avundsjuka och drivkrafter

 
Tycker det börjar kännas lite destruktivt att lyssnar på Sommar i p1....
Lyssnade på Elin Kling idag och efter det var väl känslan mest att jag ville dö. 
Elin Kling har alltid levt efter devisen "kör bara" och tack vare det reser hon nu runt hela världen och är jättekänd och rik osv osv. Jag tycker det är så allt som oftast när det gäller sommarpratare. De pratar om hur allt gick till när de blev så fruktansvärt framgångsrika.
Och visst, man fattar ju poängen med det. Men tänk vad coolt det vore om en vanlig människa, typ kanske en småbarnsmorsa från Trosa, eller en hemlös, eller en lärarvikarie från Strömstad fick hjälp av värst superproducenten att fixa ihop ett program om berättelsen om sitt liv, eller något annat viktigt och/eller spännande som den ville förmedla. Som sedan miljoner lyssnade på. Alla har ju en berättelse. 
 
En av Värvets mest intressanta intervjuer tyckte jag var den som Kristoffer Triumf auktionerade ut i Musikhjälpen förra året. Visserligen var det en rik person som vann (det stod ju lite skrivet i sten eftersom det rörde sig om en auktion) men intervjun var ändå den mest spännande eftersom man varken som lyssnare eller ens Triumf själv, ju visste vad som skulle hända. Personen som vann var en oerhört framgångsrik företagare (startade bla Pocketshop) och ägnade början av intervjun åt att berätta om det. Och man satt och suckade. Sen helt plötsligt kom samtalet in på helt annan bana, då det visade sig att den här rika personen blev psykiskt sjuk och allt var det var. Nu har han pengar nog för att aldrig behöva jobba mer i sitt liv, men kämpar ändå varje dag med att ha lust att leva. Typ. 
 
Ja sånt gillar ju jag. Lite sådär olyckligt och ohärligt, men ändå sant och modigt och verkligt. 
 
Grejen med P1s värdar är ju att alla är framgångsrika. Alla ÄR på olika sätt och alla vill gärna sätta fingret på just det där sättet på vilket de ÄR som fört dem så himla långt i livet. Jag tänker ofta på det där. Vilket det ultimata sättet att VARA är, för att komma långt i livet och aldrig begränsa sig själv, vilket aldrig Elin Kling verkar ha gjort. 
Man önskar ju det för sina barn. Att de ska kunna ta sig hur långt (eller kort) de vill själva utan att aldrig uppleva sig själv en ett hinder. Oftast när folk känner att de INTE kommer dit de vill så beror det väl oftast på att de är sina egna hinder?
Och nu talar jag alltså om den ljuva medelklassen här. Jag menar inte att "man är sin egen lyckas smed" i alla lägen, men just vi som sitter där runt medelklassen till och gnäller om drömmar och visioner och nya altaner osv och faktiskt KAN göra det mesta som vi vill, men ofta just hindrar oss själva. 
Hur fan blir man en sån som inte hindrar sig själv? Och ännu viktigare: hur formar man sina barn så att de inte blir det?
 
Igår gjorde Filip och Fredrik en så himla grym grej i sin podcast. I podcastens början berättar Filip att Svts vd har ringt upp honom och frågat om han vill vara julvärd i år. Det är första gången han berättar det för Fredrik i podcasten och det blir naturligtvis jätteintressant att höra Fredriks reaktion. Gud vad jag tyckte synd om honom. 
Filip och Fredrik är ju bästa vänner. Deras vänskap kan ju inte vara något annat än otroligt djup vid det här laget och de talar ofta om den i podcasten. 
När Filip berättar att han fått förfrågan om att vara julvärd går Fredriks röst upp i falsett. Man hör PANIKEN i hans röst:
 - Men vi gör ju tv TILLSAMMANS säger han helt förtvivlat. 
De fortsätter prata och Fredrik tar liksom aldrig riktigt igen sig. Han är väldigt upprörd över det hela hör man och Filip retar honom lite för det, men lägger inte direkt någon värdering i hans känslor. Han har förväntat sig dem. 
 
I podcastens slut avslöjar Filip att det bara var en lögn, för att testa Fredriks reaktion. Tydligen hade Fredrik reagerat väldigt starkt på att Filip fick sommarprata ensam i somras och nu ville Filip därför testa reaktionen genom att dra det hela ytterligare ett steg. 
 
Samma med Alex och Sigge. Alex gör ingen hemlighet av att han väldigt ofta är avundsjuk på Sigge. Sigge har berättat han också att han flera gånger varit avundsjuk på Alex. Alex och Sigge kan också retas över det där, men det är liksom aldrig snack om att de inte ska vara vänner för den sakens skull. För vänner är de ju, kanske bästa vänner till och med. 
 
Jag tänker då att det där är en så typiskt manlig grej och att det är en grej med manligheten som jag kan avundas. Om man som kvinna skulle känna liknande börjar man genast analysera sitt inre, döma sig själv stenhårt, eller så gör personen man är avundsjuk på det, eller omgivningen. Kvinnor är ofta verkligen blixtsnabba med att göra klart för varandra att innerlig vänlighet är något väldigt eftersträvansvärt. Man ska glädjas med andra, vara nöjd med det man har, kort sagt, vara perfekt i alla led. 
Men FÅR INTE känna avund, för man MÅSTE ALLTID glädjas med andra. 
 
Det är ju egentligen helt befängt. Orimligt. För visst är det SJÄLVKLART att Fredrik blir orolig och avundsjuk och känner sig ratad och bortglömd när hans bästa vän och parhäst når framgång på egen hand i ett medie som de vanligtvis brukar agera i tillsammans? 
Visst är det väl helt jäkla logiskt att Alex räknar sina likes och jämför dem med Sigges likes? Gör inte alla det i hemlighet? 
 
Jag förstår heller inte riktigt varför man inte skulle kunna vara glad för någons skull SAMTIDIGT som man känner enorm avundsjuka? Och jag förstår heller inte varför man hela tiden måste vara glad för andra människors skull? Framför allt förstår jag inte varför man skulle behöva skämmas för att man eventuellt INTE känner sig glad för andras skull? Vi är väl inte Jesus allihopa? Vi är väl vanliga människor med känslor (är man en kvinna med känslor måste man ju få knulla runt lite!// Yrrol)?
 
När det då kommer till kvinnor och avundsjuka ska det hela analyseras till dödsdagar. Man är inte nöjd med sig själv. Man borde jobba med sig själv. Man borde lära sig att glädjas med andra. Man borde lära sig att veta hut. 
 
Linda Skugge har skrivit att det enda som drivit henne genom alla åren är avundsjuka och en vilja att hämnas. Så jävla fula känslor som jag tror hon delar med många många andra främst inom media. Och de tog henne långt. Jag tycker inte att det är en sämre drivkraft än, tex, en politikers drivkraft att vilja förändra världen. Bara man HAR en drivkraft. 
 
Jag gissar att Elin Klings egentliga drivkraft är viljan att vara bäst, som jag antar grundar sig i något mycket destruktivt och dåligt i hennes barndom. Jag tror fan att de flestas drivkrafter grundar sig i fulheter och dåligheter. 
Min hittills starkaste drivkraft har varit den att skaffa en familj, ett hem och en trygghet och det tror jag, tex, grundar sig i att min egen familj totalkrossades när jag var i tidiga tonåren. Min drivkraft kommer sig alltså ur totalt mörker och djupaste sorg, men den funkade iaf. 
 
På det diskussionsforumet om genus och feminism som jag är med i på FB pågår nu ändlösa diskussioner angående debattklimatet. Folk är upprörda och ledsna och känner sig påhoppade och är upprörda över att politiskt okorrekta åsikter uttrycks och allt vad det är. Jag fattar liksom ingenting. Jag tycker det är en skitbra grupp med jättehärliga diskussioner. Enligt min uppfattning är det "de lättkränkta" som är problemet. Kvinnorna som blir jättesårade och känner sig hatade om någon inte lindar in varje kommentar med en varm touch. Kvinnorna som blir helt förtvivlade om de blir kritiserade eller ifrågasatta i en diskussion MED EN ANNAN KVINNA!! VA! Kvinnor ska ju vara snälla! Milda! SYYYYYSTERSKAAAAAAPET DÅÅÅÅÅ??!!!!!!
 
Jag tänker att om det inte vore för just den grejen så skulle jag kunna umgås med kvinnor jämt. Men just DET gör mig så jävla tokig. Och just på det planet är män oftast helt annorlunda än oss. Den goda tonen är inte lika viktig. Värmen och omhuldandet är inte lika viktigt heller och de fattar att man faktiskt kan tycka om/älska någon ÄVEN om den personen inte jublar skithögt över ens framgångar eller inte alltid håller en varm och omhuldande ton. 
 
Dessutom. Om person A blir avundsjuk på person B, varför ska då skuld och agg läggas mot person A? Om person B har någon form av empati så borde ju person B förstå person A istället för att fördöma. Filip förstår ju Fredrik. Sigge förstår Alex. De förstår att avundsjuka är en helt normal, mänsklig känsla. Alltså borde man egentligen, rimligtvis, döma person B när hen riktar ev skuld och skam mot person A. Man skulle kunna anklaga person B för att vara empatilös. 
 
Och alla lättkränkta som inte kan klara sig i världen om inte världen är mjuk och trygg skulle man kunna kalla för mesar!
 
Kanske mitt flummigaste inlägg hittills. Nu får ni fan kommentera lite också, jag ser ju att ni läser. 
Hur har ni det med avundsjukan??
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Johanna

Håller med, dock tycker jag det finns lite skillnad i avundsjuka, jag kan vara jätteavundsjuk men ändå inte missunna den personen det.. Ibland kan jag gräma mig att jag inte tog tag i ngt som jag tänkt å så hinner ngn annan före. Då blir jag galen svär lite tycker illa om det hela men nog inte om själva personen.
Typ lite så.
Väldigt roligt med F&F..

2013-08-30 @ 10:00:07
Postat av: Eva

Jag blir avundsjuk. Rätt ofta. Typ dagligen.
Jag ser det som en helt naturlig känsla, vi alla har den. Den kan vara en bra drivkraft men också en giftig glädjetjuv.

Och jag håller delvis med dig om den mjuka, omhuldande ton som många kvinnor föredrar i diskussioner. Som att kritik inte vore att spela shyst i ett samtal.
Visst behöver vi kunna ha raka rör.
Men det är också en flytande övergång mellan ett rakt, ärligt samtal där ingen duckar för kritik eller att leverera obekväma sanningar till att låta hånfull, elak eller förminskande.
Det tycker jag är hela faran med den "manliga" typen av samtal. Raka rör, visst, men det är sällan långt till tjyvnyp, härskartekniker eller bara en hånfull ton. Som inte hjälper någon, utan bara förminskar och sårar. Det är inte heller vägen framåt i ett bra samtal.
Att hålla den balansen, vara rak och ärlig och stå för sina åsikter utan att bete sig grisigt, är faktiskt inte det lättaste när en diskussion hettar till.

2013-08-30 @ 10:21:02
URL: http://frurinblad.pixelworship.be/
Postat av: Boel

Haha, lite amen på det! Men också lite ensidigt: Diskussionsgrupperna domineras av de som är lättkränkta skulle jag tro. En del motiverat en del inte. Kvinnor kan också vara inte-så, män kan också vara så. Alla är så jädra bra på att klaga, alla borde ta sig själv i kragen lite mer, samarbeta mer, visa både vad dom gillar och vad dom inte gillar mer. Inte hålla tillbaka, gömma, förneka.

2013-08-30 @ 11:13:16
URL: http://doktorns.blogspot.com/
Postat av: Annelie Mannerström

Jag tror att det många gånger blir förvirring kring begreppen "avundsjuka" och "missunnsamhet" vilket ju är två helt olika saker. Avundsjuka känner väl de flesta ibland, men att vara missunnsam är ju något helt annat. Att inte unna någon annan det som har hänt. Då kan man ju per definition inte vara glad för den personens skull. Avundsjuka däremot hindrar ju en inte från att glädjas för personens skull, som du säger.

Sen dömer jag inte någon om den är missunnsam eller hämndlysten, det blir vi väl alla ibland. Det betyder ju inte att man måste agera på den känslan och låta det gå ut över någon annan. Hur rättvist det än skulle kunna kännas. ;-)

2013-08-30 @ 11:30:06
URL: http://caranlachiel.blogg.se/
Postat av: Anne

Bra inlägg. Och så måste jag bara meddela att jag jobbar och har jobbat med många kvinnor. Med alla kvinnor som jag har nära mig är jag väldigt öppen. Om jag är avundsjuk för att min vän plötsligt är fem gånger snyggare än jag så säger jag det alltid. Då blir jag av med känslan och min vän får en komplimag. Samma gäller arbetstillfällen. Jag har inte upplevt någon skilland mellan män och kvinnor på detta plan. Kanske, kanske nästan tvärtom, att männen har svårare att säga åt en kvinna att dom är avundsjuk på henne. (Åt en annan man lättare?) Men mera handlar det nog om personlighet eller kön.

Jag är avundsjuk i vågor, mest när det går dåligt för mig förstås. Det är ju helt naturligt! Inget att skämmas över. Man är ju inte en dålig människa beroende på vad för känslor man. Dålig blir man först bär ens handligar är onda.

2013-08-30 @ 15:12:25
URL: http://annehietanen.ratata.fi
Postat av: Olivia

Väldigt intressant detta om att det är ur mörker som ens drivkraft kommer. Jag tror det kan stämma för jag kan känna själv att jag aldrig haft någon sån ordentlig drivkraft inför något (hur avundsjuk är inte jag på de som har det). Inte så att jag saknar drivkraft helt men jag måste inte ha något utan kan oftast tänka mig flera olika vägar eller val. Och jag har inte heller speciellt mycket mörker i mig. Klart jag varit med om jobbiga saker men inget sådär jättesvårt och framförallt har jag fått massa stöd och hjälp att hantera det svåra i livet.
Avundsjuk kan jag däremot vara och precis som du beskriver det tycker jag mest illa om mig själv då. Men varför då egentligen? Mycket spännande och tänkvärdt inlägg idag!!

2013-08-30 @ 16:10:41
Postat av: Tina

Intressant och bra inlägg. Men går avundsjuka eller bristande insikt på detta att dela in i kvinnligt och manligt? Jag tror att det är individuellt och handlar om självinsikt och hur bra man är på att tolka och förmedla det man känner.

Sen är det väl så att det inte alltid är av godo att berätta och prata om att man är avundsjuk och varför, i många fall är det bra och kan göra relationen mer rak och ärlig men ibland kan det nog försämra också tror jag, bättre då att konstatera för sig själv "ok, jagar avundsjuk men hen har sitt och jag har mitt" typ. Inte nämna det.

En annan jobbig och felaktig grej med avundsjuka som vi (oavsett kön?) gör är att lägga ihop flera egenskaper/lyckosamma händelser för flera personer och jämföra summan av dom med oss själva. Garanterat onödig failure där liksom.

2013-08-30 @ 23:47:51
Postat av: nottin

Vilket tänkvärt inlägg! Det vore skönt om avundsjuka inte kändes så fult. Jag har en vän jag ofta är avundsjuk på. Det kan riktigt bulta innanför tinningarna när jag tänker på allt hon är/har som inte jag är/har. Lyckligtvis kan jag prata med min sambo om detta, med honom törs jag vara avundsjuk, önskar bara att jag kunde prata med henne om detta utan att det skulle vara någon stor grej. Säga att jag också skulle vilja ha det si eller så precis som hon har det. Men vi har inte den relationen hon och jag. Vi är lite ojämna. Känner man sig lika mycket värd kan man ju prata om skillnaderna utan att själv känna sig misslyckad, den som slängde ut hinder åt sig själv.

2013-09-01 @ 21:04:10
URL: http://onormaltnormal.blogg.se
Postat av: Nina Ruthström - bloggar från spinnsidan

Din blogg är bra! Och det är bara din blogg som är det. Tror jag.

/krisarn

Svar: Nej det är bara din som är det. Sätt fart nu för fan. Jag dör uttråkningsdöden så länge du är borta!
jenny persson

2013-09-01 @ 22:23:31
URL: http://ninaruthstrom.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0