internetkrisen

Yes. Äntligen är Nina tillbaka! Eller, vi får väl se om hon är tillbaka, hoppas iaf. 
 
Jag och Nina har haft en fet pause ifrån varann den här sommarn också. I våras var halva min värld Nina Ruthström och i sommar har ingenting i min värld varit Nina Ruthström eftersom hon haft pause från Internet hela sommaren. Konstigt. Men säkert behövligt. 
Vi sågs i början av juli en dag. Då hade Nina med sig en liten bruk med en skvätt mjölk till sitt eget kaffe för min mjölk var slut. Den burken kastade jag i förrgår.. Mjölken som var kvar i den hade så förvandlats till en gulgrynig sörja med en otrolig stank. Nästa två månader stod den alltså på vår bänk! 
 
Där har vi mig och Nina i ett nötskal! 
Hon- smsar och frågar om hon ska ta med nått
Jag- har inte ens en så basic vara som mjölk hemma
Jag- har inget körkort och orkar inte springa till affären en kvav dag i juli
Hon- tar med sig en prydlig burk med en skvätt mjölk
Jag- "glömmer" burken på bänken i två månader efter att hon har åkt..
 
:) <3
 
Hur som helst. Nina skriver om en Kris. En Internet/sociala medierkris. Och det är så jävla lusigt, för precis samma kris känner jag att jag också befinner mig i. Kanske allra mest vad gäller just Facebook och Instagram. Men även till viss del blogg och så podcast då. 
 
Jag har så himla länge äcklats av sociala medier egentligen. Eller mest hur ANDRA beter sig på och runt social medier. Hur FAST vissa blir. Hur folk, på allvar, kan plocka upp mobilen och maniskt börja kolla av likes och bilder på mobilerna MITT UNDER ett samtal. Hur vissa uppdaterar och uppdaterar och uppdaterar och man liksom ser hur desperationen lyser igenom. SE MIG! ÄLSKA MIG! DET var det första jag reagerade på, för även om jag hänger mycket på sociala medier, höll jag mig länge på en hyfsat sund nivå tycker jag.
Jag köpte min första smartphone förra sommaren. Jag har alltså haft tillgång till internet i telefonen i lite drygt ett år nu. Jag höll mig ifrån det länge just därför att jag tyckte mig se ett förfall hos andra människor. Och jag vet ju att jag är en beroendemänniska. Och mest tänkt jag på barnen. 
 
Nu, så här drygt ett år senare, har jag mången gång flackat från mina barns blickar ner i telefonen. Mången gång har barnen fått höra "vänta lite, mamma ska bara" och mången gång har jag sett ljuset slockna i deras ögon när de sett att jag suttit "upptagen" med telefonen i handen. DET är nog det som fört mig djupast in i krisen. 
Att jag nästan helt slutat läsa böcker är också en bidragande faktor. Jag läser nämligen på min mobil innan jag somnar. Artiklar, blogginlägg och så ett sista kontrollerande av liksen. 
 
Jag sitter heller inte särskilt mycket framför datorn längre, vilket i mitt fall är negativt. Min dator har alltid alltid varit en kvällssyssla annars. Det har liksom inte hänt att jag tagit datorn i knät mitt på eftermiddan eller överhuvudtaget när barnen varit vakna. Innan smartphonen var kvällen Internettiden. När barnen somnat. Nu är ju telefonen med hela tiden. Och på kvällarna blir det onödigt att ta fram datorn, för jag har ju ändå surfat hela dagen. Telefonen är ju så smidig att ta fram. Kan gömmas lätt osv. 
Äktenskapet har nog ta mig fan blivit bättre av det hela. Mer tillgängliga kvällar då vi bara tittar på telefonerna ibland. Datorn står ensam i sitt hörn och suckar matt. 
Men moderskapet har blivit sämre. Definitivt. 
 
Jag tänker ofta på hur de som är barn idag kommer att minnas sin barndom. För visst fan kommer de att påverkas av att ha likestokiga föräldrar. Visst fan kommer de att påverkas av att de själva figurerat på sociala medier från att de föddes, med eller utan filter. 
Jag har börjat radera album på Facebook nu. Min Instagram är privat och jag måste godkänna de som vill följa mig. Funderar på att göra min nu helt öppna Facebooksida lite mer privat, men känner mig ändå lite tvungen att hålla den öppen. Jag tror ännu att Facebook är det bästa vapnet när man vill föra fram åsikter, vilket jag ofta vill. 
Dessutom. Precis som Julia skriver i en kommentar till Ninas inlägg så missar man faktiskt en hel del om man skiter i FB. Jag får nästan alla mina mail dit nu. Inbjudningar och evenemang. Allting. Finns ju där. 
Men jag har funderat på att sluta göra mig hörd. 
 
Mycket beror nog på att barnen blivit så stora nu. Men hallå! Det kommer ju en ny alldeles snart. Då lär behovet blossa upp igen kan jag tro. Behovet att visa upp det perfekta. Det fina och vackra och allt som man är glad åt. 
 
Jag har ju dock ganska ofta ett behov av att även visa upp det fula och vidriga och sånt som man är olycklig över. Eller har jag det längre? Jag hade det mycket förr. Men nu vet i fan. Det blir ju så privat. 
Eller... Jag är gärna privat, så länge mina närmast anhöriga inte läser det jag skriver. Nu gör tyvärr dem det och då blir det något helt annat. Visst är det lite lustigt egentligen? Att för omvärlden kan man/jag vräka ut mig totalt. Men så fort jag vet att morsan läser, eller någon gammal lärare eller svärfar, ja, då är det inte lika lätt längre. 
 
Ibland känns det bara så jävla lockande att helt stiga av tåget. Sluta skriva krönikor. Sluta blogga. Stänga ner diverse konton och bara läsa Utvandrarna hela jävla dagarna istället. Eller varför inte Bibeln. 
 
Men så är det ju det kreativa. Jag älskar ju att skriva och både blogg och krönikamediet är perfekt för mig då jag kan orera, gärna om mig själv och gärna om mina åsikter. Jag älskade även podcastandet innerligt. Fattar ni hur ljuvligt det är att en gång i veckan få träffa en av sina närmaste vänner och bara vräka ur sig och sedan låta andra folk lyssna på det! Kanske det lättaste sättet att få ur sig vad man tycker och känner. Formuleringar i skrift kräver ju en del. I tal däremot är det ju bara att ösa på. Det som blir kasst kan man klippa sen. 
Att skriva och podcasta är liksom att tömma sig. Och ingen skulle bli lyckligare än jag om blogg.se kunde ta bort sitt jävla diagram över besökare. Jag hatar det diagrammet. Det stressar mig så innerligt.
 
Jag och David pratade om det här om dan, vad som skulle hända om man tog bort gillknapparna. Bort med gilla på FB, bort med de små hjärtana på Instagram och bort med retweet på Twitter. Bort med besökstabeller och diagram på bloggarna. Att folk bara skulle dela med sig för att man ville och framförallt, kanske främst vara med i sociala medier för att få TA DEL av andra. För att man verkligen vill och är intresserad. 
Skriva för att man vill. För att man inte kan klara sig utan. SKRIVA till varann på FB istället för att bara trycka på gilla. Interagera. Liksom. Ja. Det vore spännande. Men förmodligen skulle allting dö då. Internet BYGGER ju på ett bekräftelsebehov. Behovet att bli sedd. Men jag tänker ändå att det faktiskt OCKSÅ bygger på människors behov av att vara sociala. Ha kontakt. Hålla koll. Den sociala kontrollen är inte bara av ondo. Att ha många som håller koll på en ÄR bra, samhället bygger ju liksom på det också. Att vi lever tillsammans och ser efter varandra. Men då gäller det ju att man är hyffsat ärlig i det man väljer att dela med sig av och det är tyvärr inte de flesta..
 
Jaja. Nej nu måste jag hångla. Det är så himla bra för äktenskapet att göra det. Särskilt när man är jättegravid och snart ska bli fem familjemedlemmar istället för fyra. Fem liksom! FEM! Det är ju helt sjukt mycket folk! 
 
Jaja. Puss på er
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Annelie Mannerström

Känner verkligen igen mig i det där med att lättare kunna vara privat med folk jag inte känner. Jag har ofta fått reaktioner på det, att ytligt bekanta tycker jag är konstig som berättar de mest privata grejerna. Men det blir inte så jobbigt. Då kan man få lite distans till det privata, till det som kanske känns lite jobbigt. Pratar man med en nära vän eller familjemedlem om privata, jobbiga saker så blir det för nära. Då måste man ju ta tag i den där jobbiga känslan. Men jag har blivit bättre på det måste jag säga! Min man har lockat det ur mig, eftersom han är väldigt bra på att prata om känslor så har han lärt mig att göra detsamma.

2013-09-03 @ 09:27:30
URL: http://caranlachiel.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0