döma person B när hen riktar ev skuld och skam mot person A. Man skulle kunna anklaga person B för att vara empatilös. 

 

Och alla lättkränkta som inte kan klara sig i världen om inte världen är mjuk och trygg skulle man kunna kalla för mesar!

 

Kanske mitt flummigaste inlägg hittills. Nu får ni fan kommentera lite också, jag ser ju att ni läser. 

Hur har ni det med avundsjukan??

 

 

 

 

Två ganska stora feministiska diskussioner pågår just nu och jag kan inte på något sätt delta i dem. 

 

Dels är det hela grejen kring Miley Cyrus och hennes "förlöjligande" av den svarta kulturen osv. Fanny skriver så bra om saker jag aldrig ens tänkt på att jag får tunghäfta. LD kommer med andra tankar som jag också håller med om. Men Fannys inlägg satte sig hårt då jag insåg att jag gjort en ganska så kraftig tankevurpa förut då jag tänkt att vita artister gör något "bra" när de "anammar" den svarta kulturen och liksom lyfter/reclaimar den. Så jävla enkelspårigt har jag tänkt. Nu vill jag tänka om och tills dess är jag tyst. 

 

Sen är det tuttdiskussionen mellan bla Lady Dahmer och Elaine Eksvärd, vars blogg jag nu upptäckt tack vare den där diskussionen. Elaine skriver om att hon "fått en ny kropp".Kanske har hon fött barn eller nått, jag har inte läst så länge än. Hon beskriver hur hon haft otroligt dåligt kroppssjälvförtroende på senaste och att hon nu håller på att bygga upp det igen, bla genom att försöka tro på sin mans komplimanger. I ett inlägg får vi alla vet att hennes midjemått ökat med en cm, från 79 tll 80. Detta ska enligt Elaine bero på att hon druckit kaffe. 

I nästa inlägg skriver Elaine om hur hon  vill vara en förebild för andra kvinnor genom att vara "naturlig" och uttalar sig ganska drygt om Vimmelmamman Lotta Grey som använder Botox och Restylan. Det är hemskt enligt Elaine. 

 

Att lägga upp bilder på måttbandet runt midjan och skriva om hur man är i det närmaste beroende av att få komplimanger av sin man däremot det är helt sunt.

 

Lady och Elaine är vänner privat, det vet jag ju och Lady är modig och stark när hon gör grymma försök att förklara det orimliga i det hela för Elaine och alla andra som är inne på Elaines spår. Det här inlägget  är så klockrent där Lady Dahmer stillsamt undrar vilken jävla skillnad det är på att sminka sig och raka benen och räkna cemntimeter runt midjan och på att operera brösten och använda botox?

Just precis det undrar jag också. 

Och jag undrar också, precis som LD, vilka vi är att fördöma andra. 

Och som en som aldrig varit klassiskt snygg och många gånger brottats med det (i yngre dagar) kan jag också känna att det ju är jävligt lätt för en person med Elaines utseende att prata om naturlighet hit och dit. SAMTIDIGT vill jag ju heller inte döma Elaine när hon känner sig oattraktiv och tjock. JAG kan ju inte bestämma över vilka känslor hon får ha och inte ha över sin kropp, liksom hon bör ge fan i vilka känslor Vimmelmorsor och många fler har inför sina. Alla har vi ju komplex och alla bemöter vi dem på olika sätt. Och jag kan absolut hålla med Elaine om att det bästa sättet att jobba med och bemöta sina komplex är att försöka övervinna dem och lära sig att älska sig själv. Men bara för det är jag ingen att nedvärdera dem som väljer andra stigar att vandra. 

 

Elaine skriver "nån måste ju skicka ut andra ideal" och då känner jag lite att om Elaine tycker att det känns jobbigt att göra det så behöver hon inte oroa sig för den saken. Vi har ju Lady Dahmer. Som lägger ut närbilder på sin massiva byst när hon klipper gräset i genomskinligt linne utan bh. Som ställer upp i rakabenentävling och på alla sätt frikostigt och generöst sätt delar med sig av sin kropp utan att någonsin nedvärdera den. Hon visar på annat. Hon är kvinnan Elaine inte vågar vara och heller inte behöver vara om det känns så jobbigt. 

 

Orsaken till att jag inte kan delta i den här debatten mer än så är ganska dryg, för innerst inne är jag som Elaine, fast skillnaden mellan oss är att jag lever som jag lär, i alla fall mer än henne. 

Jag älskar min kropp som den är. Jag har lågt behov av komplimanger för den helt enkelt för att jag redan vet att den duger. Ja, jag vet att den duger, inte att den är perfekt. Den behöver nämligen inte vara perfekt. Det är inte viktigt för mig. 

Visst tycker jag att det kan vara viktigt att man inte är rakt ofräsch och i vissa sammanhang är det ju roligt att se lite snygg ut. Men ärligt talat, jag bryr mig inte. 

Det där med botox och restylane och till och med det där med måttband kring midjan ligger så otroligt långt bort ifrån min värld och jag blir rent full i skratt ibland när jag försöker föreställa mig mig själv på vissa större bloggares dagliga outfitbilder. 

 

Mycket av det har naturligtvis att göra med att vi lever väldigt olika liv. Jag bor inte i Sthlm liksom och jag är inte en karriärskvinna. Men jag tror och hoppas att jag ändå hade kunnat hålla mig utanför den där ytliga världen som råder i storstädernas inre kärnor även om jag bodde där, helt enkelt för att det verkar så himla jobbigt. Förstår dock att pressen är ungefär en miljon gånger större på en där och förstår även att inte alla tycker att det är jobbigt. En del tycker det är kul! Kul!

 

För det har väl kanske varit mitt problem då, det där som Lady skrev om att inte döma andra som lider under sina komplex och väljer att åtgärda dem genom ingrepp eller bara vanlig rakning. Hår på kroppen måste ju vara det vanligaste komplexet bland kvinnor. Det är till och med så vanligt att det inte ens kallas för sitt riktiga namn, utan skyls över som något helt naturligt som man i det närmaste måste göra, inte minst för att kunna ha ett trevligt sexliv. Nu har inte jag och David mycket av varken armhålesex eller bensex så därför har jag ju valt att låta håret växa så fritt det vill i dessa partier och när jag då stöter på kvinnor som slaviskt rakar sig var och varannan dag så kan jag bli så innerligt sorgsen för deras skull. Ibland blir jag arg också och tänker att de borde veta bättre. 

 

Men det är ju lätt för mig att säga. För mig har ju den bästa vägen till att komma överrens med min kropp varit att jobba på att acceptera den just så som de är. För alla är inte det den bästa vägen och det ska inte jag hålla på och dryga mig kring. 

 

Dock finns det en sak som jag ser är väldigt positivt med den vägen jag har valt och det är acceptansen även för andra människors utseende. Jag ska inte säga att jag inte attraheras av andra människors skönhet MEN. Som ett led i att jag jobbat så himla intensivt med att älska och acceptera min kropp just så som den är, märker jag, när jag jämför mig med vänner, även är mycket mindre drömande till andras kroppar och utseende än just de människor som valt att bemöta sina komplex genom förändring. 

För precis som jag kan dryga mig över folk som är "ytliga och utseendefixerade" drygar sig ju såna som valt "den andra vägen" över oss människor som inte slaviskt tränar, sminkar oss och stylar hit och dit. Det finns ett enormt förakt mot oss som faktiskt hela vägen ÄR naturliga och särskilt då mot oss som valt att inte stenhårt träna bort varje grams övervikt utan istället valt att försöka lära oss att tycka om de där grammen/kilona istället. Enligt många människor är vi lite av samhällets avskum som kostar skattepengar och bidrar med ohälsosamma ideal till framtidens generationer. Typ. 

Så den LÄTTASTE vägen måste ju, i dagens samhälle, helt klart, vara att gå förändringsvägen. Banta, raka, sminka, styla, botoxa och operera. Personligen ser jag det lite som en genväg. Samtidigt, vem fan är jag att döma de som väljer genvägar. Det gör jag själv på många andra plan. 

 

Utan att nu låta dryg skulle jag ändå vilja hävda att man blir en trevligare och mer accepterande och öppen person av att lära sig att älska sig själv. Genom sig själv älskar man andra och allt det där. 

Om man inte kan acceptera sig själv, då tror jag fan att det är svårt att acceptera andra också. Om man sliter som en dåre med midjemåttet eller med att jobba ihop pengar till nya bröst eller vad det nu än kan vara, så tror jag att det är ofrånkomligt att man även blir lite besatt av midjemått och/eller bröst. Man lägger märke till midjemått och bröst. Och då kan man ju fatta att det är provocerande och snudd på äckligt när andra människor går runt med STÖRRE midjemått än det man själv haft och hatat och föraktat så länge. Om man hatat sina hängiga bröst så länge och äntligen kunnat åtgärda dem till perfektion kan jag tänka mig att man har väldigt nära till "sådär skulle jag aldrig vilja se ut"- tanken när man betraktar andra, just för att precis så var det ju. Man såg ut på ett sätt, men så vägrade man att göra det och ändra det det helt enkelt. Hur kan man då vara öppen och accepterande mot andra med likadana? 

 

Ja. Sånt tänker jag på. Hur tänker ni? 

 

 

 

 

 

 

Såg alldeles nyligen Brokeback mountain. Vet inte hur många gånger jag har sett den nu men den var inte helt sund att se som havande. Känner nu väldigt starkt att min son måste heta Ennis. Jack har grannarna tyvärr redan lagt rabarber på. Men det gör inget för det är ändå Ennis (Heath Ledger) som är hela filmens behållning tycker jag. Snacka om att ha problem med sin manlighet. Att kämpa mot den eller med den eller jag vet inte. Jag dör iaf alltid en smula när jag ser den. Vilket jag gjort upp emot tio gånger nu. 

 

Jag har ju ett ganska nördigt sätt får man säga. Snöar ofta in mig på personer och/eller händelser. Sjukdomar. Tideepoker. Serier. Böcker. Musik. Det är en bra egenskap att ha tycker jag, för man lär sig ju saker. 

 

Dock kan man kanske fråga sig vad jag har lärt mig av alla de filmer som jag sett absolut flest gånger... Det är inga direkt djuplodande grejer vi pratar om. Men vill ni kan jag ge er djupanalyser av dem alla. 

Särskilt Dirty Dancing som jag sett absolut flest gånger. 

 

Här är förresten troligtvis mitt mest lästa blogginlägg ever. Om varför DD är feministisk. 

  

 

 

Brokeback mountain har jag som sagt också sett ohälsosamt många gånger också. Någon som har en kort feministisk analys på den? Jag kan absolut inte tänka feministiskt när jag ser den och antar att det är en del av filmens storhet som gör det. Någon som kanske inte älskar den lika mycket som kunnat tänka till lite mer kring den?

 

 

 

 

 

Love actually ser jag några gånger om året också. Till skillnad från ovanstående film blir jag ju väldigt glad och upplyft får man säga. Man kan även grina lite också, men på ett härligt och mjukt sätt istället för ett "jaghatarvärldenfyhelvete"sätt som ovanstående film ju kan orsaka.  

 

 

 

 

Den här har jag också sett väl många gånger...:

 

 

 

och den här...(om jag inte hade David och om Heath Ledger inte vore död så hade jag ju vart gift med honom helt klart) 

 

 

 

Men till mitt försvar har jag nog sett de här filmerna fler gånger än de flesta i min ålder:

 

 

 

Fartfyllt! Ärligt. JÄVLAR vad just den här scenen känns som jag och David just nu. PRECIS SÅHÄR skulle vi ha haft det som vi levt för en 150 år sedan! 

Jag borde börja kalla mig för Kristina rakt av. 

Ibland kallar jag David för KarlOskar också. KarlOskar står faktiskt med på vårt barns namnförslaglista!

 

En film till finns det, som jag sett ohälsosamt många gånger. 

 

 

 

Into the wild. Låten alltså. Jag dör inombords. Också en film jag inte ser nu när jag är dräktig. DET GÖR FÖR ONT!!!

 

Ja. Det är ju inga mästerverk. Jag ser gärna lättsamma filmer. Har nog med mitt eget svårmod som det är. 

Just det. Jag älskar Dexter också. Så fort 8 och sista säsongen har gått klart i USA ska vi fixa hem hela skiten, låta ungarna åka bort en helg och maratonkolla. Fan vad mysigt det ska bli. 

 

Andra serier jag är svag för:

24, såg ohälsosamt många säsonger när vi väntade L och bestämde att om hon hade snopp skulle hon få heta Jack efter huvudkaraktären Jack Bauer. 

Greys Anatomy.Var inne på att bebisen skulle heta Izzie efter ett litet maraton innan sommaren på Netflix.

Nip/tuck. Såg alla säsonger som finns på Netflix i november förra året. 

Breaking bad. Har sett igenom alla säsonger i sommar och går nu och väntar ut avsnitt för avsnitt när sista säsongen nu sänds i USA.

Äkta människor vars andra säsong börjar på SVT i december

Girls. Drog igenom de två säsonger som finns på Viaplay i höstas.

 

Nämnde jag att jag inte läser särskilt mycket böcker längre? Jag är ett kulturellt förfall personifierat...

 

OOooooh, ibland känns det som att jag och Fanny har levt ungefär exakt samma liv. Varje gång jag tittar in på hennes blogg hittar jag igenkänning. I det här inlägget  skriver Fanny om kvinnor som får komplimanger av män där de hyllas för att "inte vara som alla andra tjejer". Fanny skriver att det i grund och botten ju handlar om att mannen i fråga sedan tidigare ha en snedvriden och nedvärderande syn på kvinnor och att det i de här fallen bara är en tidsfråga innan han även ser DIG som "galen" eftersom han faktiskt i grunden har en syn på kvinnor som just galna/klänginga/vad det nu kan vara.

 

Precis sådär har jag alltid haft det i hela mitt jävla liv, eller åtminstone från att jag började ligga. Så himla speciell. Så himla annorlunda. Så himla högt uppe på piedestalen så det var läskigt ibland. 

 

Den här låten fick jag skickad till mig en gång tex.

 

 

Och jag blir jätteglad när jag hör den, både då och nu. 

 

Jag håller med i det som Fanny skriver, men tänker även på en annan aspekt. 

Att när jag var 16, 17, 18 år, så KÄNDE jag mig verkligen annorlunda än de flesta andra tjejer. Jag hade dittills i mitt liv kämpat för att passa in i söt, snäll, duktig, liggbargrejen med MVG:n och träning och ljusa pastellfärgade kläder och verkligen försökt vara som ALLA ANDRA tjejer i min ålder. Men sen när jag började ligga så hittade jag den där andra vägen som var så mycket lättare för mig att vandra. Jag hittade en väg som var så väldigt mycket mer jag än det där med ljusa pastellfärger. Och jag tog den vägen, trots att den var avvikande från den breda massan. Nu vill jag inte låta Cissi Wallinsk och hävda att JAG minsann var så OTROLIGT ANNORLUNDA eller för den delen låta nedvärderande mot "de andra". 

Men grejen är att det BLIR ju ändå så tillslut. När man kämpat länge för att bli någon och det liksom inte funkar, då vänder man ofta plötsligt och blir föraktfull istället, särskilt när man är sådär ung och hjärnan inte är färdigutvecklad och allt det där. 

Filmen Fröken Sverige visar så himla tydligt på det där med föraktet tycker jag, som många "alternativa" har för allt som är vanligt. 

Och sådan var jag också, under några år. 

Men det tänker jag inte hålla på och straffa mig själv för, därför att jag tror det är naturligt. Man har ju så länge känt sig annorlunda och utanför. Under hela högstadiet var livet en kamp om att passa in. Vara som alla andra. Inte sticka ut. Och så plötsligt blir man så jävla trött på det och gör det till en sport att sticka ut. Vara annorlunda (fast annorlunda är man ju givetvis inte eftersom det finns ganska många andra som är likadana som du, vilket ju även är orsaken till att du äntligen vågar vara annorlunda). Och så börjar man istället förakta "de vanliga". Det är ett försvar.

 

Och när det är sådär. Då är det jävligt skönt att få bekräftelse på det där med att man är annorlunda och att det är positivt, helt plötligt, att vara det. Att det är okej. Därför älskar jag den där låten, med Kjell Höglund som en gång gjordes till min. Även om jag självklart även ser det orimliga i att glädjas över att man skulle vara så himla annorlunda mot "alla andra tjejer". 

 

Det där med piedestalen har också alltid varit ett problem för mig, både vad gäller vänner och män, särskilt när jag var yngre. Nu har jag funnits i mina vänners liv så många år att jag ramlat ner från piedestalen, vilket givetvis har vart skitjobbigt för mig. Att ramla ner från piedestal på piedestal. Man vänjer sig liksom med att sitta där uppe. Kunna välja och vraka och göra lite som man vill för man vet att man är så himla omtyckt och älskad ändå. Ganska hårt slag när man börjar inse att man måste börja anstränga sig. 

 

Vad gäller män så är nog min man den första som aldrig någonsin haft mig på någon form av piedestal. Och troligen är det också anledningen till att jag kommer leva med honom jävligt jävligt länge. 

 

Det är så himla otryggt att sitta på piedestal. Otryggt när någon bygger upp en bild och en "sanning" om dig som du innerst inne vet inte stämmer. Men du gillar ju personen och förstår att OM den där bilden omkullkastas så är din tid i personens blickfång förbi. Så du börjar upprätthålla den där jävla piedestalen. Och tillslut dråsar du ju rakt ner i backen naturligtvis. Oftast orsakar du det själv när du inte orkar längre. Det är ju ganska jobbigt att vara så jävla unik jämt. 

 

Nu såhär i vuxen ålder har även behovet av att vilja ses som unik och annorlunda avtagit. Ändå händer det ännu att folk ser mig just som det. Kanske för att jag skriver och folk läser. Jag skriver och bygger upp en bild av mig själv som ju aldrig kan bli helt sann eftersom man ju faktiskt inte skriver om allt. Inte KAN skriva om allt. Man kan väl  ALDRIG förmedla hela jävla sanningen om sig själv till någon. Jag tror inte ens att min man vet hela SANNINGEN om mig. Den vet nog bara jag, om ens det. 

 

Men det där trotsiga "aldrig göra någonting bara för att ALLA ANDRA gör det", den sidan ligger kvar hos mig ännu ganska starkt. Jag tänker att det kan vara ett resultat av mobbning i barndomen. Att aldrig "ge sig". Aldrig gå med på att göra saker bara för att ALLA ANDRA gör det. Aldrig låta någon bestämma, varken individer eller grupptrycket. Över mig. Alltid ifrågasätta. Ofta protestera. Ta igen allt det jag inte vågade ifrågasätta och protestera mot under de mindre modiga åren i livet. Det är som att man ständigt kämpar för rätten att vara just så som man är, när man en gång har varit mobbad kan jag tycka. 

Hur tänker ni andra som har erfarenheter av mobbning?

 

Jag har nämligen tänkt att det finns två olika grupper ibland oss (säkert finns det fler också) och det är då dels såna som jag, som ägnar resten av sitt liv åt att inte låta de jävlarna som en gång ville att du skulle förändra dig, som talade om för dig att du inte dög som du var, få rätt. Och så de som jobbar helt tvärtom. Som ägnar hela sina liv åt att desperat försöka passa in. Göra som de blev tillsagda som barn. Förändra sig för att älskas och accepteras av andra. Oj vad många människor jag tycker mig se som jobbar på det sättet. 

 

Och jag då, som på ett elakt sätt, ombads att förvandla mig till "en i mängden". Som på ett elakt sätt ombads att inte sticka ut. Jag har alltså ett evigt behov av att göra precis tvärtom. För som liten lärde jag mig att annorlunda var fult och nu reclaimar jag att vara annorlunda. Vad fan nu annorlunda är. 

 

För ju äldre jag blir inser jag ju att alla är annorlunda på sitt sätt. Och jag har ramlat ner från alla piedestaler och jag saknar det inte. Men jag måste ännu alltid ifrågasätta. Kan inte tvinga mig till att göra saker jag absolut inte vill själv och ingen får bestämma över mig. Ja. Det var det hele. 

 

ps: en grej angående kärlek. När man HITTAR personen som man sedan ska älska under JÄTTELÅNG tid i sitt liv, så upplever man ju ofta att man ALDRIG TIDIGARE träffat en människa som hen. Att hen är HELT JÄVLA UNIK och du har ALDRIG FÖRUT träffat en människa lika fantastisk och perfekt..det är ju kärlekens stora problem skulle jag tro.. ds

Mitt barn har nu fått sitt livs första manliga "fröknar" (de är helt okej med att bli kallade fröknar, vilket barnen kallar dem av ren vana). 

 

Jag är otroligt glad åt detta. Jag vet inte om min glädje över det kanske är lite sexistisk. Att jag liksom degraderar de kompetenta pedagogerna som de ju är, till att bara bli ett kön när jag framhåller just deras kön. Men jag tänker ändå att det är lite som när man ser en kvinnlig polis, eller lastbilschafför eller liknade och liksom gläds lite extra. Eller lite som när jag går till gynekologen och blir extra glad när jag upptäcker att det är en kvinnlig gynekolog som ska undersöka mig (nu går jag ju uteslutande till kvinnliga gynekologer, men ja, ni fattar hur jag menar?). 

 

Med dessa manliga fritidspedagoger har jag också fört min första riktiga genusdiskussion. Det var de som började, första dagen. Jag mös när jag hörde hur de uppmärksammade både barn och övriga vuxna på könsroller och jag jublade inombords när jag förstod att jag stod inför mitt livs första person som ska ta hand om mina barn som faktiskt har tänkt på och läst om genus. 

Jag är övertygad om att det beror på att han är just en man som länge jobbat inom ett kvinnodominerat yrke. 

 

Vi var inte alls lika. Han pratade mycket om pojkar och pojkars "rätt" att få leka krig, tex. Pojkars rätt att få vara pojkiga och även hans egen rätt att få vara en MAN (dvs: bete sig manligt) och inte en person som förväntades vara som en kvinna. Mellan raderna lade jag märke till en ganska stor frustration som jag tror att många kvinnor inom mansdominerade yrken också upplever. 

Men han pratade även om flickors "rätt" att få vara flickiga. Om att inte nedvärdera barnen, men att vara öppen även när de inte beter sig som den förväntade könsrollen säger. 

Han pratade om flickor och pojkars lek. Hur flickorna ofta håller sig i närheten av de vuxna, vilket leder till att de vuxna pratar mycket mer med flickorna vilket utvecklar deras ordförråd och språkförståelse snabbare. Medan pojkarna ofta lämnas åt sitt öde och leker långt bort, tilltalas med komandon istället för meningar osv. 

Överhuvudtaget fick jag känslan av att den här fritidsledaren ömmade särskilt för pojkarna och hade funderat mycket över pojkars situation osv. Det gladde mig. 

Att han var varm och lyhörd med barnen, oavsett kön, gladde mig ännu mer.

 

För MIG är det liksom också en omställning och det går inte att sticka under stol med att det känns väldigt annorlunda. Att komma till skolan och mötas av en man som utförligt berättar om mitt barns senast lagda pärlplatta och funderingar. Det får mig att inse hur ovanligt det överhuvudtaget är med män som liksom pratar om barn som om de verkligen SETT dem... Fattar ni?

Mina förväntningar på männen är ju att de ska skoja, skämta, kanske vara lite flörtiga och lite macho som de flest andra män i min omgivning. Istället möts jag av två lugna, trygga män som berättar utförligt om mitt barns dag. Inget skoj, inget skämt och inget flört och inget macho. 

 

Och det är jag glad åt. 

 

Och nu vet jag att flera av er har hakat upp er på det där om att få "vara man" och om barnens "rätt" att få vara i sin könsroll så därför ska jag föklara för er hur jag tänker där. 

 

Jag tänker att i all tid har den kvinnliga könsrollen nedvärderas. Det gör den ännu. Föräldrar sliter sina hår över "tjejleksakerna" och "tjejkläderna" som  begränsar och är så himla destruktiva. Flickor som är aktiva, högljudda, självsäkra och allmänt "pojkiga" är önskvärda. Det skryts ofta över såna flickor och allt som oftast hyllas de bland män. Tjejer som kan lira fotboll, älskar hårdrock och kan dricka öl som en hel karl, det är grejer det. 

 

Jag själv har levt hela mitt liv liksom i skuggan av det. Att jag inte är en sån tjej, utan att jag istället är en tjej som är väldigt tjejig. Inte på alla sätt, men på många. När jag så fick barn som också "valde den rosa vägen", så att säga, blev det jättekonstigt eftersom jag, innan jag fick barn, var djupt inne i perioden "försöka vara en sån där härligt könsrollsöverskridande tjej" och hade väldigt klart för mig att mina barn minsann aldrig skulle få ha på sig rosa kläder. Det fick jag ju skita i då. Och sedan följde åren då jag dagligen, både för mig själv men mest för övriga samhället, måste kämpa för att uppvärdera det som mina barn älskar och som jag själv älskade som liten. SAMTIDIGT som jag måste hålla alla dörrar öppna för mina barn och inte begränsa dem som jag upplevde att jag faktiskt begränsades pga mitt kön... Skitkrångligt.

Det är ju där jag skiljer mig från de flesta eftersom jag är feminist. Istället för att svälja "den rosa" könsrollen med hull och hår, jobbar jag/vi på att hålla den öppen och helt enkelt bjuda fler möjligheter än vad den snäva könsrollen har att erbjuda. 

 

Det jag tror att den manliga fritidsledaren upplevt är samma sak fast tvärtom. I en kvinnodominerad värld  förväntas alla ha de klassiskt kvinnliga könsrollsdragen. Samhällets sakta men säkert ifrågasättande av den manliga könsrollen blir då för mycket för honom då, när han i sin vardag upplever ständigt ifrågasättande pga sitt kön only. Same same but diffrent. 

 

Jag tror att när jag nu ska få en son, så kommer jag att uppleva lite samma sak som jag upplevde när jag fick mina döttrar. Att jag måste vidga mina vyer och att jag heller inte kan skuldbelägga min son om han nu eventuellt en dag kommer att önska sig en knallpulverpistol i julklapp eller helt bara vilja bära blå kläder. Precis som jag snällt får bita ihop när mina döttrar vill ha prinsessklänningar dygnet runt och önskar sig sminkbord. Sedan är det naturligtvis upp till mig vad de sedan FÅR. Men just deras ÖNSKAN och deras viljor, dessa kan jag ju inte skuldbelägga. Diskutera såklart om jag anser att det är nödvändigt (som det där med smink och med all säkerhet lär det dyka upp grejer som blir nödvändiga att diskutera med sonen sen också) men aldrig lägga skuld.

 

Det är samma sak med personlighetsdragen som kommer med de klassiska könsrollerna. Jag kan pusha hur mycket som helst för att mina döttrar ska bli modiga och framåt och ta plats osv. Men om de inte blir det ändå? För att de är blyga. Är det dåligt att vara blyg? Eller kan det vara okej att vara blyg? Har man inte som blyg ett fasligt sjå med sig själv och sin blyghet och all ångest kring det så det räcker? Blir det inte bara ännu värre om även då föräldrarna lägger press på barnet att INTE vara blyg och tystlåten?

Samma sak tvärtom. Om min son nu skulle bli en sån där unge som gärna pratar rakt ut och ofta tex glömmer det där med att räcka upp handen i skolan? Om han blir en sån där unge som fröken irriterar sig på och som jämt blir skälld på? Om han liksom upplever hur vuxenvärlden bara begränsar hans nyfikenhet på livet och då hellre väljer att hålla vuxenvärlden på avstånd, som jag upplever att många pojkar gör, kanske just av nyss nämnda anledning. int i fan behöver han då också en morsa som skuldbelägger platstagande och förordar lugnhet, pysslighet och ett lite mer tjejigt beteende? Pressen över att han "borde" vara så är troligtvis redan ändå stor från övriga i hans närhet.

 

Ja nu undrar ju ni förstås om jag överhuvudtaget är feminist? Jo det är jag förstås. Men efter sex år som mamma har jag lärt mig två saker:

* det övriga samhället påverkar barnen långt långt mer än vad man som föräldrar fattar innan man skaffar barn. Det blir värre ju äldre barnen blir dessutom. 

* allting hos människan är inte ditlagt efteråt. Man föds med vissa egenskaper och drag. Framför allt lär man sig saker som sedan sitter så hårt att det bara blir ångest hos en själv om man, ovanpå alla andra brister och fel man alltid har som människa, även måste ha ångest över det, istället för att bara acceptera det. 

 

Jag själv blir aldrig någon pojkflicka. Jag hatar att klippa gräset. Jag är så typiskt kvinnlig på så många sätt att det inte är riktigt klokt. Och jag trivs med det. Jag vill vara såhär. Jag vill ha nära till mina känslor och jag vill vara verbal och känslomässig och djup. Jag tänker inte gå runt och ha ångest för att jag inte tagit tillräckligt med plats under mitt liv eller jobbat på att FÖRÄNDRA mig. Jag är bra som jag är, i all min kvinnlighet. På de sätten som jag absolut inte alls är kvinnlig är jag också bra. Jag funkar liksom. Som jag är. 

 

Jag har ägnat så mycket tid i livet åt att försöka förändra mig. Jag upplever att väldigt många, främst kvinnor, gör det. Alltid ska det jobbas på något. Är det inte det fysiska utseendet så är det pesonlighetsdrag eller beteenden. 

Jag tänker att allt det där bara är en genväg för att nå frid. För att komma överrens med sig själv tillslut. Men jag tror inte riktigt på att komma överrens med sig själv genom förändring. Jag tror det handlar väldigt mycket om att lära sig att älska sig själv just så som man är.  Acceptera läget bara. Och försöka gilla det.

Och jag tror att jag är ganska nära det där. 

 

När jag gick på Kvinnofolkhögskolan i Gbg pratade jag och min vän Åsa väldigt mycket om det där. Hon var väldigt blyg, nämligen och kände nog en begäran från omgivningen att jobba på det. Och jag hade en pojkvän som jag kände inte riktigt kunde acceptera mig just så som jag var. 

Då startade vi Beska och Bittra klubben. Kanske världens bästa klubb. 

Det här var vår themesong som vi ofta, lite kvidande, kunde brista ut i under våra många och långa möten, ofta innehållandes öl. 

 

(OBSOBS: lägg märke till min lilla älskling BENNY!!) 

 

Har drabbats av någon form av skrivkramp på bloggen.. Tycker att allt jag skriver blir kasst. Jag VILL skriva om så många grejer men sen när det blir kväll och jag ska till och skriva så väljer jag ändå hellre Breaking Bad i soffan. Jag är dräktig liksom. Jag tyer inte. 

 

Har även en smärre ångest inför höstens mediebrus. Att man liksom ska "in i det" igen. Det har vart så skönt i sommar också och bara skita i allt. 

 

Läste att Cissi Wallin har slutat twittra. Fy fan vilken töntig anledning hon har och gud vad hon låter som valfri vit, kränkt man i sina förklaringar till twitterpausen. Men jag förstår henne också. För jag fattar inte hur hon har orkat. Det ÄR ju en enorm kraft man lägger ner på sociala medier och bloggar varje dag. Och jag har börjat undra varför. Börjat känna en längtan till " det enkla livet" där sådant helt enkelt inte förekommer. Folk som inte är med i Facebook liksom. Gud vad jag tror att de har det härligt! 

 

Vår lilltjej åkte till mormor idag, själv för typ första gången. Hon behövde det. Behöver bli sedd och få ensamtid med människor som ännu ser henne som "den lilla gulliga". Stortjejen är hemma och krävde att få hit kompis. Kompisar är numera de bästa "barnvakterna". De bara leker och leker och leker och man ser knappt av dem. Imorrn ska kompisen sova över för första gången. Jag och David ska flyga drake med den lilla. 

 

Jag återkommer när det brinner till i skallen på mig nästa gång. Kanske blir det redan imorgon.

puss

Det är bråda dagar på Brunheten. 

I tisdagsnatt kom barnen hem efter 3 dagar i Småland. Igår opererade jag min tå och har nu grava problem med att ta mig framåt så att säga. Och imorrn åker vi med båten igen för två dagar i Småland denna gång. Helgen efter det reser vi till Sthlm och på torsdagen efter det blir det Sthlm igen för Karolinska och superduperultraljudet (som jag försöker att inte tänka alltför mycket på). Så fram emot vecka 29 kan vi börja pusta ut. Och JUST DET, då börjar Sthlmsveckan. På Sthlmsveckan (och de flesta andra veckor i Visby på sommaren) vill man helst som Visbynbo lämna stan. 

Man vill liksom inte utsätta sitt soliga sommarhumör för att inte komma in på sitt favvofik, köa i timmar på Willys eller ligga efter sommarslöa turister på vägarna. 

Då åker man istället ut och tältar! Och blir turist själv, TILLSAMMANS med alla nojjiga småbarnsföräldrar på campingen och med alla överklädda småbarn på stränderna. Man har iaf campinglivet GEMENSAMT och kan MÖTAS via detta. Och för alla turisterna blir man väldigt bra att ha. Man kan tex informera om att DET INTE FINNS NÅGRA BRÄNNMANETER kring Gotland och att alla de miljontals manterna som invaderar stränderna någon gång mitt i sommaren, är helt ofarliga och med största glädje kan plockas upp och mosas i valfri barnhand. 

 

Fast fan är om vi kommer orka tälta efter alla våra fastlandsvisiter. Det är ju jävligt skönt att vara hemma också. Både igår och idag är vi Endast Hemma, för att barnen ska hinna varva ner innan nästa resa. 

Jag tycker det är så himla underskattat att vara hemma, särskilt när man, som vi, bor i hus. Barnen har trädgård, bärbuskar, klätterträd, gungor, lektorn, pool, koja, cyklar och fan och hans moster utomhus. Inne har de sina rum fulla med leksaker, pyssel, tv, Nintendo, film (fast de senare alternativen tappar de liksom intresse för på sommaren, till den dräktiga moderns, ibland, stora sorg - SPELA LITE TVPSEL NU FÖR FAN!!). Våra barn är uppfostrade till att leka. Vi har aktivt lärt dem det. Så de är skitbra på det. Sedan 10 imorse har de lekt i trädgården med veckans turist, som bor i vår gårdsstuga ( v 31, 33, 34 finns kvar!) med sina föräldrar. De gör soppor i sandlådan, plockar körsbär och bigaråer, begraver högtidligt valfri fågel som katterna mördat, badar i poolen, tar en sväng med sparkcyklarna och protesterar högljutt om de måste lämna gården för tex ett besök i affär (vilket de sluppit dessa två dagar). Våra barn älskar att vara hemma och det är jag glad för eftersom jag också gör det. 

 

Ikväll ska vi grilla och äta med Turisterna som var här förra året också. Föräldrarna är poliser båda två. Känns oerhört tryggt får man säga. De är så jävla trevliga också och det är rakt av synd att vi skulle iväg just den här helgen när vi har så trevligt folk på vår egen tomt. (Och om det är någon som planerar inbrott kan jag meddela att det kommer vara folk här precis hela sommaren. Samtliga väldigt vältränade och våldsbenägna om det behövs!!)

 

Tån ja. Ja jag grinade lite. Mest kanske för att den 29åriga kirurgen var så plågsamt snygg. Att han skulle sitta med min variga och stinkande fot helt nära näsan var en ganska förkrossande insikt. Bedövningen gjorde ont också. En fin sköterska höll mig i handen. Sen gjorde det ju inte ont, men jag kände ju beröringen och kände därmed hur de drog i nageln, samt HÖRDE hur de höll på med nageln. Nagelljuden liksom. Fy fan. 

Sen fick jag ligga kvar en halvtimme med foten i högläge. Lyssnade på Värvet med SommarErnst. Väldigt avslappnande. Sen kom min man och hämtade mig. Han har tagit hand om mig ever since. Idag dammsög han hela huset medan jag låg i sängen och surfade. Barnen lekte. Ja ni hör ju. Det är ett jävligt soft sommarliv. För mig och barnen alltså...

Nej då. Jag kan ju gå. Men det är lite jobbigt att linka fram och så fort Alvedonen går ur kroppen gör det ont. 

Min har vart superförkyld en längre tid så jag har minsann pysslat om honom också. Nu är det hans tur. 

I NÖD och i lust heter det ju. 

 

Vädret växlar mellan sol och moln och det blåser en del. Jag gillar det eftersom jag ändå inte får bada samt eftersom jag hatar sol och värme. Lagom är bäst. 

 

Puss på er

Hörs sen

Midsommarafton är lite speciell i vår familj. För vi vet att det är EXAKT på midsommarafton för sju år sedan som allting började för oss. 

 

Det som är lite tacky är att man inte kan säga att det började romantiskt. Vårt första barn är, tyvärr, inte gjord av kärlek och ljuv romantik utan snarare av öl, cigg och diverse. 

Inte heller när jag, åtta veckor senare, tog det ödesdigra testet var det särskilt romantiskt. Han som kom att bli min man, stod på golfbanan när jag ringde, i en utdragen, traditionell, släktkamp. "Jag ringer sen" sa han och på den tiden visste jag ingenting om golf och fattade inte att "sen" kunde innebära 9 timmar. 

Han hade gjort sitt livs bästa runda den dagen, trots att en hysterisk bekant ringt från Göteborg och hulkat i luren att hon var gravid. 

 

De nio månaderna av väntan var inte heller särskilt romantiska. Vi avslutade relationer som vi var halvt inne i, det var mycket svartsjuka och mycket bråk och mycket oro och ångest. 

Men sen. När vi flyttade ihop i en lägenhet i Visby, en månad innan beräknad födsel, då började det likna något. Vi hade varsitt rum, men låg mest i hans säng och såg 24, pratade och lärde känna varann och beundrade magen som växte emellan oss. 

Sen föddes hon. 

Och när jag tänker på det idag så tänker jag att det var "min man" som låg bredvid mig i sängen på natten efteråt när vi låg och klappade hennes lilla huvud och såg varann i ögonen och försökte sätta ord på hur det kändes men hela tiden misslyckades. Men så var det ju inte. Det var mitt midsommarligg som låg där. Mitt midsommarligg som började bli en av mina närmaste vänner. 

 

Inte förrens ett år senare, när vi hela tiden skjöt upp datumet för vår isärflytt och istället flyttade till radhus. När vi helt plötsligt delade rum och trots att sängarna stod i varsin ände av rummet, sov mer eller mindre varje natt i hans. När vi hörde oss själva diskutera om vi skulle skaffa ett syskon till vårt lilla barn. Då någonstans, började de där Kärleksfunderingarna bubbla upp. 

 

Fatta den dagen då du inser att du är skitkär i han som du skaffat barn med 1 år tidiare. Han som du bor ihop med och delar precis hela ditt liv med. Fatta att inse det och inte alls vara helt säker på om han känner likadant. Fatta när du inser att du bara måste berätta det, samtidigt som du vet att det kan förstöra precis allting. 

Jag minns inte riktigt vem som sa det först. Jag tror det var han. På en Håkan Hellströmkonsert. Alla mina bästa vänner fanns omkring oss. Håkan brann på scenen. En helt jävla magisk julinatt 2008. 

En vecka senare blev vi gravida igen. 

 

Ja. Så varje midsommarafton är jag lite extra gråtmild. Nostalgisk. Att vi i år ska fira med delar av precis samma skara som var med den där natten, gör ju saken bara ännu mer gråtmild. Nu ska vi sitta där, sju år senare. 5 barn har vi allt som allt i vårt gäng och fler påväg som sagt. Det är inte öl, cigg och diverse längre utan mer spylappar, våtservetter och mild grillkorv med ketchup. Och det är så himla fint det med. 

 

Jag är ännu så himla kär i min man. Han är min person. Spermierna och äggen fattade det lite tidigare än oss bara. 

 

 

Såhär skrev jag i min dåvarande blogg när vi precis blivit ihop:

 

 

 

 

Så här på sommarhalvåret kör det här lilla gulliga tåget runt i Visby dag in och dag ut. Vi brukar själva åka det minst en gång varje sommar plus att ungarnas förskola hyr det varje midsommar när barnen ska åka till sitt midsommarfirande nere i stan. 

 

Oj vad mysigt och härligt tänker ni nu. Och så börjar ni fantisera om vilken fantastisk sommarstad Visby är med små gulliga tåg som kör runt och berättar om Världsarvet. 

 

Det finns dock en Annan Sida av Visby som jag påminns om varje gång jag ser det här lilla tåget och som varje gång gör mig full i skratt. 

Det finns ju något som kallas för Vecka 29. Och när man är gotlänning och en sådär 18, 19 år så är ju Vecka 29 lite av en dröm. När hela jävla Stockholm landar i stan och det är party dygnet runt. Massa "friskt blod" så att säga (friskt och friskt, det finns nog en anledning bakom att Gotland toppar klamydialigan varje år..). 

 

Under vecka 29 bosatte man sig i Visby som ung, om man inte redan hade en bostad där så att säga. Det hade inte vi under de flesta sommrarna så då körde en av oss runt ute på landet och plockade upp oss alla från våra respektive sommarjobb och så körde vi in till stan. Vi söp i bilen. När man kom fram fick den som hade kört hetssupa. Vi inkvarterade oss hos människan vi hade tiggt till oss sovplatser av. Ibland sov vi i bilen. 

Sen var det förfest, krogen och efterfest. Fram mot lunch dagen efter körde vi hem och bytte om typ. Och sen iväg igen. 

 

En sådan sommarnatt var vi, efter krogen, påväg mot en destination som jag har glömt. Vi var fulla och otroligt högljudda och drog internskämt blandat med Yrrolcitat och NileCitylines. Några Stockholmska skönheter imponderades svårt av vår fantstiska humor (?) och vi ändrade riktning och följde med dem dit de bodde. 

 

Det visade sig att de bodde i en sån där van. En större bil alltså. Som stod parkerad på ett grönområde precis i sjukhusbacken. Ja sen hade vi roligt omkring och i den där vanen hela natten. Killarna var ganska lika oss minns jag, högljudda och roliga och den som jag så att säga "lade vantarna på" var otroligt snygg. Jag minns att jag tänkte att han var ganska mycket snyggare än jag och att det ju var trevligt. För mig.

 

Morgonen efter såna här nätter är ju sällan riktigt lika roliga. Det var otroligt varmt i bilen efter att sex männikor har sovit som sillar i den. Alla kläder låg huller om buller och var helt omöjliga att hitta bland alla kroppsdelar och täcken. Vi tjejer svepte in oss i täcken, öppnade bildörrarna och liksom ramlade rakt ut I Världsarvet, så att säga. 

 

JUST PRECIS DÅ, när tre små slampor, invirade i täcken och med håren på ända, ramlade ur en bil full med killar och luftmadrasser (?) och annat konstigt, så körde tufftufftåget förbi oss på vägen ca 3 meter ifrån oss. Fullsmockat med turister som var i full färd med att lyssna på berättelsen om ringmuren, Valdemar Atterdag och alla vackra växter som växer kring vårt vackra Världsarv Ringmuren. 

 

Ja det var bara att le vackert, hålla ihop täcket så gott det gick och vinka skamset till barnfamiljerna och pensionärerna i tåget.  - Hejhej...mmm..ja hejhej. 

 

Sen klädde vi på oss, pinkade i syrenbusken en bit bort, vinkade hejdå till Skönheterna (ja för de var ovanligt vackra alla tre minns jag, även morgonen efter.) och vandrade mot bilen, lätt rödflammiga om kinderna. 

 

Jag har så sjukt många såna roliga och härliga och lite sjuka minnen från denna Världsarvsstad att det inte är klokt. Och jag är så jävla glad att mina ungar kommer att få vara unga i allt det där roliga sen när de blir tonåringar. De ska dock inte få klamydia. 

 

Gud vad ni är smarta ni som läser! Vad glad jag är åt er!

 

Angående piedestalerna skrev tex E såhär:

medan Sandra skrev såhär:

 

och Caranlachiel såhär:

Jag har tänkt exakt samma sak som E och precis samma sak som Caranlachiel också. Sandra vänder på steken lite vilket jag gillar. Hela bloggvärlden är ju faktiskt som ett enda stort nätverk. Vilka otroliga relationer som byggts genom åren via bloggarna alltså. Och det beror nog till stor del på att bloggvärlden är så kvinnlig, för att vårda relationer är ju, precis som Sandra skriver, en väldigt typiskt kvinnlig egenskap. Och tänk vilken makt det är. Vilken styrka det finns bakom peppandet, hållandet om ryggen och just det där i att finnas där för varandra, vilket ju de här pepparna gör. Pepparna har helt klart en väldigt viktig roll bakom dels att hela bloggandet blivit så enormt och dels bakom framgången som många enskilda bloggare gör/får. 

 

Att jag är kritisk beror ju helt enkelt på att jag har insett att jag aldrig lär fånga den breda massan på grund av att jag har ett lite väl avigt och bryskt sätt att uttrycka mig på. Och de där pepparna, fansen, de gillar snällhet. Och då blir jag surig och tänker att det är alla andra som det är fel på :)

 

Men jag tror även att E har en poäng. Jag har, som sagt, ingen på piedestal, bara mig själv. 

Jag var mobbad som barn. Och jag tror även att det är det som är anledningen till att jag har mig själv på piedestal. Jag blev skadad då, liksom. Och för att väga upp för vad det gjorde med min självkänsla och mitt självförtroende så måste jag, sedan dess, vara mig själv närmast, ta hand om mig själv och sätta mig själv främst (och nu får ni inte missförstå på vilket sätt jag har mig själv främst...)Barnen är såklart på den högsta piedestalen. Men sen är det jag.) Så enkelt tror jag att det är i mitt fall.

 

Och alla de där åren med mig själv på piedestalen har nog lett till en hyfsat fin självkänsla. Vilket gör att jag inte behöver gå runt och oroa mig särskilt mycket för vad folk ska tycka om mig. Jag är inte helt i hamn ännu såklart, undrar om någon människa på jorden är det? Som jag skrivit tidigare så BYGGER ju både människor och många djurs LIV på att vi är älskade och när man älskar så bryr man sig ju också om hur de man älskar ser på en. Man anstränger sig för att få kärleken man behöver för att kunna leva. Och det är ju tur det. Hur skulle världen se ut om alla bara gick runt och sket i vad alla andra tyckte? Jantelagar och dylika koder fyller ju faktiskt en funktion som kan vara av godo också faktiskt, tex. 

Men just den där bekräftelse och kärleksgrejen, den är ju även många gånger ett ok för människor och kanske främst för kvinnor då vi liksom matas sedan barnsben till att tro att vi existerar i denna värld endast för att BEHAGA andra människor, samt att vi inte är så jättemycket till människor om inte ANDRA bekräftar oss. 

 

Och den grejen slipper jag till mångt och mycket undan tack vare att jag var lite mobbad under tre år som barn. 

Kroppsångesten slipper jag också. De mobbade mig för att jag var tjock. 

Den fetaste hämnden jag kan utföra mot dem är att älska mig själv, just så som jag är. 

De sa ju att jag inte dög så som jag var. De ville att jag skulle ändra på mig för att de skulle bli behagade. 

Och just därför kan jag aldrig göra det. Just därför MÅSTE JAG älska mig själv just så som jag är. För annars är jag ju ägd. Och mig äger ingen. 

 

Jag har så himla mycket att tacka mina tidiga motgångar i livet för. Mycket av det som ännu är trasigt i mig beror förstås också på mina tidiga motgångar i livet så det är ju inte svart eller vitt. Mina tidiga motgångar i livet har både stärkt och försvagat mig. Men det är viktigt att komma ihåg, tror jag, att de inte bara har försvagat.

 

Här om kvällen satt jag och min man och pratade om när min pappa dog. Jag var femton då och jag berättade om hur alla lärare, förutom min dåvarande favoritlärare, lät mig behålla mina betyg från åttan, trots att jag inte orkat prestera lika bra i nian, då min pappa dog precis i början av första terminen i nian. Jag berättade att jag tyckte det var fint av mina lärare och min man ifrågasatte det lite. Min man har verkligen ingen erfarenhet av döden (det är därför vi passar så bra ihop. Han är vit som en snö och jag är mörk som den värsta snöstormen) och när jag skulle förklara hur det kändes då, när jag inte pallade att ta skolan på lika stort allvar som tidigare, så hörde jag mig själv säga:

 - Jag fattade inte vad meningen var med att plugga då. Jag skulle ju kunna dö imorgon. Jag var tvungen att göra det som kändes viktigt. Och skolarbete hamnade inte särskilt högt upp i prion när man liksom hade döden med sig vart man går. 

 

Och precis så är det ännu och har varit sedan dess. Jag har mycket svårt att finna motivation för saker som jag inte kan se en mening med. Många, många av mina tankar börjar med "om jag dör imorgon, är det här viktigt då?" och när man tänker så...ja... När man tänker så så har man ett slarvigt hem, skitmycket fritid, få och otroligt djupa relationer (man slösar inte tid på ytlighet) och sjukt mycket tid för familjen och barnen för alla som har en familj och barn fattar ju att det aldrig kan finnas någonting viktigare än det. Pengar är det sista man prioriterar. För man lever hela tiden som om man ska dö imorgon. "Har den här dagen varit så pass fin att jag kan dö imorgon utan ångest" tänker jag ofta innan jag somnar. Livet blir, helt enkelt, väldigt svart eller vitt för en sån som jag. 

Och det är både en styrka, men också en svaghet förstås. 

 

Det är inte viktigt och meningsfullt att ha andra människor på piedestal i min värld. Mitt liv blir inte rikare av att jag går runt och höjer andra till orimligt höga skyar, jag ser det som rent slöseri med tid (att däremot vårda relationer och att försöka vara vänlig mot mina medmänniskor är ju absolut inte slöseri med tid utan snarare något som berikar en som människa). Att däremot hålla mig själv högt och verkligen anstränga mig för att försöka älska mig själv just så som jag är, det kommer förhoppningsvis att leda till att jag kan dö hyfsat ångestfri en vacker dag. 

 

Just det ja. Efter att jag varit mobbad behövde jag bekräftelse. Det behöver man efter att man fått sin självkänsla körd i botten av några skadade ungar som låtit sina egna problem gå ut över omvärlden. Då tänkte min barnsliga hjärna som så att om man är snäll bli man omtyckt. Så då var jag snäll. Lite väl snäll. Jag var allas bästa vän. 

Tills pappa dog jag hamnade i den där "vad är meningsfull för MIG"- grejen. Det är absolut världefullt att vara snäll. Men det måste ju ha en gräns. Och att dyrka personer som man aldrig ens träffat och detta dessutom helt okritiskt, det är liksom bortom gränsen. Att vara så snäll att man blir allas bästa vän är definitivt också bortom gränsen. 

 

Så därför. Ni som läser den här bloggen får gärna gilla det ni läser. Ni får gärna skriva snälla saker. Men ni får inte vara rädda för att kritisera och ifrågasätta. Jag kan ta det och jag tycker det är intressant och jag växer av det. Er kritik är viktig och meningsfull för mig. Om jag dör imorgon har kanske ett ifrågasättande från någon av er hjälpt mig att utvecklas ytterligare lite som människa. En klapp medhårs är såklart också fint att få. Men jag vet faktiskt redan att jag har mina briljanta stunder. Smarta och intressanta resonemang med en touch ifrågasättande är så otroligt mycket mer värdefullt faktiskt. Om jag nu skulle hitta på och dö imorgon. 

 

 

 

 

 

 

 

Två saker har jag tänkt på på senaste:

 

1. Flickvänner som har sina pojkvänner som barn nästan.. Som har sina pojkvänner på sådan otrolig piedestal att varannan bild de publicerar på Instagram föreställer pojkvännen. Flickvänner vars största bragd i livet var när de snärjde sin man. Flickvänner som liksom finner det lite otroligt att just DE fick de här FANTASTISKA och nästan gudalika männen. Det är liksom ingen som helst skillnad på den här typen av flickvänner och på kvinnor som blivit mammor, särskilt förstagångsmammorna. Mammorna som är så otroligt stolta över sina barn. Som ser sina barn som sitt livs största bragd (jag tillhör själv den här skaran). Som uteslutande publicerar bilder på sina barn på Instagram. Som finner det otroligt att just DE fick bli mamma åt de här barnen. Och jag tänker att det är lite mer förståeligt kanske....Eller?

 

2. De här nästan maniska bloggfansen. Alla större bloggare har sin skara liksom. Av folk som håller med dem om allting. Som besyddar sin bloggare. Som, efter varje inlägg som bloggaren gör, skriver peppande kommentarer. Som liksom har sin speciellt utvalda bloggare på en otrolig piedestal. 

 

Jag har helt enkelt tänkt på människor som har andra än sig själva på piedestal... Hur jag tänker mig att dessa människor är samma människor som svärmade omkring skolans populäraste back at the högstadie. 

Jag har lite svårt att förstå dessa och försöker komma på ett sätt att göra det. 

Själv har jag mest bara mig själv och mina barn på piedestal. Min man har jag VERKLIGEN INTE på piedestal (och han har inte mig där heller och hade han det skulle jag dra fortare än blixten) och ingen bloggare heller. Jag tycker mycket om LD som ni vet, men drar mig heller inte för att kritisera om jag känner att det är nödvändigt. 

Jag tycker det är läskigt med piedestaler just på grund av det där okritiska. Samtidigt har jag mig själv på en otroligt hög piedestal, vilket jag ska skriva mer om en annan gång, men nu handlade det ju om att ha ANDRA på piedestal.

 

Hur tänker ni kring piedestaler? 

 

Dagen började med att jag ställde mig upp, gick fram till spegeln, synade mitt ansikte och började grina. 

Sedan staplade jag mig tillbaka till sängen och låg sedan där och illgrinade en stund över mitt öde. 

 

Jag har nu drabbats av Bölden. Jag får den varje gång jag blir dräktig. En stor, gulröd, svulstig BÖLD på vänster sida av näsroten. Den värker och spänner men framför allt gör den mig så ful att jag inte kan se folk i ögonen. Jag måste gömma mig. Den här gången har jag fått en böld på halsen också. 

Så imorse låg jag i min säng. Och tänkte att när penicillinet som valfri läkare ska skriva ut åt mig imorgon, har fått bort bölden, så har jag ett konstant varande nageltrång som ska opereras på kirurgen. Och när det är borta så har jag ÄNDÅ, minst sex månader av insulintagande kvar. Det går mycket dåligt för mig med insulinet. Jag får sår, små bölder, det blöder och blir blåmärken efter ungefär varannan spruta. 

Kort sagt. Min dag började inte i optimismens tecken. 

 

Tyvärr sken dessutom solen utanför fönstret och vi hade sedan länge bestämt att om solen sken denna söndag så skulle vi åka till Kneippbyn. 

Kneippbyn består av ett sommarland fyllt av studsmattor, racerbilar, karuseller och massa roliga saker för barn. Det riktiga Villavillekulla står även där och under högsäsong finns Pippi och gänget på plats. 

Sedan finns en stort vattenland fylld av vattenkanor och bassänger. 

Det är barnens bästa plats på jorden och idag skulle årets premiärbesök ske. 

 

Så vi gick upp och inledde årets premiärgräl på temat Inför Kneippbyn. 

Såhär lät det ungefär:

Make - Jag steker lite pannkakor nu så tar vi med oss matsäck.

Dräktig maka - Jaha... Du ska alltså stå vid spisen den närmaste timmen vilket innebär att JAG ska få packa och planera och göra i ordning barnen och städa undan i huset och sen måste jag ta tusen kilo insulin för att kunna äta dina jävla pannkakor och vem fan ska släpa på matsäcken hela dan då, är det jag det också eller? VA? Det har inte slått dig att du har en 13 veckors gravid fru med böld, nageltrång och diabetes som dessutom väger typ 90 kilo och INTE KÄNNER SIG SÅ JÄVLA GLAD JUST NU??!!! SKULLE DET INTE VARA AV GODO att försöka UNDERLÄTTA lite för den frun JUST IDAG när det ska vara 25 grader varmt och vi ska vandra runt hela jävla dagen i hettan och försöka göra en rolig dag för de stackars små barnen som ALLA ANDRA DAGAR har en jävligt sur och trött och tråkig mamma? (monolog avslutas med fördel med lite hulkningar)

 

Ja vad ska man säga. Min fina man hade tyvärr inte mycket att sätta emot och "vi" bestämde raskt att kosta på oss lunch på en av Kneippbyns resturanger. 

Så vi packade TILLSAMMANS ihop och gav oss av.

 

Och dagen har vart helt fantastisk. Jag har varit glad, trots böld, värme, diabetes, nageltrång och jävelskap och framför allt har BARNEN varit glada, make har varit glad och ja. Alla har varit glada och haft roligt.

 

På kvällen åkte vi hem till svärfar som har fyllt år och jag var inte ens helt slut då! Vi åt gott och satt och pratade medan barnen lekte under en gran. 

Sen åkte vi hem.

 

NU är vi faktiskt helt slut, men det är ju helt ok när klockan är 21 och soffan finns att tillgå.

Jag ska helt ärligt gå och lägga mig nu. 

 

De säger ju att efter vecka 12 "vänder det" för många. Jag har tyvärr aldrig tidigare upplevt att det "vänt" efter någon särskild vecka, men kanske kanske ändå den här gången. Blir jag bara av med bölden ska det nog kännas bättre sen. 

 

Vi har fått tid för det första "extraultraljudet", som man får som diabetiker, till nästa vecka. Det har sina fördelar att ha den här sjukdomen faktiskt! Man får ultraljud hela jävla tiden och får se bebisens hjärta slå med jämna mellanrum och behöver därmed inte oroa sig lika mycket för att den ska ha dött. 

 

Nu tänker jag äta lite brieost utan kanter. Överlever ungen bölder, tåinfektioner och diabetes så överlever den nog en bit brieost utan kanter också. Nått jävla roligt måste jag för fan få ha. 

// Bölden

 

 

*"du klär i böld" = uppmuntrande Yrrolcitat från min vän Nina som delgetts en bild på spektaklet

 

Lady Dahmer och Cissi Wallin pratar om det där med lust och som vanligt älskar jag när LD vänder på steken och skriver

 

Det är så jävla grymt skrivet och smart tänkt att ingenting behöver tilläggas. 

Jag har flera kompisar (många!) som lider av Noll Sexlust. Som "husfridsknullar" och undrar vad det är för fel på dem. 

LD har så rätt så rätt när hon menar att det kanske inte behöver vara något fel alls. Det bara är så och det måste få vara okej och det är ju självklart så. 

Men jag tänker ändå på en grej..

 

 Det KAN ju EVENTUELLT vara så att det är MÄNNEN det är fel på (därmed inte sagt att något måste vara FEL)!

Lyhördhet är liksom inte en särskilt utbredd egenskap bland män. Många män SUGER på lyhördhet. 

Och det är inte kvinnornas fel. Det är- ÅTERIGEN- männen som behöver jobba på sitt sätt att ha sex.  Männen som har ett problem som de skulle behöva lösa. 

 

En grej som både jag och min man har märkt av är det här med den ljudlösa pressen. Alltså, när den ena ANTYDER, att den är sugen. Den kanske tänder ljus, frågar om den ska massera, eller börjar "provsmeka" den andre lite försiktigt och tänker att "nu är jag en jättemysig partner här som utstrålar respekt och romantik) Och den andre vill inte såra, vilket leder till att man ställs inför två val:

1. Att husfridsligga

2. Att säga nej tack och eventuellt såra den andre. 

 

Därför jobbar vi med Öppen Kommunikation i det här äktenskapet. Här spelas inga spel, inga små romantiska antydningar, utan raka puckar. 

 - Jag är knullsugen, är du?

Och så får man ju PRATA med varandra och när man gör det så fattar man att man KAN säga nej utan att såra skiten ur den andre. 

Svårare än så behöver det inte vara. Och jag tycker det är ett jävligt bra tips om man vet med sig att man är en person (tex man) som har lite svårt för det här med lyhördhet och att läsa andras signaler. FRÅGA RAKT UT och gör även klart för din partner att du INTE blir sårad om hen säger nej! Och lägg ner med det där ljudlösa kravställandet! 

 

 

Jag tycker det är så jävla intressant med knulleri eftersom ens sexualitet hela tiden är i förändring. Den hänger ju på en som människa liksom. När man är i PAR med EN annan är det också väldigt intressant kan jag tycka och jag minns hur stressad jag kunde vara i början av det här MittLängstaFörhållande när man var i de där första svackorna och liksom inte hade lärt sig att det ju kommer och går. Ibland är man skitsugen, ibland vill man inte alls. Ibland vill man bara ligga och skava lite slött och ibland vill man...göra andra saker.. 

 

En grej som jag tycker är viktig när det gäller knullade är att inte ta det så jävla seriöst. Det ska liksom va ROLIGT att knulla. Och är man inte så jävla högtidlig och ser så himla seriöst på det så banar det ju för en öppen kommunikation kring det hela. Man MÅSTE prata om det! Det dödar ingenting, tro mig! 

 

Och så en sista sak: det ÄR inte konstigt att inte vilja knulla. Och man ska inte knulla om man inte vill det. FRAMFÖR ALLT ska man inte knulla med någon förrens man kollat av att hen är till 100% med på det!!!!

 

Amen

 

Ps. Varje gång jag TÄNKER på sex så tänker jag på min moster. Hon var/ är en ung och cool moster som gjorde det här med sex så otroligt icke tabubelagt för oss kusiner då hon pratade om sex, hångel och petting med oss när vi var i den perioden i våra liv då vi behövde prata om det. 

Hon lärde oss att trä på kondomer på gurkor och förklarade att så fort man blivit av med oskulden bara, så skulle det liksom lossna. 

 - När autobahn är öppen är det bare å köre! som hon glatt skanderade under en av våra många bilutflykter. 

Hon kallade alltså fittan för autobahn, En bred jävla motorväg fylld av trafik! Vad jag älskar henne för den avslappnade syn på sex och lust som hon förmedlade till oss, mycket via humor ds. 

Jag börjar bli trött. På min kropp. I helgen upplevde jag den helt klart näst värsta kroppsliga upplevelsen i mitt liv. En upplevelse som har en ohotad andraplats efter min vaginala förlossning. 

 

Jag brände mig i fredags. Jag bränner mig varje år helt enkelt för att jag suger på att använda solkräm. Solkräm var ingenting man använde på södra Gotland i mitten av 80talet när jag föddes. Jag har helt enkelt aldrig fått lära mig att använda det (vad det gäller barnen är jag däremot manisk vad gäller solkräm och skugga). Så jag brände mig. Rejält. 

 

På lördagen hade jag ont. Ont ont ont i samband med att vi skulle töma barnens rum, dela upp miljontals leksaker, gå på visning (inte åt oss själva dock) och göra en miljon andra saker (jag bröt ihop ungefär en gång i timmen genom hela dagen). 

 

Och på söndagmorgon när jag sitter och äter min sockerfria yogurt så kommer klådan. På bröstet och mellan tuttarna. Den är extrem. Det känns som att det kryper tusentals små insekter under mitt skinn. Det syns ingenting. Mitt skinn har en bränd kulör, men inga blåsor eller utslag eller dyl.

Jag smörjer in mig med hydrokortison, tar en allergitablett och tillslut går det över. 

På em ska våra vänner komma och hjälpa oss att måla samt lägga nytt golv i ett rum. Hela familjen med föräldrar plus två barn ska komma och vi ska ha en härlig dag i vänskapens anda, är det tänkt. 

En halvtimme innan de kommer återkommer klådan. På axlar och armar denna gång. Kraftigt eskalerad. Jag springer runt runt i huset, med isklampar i båda händer som jag slår mot min egen hud. Jag skriker och jag gråter. Är i fullständig panik. Ringer sjukvårdsrådgivnignen och gråter i luren. De säger att jag ska kyla ner huden. Min man åker och köper kylbalsam. Våra vänner kommer. 

 

Efter en timme är jag ännu i helvetet. Ringer sjukvårdsrådgivningen igen. Och de skriver ut Tavegyl. Jag och min vän kastar oss i bilen och åker till Apoteket. Tio minuter efter att tabletten är svald försvinner det.

 

Senare på kvällen kommer det tillbaka igen, när vi sitter på resturang och firar att vi blivit klara, tillsammans med den andra familjen. På magen denna gång. Jag tar ytterligare Tavegyl. 

På min förpackning har doktorn skrivit "får tas upp till 6 ggr per dag OBS: DU KOMMER ATT BLI TRÖTT AV TABLETTERNA!". 

Det släpper.

 

På kvällen sen är jag helt slut. Jag liksom domnar bort, hög på Tavegyl, men framför allt känns det som att min kropp gått igenom en helt olidig KAMP under dagen som gått. Och det hade den ju också.

 

Jag ska ALDRIG MER sola. ALDRIG MER vistas i direkt solsken. Och jag hade det väl på känn, så mycket som jag AVSKYTT sommar och sol under åren som gått. Det passar mig ju inte helt enkelt! Jag är inte gjord för sommar och sol. Jag är gjord för höst och mörker. 

 

Mörkrets drottning, det ska bli jag från och med nu. 

 

 

Det har ju blivit väldigt poppis att hänga såna där gamla skolaffischer på väggarna nu för tiden. 

Jag tycker också det är himla fint faktiskt och har fantiserat om hur fint jag skulle kunna dekorera mitt bruna hem med dylika affischer.

 

Man skulle kunna göra såhär:

 

 Eller kanske såhär: 

 

Vi håller på och renoverar. Vårt hur är på 104 kvm och innehöll två sovrum när vi flyttade in, varav ett var så litet att vår dubbelsäng inte rymdes i det. Barnen fick ta det stora rummet, vi ställde vår säng på övervåningens hall och sovrummet nere blev ett välbehövligt lekrum.

 

Sedan renoverade min man det stora sovrummet uppe. Barnen fck flytta ner till "lekrummet" och har nu bott så i 1.5 år. Det är ungefär 1 m mellan deras sängar. Vi sängarnas fotändor ryms en bokhylla och en garderob och thats it. Leksaker står inknölade i backar under sängarna. Barnen har, med andra ord, haft det väldigt trångt. Vi däremot flyttade in i stora sovrummet när det blev klart och hzr bott där sedan i höstas.

Och nu är det dags att göra ett rum på hallen åt den lilla så att den stora får sovrummet nere för sig själv.

Det blir verkligen pyttesmå rum, men det blir något eget. Bebisen som kommer i december kommer att få bo i vårt rum tills hen bli ca 2 år tror jag, för då ska vi bygga ut huset.

 

De senaste veckorna har min man varit väldigt upptagen med renoveringen av hallen. Det som går gör han när barnen somnat, men då måste han vara tyst, vilket gör att allting tar längre tid.

På senaste har vi trappat upp arbetet för att bli klara nån gång och då ser min makes dagar ungefär ut såhär:

 

07.30- 16.30- på jobbet

16.30- 17.05- middag

17.05- 02.00- renovering.

 

Jag lagar maten, leker med barnen, lägger barnen, städar och fixar allt annat som man gör när man har ett hus (förutom handeln, eftersom jag inte har körkort).

Det enda vi pratar om är dörrar, lister, tapet, el, inredning, golv osv osv.

 

Vi har ju haft några såna här perioder tidigare och de slutar alltid med att jag dör inombords. Min man blir trött och sur. Vi börjar gräla. Jag vill prata som vanligt, om livet, politik, familjeliv, samhället, ja, vi är ju ett samtalande par i normala fall. Vår relation BYGGER på att vi kan prata om allt samt att vi har samma värdegrunder och intresserar oss för vår omvärld. Och när allt reduceras till renovering dör jag inombords. Min man orkar inte tänka på något annat än renovering och blir sur på mig när jag kommer med anklaganden och lägger press på honom.

 

Ja. Precis så ohärligt är livet när man köper sig ett renoveringsprojekt!

 

MEN. Igår insåg jag att vi börjar lära oss! Fram tills igår hade vi vart sura på varann varje dag. Men så igår hände nått. Jag tror vi båda skärpte oss lite. Vi satt länge vid middagsbordet och pratade, om annat. Sedan la vi oss på soffan en stund och gjorde en noggran plan över helgens arbete. Sedan tog jag med ungarna på en cykeltur medan han sågade lite lister. Sedan la jag barnen och sedan hjälptes vi åt att röja i köket. Vi pratade om de här sista dagarna. Hur vi ska lägga upp dem för att det ska bli bäst för alla. När ska vi handla, vad gör vi med barnen på fredagem då vi besämt att hela familjen tar en fet renoveringspause, vad ska vi handla, hur sysselsätter vi barnen när båda måste jobba?

Vi la oss samtidigt. Och han sa "sen när det här är över, då ska vi gå ut och hitta på nått du och jag".

 

Jag ser denna afton som det ultimata beviset på att vi kommer att vara gifta hela våra jävla liv.

Precis samtidigt hade vi fattat att vi var tvugna att skärpa oss. Vi skärpte oss, gaddade ihop oss och står nu enade inför Den Sista Striden. Sen jävlar ska vi skita i insidan av huset hela sommaren och koncentrera oss på utsidan. Jag genom att köpa en hängmatta där jag ska ligga och bara dräktig och han genom att...ja, gud vet vad. Bygga altan misstänker jag. Men det får vi ta då.

Jag älskar honom så jävla mycket.

 

 

Svar: Jag minns dig väldigt tydligt. Du kommenterade ofta och mycket i min mellanblogg tror jag, som hette Mjukobloggen. Den skrev jag medan jag väntade mitt andra barn och efter att jag fått henne. När jag väntade mitt andra barn hade jag graviditetsdiabetes. Aggresiv sådan. Jag hade ett järnvärde på 88. Jag hade foglossning. Magkatarr. Spydde i 7 månader. Gick ner 10 kilo. När barnet kom ut hamnade jag i tvåbarnschock de lux. Jag var inte glad på ett år. När det äntligen började lätta blev jag gravid igen, men blev tvungen att göra abort då jag var så in i helvite slut efter det året samt de 9 väntande månaderna som hade tagit kol på mig så totalt, vilket naturligtvis ledde till ännu mer ångest.

Min blogg på den tiden var helt enkelt fylld av ångest. Jag kan knappt läsa den idag. Den var fylld av ångest, missunnsamhet, sorg, stress och tankar på att lämna allt. Som så många andra nyblivna flerbarnsföräldrar upplevt. Fram tills den tiden hade jag haft en väldigt vänlig och snäll atmosfär i min blogg. Men när jag inte orkade lägga upp käcka bilder, när jag inte kunde skriva om min ofantliga lycka och när jag inte orkade vara övertrevlig i mina svarskommentarer började mina läsare, en efter en, att hata mig. Man hatar liksom svaga. Och de började hata mig. Anklaga mig för att inte älska barnen, för att inte vara värd barnen och fan och hans moster. Så jag lade ner bloggen tillslut. Startade en lösenordsskyddad. När jag var på fötter igen kunde jag köra vidare officiellt igen. Det var alltså därför du slutade läsa mig, kära fina läsare, du orkade inte med min otrevlighet och min svaghet som syns ganska tydligt mellan raderna i den bloggen. 

 

Jag har aldrig varit särskilt trevlig varken före eller efter krisen för den delen. Jag är ofta stressad när jag skriver, behöver snabbt få ur mig det jag behöver få sagt, men framför allt så är det inte min stil. 

 

Jag är heller inte den som "går med håven" och fiskar poäng för snygg bloggdesign, vackra bilder eller fantastiska formuleringar. Min blogg är vad den är, jag är vad jag är och jag är nog ganska typiskt okvinnlig på det sättet. Jag har liksom Björn Ranelid med mig vart jag går. Är ganska säker på mitt värde utan att andra behöver bekräfta det. Detta innebär att jag inte sitter och surfar runt på andras bloggar. Lämnar inte kommentarer efter mig för att söka upp fler läsare, skickar aldrig hurtfriska kommentarer typ "här kommer jag att bli kvar, vilken härlig blogg!". Jag existerar inte för att andra ska älska mig, liksom, jag existerar för att ni ska läsa det jag skriver och fatta att jag har rätt. 

 

Och nu ska folk sitta och fundera. Den där Brunheten, vad ÄR hon för person egentligen? Är det möjligen så att hon inte är särskilt trevlig? Hon har ju sina poänger visserligen, blir länkad av Lady Dahmer titt som tätt, men HALLÅ! Hon verkar ju inte vara särskilt....trevlig..???

 

Nej. Jag är inte särskilt trevlig. Jag skiter liksom i det. Jag är heller inte Otrevlig, nej, men jag är inte Trevlig heller. Jag går inte runt och är ödmjuk för att ni läser min blogg. Jag tycker det är självklart att ni gör det. Bra för er, liksom. 

 

(Och att jag har min självkänsla på plats och vet MITT eget värde betyder inte, som jag ju sagt förut, att jag inte ser ERT värde också. Bara för att man vet sitt eget värde så betyder det inte att man anser att alla andra är värdelösa.)

Men jag dullar liksom inte. Får jag tid kan jag absolut skriva att du är duktig, att du skrivit bra osv. Men jag kritiserar dig även när du glömt något/skrivit något mindre bra. Och ni behöver inte va så himla rädda för det. Jag tycker att alla som skriver om och tänker på feminism och genus är skitbrai grunden, vi GÖR ju något, vi FÖRÄNDRAR!

 

Jag ÄR ju glad för att folk gillar det jag skriver, men samtidigt så förväntar jag mig det också. Eftersom jag vet mitt eget värde. Och jag vet att det är jobbigt för vissa av er. Ni tycker det är obehagligt. Ni får behov av att "trycka dit" mig lite när jag inte visar avgrundsdjup tacksamhet över snälla kommentarer och medhåll. Det har hänt mig en miljon gånger förut och det lär ju hända igen. 

 

Det vore ganska spännande att veta hur jag faktiskt uppfattas... Verkar jag rakt otrevlig tycker ni? Känner ni att ni helst inte skulle vilja möta mig i en mörk gränd mitt i natten? Är det jobbigt att jag inte dullar? Vill ni blir dullade med? 

 

En bild från Verklighetens Brunheten. Vad glad och gullig man kan vara va, när man är barnfri, på konsert, med en öl och en cigg i vardera näven. (här syns även min stormiga relation med Tandborsten ganska bra. Vi kommer inte alls överrens hen och jag...)