brunheten

 

 

Vi har börjat stänga dörren till vårt rum på nätterna. Hittills har dessa tre dårar fått sova lite var de vill i vårt hus. Det har resulterat i att den långhåriga har huserat i vårt sovrumsfönster, den lilla (närmast i bild) vid våra fötter i sängen och den största emellan oss, helst ovanpå oss och helst måste även David ha sina armar omkring honom för att han ska få frid. 

Vårt rum har alltid varit det skitigaste och dammigaste och mest allergiframkallande rummet i huset. David och jag har vaknat täppta och snoriga varje morgon. Nu är det slut med det! 

Istället ligger två av katterna nere och sover i soffa och fåtölj, vilket resulterar i att man inte kan sitta mjukt i vårt hus utan att få en fästing på sig. Den lilla sover på golvet utanför vår dörr... Lilla kattungen. 

 

Igår tyckte jag synd om henne och la henne i vårt fönster i sovrummet. Det gick bra. Tills kl 04.45 imorse då hon väckte mig när hon busade med duken som hon tidigare sovit så gott på. 

 

Jag. Blir. Tokig. 

 

Sen kunde jag inte somna om och har således varit vaken sedan 5 imorse. Jag hatar djur. Känner jag i dessa lägen. 

 

Vår äldsta önskar sig nu en ödla i julklapp. Vi har förklarat att om man vill ha en ödla kan man inte få så många andra paket för ödlor är dyra med alla sina tillbehör. Då funderade hon i några dagar och igår sa hon beslutsamt:

 - Mamma. Det gör ingenting om jag inte får så många andra paket av tomten. Jag vill ändå ha en ödla. 

 

I sommar har hon haft gråsuggor, maskar, skalbaggar och allsköns smådjur som husdjur. Hon lägger dem i smakfullt inredda burkar och älskar de små djuren högt och innerligt i några dagar tills vi säger att det är dags att släppa ut dem i friheten. Då gråter hon några tårar, men är helt på det klara med att såna djur mår bäst i friheten. 

 

Vi har lovat dem en kanin till våren. Som ska ha en jävligt stor bur. 

Jag har så otroligt svårt för djur i bur och har släppt ut mången kanin i mina dagar. Ja jag vet, det är ju inte bra det heller. Men jag har lidit så med dem. Sköldpaddan som jag skaffade som 18åring blev snart ett vanligt husdjur och sprang runt på golvet som en katt. När barnen kom fick han flytta till mamma då han tyckte att det var ganska roligt att bitas i tårna. Sköldpaddor är ju svåra att få rumsrena också så det var ett evigt torkande på golven efter honom. 

Två gånger rymde han från sin utebur om sommaren hos mamma. En gång gick han ca 2 km ner till havet. En vän till familjen hittade honom bara några meter från havet (han var dock en landsköldpadda). Andra gången gick han in mot landet och hittades av min mosters hund i ett dike en knapp kilometer från mamma. Helt otroligt faktiskt. 

För två år sedan försvann han dock för sista gången. Han rymde alltså. Tog sig över eller under sitt stängsel. Försvann för gott. Free at last. 

Mycket sorgligt får jag säga. Jag älskade honom djupt. 

Han var pytteliten när jag köpte honom och det första halvåret brukade han ligga i sängen och gosa med mig om kvällarna. Han tyckte om att tugga på mitt hår. Ja det var ett trevligt djur. Inte fällde han päls heller.

 

Men nu är det alltså ödla och kanin på gång. Och en bebis också. 

Jag tycker det ska vara mycket djur när man har barn. Men det är ju för jävla jobbigt det får man säga. 

 

Tomten kommer dock att komma med en ödla. Jag hoppas bara att vårt barn inte blir besviken när hon inser att ödlor inte kan bli som Pascal, Rapunzels ödla, i verkligheten. Måste nog prata lite om det med henne först...