brunheten

Nobody puts baby in a corner

om barn

Det här med BARN alltså... Fan vad jag tycker det är svårt.

Ibland önskar jag att jag vore lite mer som de här föräldrarna som liksom aldrig TÄNKER riktigt, utan utgår ifrån att det som är bäst för dem även är bäst för barnen. De där föräldrarna som aldrig tänker att något som rör barnen på något sätt kan ha med dem (föräldrarna) att göra... Det verkar så lugnt och skönt och enkelt!

 

Men oftast är jag ändå glad över att jag faktiskt tänker, eftersom jag är övertygad om att det gör mig till en bättre förälder. Jag är inte mycket för förebilder, men när det kommer till föräldraskap tror jag inte att det är så dumt att ha en mall, en vision eller varför inte en ren förebild för hur man själv vill vara som förälder. Jag tror även här på att inspireras av andra och framför allt att lära av andra. 

Lady Dahmer och Nina Ruthström har under årens lopp lärt mig mycket. Jag har även vissa kvinnor i tanken när jag tänker på ungefär vilken sorts mamma jag skulle vilja vara. Det är en blandning av flera olika faktiskt och såklart är min egen mamma en av dem. 

Jag är även väldigt klar över vilken mamma jag INTE vill vara. 

 

Ungefär såhär vill jag vara som mamma:

 

1. Jag vill att mina barn ska kunna prata med mig om allting så långt upp i åldrarna som möjligt. Jag vill att de ska känna att de kan göra det utan att bli dömda eller utskrattade eller klappade på huvudet. För att det ska bli så så är jag ganska jobbig nu. Jag frågar och frågar, jag uppmuntrar till diskussioner, jag övar mig på att hålla neutralt tonläge även om de berättar att de gjort något som är mindre okej och försöker istället för att banna dem, föra ett samtal om händelsen. Men det viktigaste är nog att jag visar att jag intresserar mig. 

 

2. Jag vill vara en lugn mamma. En sån där mysig. Som inte så ofta brusar upp. Tyvärr är jag inte riktigt i hamn ännu, även om jag inte så ofta brusar upp mot barnen utan mot annat (maken, dammsugarn, samhället eller kattskiten bakom soffan) men jag vill ju även samtidigt vara en mamma som visar sina döttrar att det är okej att vara arg och vråla protester (JÄVLA DAMMSUGARJÄVEL! JAG HATAR DIG är ju väldigt pedagogiskt!)

 

3. Självkänslan. Det svåraste av allting. Här gör jag helt enkelt så att jag försöker programmera mina barn. Visst kan de få klä ut sig till prinsessor. Kamma håren och ha på prinseskronor. Jag kan säga "oj, vilka coola prinsessor!" osv. Men barnen kan alltid räkna med att lilla mamsen också bär på en liten monolog. 

Imorse sa min dotter - Det är viktigt att borsta håret varje dag!

Mamman - Ja. Det tycker en del. Men jag tycker att det är härligt med lite ruffsigt och vilt hår så jag borstar nästan aldrig håret! 

Barnet - Ja. Det är ju inte så viktigt att vara fin. 

 

Just det är. DET ÄR INTE VIKTIGT ATT VARA FIN. Man KAN vara det. Och man kan klä ut sig och vara vacker prinsessa och tycka att det är roligt att pynta sig och smycka sig, men det är inte VIKTIGT. 

För det VIKTIGASTE ÄR nämligen att man är :

* snäll

* smart

*modig

 

Ja det är klart att det finns massa andra saker som är viktiga också, men de här tre grejerna kör jag ganska hårt med. Maler in dem. 

Nu vill jag alltså att ni alla ska veta att jag begåvats med två ganska verbala ungar. Kalla dem lillgamla om ni vill. Man kan i alla fall PRATA med dem. Och snäll, smart och modig vet de vad det är. Ibland är rolig med på listan också. 

Andra saker jag ofta pratar med ungarna om är hur man är en bra kompis. Hur man säger ifrån på ett bra sätt (om man tex hellre vill leka med småhästarna än med robotdinosaurien) och hur man säger ifrån i akutfall. Här övar vi alltså in rent praktiska meningar.

Om någon slåss eller är akut elak:

Skrik NEJ SLUTA. 

Knuffa bort personen

Hämta förskolefröken

Eller gå bara därifrån

 

Om någon säger att man inte får vara med, eller på annat sätt gör en ledsen och utanför, skrik:

JAG SKITER I DIG/ER

gå och lek med någon annan. 

 

Handfasta råd och tips. Och meningar som jag PROGRAMMERAR deras hjärnor med. 

När vår 3.5åring hade en jobbig period, för jobbigt kan det vara att vara lillasyster och ständigt jämföra sig och jämföras med sin alltid lika duktiga storasyster, så hade vi en ramsa hon och jag och hennes pappa. 

Jag fick det från den underbara filmen "The help". 

Den vuxne säger först och barnet säger efter:

Jag är snäll         Jag är snäll

Jag är smart        Jag är smart

Jag är viktig         Jag är viktig

 

Hon växte av den där ramsan, det var tydligt. 

Däremot var hon så in i helvite förbannad på mig när hon själv hävdade att det var skitviktigt att vara fin och ha klänning på sig (under hennes klänningsperiod som nu faktiskt är över) och jag sa att det var helt okej att hon tyckte så och helt okej att hon hade klänning på sig varje dag, men JAG höll inte med om att det är viktigt att vara fin. Jävlar vad hon skrek

 DET ÄR VISST VIKTIGT ATT VARA FIN! DUMMA DUMMA MAMMA!!!

Sen sprang hon och slog i dörrarna och kastade hatiska blickar mot sin elaka mamma. Men jag kunde ju inte ge mig. Jag ansträngde mig verkligen för att hon skulle förstå att HON naturligtvis fick tycka så, för jag kan ju inte säga åt henne att det hon känner och tycker är helt fel. Men jag tror och hoppas att orsaken att hon blev så arg var att hon någonstans innerst inne kände att jag hade lite rätt. 

Numera är det inte superviktigt med klänning för henne. Men kläderna måste vara vackra och hemskt gärna rosa. 

Stortjejen däremot har gått över helt till byxor och tröjor med coola tryck. På årets dagisfoto har hon en tshirt med en chihuahua i en liten väska på... Det tycker hon är coolt och snyggt. Jaja. Whatever. Bara de är glada. 

Bara de VET att det varken är deras UTSIDA eller deras PRESTATIONER som räknas, utan att de VET att de är älskade och värdefulla bara genom att vara just de de är. 

 

Såhär säger jag även väldigt ofta till barnen:

 - Du vet att jag och pappa älskar dig även där du är bråkig och dum och gör saker som vi tycker är fel. Det gör ju ingenting, för alla är bråkiga och dumma och gör fel saker ibland. Och du är fantastisk oavsett. 

 

Jag antar att jag även programmerar mig själv. Att jag genom ältandet och upprepandet håller mitt fokus på att även det jag gör och säger i specifika situationer, ska hålla vid det där. Att jag kan tycka att något de gör är fel, men inte att DE är fel osv.

 

På senaste har jag även börjat försöka ta till mig det där med JAG. JAG vill inte att du har fötterna på bordet. JAG vill att vi skyndar oss lite nu för annars får JAG ont i magen när det bli så bråttom sen. JAG vill inte att ni drar ut hela lekrummet i köket för JAG måste laga mat här nu. Osv. Aldrig berätta för dem hur saker och ting ÄR, utan berätta för dem hur JAG tycker att saker och ting är och/eller ska göras osv. Inte klappa dem på huvudet och låssas allvetande. 

 

Men fan vad jag kan tycka det är svårt alltså, det här med barn. Tänk om de ändå blir helt fucked up in the brain sen. Då ska jag givetvis älska dem PRECIS JUST SÅ fucked up som de är. Men man lär ju hata sig själv om man fuckar up dem. 

 

 

Mina barn senaste insnöningar:

5.5åringen sitter med världsatlas, läser namnen på länderna och kollar på flaggorna. 

 

3.5åringen vill se Ronja varje dag. Hon älskar rumpnissar. Och Birk, tyvärr. 

Jag tycker du är en vettig förälder, jag blir väldig glad när jag läser detta då det ger mig tips och ideér när det komemr till min unge. Som jag btw också programmerar redan, hon ör bara 2 men hey, det skall börjas i tid.

Jag har tänkt många ggr när jag läst din blogg att det jag avundas dig och arbetar på att bli bättre själv är att leka med min dotter.
Jag tycker inte det är kul men jisses vad det ger att faktiskt leka med dem.
Jag är en sådan som gör mycket, är mycket med mitt barn, pysslar ritar, går ut och går promenader och har upptäcksfärd i skogen, vid stranden, osv. Men just det här sätta mig å leka med dockorna, leka vad hon nu vill leka.
Men du påminner mig ofta med dina texter. Det är bra för mig!

Smart, snäll och modig. Bra grejer det!

Vad roligt att höra hur du tänker och gör, i praktiken. Det verkar väldigt vettigt. Jag tror att ungarna känner engagemanget, även om de säkert kommer opponera sig mot ens idéer när de blir stora.