om hur man bygger sig själv
Vissa inspireras ju av andra. Jag inspireras visst av mig själv. Har suttit och läst i några gamla bloggar
(tex: Mjukobloggen och den här där användnamn är:bigmama och lösen: korven)
och blev då sugen på att blogga.
Jag var så himla bra på att blogga förut. Rolig, bitsk och skrev ofta. Nu går det utför.
På senaste har jag tänkt på att människor nog är himlas olika när det kommer till det där med inspiration. Inspiration till hur man bygger sig själv som människa.
Det finns ju människor som inspireras av andras positiva egenskaper. Som tänker "så vill jag också vara" och så jobbar man för att nå dit. Man jobbar för att förbättras.
Dock inte jag. För jag är tvärtom. Jag bygger mig själv utefter hur jag INTE vill vara. Lite svårt att förklara kanske, men tex: jag vill inte vara en sådan som twittrar konstant om jättetråkiga och ointressanta saker, typ exakt vad man gör minut för minut under dagen.
När man är en sådan person så tänker jag att man dels har ett stort ego, ett enormt bekräftelsebehov samt med all säkerhet irriterar många människor. Jag tänker att då mår man inte bra och så tänker jag på hur jag ska jobba med mig själv för att undvika att bli just då.
Självklart analyserar jag varje grej först, för att eliminera eventuell ångest. Det KAN ju vara så att jag bara tror att jag inte vill bli sådan fast att jag innerst inne visst vill det, men har för dåligt självförtroende för att våga erkänna det. Det kan nämligen hända den bäste och då får man ju jobba på ett annat sätt.
Men just i det fallet har jag kommit fram till att så inte är fallet.
Inte heller vill jag bli en sådan som maniskt måste twittra jätteintressanta och roliga grejer, som Alex Schulman verkar vara. Sådär att varje tweet är jätteuttänkt för att verkligen locka så många retweets som möjligt och dessutom då med uttänkt baktanke att visa sig cool/rolig/whatever.
Så vill jag ju inte heller vara eftersom jag tänker att då har man nog hiskeligt dåligt självförtroende och ett kanske ännu extremare bekräftelsebehov. Och det känns ju inte sunt. Så så vill jag inte bli.
Mitt moderskap bygger lite mer på positiv inspiration än negativ. Visst finns det vissa saker som jag bestämt att jag ABSOLUT INTE vill göra/vara/we. Men oftast inspireras jag positivt.
Igår på 4åringens kalas var en mamma här som jag inspirerats mycket av. Hon och hennes man är lite äldre än oss, kommer båda från ganska trasiga familjer och går verkligen IN för det här med barn. Har efterlängtade och planerade barn och sätter, verkligen, i allt de gör, barnen först. Eftersom vi är raka motsatsen, unga med oplanerade barn och livet lite mer hipp som happ så blir jag alltid lite blown away när jag träffar dem. Allting är så otroligt uträknat och planerat med barnens bästa främst. Allt från hus till åsikter och fritid och allt. Jag tycker mycket om det och inspireras mycket av dem.
För så vill jag vara.
Jag har skaffat barn för att jag ville ha barn. Barn har man inte så jävla länge för helt plötsligt är de vuxna. Under de få åren man har dem, då är det fan inte mycket begärt att göra allt för dem (och ändå försöka undvika curling förstås). Sedan kan jag förstås förfasas över människor som jobbar mycket, är borta mycket men ändå väljer att ha barnen på dagis när de får en vardag ledig och tänka att jag aldrig ska bli så heller.
Jag tänker att mitt i övrigt negativa sätt att bygga mig själv utefter hur jag INTE vill vara, i grunden bygger på en viss optimism. För det är ju när jag ser det dåliga som jag tänker att så vill jag inte bli. När jag ser positiva saker så tänker jag inte "så vill jag bli", helt enkelt för att jag redan tycker att jag är så! :)
Vad gäller barnen och föräldraskapet är mitt självförtroende inte alls lika högt och därför stöter jag ofta på föräldrar som jag ser har något som jag inte har och som jag själv vill ha. Men när det gäller mig själv händer det sällan. Jag hittar sällan luckor som behöver fyllas upp liksom. Och det borde väl i grunden tyda på en hyfsat bra självkänsla?
Idag har jag bokat operation för mitt nageltrång som det forsat var ur konstant sedan november. Det känns mycket modigt eftersom den operationen tydligen ska vara ganska smärtsam. Jag har gjort en annan modig grej också idag, som ni får veta om sen.
Är trött och hängig idag eftersom jag drabbades av plötsligt nattugglebehov och satt uppe till två inatt. Det händer fan inte ofta nu för tiden.
Tror att vår 6åring är på väg in i någon form av 6årskris/utvecklingsfas vid 6 års ålder. Är det någon som upplevt det här med 6årskris/utvecklingsfas runt 6 år ålder? Kan någon dela med sig?
en väldigt stor dag
Idag är det ingen vanlig dag. För idag blev E 4 år!
Som hon har längtat efter den här dagen! Dagen då hon äntligen ska bli Stor. Eller, i alla fall Större. Storare, som hon säger.
Jag tror vi infriade hennes drömmar om den här dagen ganska bra. Det var lite högtidligt och spännande imorse när hon fick massa massa paket i sängen och frukost också. Hon gillar inte frukost. Har normalt väldigt svårt att få ner den. Så idag blev det muffins. Till frukost. Och kall oboy. Det kanske bästa hon vet. Och idag gick faktiskt frukosten ner!
Hon fick en Spiderman"barbie". Jag lyckades liksom hitta en barbiestor actionfigur i form av Spiderman som hon hade önskat sig! Hon fick boxningshandskar och en boxningssäck som bästekompisen Liam har. Målarbok, Lego och byggrejer. Vi har fått göra en djupdykning ner i en ( iaf för mig) okänd värld på leksaksaffärens (vi har bara en i Visby) pojkavdelning. Sån är hon vår E. Utmanar en.
Idag har hon sprungit runt i sin bästa Pippitröja och visat upp sin "barbie" för alla sina gäster. "Med den här handen skickar han ut spindelnät och med den här handen håller han sitt barn" berättade hon och glatt. Ja tänk om det vore så väl.
Efter långmorgonen med paket och Legobygge såg vi klart Toystory 1 som de började se häromkvällen. Sedan cyklade vi bort till lekplatsen.Gungade och upptäckte en miljon nyvakna myror. Hittade de första blåsipporna! På hennes stora dag!
Hon är en blåsippsunge. Föddes precis innan påsken 2009. En strålande vacker vårdag kom hon ut ur min mage. Med knallbruna ögon och mörkt mörkt hår. Hon är sig faktiskt otroligt lik ännu nu. Alltså, när man ser foton på henne som bebis så fattar man direkt att det är hon. Och så funkar hon i allt skulle jag vilja säga. Hon utmärker sig. Vi kunde tidigt urskilja drag i henne som ännu finns kvar. Det finns någonting rakt över henne. Hon ÄR liksom. Det är sällan veligt om man säger så. Hon vet vad hon vill.
- LYSSNE PÅ MIG NÄR JAG PRATAR skriker hon argt om hon anser att hon inte blir hörd.
Om min lilla E ska fortsätta vara så här som hon är nu och har varit hittills i livet så kommer hennes liv att gå bra. Hon är stark och bangar inte för någonting. Hon har ett självförtroende som heter duga och hon skiter ganska mycket i vad andra tycker om henne. Det är lite my way or the high way med henne och jag ser att det är bra. Det är ett bra sätt för en liten tjej att ha.
Må hon aldrig kuvas. Må ingen trycka ner henne eller ta det där självförtroendet ifrån henne. Må ingen få henne att tro att omvärldens åsikter om henne spelar ett skit roll. Må hon få vandra genom livet så här stark och orädd och återigen, må hon fortsätta skita i vad kreti och pleti tycker. Må hon alltid vandra sin egen väg.
Min lilla stora unge är solskenet i mitt liv. Som bebis var hon världens gladaste och tjockaste lilla bebis. Nöjd och lycklig, sov hela nätterna från 4 månader och gjorde livet lätt för den utslitna småbarnsmamman som var jag då. Sen vände det ungefär när hon blev ett år och hon blev världens mest argsinta och bestämda unge. Det var som att hon fattade att NU ORKAR MORSAN IGEN! Och så körde hon på. Och då älskade jag henne ännu mer.
Jag mådde så dåligt på många sätt efter hennes födsel. Totalt utsliten efter nio månaders helvete till graviditet. Eftersom jag varit så frånvarande från mitt stora barn under grav. eftersom jag mådde så dåligt hade jag redan ett rejält dåligt samvete mot henne redan när E föddes, vilket sedan höll på att slita mig i stycken det första året då jag slets mellan mina två ungar, tyckte jag. Jag minns när hon vuxit på sig lite och liksom självmant började visa att hon VILLE HA en. Typ när de sträcker ut armarna mot en, trycker sig mot en, klappar en på kinden för första gången osv. Jag var så lättad då. Jag hade haft en rädsla inom mig, att hon inte skulle älska mig. Att min trötthet och lighta depression hade tagit så pass hårt på henne att hon inte skulle kunna känna kärlek för mig. Jag minns att jag grät då, av lättnad.
Hon älskar mig. Jag älskar henne. Till månen och tillbaka igen. Vi har varandra E och jag på ett så himla ljuvligt sätt.
Idag var hennes stora dag och imorrn fortsätter det med barnkalas. Storasyster ska få vara lekledare. Det ska lekas, ätas, hoppas studs och blåsas såpbubblor. Det blir förhoppningsvis en magisk dag för en magisk unge.
Tjock nöjd och glad.
teidn gar
Påsken kom och gick. Det var en fin påsk, om än lite väl lååååååång.
Särskilt långfredagen var låååååång. Men vi gjorde vårt bästa.
Började dagen med skitlång och svinkall skattkarteletning efter ägg. Barnen BAD typ om att få gå in innan de hade hittat de väl gömda äggen... Satans vinter.
Lagade påsklunch (jag) städade gården (min man. vi tycker det är viktigt att dela på sysslor utefter kön förstår ni..) hoppade studsmatta (barnen). På eftermiddan delade vi på oss. Jag och lilla gick till lekplats medan pappan och den stora spelade wii. Sen bytte vi och jag och stora lekte med barbie medan pappan och lilla cyklade första turen för i år.
På kvällen såg vi Hitta Nemo. Jag älskar fan Hitta Nemo.
På lördagen. Denna ljuva dag. Jag tog bussen ner på stan. Shoppade. Alldeles ensam. I flera timmar. Första ensamma timmarna på typ femton dagar. Ljuvaste frid.
På kvällen åkte vi till svärmor och svärfar och firade svärmor. Jag gillar dem. Vi hade mysigt.
På söndagen kom alla vännerna hit. Det var drag från morgon till kväll. Massa barn. Massa vuxna. Massa mat. Massa allt. Jag älskar dem.
På måndagen åkte vi till Rone och jag och han som jag är gift med fixade kaffe och kakor i köket i bygdegården där revyn som mamma skrivit höll föreställning. Barnen sprang runt och lekte. På kvällen käkade vi middag hos morsan med det andra paret som också jobbade i köket. De är härliga människor. Får mig att vilja flytta ut på landet. Bli en i gänget.
Så i tisdags började äntligen dagis. Jag älskar dagis. Lämnade ungarna och Nina kom hit. Vi spelade in rekordlång pod. Här har ni den.
Igår var ingen särskild dag och inte idag heller. Ikväll ska jag på barnklädesauktion. Ja. Det är precis vad det låter som. En auktion där man ropar in barnkläder för typ 5 kr. Tar flera timmar. Är som en dröm.
På lördag fyller den lilla 4 år. Det är inte klokt. Hon föddes ju för fan nyss!
Det är lite synd om henne på flera sätt. För det första för att hon är minst. Det hatar hon. Vi har lärt oss att ALDRIG ALDRIG NÅGONSIN börja en mening med "du är för liten" för då skriker hon rakt ut. Det är även synd att det blivit så att hon fyller år sist av alla i familjen. Jag fyller först i januari, D i början av mars, stora i slutet av mars och så E i början av april. När det blir dags för hennes kalas två veckor efter storans (med påsk emellan) är jag alltid avtrubbad. Orkar inte riktigt. Men skärper mig alltid naturligtvis. Överkompenserar lite. Vräker på med lite extra serpentiner osv.
Min stora unge. Det är inte klokt vad tiden går fort.
Lycklig unge
ingen vanlig dag
6 år idag. Svårt att fatta. Vart tog tiden vägen? Hon föddes ju nyss!
Låten högst upp, den låg vi och lyssnade på natten efter att hon hade fötts. Jag börjar grina varje gång jag hör introt bara.
Jag är så himla glad att jag fick bli hennes mamma.
Klockan är mycket nu och vi ska snart gå och sova. Lillasystern har varit sjuk hela veckan så därför har båda fått vara hemma. Hela veckan. Dagens födelsedagsbarn har alltså haft gott om tid för att ladda för den här stora dagen. Ikväll har pappan bakat kakor. Jag har slagit in paketen. Barbie´n i form av Rapunzel som hon älskar. Pet Shops. En Pippitröja och lite baksaker eftersom hon alldeles bestämt ska bli bagare när hon blir stor. Och så den lilla datorn, som är farfars gamla och som blir hennes första dator.
Först av alla kom hon. Hon är första kusinen i kusinskaran och sina mor och farföräldrars första barnbarn. Vi var de första i kompisgänget att få barn så där var hon också först och har därmed en hel hög med vuxenkompisar som nog tänker på henne idag. Totalt oplanerat kom hon, men tänk om hon inte hade kommit då, den där marsdagen för sex år sedan? Hur hade våra liv sett ut? Vad hade vi varit, var hade vi varit och vad hade vi gjort utan henne??!! Det är så otänkbart. Våra liv tog verkligen världens skarpaste sväng då och jag kan inte föreställa mig hur mitt liv hade sett ut utan den där fantastiska svängen som är Hon. Hon. Mitt hjärtas ros. Min modiga prinsessa. Början till allt gott i mitt liv.
Grattis min stora, lilla, fantastiska unge. På 6årsdagen idag.
jag och mina flickor
Det här är mina döttrar. De låg på sofflocket och filosoferade igår. Jag gillar bilden.
Två par flickben. Två döttrar. Med snippor.
Till skillnad från andra feminister gillar jag att prata kön. Till skillnad från många feminister vill jag att mina barn ska veta att de är TJEJER. Med det begreppet är de fria att göra vad de vill. Såhär definierade mitt yngsta barn tex en prinsessa, som i regel har snippa, här om dan, i en konversation med sin bästa kompis, som har snopp.
- Jag vill vara prinsessa för jag är starkast. Du får vara prins. Så räddar jag dig.
Mina ungar vet att tjejer kan göra allting som killar kan och killar kan göra allting som tjejer kan. Mina barn vet att alla människor kan klä sig i alla färger och att alla är lika mycket värda. MEN.
Eftersom JAG vet att samhället inte alltid vet de här sakerna som jag och min man lär våra barn, så vill jag att mina barn ska veta att deras flickben är extra starka just för att de är flickben. Jag vill att de ska veta att just därför att de är tjejer så finns det en extra styrka i dem.
.
Och jag känner att jag inte kan hålla på och låssas inför dem att det inte finns killar och tjejer. För de är nämligen inte dumma. De har ögon och öron och dagis. Och istället för att mörka för dem, så lyfter jag fram. Frågar dem om saker. - Vem pratar mest på samlingen, killarna eller tjejerna? Varför är det så tror ni? Osv osv.
Man kan säga att jag jobbar lite så att jag började med att lära dem att killar och tjejer är lika mycket värda. Och nu är vi mer inne i verklighetsfasen där vi uppmärksammar att det finns människor som inte fattat det vi fattat för länge sen. Vi pratar om dem som om de är lite tokiga. Såhär kan det låta:
- Mamma det är INGEN TJEJ i det här barnprogrammet!
- Oj då!
- Den som gjorde programmet har nog inte förstått att tjejer också kan vara byggare...
Samtidigt jobbar vi på alla egenskaperna. Modet, styrkan, jagets värde osv.
En av dem har anammat den superflickiga stilen och klär sig helst i rosa och volanger och glitter. Hon pysslar och leker med barbie. Och det är bra. Värdefullt och FÅR INTE nedvärderas. Att hon även älskar gympa, kan hoppa skitlång och är världens starkaste tjej är bra, LIKA BRA.
Den andra har killar som bästa kompisar. Leker med bilar. Spelar helst dataspel och klär sig i poliströjan. Är världens starkaste hon också och älskar Lotta på Bråkmakargatan. Det är också bra. LIKA BRA.
Mina barn FÅR INTE växa upp i tron att typiskt pojkiga egenskaper eller intressen är BÄTTRE eller mer värdefulla än de typiskt kvinnliga. Deras förmåga till lyhördhet, förmågan att uttrycka känslor och deras förmåga att lyssna är precis lika viktiga och lika mycket värda som deras framåtanda, fysiska färdigheter och förmåga att ta plats. Bilar är inte bättre än barbie. Dockor är inte bättre än lego.
Jag själv växe upp så totalt medveten om att allting som POJKAR gjorde, tyckte och sa var så mycket bättre och viktigare och mer värdefullt än det vi FLICKOR gjorde, tyckte och sa. Det var töntigt att pyssla och coolt att spela fotboll på rasten. Det var coolt att prata rakt ut och köra över andra och töntigt att räcka upp handen och vänta på sin tur. Det var coolt att gilla action, sport och hård musik och töntigt att gilla romantiska filmer, pyssel och boy bands. Under hela min skolgång var killarna fysiskt fler än oss tjejer, alltid fler. Vår årskull var en otroligt mansdominerad årskull helt enkelt. Och detta har sannerligen präglat mig.
Det får inte bli så för mina barn. Mina barn får gärna växa upp i den fasta tron att allt det som är typiskt flickigt och kvinnligt är lite bättre än det manliga. Nu jobbar jag inte AKTIVIT för det, utan försöker lära dem om LIKA VÄRDE. Men skulle det bli så att de råkar tro att det som är kvinnligt är bättre så fine. Det kan de nämligen behöva ute i den hårda verkligheten.
Man pratar ofta så fint om KOMPENSATORISK uppfostran. Vi ska uppmuntra flickorna till det mer pojkiga beteendet och pojkarna till det mer flickiga. Då uppnår vi perfektion tror många.
Men jag vet i fan. Flickorna kommer redan av samhället få veta att det där typiskt manliga är så mycket mer värdefullt. Frågan är om vi verkligen måste göra det vi också.
Frågan är om inte det bästa är att styrka alla parter i deras kvinnlighet. Både flickor och pojkar.
Om vi säger att samhället lär både pojkar och flickor att det manliga är mer värdefullt. Vi i vår tur styrker pojkarna i det typiskt kvinnliga och flickorna i det typiskt manliga. Är det då verkligen kompensatoriskt att även VI uppmuntrar våra flickor "lite extra" vad gäller allt som är typiskt manligt?? Att vi ställer oss på samhällets sida så att säga? Med pojkarna gör vi ju tvärtom- ställer oss som motpol till vad samhället vill lära dem. Men när det gäller flickorna ställer vi oss på precis samma sida som samhället. Är det verkligen kompensatoriskt??
Jag vet inte.
Gud. Vad jag kan önska mig en son ibland. Han skulle inte få någon manlighet alls av mig. Bara pärlplattor och pussar hela dagen lång. Även han skulle få ta del av tankarna om eventuell efterblivenhet hos de barnprogramsmakare som helt utelämnar kvinnokönet då de skapar sina program.
Gud. Vilken bra kvinniska han skulle bli.
helvete
Har blivit så in i helvite förkyld.
Mormor ligger på sjukhus.
Nina är påväg och i eftermiddag ska vi ha en spännande gäst i podden. Jag är lite nervös.
Jag är orolig för min mormor och ledsen också. Hon fyller 79 på torsdag. Hon har funnits där jämt och jag vill att hon ska finnas länge till. Hon är mitt hjärtas ros. Mormor.
Nina kommer snart så ni får lyssna på låten ovan idag sålänge. Jag blir så himla kär i min man när jag hör den. Typ så som den här låten låter, så låter ungefär vårt äktenskap också. Han är så jävla fin och trygg och varm. Jag ska vara kär i honom jämt.
Har det jävligt genusjobbigt just nu. Hatar könsrollerna. Vill att de ska dö. Vill inte att de ska komma i närheten av mina barn. Men det gör de.
Imorse delades pojkar och flickor in i två grupper när det blev dags för mina barns avdelning att gå in på förskolan. Flickorna fick gå in först och pojkarna fick vara ute en liten stund extra.
Mitt lilla barn vill helst vara med killar. Hennes bästa kompisar är killar. Hon känner sig inte hemma i flickgruppen. Därför är indelningar som dessa inte alls roliga för henne.
I hallen pratade alla tjejerna om vad de hade på sig. "Jag har rosa" "jag har blommor" "jag har tunika" "jag har klänning". Mitt lilla barn sa ingenting. Hon hade blå poliströja som hon älskar. Hon längtade nog ut till sina kompisar med snopp utanför dörren. Helvete.
Tur att Nina är påväg. Ingen kan mildra min genusångest som hon.
Ikväll ska vi hälsa på mormor på sjukhuset. Lilla mormor.
kärleksdan
Idag är en HÄRLIG dag! Känner ni kärleken i luften?!! Jag och ungarna blev alldeles blown away när vi kom till förskolan imorse. Alla var så glada! Barnen strålade. Personalen också. Förhoppningsvis för att alla hade blivit extra pussade och kramade på morgonen innan!
Våra barn fick extramys imorse de också. Hjärtformade mackor, risifrutti fast det bara är torsdag, en liten chokladbit och varsin nalle. Och så hade jag gjort små hjärtan och lagt lite överallt. På handfatet låg varsitt hjärta där det stod "du är fin" och i varsin stövel låg ett hjärta med texten "du är bäst". Ikväll blir det hjärtformade pizzor. Och ja, det låter ju präktigt. Men jag har ju tid, så varför skulle jag inte?!
Jag själv fick ett vackert halsband samt ett smyckesskrin av min man imorse. Och han fick en liten ask med godis. Ja. Jag tycker det är skitsvårt med presenter till killar på Alla hjärtans dag. Han får lite sånt som är gott att äta. Det får duga. Trots att det i vår familj faktiskt är genom kvinnans mage som vägen till livslång kärlek går..
Jag tycker iallafall att man kan ta och fira Alla Hjärtans Dag lite. Om man har tid. Vissa år har vi inte firat alls. Men i år firar vi eftersom jag har tid och lust. Ingen press. Ingen krävande tradition. Man gör det om man har lust.
Jag minns ett år när jag var barnledig som jag hade gett mig fan på att jag skulle baka bakelser åt min man. Riktiga hjärtbakelser. Så vaknade jag superduperförkyld den dagen. Stod vid bänken och SLET med sockerkaksbotten, smörkräm och marsipan en hel jävla eftermiddag. Fy fan vad mycket baketerier som måste ha hamnat i de där bakelserna. Inte särskilt goda blev de ens. Men han blev glad ändå.
Eftersom jag är en person med ständig dödsångest så är jag även väldigt bra på att ta tillvara på livet. Jaja, jag slösar ju bort en hel del tid på att gå runt med självaste ångesten, men all tid som jag inte lägger på onödig dödsångest så är jag väldigt bra på att ta tillvara på livet. Njuta av det lilla.
Igår njöt jag av det här:
Två barn i pulkabacken. Vi hade tyvärr inga pulkor med oss, men vad gör väl det när man kan leka snökorvar! Jäklar vad roligt de hade. Skrattade så de skrek. Hade snö innanför kläderna när vi gick hem sen. Men det var det värt. Jag stod bredvid backen och tog mentala bilder. Hade lust att börja grina i den glädjen att jag får vara med om sådana stunder. Barn som leker i snön. Tänk att jag får vara med om det! Tänk att jag har fått två barn! Tänk att det finns snö åt barnen att leka i! Ja ni fattar.
Sen gick vi hem genom skogen. De sprang före och ville vara stora och hitta hem själva.
Och på kvällen hände det här stora:
..hon släppte taget och åkte skridskor alldeles själv. Tredje gången vi är i ishallen nu och nu kan hon det! Den lilla är inte långt efter. Släpper nog nästa gång. Då jag själv aldrig fick lära mig att åka skridskor har det varit superviktigt för mig att barnen ska lära sig det innan de börjar skolan så de slipper förnedringen jag själv fick utstå. Och nu kan hon! Och hon älskar det dessutom. Jag är så glad att jag har fått ge mina barn Fysisk Aktivitet. Ända sedan jag föddes så har jag liksom "vetat" att fysisk aktivitet inte är något för mig. Mina föräldrar tillskrev verkligen mig den rollen. Som inaktiv och stillasittande (många bra kvaliteter fick jag givetvis också mig tillskriven, men även vissa negativa, som den här då). Jag har vetat i hela mitt liv att idrott, sport och fysisk aktivitet inte är någonting för mig.
Men så kommer det inte att bli för mina barn.
De har gympa varje söndag. Badhus varje fredag. Skridskor varje onsdag och balett varje lördag. Härliga saker som de älskar att göra och som vi gör en timme åt gången.
Badhus, ishall är vi föräldrar med på och vi gör en mysig grej av det. Gympan går farmor med dem på vilket dels stärker deras relation med farmor och dels är ett pass med en början och ett slut. Och baletten går de själva på (jag väntar utanför). Fattar ni?!! De är fysiska barn! De får lära sig och de kommer aldrig aldrig aldrig känna sig som det svarta fåret på gympan. De kommer att ha grundkondition och kunskaper och teknik. Satan vad jag är glad över det. Och glad över att se deras egen glädje. Glädjen i vattnet! Glädjen på isen! Glädjen i balettsalen! Glädjen i gympasalen! Vad. Jag. Är. Glad. Över. Det!!!
Alla hjärtans dagmyset.
En annan fantastik sak denna ljuvliga kärleksdag är att Gotlandstrosorna är ute med ytterligare avsnitt!!
Här hittar ni det! Jävlar vad bra det är. Nina är för övrigt också en person jag gläds åt såhär på kärleksdagen. Min brusande Treo!
NU ska jag helgstäda och sen hem till en vän som fått nytt jobb och fira med en bakelse. Sen hämta barnen, äta hjärtformad pizza och så har barnen bestämt att vi ska spela Memory ikväll. I helgen ska jag måla klart badrummet och det kan jag ju absolut göra utan dåligt samvete efter den här dagen med massiv kärlek och modersduktighet.
PUSS PÅ ER och hoppas ni får en superfin kärlekdag
Lek med era barn!!!
Har varit i Okontakt med min dator på senaste.
Min mormor säger alltid så, så fort någon av hennes sex barn har problem i sina äktenskap/relationer:
- De har hamnat i okontakt.
Sen sitter hon och gråter tills allting har blivit bra igen och då blir hon så hjärtans glad!
Jag och min dator har alltså varit i Okontakt på senaste, men nu börjar det bli bra igen.
Jag har inte ens lagt ut länken till vår senaste pod märkte jag.
Här är den och i den här delen breder jag verkligen ut mig. Björn R kikar fram kan man säga!
Vi pratar om vikten av att leka med sina barn, skalet som män tycks få runt 30årsåldern och massa annat.
Här är förresten även min senaste krönika. Den blev bra tyckte jag. Det handlar alltså om gotlandstrafiken- båten alltså. Regeringen vill tydligen sänka pengarna som går till den, vilket innebär att båtarna måste gå långsammare och att priserna inte kommer att sänkas. Det är lite Red Alert över den grejen här på ön och förra veckan började kyrkklockor runt om på ön att ringa just för det syftet. Det tyckte jag var lustigt. Så jag skrev om det. Och det blev bra.
Jag har två av mina egna krönikor på kylskåpet. Min krönikakollega Mats skrattade åt mig när jag avslöjade detta, men man är väl inte Björn Ranelid för ingenting!
Det är just helgens krönika som sitter där och även den här, som jag skrev förra året runt 8 mars.
Idag har jag haft ungarna hemma. De är snoriga. Jag också. Snor och slem. Överallt.
Vi har lekt med barbie, spelat Nintendo och inte så mycket mer faktiskt. Barbieleken var helt fantastisk och varade i två timmar. Den pratar vi också om i sjunde avsnittet av podden förresten, min förmåga att ännu leka med barbie som vore jag tio år.
Maken sitter här bredvid nu och googlar resor till ett varmare land. Jag är måttligt intresserad. Vill gärna komma iväg, men samtidigt så skriker kommunisten inom mig. Det fullständigt VIDRIGA i att feta, bleka, rika människor åker till hotelkomplex i varma, fattiga länder och lyxar medan ortsbefolkningen jobbar 20 timmar om dygnet, skickar hem pengar till sina familjer och bor i små kyffen under arbetssäsongerna.... Satan vad äckligt det är.
När jag var sjutton var vi i Turkiet (har vart där ohälsosamt många gånger). Min kompis var med och när jag nu ska försöka berätta om den turistorten för min man så kan jag inte säga mycket. Det var oftast mörkt när vi var ute så att säga. Vi levde på nätterna och sov på dagarna.
Vi umgicks dock en hel del med ortbefolkningen... Och fick liksom uppleva den där krocken.
Eftersom vi hade föräldrar med oss på resan var det inte tal om att ta med några killar upp på rummet. Blev vi k-sugna var det motellrum som gällde. Små unkna hotell uppe i stan, bakom turiststråken, där höll vi till.
Den jobbiga situationen när man skulle betala för sig på morgonkvisten när man skulle gå hem till det fina hotellet och sova ut!! Vem skulle liksom betala!?? Jag, den bortskämda sjuttonåringen med fickorna fyllda av pengar från morsan, eller han, den hårt slitande servitören som jobbade minst 12 timmar per dag för skitsummor??? Dela lika? Och om jag betalar nu, är han då min hora??
Allt det där brottades min då sjuttonåriga hjärna med.
En rolig anekdot från den resan är "sista natten med gänget". Jag och kompisen hade i vanlig ordning spenderat natten på klubbar och sedan valfria motellrum. I gryningen kom vi hem till hotellet. Vi såg så söta ut som vi bara kunde och övertala killen i receptionen att inte knysta om vår sena/tidiga hemkomst för mamma.
Sedan sprang vi lättade upp på vårt rum. YES! Mamma hade inte sett oss! Vi klarade oss än en gång! Nu skulle vi klä av oss och sova några timmar innan hemresan skulle påbörjas.
Dum som jag var öppnade jag balkongdörren och gick ut där för att säga hejdå till utsikten eller liknande.
- Naj men är ni redan vakne! Va rolit då får vi sällskap på frukost´n idag da! hördes från balkongen bredvid och där stod min lilla mamma och rökte dagens första cigg.
Så vi fick gå ner till frukosten, hålögda och jävliga. Killen i receptionen hälsade som överrenskommet med såg även lite skadeglad ut.
För nått år sedan hittade jag liksom min "första turk" på Facebook! Honom träffade jag när jag var 14 och vi var i turkiet. Jättekära var vi och hade kontakt i många många år efter det. Men det var ändå väldigt många år sedan den kontakten upphört, som jag hittade honom på fejjan. Det känns så jäkla sjukt tycker jag, när hans statusuppdateringar flimmrar förbi. EN VECKA i mitt liv hängde jag med honom liksom. Och vi har ännu koll på varann...
Ja voine voine. Och jag tänker att det var TUR att jag var så vild och galen när jag var ung. Jag kanske kände på mig då, att jag skulle bli gravid vid 21 och få första barnet vid 22 och att mitt liv, ganska tidigt, skulle komma att handla om fredagsmys, bajsblöjor och utflykter i naturen.
På senaste har jag tänkt en del på föräldraskap, kanske efter att jag och Nina pratade om det i senaste podden. Nina tycker inte att man som förälder ska känna pressen på sig att LEKA med barnen. Jag känner den pressen hela tiden och vårdar den, inte ömt kanske, men jag mår inte dåligt av den iaf.
Jag menar att man bör leka med sina barn, ÅTMINSTONE om de tycker om det. Det är ju inte alla barn som älskar att leka med sina föräldrar.
Men det gör mina barn, iaf den stora.
När hon får välja FRITT på vad vi ska göra när vi har ensamtid (också en sak jag tycker att föräldrar borde tänka mer på. Avsätta tid för vart och ett barn där man gör saker som BARNEN har bestämt/önskat) så väljer hon alltid LEKA, framför roligheter som bio, bad, bakning och dyl. LEKA är det hon vill så LEKA gör vi. Och då pratar vi alltså inte lite såna där "mammasitterhärochläsertidningensamtdigt"-lekar" utan LEKA med hull och hår. Jag har egna barbies, ordnar ett eget hem till dem, leker med dem ensam och ibland kommer hennes barbies över på fika. När vi inte fikar sitter vi bredvid varann och leker. Jag pratar högt, intrigerar och dramatiserar med de stackars oskyldiga dockorna, precis som när jag var tio.
Ibland stannar mitt barn upp i sin lek, sitter still och bara lyssnar och ser på min lek. Då lägger jag in lite extra moral. :)
Och jag tänker att hur skulle jag kunna neka henne detta? När detta är det Bästa hon vet.
Jag tänker också att det är så kort tid. Så kort tid som hon vill leka med mig. Snart är den tiden över, det handlar om ett år till kanske. Redan på baletten i lördags sa hon åt mig att inte pussa och klappa henne inför de andra barnen. Efteråt förklarade hon att hon tyckte att det kändes lite pinsamt. Jag lovade naturligtvis att inte göra så igen men hulkade även såklart inombords: JAG ÄR EN PIHIHIHIHIHINSAM MAAAAMMAAAAA!!! Fatta vad GAMMAL jag är! Och fatta att min lilla unge, som jag burit och vaggat och älskat och pussat halv ihjäl, numera att det "känns lite pinsamt" när jag blir alltför närgången in public!!! UHUHUHUHUUUUUU.
Samtidigt förstår jag och håller med Nina. Jag vill ju inte att andra föräldrar ska känna press på sig. Eller??
Är det dålig med press på föräldrar? Kan en förälder bli alltför bra?
Det handlar ju knappast om EKONOMI. Det är en sak att anklaga ensamstående mammor för att de har barnen på dagis för länge. Men LEK. Lek kan ju ALLA ge sina barn. Det kostar inte pengar. Man kan leka med vad som. Förra helgen lekte våra barn oavbrutet med varsin reflex... Helgen innan det var det varsin ouppblåst ballong som gällde.Det krävs ju inte så mycket så att säga.
Och jag kan tänka att när det gäller föräldraskap- då ska inte prestige och föräldrars eventuella ångest spela någon roll- för där är barnen viktigast. Och om man som förälder får ångest av att läsa att jag leker med mina barn och tycker att fler borde göra det, så får man ju ångest för att det är något som bränns till. Kanske är det samvetet?
Jag tänker mycket på hur Föräldraskapet har förändrats under årtioden som gått. När jag var bebis ställde man in barnvagnsinsatsen i baksätet bara, men bebisen i. Man rökte inomhus i sällskap med barn. Barn fick egna nycklar och sprang själva hem efter skolan och var ensamma hemma, trots att de var små så små. Barns status har verkligen ökat i samhället bara de senaste tjugo åren och barn får det bättre och bättre (iaf rent praktiskt)
Och jag tänker att det beror på det där samvetet, blandat med upplysning. Man har forskat i vad som gör barn illa respektive vad som gör att barn mår bra, fått resultat och så har barnens status ökat utefter det.
Och de allra flesta är ju bra föräldrar, så är det verkligen. De allra flesta föräldrar jag känner är härliga föräldrar som med stor sannolikhet kommer att få barn som klarar sig bra.
MEN. Det jag kan tycka är att det handlar väldigt mycket om FÖRÄLDRARNA i diskussionerna kring barnen. Feminismen och kvinnans frigörelse är nog en orsak till det.
Man ska inte förlora sig i barnen, utan vara noga med att se till sig själv också. Man ska inte offra allt och det man hör allra mest: OM FÖRÄLDERN MÅR BRA SÅ MÅR BARNET OCKSÅ BRA och jag mår ju så bra av att jobba 40 timmar i veckan/what ever.
Det jag även märker är föräldrars vilja att se sin egen skuld i saker och ting.
"Mitt barn slår de andra barnen på dagis, men det beror nog på att hen är rädd för de andra killarna" eller "vårt barn bråkar varje kväll kring läggningen, men det beror nog på vanlig nattskräck". Ingenting beror på föräldrarna själva och GUD NÅDE DEN som antyder att det skulle göra det.
Den grejen har jag jävligt svårt att förstå, eftersom jag anklagar mig själv i första hand ALLTID. Just nu bråkar tex vår lilla varje kväll inför läggningen. Vad beror det på? Jo! Och så väääääärldens längsta analys av våra (mitt och makens) röstlägen, beteenden och attityder kring läggningen. Kring våra sovrutiner. Vad kan vi ändra? Vad behöver vi göra? Så provar vi. Tyvärr har ingenting hjälpt. Ja men då inser vi att hon helt enkelt behöver lägga sig tidigare. Hon är övertrött. Eventuellt att vi ska återinföra vilan på dagis som vi tog bort för någon månad sedan.
Förstår ni? Jag ser till mig själv/oss först. SEN, sist av allt, börjar jag undersöka faktorer som inte lägger direkt skuld på mig.
Detta gör även att jag är EXTREMT medveten om sådant jag gör mindre bra som mamma.
Jag är dramatisk och låter alla mina känslor gå ut över hela familjen
Jag har svårt att bemöta de sidor hos mina barn som jag känner igen från mig själv som barn och som jag upplevde som negativa (för mig själv, då)
Jag är ganska lat rent fysiskt. Ligger gärna ner när vi leker. Favoritleken är att jag är deras bebis då de tar hand om mig och jag är fullständigt hjälplös
Jag behandlar barnen olika utefter deras åldrar. Har högre förväntningar på den stora och lägre förväntningar på den lilla. Överser med mer när det gäller den lilla och är "hårdare" mot den stora
Jag lagar inte superbra mat åt deras små kroppar att nära sig på
osvosvosv
SOM TUR ÄR är jag medveten om dessa sidor och jobbar med dem. Men de flesta föräldrar jag känner verkar inte särskilt medvetna... VILL INTE vara medvetna, verkar det som.
Stora delar av mitt föräldraskap bygger på mitt dåliga samvete, samt upplysning och inspiration.
Petra Krantz Lindgren förser mig nästan dagligen med tänkvärda texter om barn. Jag får ALLTID ångest av texterna för skulle man göra allt som hon säger vore man nog den bästa och mest präktiga föräldern i världen. Men ångesten gör ju att jag tar TILL MIG. Jesper Juuhl fungerar likadant. Ren och skär ångest. Men jag tar till mig och blir bättre. Via andra föräldrar får jag inspiration. "Jaha, ni brukar ta varsitt barn och åka på varsitt badhus, vilken bra ide" eller "jaha du är inte så orolig när ditt barn klättrar högt upp på klippan, mhm, så ska jag nog också försöka vara". Upplysning får jag lite varstans ifrån, tex via Petra K L och Jesper, men även via vanliga notiser från typ TT. "Jaha, det de allra flesta barn önskar sig allra mest, är mer tid med sina föräldrar" mhm, ja, men då gör vi alltså helt rätt när vi har barnen på dagis såhär lite, samt offrar fester, resor och övertid på jobbet för att vara med dem.
En sak som stör mig, är att jag insett att jag blir en äldre mamma ju äldre jag blir. Detta stör mig katastrofalt mycket eftersom jag pläderat till unga föräldrars förmån i mången diskussion. DOCK ska tilläggas att bara för att JAG upplever det så stämmer det ju inte in på alla.
Men jag kan verkligen se hur mitt föräldrarkskap utvecklas ju äldre jag blir. Desto längre mina tankar löper. Desto mindre korttänkt jag blir.
Jag ser även hur min dåvarande korttänkthet fick konsekvenser.
Som att jag/vi lämnade vår 1.5åring hemma och åkte på semester i en vecka utomlands, utan henne. Trots att det gick bra (för henne, jag längtade mest bara hem) kan jag inte låta bli att fundera över hur det påverkat henne. Kanske har den resan något att göra med att hennes värsta skräck är att vi ska tappa bort henne, i affärer och dylikt. Kanske kommer hennes förmåga att anpassa sig, hålla tillbaka tårar och liksom "hålla ut" något med den resan att göra.
Jag brukade amma henne till sömns och sedan lämna henne i sängen och lägga mig i en annan säng, i ett annat rum. Överhuvudtaget sov hon inte mycket tillsammans med oss som bebis, då vi var helt inne på att hon skulle sova själv. ÅNGEST på den. När hon var typ nästan ett år skulle vi lära henne att somna själv i sängen (innan dess hade vi vaggat henne till sömns i vår famn) och ägnade 3 timmar av gallskrikande bredvid henne säng innan hon slutligen gav upp och la sig ner och somnade. ÅNGEST.
Hur tänkte vi liksom???
Idag hade jag aldrig lämnat ett så litet barn hemma och rest ifrån det.Skulle inte ens göra det nu, när de är 4 och 6. (det beror ju även på att det är MINA barn som JAG känner. Andras barn känner deras föräldrar). Jag skulle ha låtit en bebis sova bredvid mig hela natten, alternativt i en "öppen" spjälsäng bredvid vår säng pga klämrisken och jag skulle ALDRIG ha tvingat att barn att somna själv om hen så tydligt markerade att hen inte ville det.
Jag är äldre nu, helt enkelt. Eller så är det bara så att jag varit förälder längre. Kanske har det ändå allra mest med det att göra. Man blir bättre och bättre helt enkelt, oavsett vilken ålder man har när man startar.
Se bara på Katrin Zytomierska som predikar om Anna Wahlgrens 5minutermetod som om hon vore Jesus. Det gör ONT i mig när jag läser det. Och då känner jag mer än någonsin att alla vi präktiga pekpinnemammor behövs för att visa på alternativ åtminstone. Kanske skapa lite ångest som leder till positiva förändringar i åtminstone någon familj. Positv ångest, helt enkelt.
Och det bästa är att alla kan göra det. Alla kan leka med sina barn. Handikappade, invandrare, män, kvinnor, fattiga och rika. Det kostar ingenting, det skadar ingen. Det är bara positivt. YES! Björn Ranelid goes präktomorsa: LEK MED BARNEN!!!! HERRRRRRREGUUUUUUD! LEK MED ERA BARN!!!
SATAN FÖR DIG DU!!
Snart är det jul och idag har vi städat hela dagen. Från förmiddag tills 21. Avslutade nu med att slå in julklappar och kolla the butterfly effect (jag hade inte sett den!!).
Jag kom på idag att jag gillar det här. Endel klagar på eller tycker synd om oss som stressar och jobbar lite för att få till julen. De tycker att man ska tagga ner och ta det lugnt. Men då fattar jag inte vad det är man ska njuta av sen? MENINGEN med julen är väl för fan att man ska stressa och baka och städa och göra ALLTING PERFEKT för att sedan bara kunna sätta sig ner och njuta?
Idag skrubbade min man badrummet med en tandborste. Vi gjorde rent ugn och kylskåp, sorterade ur leksaker från barnens rum, gick igenom lådor och skåp och nu är det Perfekt. NÅGON GÅNG måste man ju göra det, så då är det väl hur perfekt som helst att göra allting precis innan jul så man kan slappna av sen? Inte behöva tänka på mat (man har ju storhandlat), lort (man har ju storstädat), skottning och ved (man har skottat och burit som satan) och DESSUTOM så får man ju GE BORT saker till de man älskar, för en jävla gångs skull! Det är två gånger om året som vi ger våra ungar grejer. Roliga grejer och inte bara nya tandborstar eller nya stövlar.
Våra ungar får verkligen inte särskilt mycket resten av året. Av oss. Däremot har de far och morföräldrar som mer än gärna skämmer bort dem. Men av oss får de inte grejer särskilt ofta. Däremot är vi bra på andra roliga saker. Små överraskningar i form av en bullpåse som äts som picnic efter dagishämtningen. En koja som byggs. Och sånt. Men grejer är de fan inte bortskämda med faktiskt. (de HAR ju det mesta, men det mesta kommer från jul och födelsedagar då vi brukar dra på).
Nu när man är föräldrer har verkligen julen en Helt Ny Mening. Man vill göra det magiskt för dem. I vårt fall handlar det om att återskapa egna magiska julminnen, medan det för andra föräldrar handlar om att ge sina barn möjligheten till de magiska jular man själv aldrig fick.
Jag är mycket lik min mamma kring jul. Hon gjorde verkligen våra jular magiska och jag gör mitt bästa för att härmas. Använder samma såpa när jag tvättar golven (jag minns den lukten så himla klart!). Hittar på samma julpyssel och spelar till viss del samma musik. Tänder ljus och skapar mys kring det mesta. Skapar traditioner.
Varje söndagskväll samlas vi runt köksbordet, äter varsin bulle och varsin pepparkaka och så säger jag "nu är första/andra/tredje/fjärde ljuset tänt- jag önskar dig en glad advent" och tänder ljusen. Vi läser särskilda julböcker på kvällarna, går på julskyltning och skapar särskilda decemberrutiner kring julkalendrar och allt.
Idag var det stora Tråkdagen. Den minns jag mycket väl från min egen barndom. Fast den var aldrig särskilt tråkigt och jag tror inte mina ungar hade det så farligt idag heller. Jag och maken har städat. Barnen har varit omkring oss. Donat med sitt. Vi hittade på aktiviteter åt dem när det behövdes, hjälpte dem igång, pausade oss för att hjälpa till att slå in något av alla de tiotalet paket som slagits in idag.
Barnen satte nejlikor i apelsiner, gjorde marsipanfigurer, städade sitt rum och pyntade sina dockskåp. 3.5åringen klippte sig i fingret.
Lite decemberpyssel. Chokladbollskvällen. Lillan hade längtat.
Luciamorgonen på förskolan. Jäklar vad fina de var!
Nejlikorna och apelsinerna idag.
Dockskåpspimpning de lux.
Jag har ansträngt mig för att få tag på så många tomtar som möjligt som är tjejer. Ja, de flesta killtomtar har ju skägg och just i det här fallet gläds jag över långa hår och påmålade ögonfransar (alltså: så som man ofta markerar kön när det gäller allifrån tecknade djur till porslinsfigurer). Tills det finns könsneutrala genustomtar ska tomtesamlingen åtminstone ha jämn könsfördelning!!
Idag slog jag hål på Den Stora Föräldralögnen. Jag berättade för mina barn att det finns vissa vuxna som ljuger och säger till barn att tomten endast kommer om man är snäll. Jag sa att vuxna gör så bara för att de vill bestämma och att det inte stämmer. Tomten vet att alla barn är snälla, att alla människor gör knäppa grejer ibland, men att tomten skiter i det för hen vet att alla barn är snälla innerst inne.
Jag gjorde det eftersom jag, på senaste tid, märkt att jag varit farligt nära att använda "VILL DU HA NÅGRA JULKLAPPAR I ÅR UNGA DAM"- metoden på familjens argbigga fast jag absolut inte vill det.
Jag vill inte att tomten och julklapparnas vara eller icke vara ska vara något de ska behöva oroa sig för, eller göra sig till för. Jag vill att de ska veta att tomten, LIKSOM BARNENS FÖRÄLDRAR (OCH ÄVEN JESUS KRISTUS), älskar alla oavsett. Gud jag är så härlig så här i juletid!
Nu ska jag sova. Imorrn ska jag gengälda Sandras tjänst häromdan och ha hennes barn i några timmar. Sen ska vi göra rent golven (ja för det hann vi inte idag! Fattar ni hur rent vi har det i övrigt nu eller??!!) och slå in de sista paketen och på SÖNDAG inträffar äntligen det som lillungen väntat på sedan 1 december- VI SKA HUGGA GRAN! Ut i skog och mark! Första året som vi hugger då vi köpt alla andra år. Men i år ska vi hugga och SEN ska granen KLÄS! Jag misstänker att lilla ungen längtar mer efter det än att få träffa tomten.
- TJAT TJAT TJAT!! SATAN FÖR DIG DU, skrek hon under ett av sina utbrott ikväll.
Julefrid.
en hortomte
Köpte stjärna och strut till vår lilla stjärnperson igår. Stolt som en tupp sprang hon sedan runt hemma och viftade med sitt "trollspö" och vickade på sin strut. Nu ber jag bara till Jesus Kristus att ingen ska förstöra den här glädjen för henne.
Mailade förskolan och bad dem att medvetet förklara för barnen att alla kan vara vad de vill i luciatåget oavsett om man har snopp eller snippa.
För så jobbar jag. En jättejobbig mamma är jag. Men det skiter jag i. Personalen på vår förskola är dessutom så van nu ändå och vi har en god relation, trots mina små "egenheter" så att säga.
I förbifarten bad jag dem även om att prata med barnen om att alla kan bli brandpersoner, på morgondagens studiebesök på brandstationen. Det är ju jävligt missvisande att det heter brandMAN.
Och de svarade och tackade för mina tankar och lovade att göra som jag bett om. Älskade förskola.
Idag har jag haft 4 barn här. Mina egna och två kompisar. Förskolan var stängd idag och jag öppnade ett eget litet minidagis kan man säga.
De har lekt och lekt. På eftermiddan kom deras mamma hit och vi fikade och pratade och på kvällen gjorde vi pizza och sen kom papporna hem och vi åt och hade det fint ihop.
En bra dag.
Imorrn kommer vår lånehund hit och jag ska släpa mig ut på några promenader trots mina blödande hälar.
På kvällen ska jag åka till Rone och öva inför Vuxenluciatåget som jag ska vara med i i bygdegården där på lucia. Det ska också bli väldigt roligt. Damma av de gamla stämmorna som nöttes in i mitt huvud under högstadiet.
Jag har varit lucia så många gånger... I nian blev jag vald bland alla niondeklassare. För att jag sjöng så bra.
Jag minns hur jag stod på en scen med skolans alla snyggaste tjejer. Vi blev alltså uppställda i rad på en scen inför alla de andra och sedan skedde röstningen via handuppräckning. Trots att jag fick i princip alla rösterna kunder det ändå inte kännas riktigt bra eftersom flera av de andra tjejerna tvingades stå framför den stora publiken och se hur bara typ två röstade på dem... Jag trodde aldrig att jag skulle "vinna" då, minns jag, där jag stod bland alla smala, vackra unga tjejer på den där scenen.
Men när jag vann var jag glad. Jag visste att det inte var mitt utseende som vann. Jag visste att jag vann för att jag var bäst och då är det en fin grej.
Må mina döttrar ändå aldrig utsättas för en luciatävling. Jag känner att jag inte kommer att orka slåss mot ett helt skolsystem. Men uppståra situationen blir jag naturligtvis tvungen. Gud vad de kommer att skämmas, döttrarna, när jag kommer dragandes med mitt "stjärnperson", könsroller och genus.
- DET HETER STJÄRNGOSSE MAMMA!!! Jag kan riktigt höra hur de kommer att skrika det.
Men det skiter jag i. En dag kommer de inse att jag har rätt. En dag kommer de att tacka mig för att jag kämpat för deras rättighet att vara precis just så som de vill.
Jag ska nog vara tomte i vuxenluciatåget förresten. Tomte med korkort kjol, närstrumpor och jättemycket eyeliner. En hortomte. Ho ho ho så att säga. Det hade vart skojigt.
alla rätt
Helgen var fin. Jag har gjort ungefär allt som jag begär av en helg.
Jag har lekt monster med mina barn, ätit på resturang (detta behövs dock inte VARJE helg, men ibland är det mysigt), varit på julmarknad, slappat i soffan, haft samlag.
Som extra bonuspoäng hade barnen varsin kompis här i lördags och på kvällen bakade jag mitt livs första saffransbullar.
Det är härligt att ha andra barn här och jag förstår inte varför inte fler föräldrar tar hem kompisar till barnen på lediga dagar. Särskilt inte nu när våra barn och deras kompisar är så stora. Det är liksom bara roligt.
Jag och de två 3.5åringarna var ute och sparkade fotboll i helgen. Vi lekte Zlatan. Vi hade storlunch med köttfärssås och glass till efterrätt. Storungarna spelade spel. Småungarna lekte med bilar. Jag och min man gick mest bara runt och höll ställningarna.
På onsdag är förskolan stängd och jag ska ha två andra barn. Och jag tycker att jag gör precis alla rätt. För barn blir man glad av. Jag tror att antalet timmar spenderade med barn blir livsavgörande en dag. Ju fler man har, desto längre blir livet.
Jag har lite svårt att skriva blogg och krönikor just nu för jag väntar på en annan sak. Sen när den saken är igång, då blir det mer flyt här hoppas jag.
smartare än astrid lindgren
Just nu i det närmaste lider jag med min yngsta unge. Det kan inte vara varken kul eller lätt att ha edn storasyster som hon har.
Ikväll tappade hon (storasystern) sin 5 tand. Tandfen blir snart ruinerad alltså. Ovanpå det har hon börjat läsa godnattsagan varje kväll nu. Ikväll fick jag och lillasyster njuta av Molly mus.
Och innan hon somnade ikväll, var det allra sista som storasystern viskade:
- Mamma....I Birks familj är det liksom bare en tjej.... De är så fjantigt tyckar jag! Fattede int Astrid Lindgren att tjejar kan va rövare också ellar?
5.5 år alltså. Läser, skriver, tappar tänder och smartare än Astrid Lindgren.
Och 3.5åringen springer bakom och fixar uppmärksamhet genom att skrika, bråka, vägra och gråta.
Får allt som oftast mest den negativa uppmärksamheten som storasyster inte ens tittar åt.
Mina små barn. Vad ska det bli av dem?
Hur ska det gå för min stora som är så uppenbart tidigt utvecklad och kanske till och med lite ovanligt intelligent?Ska det bli hennes mall for ever? Duktiga flickan som alltid måste vara bäst?
Lilla ungen alltid i skuggan av duktiga storasyster, bråkandes och klösandes för sin plats. Argsint, bestämt, rolig och med ett bollsinne utöver det vanliga. Ska hon för alltid tvingas leva i skuggan av sin syster?
Fan alltså. Vad jobbigt det är med barn. Svårare och svårare ju äldre de blir.
Tacka vet jag djur. Sniglar allra helst. De ligger ju mest bara där.
om barn
Det här med BARN alltså... Fan vad jag tycker det är svårt.
Ibland önskar jag att jag vore lite mer som de här föräldrarna som liksom aldrig TÄNKER riktigt, utan utgår ifrån att det som är bäst för dem även är bäst för barnen. De där föräldrarna som aldrig tänker att något som rör barnen på något sätt kan ha med dem (föräldrarna) att göra... Det verkar så lugnt och skönt och enkelt!
Men oftast är jag ändå glad över att jag faktiskt tänker, eftersom jag är övertygad om att det gör mig till en bättre förälder. Jag är inte mycket för förebilder, men när det kommer till föräldraskap tror jag inte att det är så dumt att ha en mall, en vision eller varför inte en ren förebild för hur man själv vill vara som förälder. Jag tror även här på att inspireras av andra och framför allt att lära av andra.
Lady Dahmer och Nina Ruthström har under årens lopp lärt mig mycket. Jag har även vissa kvinnor i tanken när jag tänker på ungefär vilken sorts mamma jag skulle vilja vara. Det är en blandning av flera olika faktiskt och såklart är min egen mamma en av dem.
Jag är även väldigt klar över vilken mamma jag INTE vill vara.
Ungefär såhär vill jag vara som mamma:
1. Jag vill att mina barn ska kunna prata med mig om allting så långt upp i åldrarna som möjligt. Jag vill att de ska känna att de kan göra det utan att bli dömda eller utskrattade eller klappade på huvudet. För att det ska bli så så är jag ganska jobbig nu. Jag frågar och frågar, jag uppmuntrar till diskussioner, jag övar mig på att hålla neutralt tonläge även om de berättar att de gjort något som är mindre okej och försöker istället för att banna dem, föra ett samtal om händelsen. Men det viktigaste är nog att jag visar att jag intresserar mig.
2. Jag vill vara en lugn mamma. En sån där mysig. Som inte så ofta brusar upp. Tyvärr är jag inte riktigt i hamn ännu, även om jag inte så ofta brusar upp mot barnen utan mot annat (maken, dammsugarn, samhället eller kattskiten bakom soffan) men jag vill ju även samtidigt vara en mamma som visar sina döttrar att det är okej att vara arg och vråla protester (JÄVLA DAMMSUGARJÄVEL! JAG HATAR DIG är ju väldigt pedagogiskt!)
3. Självkänslan. Det svåraste av allting. Här gör jag helt enkelt så att jag försöker programmera mina barn. Visst kan de få klä ut sig till prinsessor. Kamma håren och ha på prinseskronor. Jag kan säga "oj, vilka coola prinsessor!" osv. Men barnen kan alltid räkna med att lilla mamsen också bär på en liten monolog.
Imorse sa min dotter - Det är viktigt att borsta håret varje dag!
Mamman - Ja. Det tycker en del. Men jag tycker att det är härligt med lite ruffsigt och vilt hår så jag borstar nästan aldrig håret!
Barnet - Ja. Det är ju inte så viktigt att vara fin.
Just det är. DET ÄR INTE VIKTIGT ATT VARA FIN. Man KAN vara det. Och man kan klä ut sig och vara vacker prinsessa och tycka att det är roligt att pynta sig och smycka sig, men det är inte VIKTIGT.
För det VIKTIGASTE ÄR nämligen att man är :
* snäll
* smart
*modig
Ja det är klart att det finns massa andra saker som är viktiga också, men de här tre grejerna kör jag ganska hårt med. Maler in dem.
Nu vill jag alltså att ni alla ska veta att jag begåvats med två ganska verbala ungar. Kalla dem lillgamla om ni vill. Man kan i alla fall PRATA med dem. Och snäll, smart och modig vet de vad det är. Ibland är rolig med på listan också.
Andra saker jag ofta pratar med ungarna om är hur man är en bra kompis. Hur man säger ifrån på ett bra sätt (om man tex hellre vill leka med småhästarna än med robotdinosaurien) och hur man säger ifrån i akutfall. Här övar vi alltså in rent praktiska meningar.
Om någon slåss eller är akut elak:
Skrik NEJ SLUTA.
Knuffa bort personen
Hämta förskolefröken
Eller gå bara därifrån
Om någon säger att man inte får vara med, eller på annat sätt gör en ledsen och utanför, skrik:
JAG SKITER I DIG/ER
gå och lek med någon annan.
Handfasta råd och tips. Och meningar som jag PROGRAMMERAR deras hjärnor med.
När vår 3.5åring hade en jobbig period, för jobbigt kan det vara att vara lillasyster och ständigt jämföra sig och jämföras med sin alltid lika duktiga storasyster, så hade vi en ramsa hon och jag och hennes pappa.
Jag fick det från den underbara filmen "The help".
Den vuxne säger först och barnet säger efter:
Jag är snäll Jag är snäll
Jag är smart Jag är smart
Jag är viktig Jag är viktig
Hon växte av den där ramsan, det var tydligt.
Däremot var hon så in i helvite förbannad på mig när hon själv hävdade att det var skitviktigt att vara fin och ha klänning på sig (under hennes klänningsperiod som nu faktiskt är över) och jag sa att det var helt okej att hon tyckte så och helt okej att hon hade klänning på sig varje dag, men JAG höll inte med om att det är viktigt att vara fin. Jävlar vad hon skrek
DET ÄR VISST VIKTIGT ATT VARA FIN! DUMMA DUMMA MAMMA!!!
Sen sprang hon och slog i dörrarna och kastade hatiska blickar mot sin elaka mamma. Men jag kunde ju inte ge mig. Jag ansträngde mig verkligen för att hon skulle förstå att HON naturligtvis fick tycka så, för jag kan ju inte säga åt henne att det hon känner och tycker är helt fel. Men jag tror och hoppas att orsaken att hon blev så arg var att hon någonstans innerst inne kände att jag hade lite rätt.
Numera är det inte superviktigt med klänning för henne. Men kläderna måste vara vackra och hemskt gärna rosa.
Stortjejen däremot har gått över helt till byxor och tröjor med coola tryck. På årets dagisfoto har hon en tshirt med en chihuahua i en liten väska på... Det tycker hon är coolt och snyggt. Jaja. Whatever. Bara de är glada.
Bara de VET att det varken är deras UTSIDA eller deras PRESTATIONER som räknas, utan att de VET att de är älskade och värdefulla bara genom att vara just de de är.
Såhär säger jag även väldigt ofta till barnen:
- Du vet att jag och pappa älskar dig även där du är bråkig och dum och gör saker som vi tycker är fel. Det gör ju ingenting, för alla är bråkiga och dumma och gör fel saker ibland. Och du är fantastisk oavsett.
Jag antar att jag även programmerar mig själv. Att jag genom ältandet och upprepandet håller mitt fokus på att även det jag gör och säger i specifika situationer, ska hålla vid det där. Att jag kan tycka att något de gör är fel, men inte att DE är fel osv.
På senaste har jag även börjat försöka ta till mig det där med JAG. JAG vill inte att du har fötterna på bordet. JAG vill att vi skyndar oss lite nu för annars får JAG ont i magen när det bli så bråttom sen. JAG vill inte att ni drar ut hela lekrummet i köket för JAG måste laga mat här nu. Osv. Aldrig berätta för dem hur saker och ting ÄR, utan berätta för dem hur JAG tycker att saker och ting är och/eller ska göras osv. Inte klappa dem på huvudet och låssas allvetande.
Men fan vad jag kan tycka det är svårt alltså, det här med barn. Tänk om de ändå blir helt fucked up in the brain sen. Då ska jag givetvis älska dem PRECIS JUST SÅ fucked up som de är. Men man lär ju hata sig själv om man fuckar up dem.
Mina barn senaste insnöningar:
5.5åringen sitter med världsatlas, läser namnen på länderna och kollar på flaggorna.
3.5åringen vill se Ronja varje dag. Hon älskar rumpnissar. Och Birk, tyvärr.
taxilandet
Läs det här. En kvinna döende i cancer som skriver om det här med prioriteringar och det här med barn. Fantastisk text.
barbie for the win
Så här ser det ut överallt hemma hos oss numera. Barbies överallt. Här står barbieSnövit iklädd en slampig klänning och hänger vid vattenkranen.
Jag gav alla mina gamla barbies till ungarna för ett tag sedan. Förkrossande många har redan gått sönder, men ändå. De älskar dem. Sprider ut barbie och barbiekläder all over. Leker lekar som är himla roliga att lyssna på när man är vuxen.
Mycket våld och äventyr i lekarna. Helt okej.
När barnen föddes tänkte jag att de ALDRIG skulle få leka med barbie.
Men så
1. Pratade jag med förra chefen för vår förskola som berättade hur många andra förskolor inte hade barbies på sina förskolor, men hur hon själv mindes sina fantastiska barbielekar från barndomen och irriterade sig på att de typiskt "tjejiga" leksakerna ansågs farliga och skadliga för barnen. Så hon köpte in en massa barbies till alla de tre förskolorna hon var chef över och nu finns barbiehörnor på de äldre avdelningarna på alla tre förskolorna.
2. Jag mindes min barndom.
Jag lekte med barbie tills jag var 13 år. Det sista året lekte jag i smyg. Så fort jag var ensam hemma åkte de fram och så raskt tillbaka såfort brorsan kom hem. Mamma visste, men det var vår hemlighet.
Jag lekte med dockskåp ungefär lika länge. Dockskåp och barbie är en väldigt stor del av min barndom.
Och varför ska jag inte ge det fina till mina barn?
De där lekarna jag lekte! Magiska! Ofta katastroflekar. Barbie och alla barnen tvingades fly för det var krig! Det regnade hela tiden och barbie var hjältinnan som skyddade alla (jättemånga) barnen. Ibland hade hon en man vid sin sida, ibland en flickvän. Ja, jag var jävligt prohomo redan då.
Min bästa vän Fanny var min bästa barbiekompis. Vi var på samma nivå i lekarna. Lekte bredvid varandra med involverade sällan varandra i våra lekar. Det var jobbigt med kompisar som inte fattade den grejen. Jobbigt med kompisar som prompt ville att vi skulle umgås genom våra barbies. Fy sjutton.
Men Fanny hon visste hur det skulle göras. Och våra lekar var magiska.
Ofta var lekarna rena drömmar för hur vi såg vår framtid. Alla barnen vi skulle ha. De fina männen (jag hade redan gjort den sorgliga insikten om min heterosexualitet..). Barbie var alltid 19 år och killen 21. Det var skitgammalt tyckte vi och en lagom ålder att få barn. Lustigt nog hittade vi båda de där snälla drömmännen och jag blev förälder vid 22. Fanny är 27 och trebarnsmamma idag.
Idag när min kusin som hyr vår gårdsstuga kom in så viskade min 5åring till henne
- Kan vi inte leka med barbie en liten liten stund? Jag vill så gärna göra det med en femtonåring..
Kusinen min gjorde nämligen misstaget att leka med barbie med ungarna för några dagar sedan och nu är det såklart det enda de vill göra med henne.
Det är hutlöst tråkigt att leka med barbie med en 5åring. Hon har inte fattat grejen helt ännu och vill hela tiden att våra barbies ska umgås och prata med varann osv. Jag vill ju leka för mig själv. För ja. Jag kan ännu förlora mig i lek ibland. Trots min mogna ålder.
Men de stora brösten då? De långa benen? Midjan? De stora ögonen? ANOREXIAN FÖR GUDS SKULL!!
Man får väl prata med glinen! Vi pratar om dockorna, om att de nog är hungriga, om att en människa inte kan se ut som en barbie och att barbie bara är en fantastifigur, om att man är fin som man är osv. Och jag känner faktiskt ingen oro på den punkten.
De här bilderna har vi tittat på förresten och pratat om:
Precis så här pedagogisk hoppas jag att de föräldrar som köper våldsleksaker och andra sjuka grejer som finns på leksaksaffärernas pojkavdelningar är.
tatuerartant
Mitt barn har bestämt sig för vad hon ska bli när hon blir stor.
- Jag ska bli en sån där tant som målar... En tatuerartant!
Yes! Jag kan inte bli stoltare!
nakna barn
Duschade med ungarna häromdan. Frågorna, de nyfikna blickarna.
- När får jag tuttar?
- Varför har du skägg på snippan mamma?
I vår familj är nakenhet naturligt. Det är inte som att vi springer nakna i tid och otid. Men vi skyler oss inte inför varandra och har inga problem med att vistas nakna tillsammans i duschen osv. När vi tältade duschade vi alla 4 tillsammans i campingens familjebadrum. 4 nakenfisPersson.
Vi är dock noga med integriteten. Man måste få gå på toa själv om man vill. När jag har mens låser jag tex dörren till toan för då vill jag vara ifred. Stortjejen vill ha dörren stängd när hon bajsar. Man får inte känna på mammas snippa eller pappas snopp (även om de ser spännande ut) och vi frågar alltid om det känns okej att vi tvättar/smörjer/torkar deras privata delar. Stortjejen har börjat vilja tvätta sig själv i rumpan/snippan och får göra det såklart.
En grej som våra barn i princip alltid gör är att de badar nakna. Inte på badhus eller i offentliga pooler såklart, men på stranden och i poolen hemma. Vi frågar hur de vill bada och de vill alltid bada nakna. Och vi låter dem göra det. Även när Tofta strand är överfull och det är trångt trångt trång på stranden så är de nakna. Även 5åringen.
Det blir en extrem kontrast när 3åriga småflickor springer runt med BIKINI bredvid vår spritt nakna 5åring. Men det skiter jag i. VILL DE bada nakna, så vad fan ska jag säga?
- Nej mitt barn. Din 5åriga kropp kan nämligen ses på ett sexuellt vis. Inte bara pedofiler sexualiserar och objektifierar nämligen barn, utan det gör nästan alla människor. Pedofil förresten, det är sjuka människor som får stånd, alltstå, jättestor och jättehård snopp, av alla se små barn nakna och som i vissa fall kanske inte kan hålla sig utan måste röva bort barnen och göra hemska saker med dem eller i bästa fall bara knäppa några bilder på nakna barn och lägga ut på olika forum på nätet för andra pedofilkompisar.
??????Hur förklarar jag för mitt barn att hon inte får vara naken?
Svar: det gör jag bara inte.
i miss dagis
Ligger i sängen. Hoppas på fortsatt frid nere från tvsoffan där barnen ser på sommarlov. Maken åkte just till jobbet. I början av sommaren vaknade man verkligen med ett leende och överlycklig inför att äntligen få vara ledig med barnen och slippa stressiga ångestmorgnar så HOPPADE man ur sängen och sprang ner till de små liven, ivrig att få älska dem ytterligare en dag. Nu är det verklig augusti. I miss dagis. Barnen saknar dagis. De grälar och slåss. 3åringen verkar rent av må lite dåligt av att ständigt hänga med en storasyster som kan allting. Att alltid vara liten och förlora varje tävling (livet är tydligen en tävling enligt mina barn..) tär på henne. Så idag ringer jag dagis och förbereder för ankomst. De har vart uppskrivNa sedan förra veckan egentligen. I slutet av veckan får de börja. Frid vare med oss. Nu är sommarn slut.
i väntan på tuttar och målbrott
En sak som gläder mitt hjärta lite extra är vår 3årings val av umgänge.
Hon är nämligen en del av ett 4 personer stort gäng, i vilket de övriga 3 har snopp. Hennes bästa palls är med andra ord killar.
Det glädjer mig då vår 5åring tidigt valde bort pojkar. Kunde inte med dem. Skrämdes av dem. Nu tycker hon att de är bråkiga och lite olidliga, förutom några få utvalda som ibland får äran att leka med henne.
Vår 3åringen däremot dissar brudarna (förutom Saga som hon är svag för, men mer på ett kärleksfullt vis. YES HON KANSKE ÄR HOMO??!!!) och leker helst med pojkarna.
Till saken hör ju att de andra tre nästan är exakt lika gamla och att vi umgås privat med deras föräldrar. Vår unge har med andra ord känt de här pojkarna sedan hon föddes och nu går de på samma avdelning på förskolan.
Vår unge är anledningen till vårt varannadagklänning- beslut eftersom hon, om hon får välja själv, helst alltid går klädd i klänning. Hon är typiskt flickig på många sätt, men på många sätt inte. Hon är helt enkelt ett barn. Som älskar klänning.
Hon styr sitt gäng lite. Pojkarna väljer gärna henne först och hon får ofta som hon vill. Ibland grälar de och då står hon på sig och skriker NEJ SLUTA om det inte går hennes väg.
Jag tycker det är härlig. Dock väntar jag på den dagen då skillnaderna blir för stora och hon tröttnar på sina pojkar. Då tuttarna och sminklängtan kommer i vägen. Då målbrott och sexualisering blir ett problem.
Men tills dess är det långt. Och innan det ska många lekar lekas.
Ebba&Vincent
baby we were born to run
Den här låten hade jag, lite lustigt nog, i huvudet igår när jag, Marika och barnen gick till ängen för att plocka prästkragar.
..och jag tänker att just såhär ska det vara att vara barn. Få springa på blomsterängar med Bästekompisar som funnits där sedan man föddes. Kunna gå direkt från förskolan och rakt ut på ängen och plocka stora vackra blommor. Ha föräldrar som kan hämta en tidigt så timslånga utflykter hinns med innan kvällsmaten. Ha gräs under fötterna och solsken i blick. Leka och skratta tills man kiknar.
Just så.
