min enda längtan nu och häär....
Mitt barn har nu fått sitt livs första manliga "fröknar" (de är helt okej med att bli kallade fröknar, vilket barnen kallar dem av ren vana).
Jag är otroligt glad åt detta. Jag vet inte om min glädje över det kanske är lite sexistisk. Att jag liksom degraderar de kompetenta pedagogerna som de ju är, till att bara bli ett kön när jag framhåller just deras kön. Men jag tänker ändå att det är lite som när man ser en kvinnlig polis, eller lastbilschafför eller liknade och liksom gläds lite extra. Eller lite som när jag går till gynekologen och blir extra glad när jag upptäcker att det är en kvinnlig gynekolog som ska undersöka mig (nu går jag ju uteslutande till kvinnliga gynekologer, men ja, ni fattar hur jag menar?).
Med dessa manliga fritidspedagoger har jag också fört min första riktiga genusdiskussion. Det var de som började, första dagen. Jag mös när jag hörde hur de uppmärksammade både barn och övriga vuxna på könsroller och jag jublade inombords när jag förstod att jag stod inför mitt livs första person som ska ta hand om mina barn som faktiskt har tänkt på och läst om genus.
Jag är övertygad om att det beror på att han är just en man som länge jobbat inom ett kvinnodominerat yrke.
Vi var inte alls lika. Han pratade mycket om pojkar och pojkars "rätt" att få leka krig, tex. Pojkars rätt att få vara pojkiga och även hans egen rätt att få vara en MAN (dvs: bete sig manligt) och inte en person som förväntades vara som en kvinna. Mellan raderna lade jag märke till en ganska stor frustration som jag tror att många kvinnor inom mansdominerade yrken också upplever.
Men han pratade även om flickors "rätt" att få vara flickiga. Om att inte nedvärdera barnen, men att vara öppen även när de inte beter sig som den förväntade könsrollen säger.
Han pratade om flickor och pojkars lek. Hur flickorna ofta håller sig i närheten av de vuxna, vilket leder till att de vuxna pratar mycket mer med flickorna vilket utvecklar deras ordförråd och språkförståelse snabbare. Medan pojkarna ofta lämnas åt sitt öde och leker långt bort, tilltalas med komandon istället för meningar osv.
Överhuvudtaget fick jag känslan av att den här fritidsledaren ömmade särskilt för pojkarna och hade funderat mycket över pojkars situation osv. Det gladde mig.
Att han var varm och lyhörd med barnen, oavsett kön, gladde mig ännu mer.
För MIG är det liksom också en omställning och det går inte att sticka under stol med att det känns väldigt annorlunda. Att komma till skolan och mötas av en man som utförligt berättar om mitt barns senast lagda pärlplatta och funderingar. Det får mig att inse hur ovanligt det överhuvudtaget är med män som liksom pratar om barn som om de verkligen SETT dem... Fattar ni?
Mina förväntningar på männen är ju att de ska skoja, skämta, kanske vara lite flörtiga och lite macho som de flest andra män i min omgivning. Istället möts jag av två lugna, trygga män som berättar utförligt om mitt barns dag. Inget skoj, inget skämt och inget flört och inget macho.
Och det är jag glad åt.
Och nu vet jag att flera av er har hakat upp er på det där om att få "vara man" och om barnens "rätt" att få vara i sin könsroll så därför ska jag föklara för er hur jag tänker där.
Jag tänker att i all tid har den kvinnliga könsrollen nedvärderas. Det gör den ännu. Föräldrar sliter sina hår över "tjejleksakerna" och "tjejkläderna" som begränsar och är så himla destruktiva. Flickor som är aktiva, högljudda, självsäkra och allmänt "pojkiga" är önskvärda. Det skryts ofta över såna flickor och allt som oftast hyllas de bland män. Tjejer som kan lira fotboll, älskar hårdrock och kan dricka öl som en hel karl, det är grejer det.
Jag själv har levt hela mitt liv liksom i skuggan av det. Att jag inte är en sån tjej, utan att jag istället är en tjej som är väldigt tjejig. Inte på alla sätt, men på många. När jag så fick barn som också "valde den rosa vägen", så att säga, blev det jättekonstigt eftersom jag, innan jag fick barn, var djupt inne i perioden "försöka vara en sån där härligt könsrollsöverskridande tjej" och hade väldigt klart för mig att mina barn minsann aldrig skulle få ha på sig rosa kläder. Det fick jag ju skita i då. Och sedan följde åren då jag dagligen, både för mig själv men mest för övriga samhället, måste kämpa för att uppvärdera det som mina barn älskar och som jag själv älskade som liten. SAMTIDIGT som jag måste hålla alla dörrar öppna för mina barn och inte begränsa dem som jag upplevde att jag faktiskt begränsades pga mitt kön... Skitkrångligt.
Det är ju där jag skiljer mig från de flesta eftersom jag är feminist. Istället för att svälja "den rosa" könsrollen med hull och hår, jobbar jag/vi på att hålla den öppen och helt enkelt bjuda fler möjligheter än vad den snäva könsrollen har att erbjuda.
Det jag tror att den manliga fritidsledaren upplevt är samma sak fast tvärtom. I en kvinnodominerad värld förväntas alla ha de klassiskt kvinnliga könsrollsdragen. Samhällets sakta men säkert ifrågasättande av den manliga könsrollen blir då för mycket för honom då, när han i sin vardag upplever ständigt ifrågasättande pga sitt kön only. Same same but diffrent.
Jag tror att när jag nu ska få en son, så kommer jag att uppleva lite samma sak som jag upplevde när jag fick mina döttrar. Att jag måste vidga mina vyer och att jag heller inte kan skuldbelägga min son om han nu eventuellt en dag kommer att önska sig en knallpulverpistol i julklapp eller helt bara vilja bära blå kläder. Precis som jag snällt får bita ihop när mina döttrar vill ha prinsessklänningar dygnet runt och önskar sig sminkbord. Sedan är det naturligtvis upp till mig vad de sedan FÅR. Men just deras ÖNSKAN och deras viljor, dessa kan jag ju inte skuldbelägga. Diskutera såklart om jag anser att det är nödvändigt (som det där med smink och med all säkerhet lär det dyka upp grejer som blir nödvändiga att diskutera med sonen sen också) men aldrig lägga skuld.
Det är samma sak med personlighetsdragen som kommer med de klassiska könsrollerna. Jag kan pusha hur mycket som helst för att mina döttrar ska bli modiga och framåt och ta plats osv. Men om de inte blir det ändå? För att de är blyga. Är det dåligt att vara blyg? Eller kan det vara okej att vara blyg? Har man inte som blyg ett fasligt sjå med sig själv och sin blyghet och all ångest kring det så det räcker? Blir det inte bara ännu värre om även då föräldrarna lägger press på barnet att INTE vara blyg och tystlåten?
Samma sak tvärtom. Om min son nu skulle bli en sån där unge som gärna pratar rakt ut och ofta tex glömmer det där med att räcka upp handen i skolan? Om han blir en sån där unge som fröken irriterar sig på och som jämt blir skälld på? Om han liksom upplever hur vuxenvärlden bara begränsar hans nyfikenhet på livet och då hellre väljer att hålla vuxenvärlden på avstånd, som jag upplever att många pojkar gör, kanske just av nyss nämnda anledning. int i fan behöver han då också en morsa som skuldbelägger platstagande och förordar lugnhet, pysslighet och ett lite mer tjejigt beteende? Pressen över att han "borde" vara så är troligtvis redan ändå stor från övriga i hans närhet.
Ja nu undrar ju ni förstås om jag överhuvudtaget är feminist? Jo det är jag förstås. Men efter sex år som mamma har jag lärt mig två saker:
* det övriga samhället påverkar barnen långt långt mer än vad man som föräldrar fattar innan man skaffar barn. Det blir värre ju äldre barnen blir dessutom.
* allting hos människan är inte ditlagt efteråt. Man föds med vissa egenskaper och drag. Framför allt lär man sig saker som sedan sitter så hårt att det bara blir ångest hos en själv om man, ovanpå alla andra brister och fel man alltid har som människa, även måste ha ångest över det, istället för att bara acceptera det.
Jag själv blir aldrig någon pojkflicka. Jag hatar att klippa gräset. Jag är så typiskt kvinnlig på så många sätt att det inte är riktigt klokt. Och jag trivs med det. Jag vill vara såhär. Jag vill ha nära till mina känslor och jag vill vara verbal och känslomässig och djup. Jag tänker inte gå runt och ha ångest för att jag inte tagit tillräckligt med plats under mitt liv eller jobbat på att FÖRÄNDRA mig. Jag är bra som jag är, i all min kvinnlighet. På de sätten som jag absolut inte alls är kvinnlig är jag också bra. Jag funkar liksom. Som jag är.
Jag har ägnat så mycket tid i livet åt att försöka förändra mig. Jag upplever att väldigt många, främst kvinnor, gör det. Alltid ska det jobbas på något. Är det inte det fysiska utseendet så är det pesonlighetsdrag eller beteenden.
Jag tänker att allt det där bara är en genväg för att nå frid. För att komma överrens med sig själv tillslut. Men jag tror inte riktigt på att komma överrens med sig själv genom förändring. Jag tror det handlar väldigt mycket om att lära sig att älska sig själv just så som man är. Acceptera läget bara. Och försöka gilla det.
Och jag tror att jag är ganska nära det där.
När jag gick på Kvinnofolkhögskolan i Gbg pratade jag och min vän Åsa väldigt mycket om det där. Hon var väldigt blyg, nämligen och kände nog en begäran från omgivningen att jobba på det. Och jag hade en pojkvän som jag kände inte riktigt kunde acceptera mig just så som jag var.
Då startade vi Beska och Bittra klubben. Kanske världens bästa klubb.
Det här var vår themesong som vi ofta, lite kvidande, kunde brista ut i under våra många och långa möten, ofta innehållandes öl.
(OBSOBS: lägg märke till min lilla älskling BENNY!!)
Kommentarer
Postat av: Annelie Mannerström
Känner igen mig i den där blygheten du pratar om. Sådan har jag alltid varit, även om mycket av det försvunnit ju äldre jag blivit. Och jag känner igen det hos min äldsta son. I min mans familj är ingen blyg, och de vet inte hur de ska hantera honom riktigt. Jag har känt pressen från dem att få min son lite mer utåtriktad. Men jag vet ju hur min son har det. Han är som han är. Och han har idag en oproblematisk syn på sin blyghet som jag är stolt över att ha bidragit till. "Jag blev bara lite blyg mamma. Det går över sen." kan han säga. Hur bra som helst! Blyghet är ju ingenting att skämmas över.
Jag känner däremot att jag kommer ha svårt att hantera om mina pojkar blir "grabbiga". Fy vad jag avskyr sånt beteende. Hur hanterar man sånt?
Postat av: Sara
Känner igen mig SÅ HIMLA MYCKET i det här med att vara blyg. ALLA lärare från 6-års och uppåt har tjatat om att jag "måste vara mer framåt" och "måste våga ta för dig mer". Liksom, jättelätt verkligen, tack för att ni förstår, typ.
Tills min engelsklärare i högstadiet sa till mig att hon vet att det inte är så lätt att bara ändra på sig, man är hur man är. Men hon visste att jag kunde och ville att jag skulle visa det. Då var det mycket enklare att faktiskt våga räcka upp handen, och även våga svara fel, för jag visste att hon förstod hur JAG KÄNDE DET.
Lång kommentar, men det där är så himla viktigt tycker jag. :)
Postat av: Tessa i höghuset
Intressant. Jag kämpar just nu med att omfamna dotterns prinsessperiod. Men jag tycker att det hela handlar om balans, man kan faktiskt göra båda. Både stötta barnen i det de behöver träna på och stötta dem i sig själva. Jag gick och köpte döskalletröjor och bilar till sönerna när de var små bara för att det var viktigt att sånt också kom från mamma. Samtidigt som jag uppmuntrade det mjuka massor. Och även om du skulle få en son som pratar rakt ut och stojar så mår han bra av att träna sig på hänsyn - utan att du behöver sänka hans självkänsla. Och min erfarenhet är ändå att uppfostran gör en hel del, du kanske inte kan påverka ditt barns grundtemperament, men det är inte temperamentet som avgör om du blir en bråkig pojke som föraktar tjejiga attribut eller en flicka med dåligt självförtroende och utseendefixering. Vild och stojig eller blyg och pysslig däremot är ju inga negativa egenskaper oavsett kön.
Trackback
