om jag skulle dö imorgon
Gud vad ni är smarta ni som läser! Vad glad jag är åt er!
Angående piedestalerna skrev tex E såhär:
Jag tänker att det hänger ihop med självkänslan? Att man inte älskar sig själv så pass högt att man KAN sätta sig själv på piedestal. Att det är lättare att lägga sin kärlek på andra, den som man egentligen skulle ha lagt på sig själv. Har man inte kärleken i sig själv så blir det ju sjukt sårbart. Borde i sin tur hänga ihop med att man för allt för att vara omtyck. För att man vill ha kärleken kvar.. Har man god självkänsla och sätter sig själv främst så är det ju inte katastrof om det man sätter på piedestal försvinner.
medan Sandra skrev såhär:
"Dessutom har jag en till tanke runt det här och det är att jag uppfattat det som typiskt "manligt" att tycka att det är fjantigt med beröm, att vårda relationer och att kommunicera med andra människor om hur mycket de betyder för en. Nästan alla bloggare är ju kvinnor och även deras läsare i hög grad. Jag tycker inte att allt behöver vara rationellt och analyserande hela tiden, det har såklart högre status i en debatt men generellt tycker jag att vi borde lyfta in känslor lite mer och faktiskt inse att de påverkar oss alla (inte bara kvinnor)."
och Caranlachiel såhär:
Jag tänker mig att såna personer tror att de själva blir höjda om de höjer nån annan. Lite svårt att förklara... Men som att de kommer synas mer och därmed bli mer värda om de sätter nån annan på piedestal. I vårt samhälle är det ju fint att hylla andra och fult att hylla sig själv. Egentligen är det nog bara ett förklätt sätt att framhäva sig själv.
Jag har tänkt exakt samma sak som E och precis samma sak som Caranlachiel också. Sandra vänder på steken lite vilket jag gillar. Hela bloggvärlden är ju faktiskt som ett enda stort nätverk. Vilka otroliga relationer som byggts genom åren via bloggarna alltså. Och det beror nog till stor del på att bloggvärlden är så kvinnlig, för att vårda relationer är ju, precis som Sandra skriver, en väldigt typiskt kvinnlig egenskap. Och tänk vilken makt det är. Vilken styrka det finns bakom peppandet, hållandet om ryggen och just det där i att finnas där för varandra, vilket ju de här pepparna gör. Pepparna har helt klart en väldigt viktig roll bakom dels att hela bloggandet blivit så enormt och dels bakom framgången som många enskilda bloggare gör/får.
Att jag är kritisk beror ju helt enkelt på att jag har insett att jag aldrig lär fånga den breda massan på grund av att jag har ett lite väl avigt och bryskt sätt att uttrycka mig på. Och de där pepparna, fansen, de gillar snällhet. Och då blir jag surig och tänker att det är alla andra som det är fel på :)
Men jag tror även att E har en poäng. Jag har, som sagt, ingen på piedestal, bara mig själv.
Jag var mobbad som barn. Och jag tror även att det är det som är anledningen till att jag har mig själv på piedestal. Jag blev skadad då, liksom. Och för att väga upp för vad det gjorde med min självkänsla och mitt självförtroende så måste jag, sedan dess, vara mig själv närmast, ta hand om mig själv och sätta mig själv främst (och nu får ni inte missförstå på vilket sätt jag har mig själv främst...)Barnen är såklart på den högsta piedestalen. Men sen är det jag.) Så enkelt tror jag att det är i mitt fall.
Och alla de där åren med mig själv på piedestalen har nog lett till en hyfsat fin självkänsla. Vilket gör att jag inte behöver gå runt och oroa mig särskilt mycket för vad folk ska tycka om mig. Jag är inte helt i hamn ännu såklart, undrar om någon människa på jorden är det? Som jag skrivit tidigare så BYGGER ju både människor och många djurs LIV på att vi är älskade och när man älskar så bryr man sig ju också om hur de man älskar ser på en. Man anstränger sig för att få kärleken man behöver för att kunna leva. Och det är ju tur det. Hur skulle världen se ut om alla bara gick runt och sket i vad alla andra tyckte? Jantelagar och dylika koder fyller ju faktiskt en funktion som kan vara av godo också faktiskt, tex.
Men just den där bekräftelse och kärleksgrejen, den är ju även många gånger ett ok för människor och kanske främst för kvinnor då vi liksom matas sedan barnsben till att tro att vi existerar i denna värld endast för att BEHAGA andra människor, samt att vi inte är så jättemycket till människor om inte ANDRA bekräftar oss.
Och den grejen slipper jag till mångt och mycket undan tack vare att jag var lite mobbad under tre år som barn.
Kroppsångesten slipper jag också. De mobbade mig för att jag var tjock.
Den fetaste hämnden jag kan utföra mot dem är att älska mig själv, just så som jag är.
De sa ju att jag inte dög så som jag var. De ville att jag skulle ändra på mig för att de skulle bli behagade.
Och just därför kan jag aldrig göra det. Just därför MÅSTE JAG älska mig själv just så som jag är. För annars är jag ju ägd. Och mig äger ingen.
Jag har så himla mycket att tacka mina tidiga motgångar i livet för. Mycket av det som ännu är trasigt i mig beror förstås också på mina tidiga motgångar i livet så det är ju inte svart eller vitt. Mina tidiga motgångar i livet har både stärkt och försvagat mig. Men det är viktigt att komma ihåg, tror jag, att de inte bara har försvagat.
Här om kvällen satt jag och min man och pratade om när min pappa dog. Jag var femton då och jag berättade om hur alla lärare, förutom min dåvarande favoritlärare, lät mig behålla mina betyg från åttan, trots att jag inte orkat prestera lika bra i nian, då min pappa dog precis i början av första terminen i nian. Jag berättade att jag tyckte det var fint av mina lärare och min man ifrågasatte det lite. Min man har verkligen ingen erfarenhet av döden (det är därför vi passar så bra ihop. Han är vit som en snö och jag är mörk som den värsta snöstormen) och när jag skulle förklara hur det kändes då, när jag inte pallade att ta skolan på lika stort allvar som tidigare, så hörde jag mig själv säga:
- Jag fattade inte vad meningen var med att plugga då. Jag skulle ju kunna dö imorgon. Jag var tvungen att göra det som kändes viktigt. Och skolarbete hamnade inte särskilt högt upp i prion när man liksom hade döden med sig vart man går.
Och precis så är det ännu och har varit sedan dess. Jag har mycket svårt att finna motivation för saker som jag inte kan se en mening med. Många, många av mina tankar börjar med "om jag dör imorgon, är det här viktigt då?" och när man tänker så...ja... När man tänker så så har man ett slarvigt hem, skitmycket fritid, få och otroligt djupa relationer (man slösar inte tid på ytlighet) och sjukt mycket tid för familjen och barnen för alla som har en familj och barn fattar ju att det aldrig kan finnas någonting viktigare än det. Pengar är det sista man prioriterar. För man lever hela tiden som om man ska dö imorgon. "Har den här dagen varit så pass fin att jag kan dö imorgon utan ångest" tänker jag ofta innan jag somnar. Livet blir, helt enkelt, väldigt svart eller vitt för en sån som jag.
Och det är både en styrka, men också en svaghet förstås.
Det är inte viktigt och meningsfullt att ha andra människor på piedestal i min värld. Mitt liv blir inte rikare av att jag går runt och höjer andra till orimligt höga skyar, jag ser det som rent slöseri med tid (att däremot vårda relationer och att försöka vara vänlig mot mina medmänniskor är ju absolut inte slöseri med tid utan snarare något som berikar en som människa). Att däremot hålla mig själv högt och verkligen anstränga mig för att försöka älska mig själv just så som jag är, det kommer förhoppningsvis att leda till att jag kan dö hyfsat ångestfri en vacker dag.
Just det ja. Efter att jag varit mobbad behövde jag bekräftelse. Det behöver man efter att man fått sin självkänsla körd i botten av några skadade ungar som låtit sina egna problem gå ut över omvärlden. Då tänkte min barnsliga hjärna som så att om man är snäll bli man omtyckt. Så då var jag snäll. Lite väl snäll. Jag var allas bästa vän.
Tills pappa dog jag hamnade i den där "vad är meningsfull för MIG"- grejen. Det är absolut världefullt att vara snäll. Men det måste ju ha en gräns. Och att dyrka personer som man aldrig ens träffat och detta dessutom helt okritiskt, det är liksom bortom gränsen. Att vara så snäll att man blir allas bästa vän är definitivt också bortom gränsen.
Så därför. Ni som läser den här bloggen får gärna gilla det ni läser. Ni får gärna skriva snälla saker. Men ni får inte vara rädda för att kritisera och ifrågasätta. Jag kan ta det och jag tycker det är intressant och jag växer av det. Er kritik är viktig och meningsfull för mig. Om jag dör imorgon har kanske ett ifrågasättande från någon av er hjälpt mig att utvecklas ytterligare lite som människa. En klapp medhårs är såklart också fint att få. Men jag vet faktiskt redan att jag har mina briljanta stunder. Smarta och intressanta resonemang med en touch ifrågasättande är så otroligt mycket mer värdefullt faktiskt. Om jag nu skulle hitta på och dö imorgon.
Kommentarer
Postat av: Annelie Mannerström
Det här tyckte jag var intressant, och gav mig lite nya tankar om mig själv (alltid kul med texter som leder till självanalys!).
I tonåren började jag revoltera mot snällhet. Jag vet inte precis om jag nånsin varit en sån person som är snäll och vänlig och behagande jämt, men i tonåren var det plötsligt slut med allt sånt. ÄRLIGHET och RÄTTFRAMHET var min melodi. Att vara snäll bara för att vara snäll förstod jag inte poängen med. Jag kan till viss del hålla med, även om det nu i vuxenvärlden inte ter sig riktigt så svartvitt längre.
Jag skulle nog aldrig skriva något negativt som en kommentar till någon på en blogg t.ex. Det betyder inte att jag inte har negativa tankar ibland, eller blint håller med om det jag läst. Det betyder helt enkelt bara att jag anammat det där mina föräldrar försökte lära mig som barn: "har man inget snällt att säga ska man inte säga nåt alls". Därmed inte sagt att man ska anstränga sig för att vara snäll jämt, se det jag skrev ovan. Men att man inte heller alltid behöver säga saker, bara för att man har en åsikt.
Sen spelar det även in att jag är känslomänniska som har ganska svårt att uttrycka mig diplomatiskt, och skulle jag framföra kritik till någon skulle det nog kunna låta ganska hårt...
Istället ägnar jag mig åt ändlöst babbel om mina självinsikter, och nån enstaka kommentar om att jag håller med om vad bloggare som du skriver. :-)
Postat av: BLIXA - det blir jävligt tyst i skogen om bara de vackraste fåglarna sjunger
Oj, jag har visst en helt annat definition om vad uttrycket "satt på piedestal" innebär.
Jag tänker att när en sätter någon på en piedestal så är det att beröva denne all reell makt. Kvinnor och barn är ju satta på piedestal i vårt samhälle och så länge de "följer reglerna" kan de sitta där uppe för alla andra att beundra och de kan kräva någon form av respekt men de har ingen riktigt makt.
Jag tänker ofta på det när det kommer till mitt yrke som sjuksköterska - vi är ju definitivt satta på piedestal. Vi är ju så duktiga och oj vad vi sliter för inga pengar alls och ALLA kan liksom hålla med om hur otrooooligt duktiga vi är och att våra arbetsvillkor är dåliga och så lägger de huvudet på sned och titta imponerande på oss och sen skiter de (politikerna/arbetsköparna/osv)i det och går vidare till nått annat.
Inget positivt alls med andra ord.
Svar:
jenny persson
Trackback
