brunheten

Svar: Jag minns dig väldigt tydligt. Du kommenterade ofta och mycket i min mellanblogg tror jag, som hette Mjukobloggen. Den skrev jag medan jag väntade mitt andra barn och efter att jag fått henne. När jag väntade mitt andra barn hade jag graviditetsdiabetes. Aggresiv sådan. Jag hade ett järnvärde på 88. Jag hade foglossning. Magkatarr. Spydde i 7 månader. Gick ner 10 kilo. När barnet kom ut hamnade jag i tvåbarnschock de lux. Jag var inte glad på ett år. När det äntligen började lätta blev jag gravid igen, men blev tvungen att göra abort då jag var så in i helvite slut efter det året samt de 9 väntande månaderna som hade tagit kol på mig så totalt, vilket naturligtvis ledde till ännu mer ångest.

Min blogg på den tiden var helt enkelt fylld av ångest. Jag kan knappt läsa den idag. Den var fylld av ångest, missunnsamhet, sorg, stress och tankar på att lämna allt. Som så många andra nyblivna flerbarnsföräldrar upplevt. Fram tills den tiden hade jag haft en väldigt vänlig och snäll atmosfär i min blogg. Men när jag inte orkade lägga upp käcka bilder, när jag inte kunde skriva om min ofantliga lycka och när jag inte orkade vara övertrevlig i mina svarskommentarer började mina läsare, en efter en, att hata mig. Man hatar liksom svaga. Och de började hata mig. Anklaga mig för att inte älska barnen, för att inte vara värd barnen och fan och hans moster. Så jag lade ner bloggen tillslut. Startade en lösenordsskyddad. När jag var på fötter igen kunde jag köra vidare officiellt igen. Det var alltså därför du slutade läsa mig, kära fina läsare, du orkade inte med min otrevlighet och min svaghet som syns ganska tydligt mellan raderna i den bloggen. 

Jag har aldrig varit särskilt trevlig varken före eller efter krisen för den delen. Jag är ofta stressad när jag skriver, behöver snabbt få ur mig det jag behöver få sagt, men framför allt så är det inte min stil. 

Jag är heller inte den som "går med håven" och fiskar poäng för snygg bloggdesign, vackra bilder eller fantastiska formuleringar. Min blogg är vad den är, jag är vad jag är och jag är nog ganska typiskt okvinnlig på det sättet. Jag har liksom Björn Ranelid med mig vart jag går. Är ganska säker på mitt värde utan att andra behöver bekräfta det. Detta innebär att jag inte sitter och surfar runt på andras bloggar. Lämnar inte kommentarer efter mig för att söka upp fler läsare, skickar aldrig hurtfriska kommentarer typ "här kommer jag att bli kvar, vilken härlig blogg!". Jag existerar inte för att andra ska älska mig, liksom, jag existerar för att ni ska läsa det jag skriver och fatta att jag har rätt. 

Och nu ska folk sitta och fundera. Den där Brunheten, vad ÄR hon för person egentligen? Är det möjligen så att hon inte är särskilt trevlig? Hon har ju sina poänger visserligen, blir länkad av Lady Dahmer titt som tätt, men HALLÅ! Hon verkar ju inte vara särskilt....trevlig..???

Nej. Jag är inte särskilt trevlig. Jag skiter liksom i det. Jag är heller inte Otrevlig, nej, men jag är inte Trevlig heller. Jag går inte runt och är ödmjuk för att ni läser min blogg. Jag tycker det är självklart att ni gör det. Bra för er, liksom. 

(Och att jag har min självkänsla på plats och vet MITT eget värde betyder inte, som jag ju sagt förut, att jag inte ser ERT värde också. Bara för att man vet sitt eget värde så betyder det inte att man anser att alla andra är värdelösa.)

Men jag dullar liksom inte. Får jag tid kan jag absolut skriva att du är duktig, att du skrivit bra osv. Men jag kritiserar dig även när du glömt något/skrivit något mindre bra. Och ni behöver inte va så himla rädda för det. Jag tycker att alla som skriver om och tänker på feminism och genus är skitbrai grunden, vi GÖR ju något, vi FÖRÄNDRAR!

Jag ÄR ju glad för att folk gillar det jag skriver, men samtidigt så förväntar jag mig det också. Eftersom jag vet mitt eget värde. Och jag vet att det är jobbigt för vissa av er. Ni tycker det är obehagligt. Ni får behov av att "trycka dit" mig lite när jag inte visar avgrundsdjup tacksamhet över snälla kommentarer och medhåll. Det har hänt mig en miljon gånger förut och det lär ju hända igen. 

Det vore ganska spännande att veta hur jag faktiskt uppfattas... Verkar jag rakt otrevlig tycker ni? Känner ni att ni helst inte skulle vilja möta mig i en mörk gränd mitt i natten? Är det jobbigt att jag inte dullar? Vill ni blir dullade med? 

En bild från Verklighetens Brunheten. Vad glad och gullig man kan vara va, när man är barnfri, på konsert, med en öl och en cigg i vardera näven. (här syns även min stormiga relation med Tandborsten ganska bra. Vi kommer inte alls överrens hen och jag...)