man far spark si själv ei rövi u upp i ränn igen
Är helt slut i kroppen. Och i hjärnan. Har inte tänkt en intellektuell tanke sedan typ den 14 mars.
Ikväll när jag la barnen låg jag allvarligt och funderade på om jag inte borde föra in lite mer gotländska i min dialekt. Prata lite mer som när jag var barn. Säga O istället för Ö och så. Börja säga "vör" istället för "vi" och kanske "sum" istället för "som". Provade lite för min make. Han skrattade och antydde att det nog inte blir så mycket ligga av om jag ska prata så. VA FALLS?!!!!
Delar mest grejer på Facebook. Annars brukar jag vara lite rolig där. Ni borde följa mig där förresten. Min "logg" är i princip helt öppen så man kan kolla mig även om man inte är vän med mig. Försöker hålla vännerna till de som är riktiga vänner.
Göteborgsposten ringde idag. I normala fall är det Nina som fixar Gotlandstrosornas telefonintervjuer men hon var påväg herm från Dubai och hade lite svårt att komma till så att säga. Så jag fick göra det. Telefonintervjuer är ungefär det värsta man kan göra som telefonfobiker. Men jag bet ihop. Svettades ymning. Svammlade inte alltför mycket hoppas jag. Sen fick jag feeling och ringde upp en farbror som vill hyra vår gårdsstuga när jag ändå var i farten.
Jag har varit telefonfobiker i många år nu. Som den amatörpsykolog har jag själv kommit på anledningarna till denna fobi.
1. Som högstadieelev var jag Världens Bästa Kompis. Allas Bästa Kompis. Och när jag kom hem från skolan på dagarna kunde jag ha med mig långa listor på folk som ville att vi skulle ringas på kvällen. På folk som ville prata ut, skvallra eller bara låta sig underhållas eftersom jag var så jävla rolig också. Så dog min pappa. Och folk skulle liksom ändå hålla på och ringa. Och prata om massa saker som jag faktiskt sket fullständigt i. Så jag började sluta svara. Frukta telefonsamtal osv.
2. Pappas död ja. Pappa och jag var ovänner innan hans död. Inget superallvarligt, men vi hade inte hörts på ett tag. Jag hade undvikit hans samtal. Så en dag ringde telefonen från okänt nummer och jag svarade. Det var pappa som sa att han låg på sjukhuset, hade hela kroppen full av cancer och att han nog skulle dö. Oooookej! Hello telefonfobi för resten av livet. Vad fan som helst kan ju hända om man lyfter på luren!
Det finns ingenting som provocerar folk så mycket som min telefonfobi. Att jag varit vegetarian, att jag är feminist, att jag propagerar för genustänk vad gäller barn och allt annat som vanligtvis provocerar folk är en piss i sjön i jämförelse med det här med telefonen. Och då pratar vi alltså om den äldre generationen. Den yngre fattar ju och skickar sms som NORMALT FOLK.
När någon ringer så betyder det att den personen VILL HA någonting av en. Kanske fråga om en tjänst, eller bli underhållen, eller tala ut eller ge en ett hemskt hemskt bud. Jag hatar det. Jag vill SJÄLV kunna bestämma vem jag ska prata med och vad jag ska ta del av. Jag vill kunna ljuga mig ur grejer jag inte vill vara med om och det kan jag inte om jag måste PRATA med personen. Då måste jag ju säga ja. Och det är det de vet, de som envisas med att hålla på och RINGA. HALLÅ!! Att RINGA är så jävla mycket 1998! Skriv ett mail eller ett sms.
OBS OBS:
Lista över sådana jag kan prata med i telefon obehindrat:
* Mamma (flera gånger i veckan, i perioder varje dag)
* Min man
* Min bror
* Nina
* Förskolan
Funkar, men jag sliter inte ut telefonen:
* Vårdcentralen
* Mormor (om min mormor hade fattat det här med sms och chatt alltså....det är så jävla synd att hon inte gör det!!)
* Mostrar och övrig släkt
* Vänner som bor långt bort
* såna som vill hyra vår gårdsstuga (se blocketannons
obs: v 31 är uthyrd nu också))
Big nono:
* försäljare
* Vissa släktingar och bekanta som man vet ENDAST ringer för att be en om jobbiga saker
* Myndigheter
Alla får dock ringa såklart.Så svarar jag inte, men ringer upp när jag samlat mod och ork.
Bra. Då säger vi så! Hej då!
Kommentarer
Postat av: Julia
Jag är också telefonfobiker. Jag vet inte riktigt varför. Tror att det beror på att jag är så dålig på att säga nej och jag vet att folk ALLTID vill något (bra eller dåligt) som jag måste ta ställning till där och då. Kan också bero på ett galet ex som alltid ringde, medan vi var tillsammans, och ville ha hjälp att göra jobbiga saker. Eller så beror det på den Stalker som ringde sms:ade otrevligheter under några år. Hur som helst så svarar jag sällan även om det är goda vänner som ringer. Vill att de sms:ar istället. OCH jag tycker inte heller att man måste vara nåbar hela tiden. Ibland måste jag få ha en telefonfri dag. Annars får jag krupp!! Jag hatar min telefon ibland. Hatar. Skönt att läsa att man inte är ensam för det finns mycket lite förståelse för detta bland mina vänner och släktingar.
Trackback
