Det här är mina döttrar. De låg på sofflocket och filosoferade igår. Jag gillar bilden.
Två par flickben. Två döttrar. Med snippor.
Till skillnad från andra feminister gillar jag att prata kön. Till skillnad från många feminister vill jag att mina barn ska veta att de är TJEJER. Med det begreppet är de fria att göra vad de vill. Såhär definierade mitt yngsta barn tex en prinsessa, som i regel har snippa, här om dan, i en konversation med sin bästa kompis, som har snopp.
- Jag vill vara prinsessa för jag är starkast. Du får vara prins. Så räddar jag dig.
Mina ungar vet att tjejer kan göra allting som killar kan och killar kan göra allting som tjejer kan. Mina barn vet att alla människor kan klä sig i alla färger och att alla är lika mycket värda. MEN.
Eftersom JAG vet att samhället inte alltid vet de här sakerna som jag och min man lär våra barn, så vill jag att mina barn ska veta att deras flickben är extra starka just för att de är flickben. Jag vill att de ska veta att just därför att de är tjejer så finns det en extra styrka i dem.
.
Och jag känner att jag inte kan hålla på och låssas inför dem att det inte finns killar och tjejer. För de är nämligen inte dumma. De har ögon och öron och dagis. Och istället för att mörka för dem, så lyfter jag fram. Frågar dem om saker. - Vem pratar mest på samlingen, killarna eller tjejerna? Varför är det så tror ni? Osv osv.
Man kan säga att jag jobbar lite så att jag började med att lära dem att killar och tjejer är lika mycket värda. Och nu är vi mer inne i verklighetsfasen där vi uppmärksammar att det finns människor som inte fattat det vi fattat för länge sen. Vi pratar om dem som om de är lite tokiga. Såhär kan det låta:
- Mamma det är INGEN TJEJ i det här barnprogrammet!
- Oj då!
- Den som gjorde programmet har nog inte förstått att tjejer också kan vara byggare...
Samtidigt jobbar vi på alla egenskaperna. Modet, styrkan, jagets värde osv.
En av dem har anammat den superflickiga stilen och klär sig helst i rosa och volanger och glitter. Hon pysslar och leker med barbie. Och det är bra. Värdefullt och FÅR INTE nedvärderas. Att hon även älskar gympa, kan hoppa skitlång och är världens starkaste tjej är bra, LIKA BRA.
Den andra har killar som bästa kompisar. Leker med bilar. Spelar helst dataspel och klär sig i poliströjan. Är världens starkaste hon också och älskar Lotta på Bråkmakargatan. Det är också bra. LIKA BRA.
Mina barn FÅR INTE växa upp i tron att typiskt pojkiga egenskaper eller intressen är BÄTTRE eller mer värdefulla än de typiskt kvinnliga. Deras förmåga till lyhördhet, förmågan att uttrycka känslor och deras förmåga att lyssna är precis lika viktiga och lika mycket värda som deras framåtanda, fysiska färdigheter och förmåga att ta plats. Bilar är inte bättre än barbie. Dockor är inte bättre än lego.
Jag själv växe upp så totalt medveten om att allting som POJKAR gjorde, tyckte och sa var så mycket bättre och viktigare och mer värdefullt än det vi FLICKOR gjorde, tyckte och sa. Det var töntigt att pyssla och coolt att spela fotboll på rasten. Det var coolt att prata rakt ut och köra över andra och töntigt att räcka upp handen och vänta på sin tur. Det var coolt att gilla action, sport och hård musik och töntigt att gilla romantiska filmer, pyssel och boy bands. Under hela min skolgång var killarna fysiskt fler än oss tjejer, alltid fler. Vår årskull var en otroligt mansdominerad årskull helt enkelt. Och detta har sannerligen präglat mig.
Det får inte bli så för mina barn. Mina barn får gärna växa upp i den fasta tron att allt det som är typiskt flickigt och kvinnligt är lite bättre än det manliga. Nu jobbar jag inte AKTIVIT för det, utan försöker lära dem om LIKA VÄRDE. Men skulle det bli så att de råkar tro att det som är kvinnligt är bättre så fine. Det kan de nämligen behöva ute i den hårda verkligheten.
Man pratar ofta så fint om KOMPENSATORISK uppfostran. Vi ska uppmuntra flickorna till det mer pojkiga beteendet och pojkarna till det mer flickiga. Då uppnår vi perfektion tror många.
Men jag vet i fan. Flickorna kommer redan av samhället få veta att det där typiskt manliga är så mycket mer värdefullt. Frågan är om vi verkligen måste göra det vi också.
Frågan är om inte det bästa är att styrka alla parter i deras kvinnlighet. Både flickor och pojkar.
Om vi säger att samhället lär både pojkar och flickor att det manliga är mer värdefullt. Vi i vår tur styrker pojkarna i det typiskt kvinnliga och flickorna i det typiskt manliga. Är det då verkligen kompensatoriskt att även VI uppmuntrar våra flickor "lite extra" vad gäller allt som är typiskt manligt?? Att vi ställer oss på samhällets sida så att säga? Med pojkarna gör vi ju tvärtom- ställer oss som motpol till vad samhället vill lära dem. Men när det gäller flickorna ställer vi oss på precis samma sida som samhället. Är det verkligen kompensatoriskt??
Jag vet inte.
Gud. Vad jag kan önska mig en son ibland. Han skulle inte få någon manlighet alls av mig. Bara pärlplattor och pussar hela dagen lång. Även han skulle få ta del av tankarna om eventuell efterblivenhet hos de barnprogramsmakare som helt utelämnar kvinnokönet då de skapar sina program.
Gud. Vilken bra kvinniska han skulle bli.
