brunheten

Nobody puts baby in a corner

när allting började

Midsommarafton är lite speciell i vår familj. För vi vet att det är EXAKT på midsommarafton för sju år sedan som allting började för oss. 

 

Det som är lite tacky är att man inte kan säga att det började romantiskt. Vårt första barn är, tyvärr, inte gjord av kärlek och ljuv romantik utan snarare av öl, cigg och diverse. 

Inte heller när jag, åtta veckor senare, tog det ödesdigra testet var det särskilt romantiskt. Han som kom att bli min man, stod på golfbanan när jag ringde, i en utdragen, traditionell, släktkamp. "Jag ringer sen" sa han och på den tiden visste jag ingenting om golf och fattade inte att "sen" kunde innebära 9 timmar. 

Han hade gjort sitt livs bästa runda den dagen, trots att en hysterisk bekant ringt från Göteborg och hulkat i luren att hon var gravid. 

 

De nio månaderna av väntan var inte heller särskilt romantiska. Vi avslutade relationer som vi var halvt inne i, det var mycket svartsjuka och mycket bråk och mycket oro och ångest. 

Men sen. När vi flyttade ihop i en lägenhet i Visby, en månad innan beräknad födsel, då började det likna något. Vi hade varsitt rum, men låg mest i hans säng och såg 24, pratade och lärde känna varann och beundrade magen som växte emellan oss. 

Sen föddes hon. 

Och när jag tänker på det idag så tänker jag att det var "min man" som låg bredvid mig i sängen på natten efteråt när vi låg och klappade hennes lilla huvud och såg varann i ögonen och försökte sätta ord på hur det kändes men hela tiden misslyckades. Men så var det ju inte. Det var mitt midsommarligg som låg där. Mitt midsommarligg som började bli en av mina närmaste vänner. 

 

Inte förrens ett år senare, när vi hela tiden skjöt upp datumet för vår isärflytt och istället flyttade till radhus. När vi helt plötsligt delade rum och trots att sängarna stod i varsin ände av rummet, sov mer eller mindre varje natt i hans. När vi hörde oss själva diskutera om vi skulle skaffa ett syskon till vårt lilla barn. Då någonstans, började de där Kärleksfunderingarna bubbla upp. 

 

Fatta den dagen då du inser att du är skitkär i han som du skaffat barn med 1 år tidiare. Han som du bor ihop med och delar precis hela ditt liv med. Fatta att inse det och inte alls vara helt säker på om han känner likadant. Fatta när du inser att du bara måste berätta det, samtidigt som du vet att det kan förstöra precis allting. 

Jag minns inte riktigt vem som sa det först. Jag tror det var han. På en Håkan Hellströmkonsert. Alla mina bästa vänner fanns omkring oss. Håkan brann på scenen. En helt jävla magisk julinatt 2008. 

En vecka senare blev vi gravida igen. 

 

Ja. Så varje midsommarafton är jag lite extra gråtmild. Nostalgisk. Att vi i år ska fira med delar av precis samma skara som var med den där natten, gör ju saken bara ännu mer gråtmild. Nu ska vi sitta där, sju år senare. 5 barn har vi allt som allt i vårt gäng och fler påväg som sagt. Det är inte öl, cigg och diverse längre utan mer spylappar, våtservetter och mild grillkorv med ketchup. Och det är så himla fint det med. 

 

Jag är ännu så himla kär i min man. Han är min person. Spermierna och äggen fattade det lite tidigare än oss bara. 

 

 

Såhär skrev jag i min dåvarande blogg när vi precis blivit ihop:

 

"Nu ska jag ge er ett exempel på varför jag Älskar David:
Vi är på Fårö och ska rulla ihop vårt skitstora tält. Vi rullar i varsin ände och när vi rullat klart är min tältände jättejättetjock och Davids perfekt och lagom för tältpåsen. " - Det var kanske för att det var så konstigt vikt där du rullade" sa han då. 
Sånt gör han HELA TIDEN. Små uppmuntrande och optimistiska kommentarer som bara gör en pessimist som mig lite gladare. Han köper även den godaste fryspizzzan åt mig när jag är sjuk. Tvättar mina mensiga trosor. Peppar och peppar mig tills jag kommer i en uppblåsbar KAJAKJÄVEL (kan ni föreställa er MIG i en KAJAK)  och peppar ännu mer tills jag faktiskt KAN paddla i den. Han gonar in mig i min mjukhet och ber mig hålla käft när jag vill nedvärdera min kropp och han säger att han längtar efter mig när jag är på jobbet. Jag. Är. Älskad. 
Och när jag är förjävligt och riktigt elak, sådär som jag kan bli ibland, så skriker han tillbaka och tar ingen skit. 
Jag vill plötsligt endast lyssna på storslagna kärleksballader och planera vilka låtar vi ska ha på bröllopet."

Idag i bilen. Sanna Nielsen "Empty room" går på radion. Jag tar hans hand:
" - Tänk, nu slipper jag sitta och lyssna på den här och gråta som jag skulle ha gjort sen när vi skulle ha flyttat isär......*hulk*...Jag tycker den här låten är så JÄHÄHÄHÄLA BRA.......*snyft*..."

 

Den kvällen vi blev Ett Par 2008

 

Håkan, samma kväll

 

 

GLAD MIDSOMMAR PÅ ER!

 

Alltså den där kärlekshistorien är så jäkla cool att jag inte vet vad jag ska säga. Underbart att läsa!

Jisses! Vilken story! Härligt! :D

Vilken fin historia! Är väldigt ovan vid att läsa så okonventionella kärleksberättelser. Så fint att ni fann varandra.

Han verkar vara så fin din David som bara ger och ger! En keeper. Men vad ger du honom? Det skriver du aldrig om. /Nyfiken

Har inte läst dig så länge o hade ingen koll på er story. Men så FINT! Jag är alldeles rörd.

Men jag tycker det där ÄR en överjävla romantisk historia! Inte från allra första början kanske, men ändå, tänk att ni nu lever med varandra och älskar varandra! Efter den minst sagt knackiga starten. Tänk att ni ändå beslutade er för att leva tillsammans, för att gemensamt ta hand om ett oplanerat barn. Det är vackert, tycker jag.
Ni kan verkligen vila i er relation, när den även i början, som en icke-relation verkar ha präglats av respekt och omtanke om varandra.

Min man och jag lärde känna varandra när han blev ihop med min bästa vän. Det var ett kort förhållande och när de hade gjort slut umgicks vi lite i samma kretsar.
Nästan tio år senare såg vi plötsligt varandra med helt nya ögon. Började tassa omkring varandra som två katter kring het gröt.
Och jag ledde in oss på rätt spår genom att helt sonika supa ner mig själv fullständigt, fråga om jag fick sova över hos honom, spy hela vägen dit och sen somna uppallad mot toalettstolen hemma hos honom. Charmigt? Knappast, men även den starten har gett ett fint resultat. Nu är dottern fyra år och vi planerar ett syskon till henne inom kort. OCh bättre man hade jag kunnat leta länge efter.

Att visa upp de ocharmigaste bitarna först verkar inte vara så dumt.. =)