brunheten

 

Igår var vi på 4årskontroll. Efter att ha klarat allting alldeles galant var det på sin plats med lite glass. Sen skulle vi köpa trosor, strumpor och mössa. Hon skulle få välja själv.

 

Vi gick till HM för där är det ju billigast och på ren rutin gick jag till tjejavdelningen. Där deklarerade hon snabbt att hon ville ha kalsonger. Och strumpor med Spiderman. Så vi vankade bort till pojkavdelningen, hittade bra kalsonger men inga strumpor varken där eller på flickavdelningen så det fick vi skita i.

När det sedan var dags för mössvalet tog jag henne direkt till pojkavdelningen. Men då ville hon ha Hello Kitty så då fick vi traska bort till flickavdelningen igen och ta för oss. 

 

Jag vet att många tänker att min E "är som hon är" därför att hon ju "vet vad som gör mamma glad" (fick den kommentaren efter en krönika om just E..) alternativt att de tror att jag på något sätt lägger mig i när barnen ska få välja kläder själva. Det gör jag såklart inte eftersom jag skiter fullständigt i vad de har på sig faktiskt, eftersom jag gillar barn som får vara lite fria.

Om folk kände oss bättre skulle de dessutom veta att min äldsta barn går klädd i rosa i princip alltid. Varje dag, dygnet runt. För det vill hon och det får hon. 

 

Vår 4åring har dock fattat någontin som till och med många vuxna har missat totalt. Hon har fattat att det inte spelar någon roll vilket kön man har, man kan ha på sig vad fan man vill ändå. 

Dock är det lite synd om henne på så sätt att det bara finns två alternativ. Hon vet att det finns killkläder och tjejkläder och hon tar för sig av båda delarna. Precis som hon leker riddare (oftast) och med barbie. Linjerna är alltid så extremt skarpa liksom och hon har de väldigt klart för sig. Det är liksom antingen eller. Kille eller tjej och det måste vara tråkigt när man är ett barn som helst skulle vilja ligga lite mittemellan. 

 

Det är inte tack vare mig som hon har "blivit såhär". Det är tack vare att hennes bästa vänner är tre pojkar. Tre pojkar med mycket begränsad värld, som ju de allra flesta pojkar har. Där är det riddare, Smurfarna och brandmän som gäller och man klär sig uteslutande i grönt, blått och ibland lite rött. De lever i pojkvärlden och än så länge är mitt barn mer än välkommet där. De älskar henne och hon älskar dem. På grund av att de är fler i antalet är det även de som sätter normen och hon trivs i den. Hon känner sig hemma där. 

 

Och alla tycker att det är lite coolt. Att hon vill ha kalsonger, kan spela bandy och älskar att leka riddare. Wow, vilken häftig tjej tänker de, båda vuxna och barn. Och alla blir plötsligt supergenusmedvetna och tycker att det ju är SJÄLVKLART att en tjej ska kunna ha kalsonger och spela bandy med grabbarna!

 

Men tänk om det var tvärtom. Tänk om vi en dag får den där sonen vi funderar över ibland. Och han älskar prinsessor, rosa och Tingeling. Tänk om han väljer tjejerna framför killarna. Hade det vart lika okej?

 

Och jag tänker att i de fallen är inte alls lika många genusmedvetna. För tjejgrejer är ju töntigt. Så otroligt nedvärderade så det inte är klokt. 

I dagens samhälle finns det INGENTING POSITIVT med en klassisk tjejtjej. Inte ens de riktigt ogenusmedvetna tycker det. Till och med riktigt ogenusmedvetna kan skryta om döttrar som målar motorcyklar och älskar hårdrock. Till och med de vet att tjejer som är litegrann som killar (men ändå tjejer liksom!) är de coolaste. 

Och de vet också att pojkar som är som flickor är ungefär det sämsta man kan vara. 

 

Och det är så jävla tappat. Tappat bakom den fetaste vagnen av alla. Det är sån jävla dubbelmoral och kanske där som det grundligaste kvinnoföraktet blir synligt. 

 

Tryck gärna på gilla när jag lägger upp bilder på min lilla könsnormsöverskridare på Facebook. Men fan ta er om ni inte trycker på gilla exakt lika många gånger den dagen då jag börjar lägga upp bilder på en rosaklädd son i full färd med att leka med barbie. 

 

 

 

Jag och Nina pratar om kvinnofällor i nästa pod. Nu kan jag inte sluta tänka på det. 

Jag hatar ordet. Har alltid gjort. 

En kvinnofälla är när en kvinna är duktig för att vinna bekräftelse, ofta för sin kvinnlighet. Det är ju tråkigt. 

Men ÄNNU VÄRRE blir det ju när folk ska komma och skriva KVINNOFÄLLA över ansiktet på henne. Snacka om att dubbelbestraffa. 

 

Men det som värker i mig. Det som både Nina och UnderbaraClara skrivit om förut, men som jag inte kunnat ta till mig ordentligt förrens nu är följande: det är omöjligt för en kvinna att prestera. Det är omöjligt för en kvinna att vara duktig. För när en kvinna presterar och är duktig, får hon KVINNOFÄLLAN skriven över ansiktet (vare sig det faktiskt är det eller ej). Ordet KVINNOFÄLLA är ett ord skapat av patriarkatet som omöjliggör kvinnlig prestation. 

 

Och det är också kring kvinnofällan som den gamla tidens feminism liksom slog knut på sig själv. 

Först kämpade man som fan för kvinnans rätt till arbete och självständighet och karriär. Sen när man hade lyckats, så kom kvinnofällorna. Utbrändheten. Dubbelarbetet. Barnen som kom ikläm. Männen som ännu satt bekvämt på sina rövar medan kvinnorna fick slita dubbelt. Arbetet och karrirären som först stod för frihet och självständighet blev plötsligt en kvinnofälla. 

Duktiga kvinnor är i kvinnofällan. Vabbande kvinnor är i kvinnofällan. Föräldralediga kvinnor är i kvinnofällan. Kvinnor som arbetar mycket och sätter vikt vid att prestera på jobbet är i kvinnofällan. 

 

JAG TYCKER KVINNOFÄLLAN KAN DRA ÅT HELVETE. 

Låt oss istället ta oss en titt på Mansfällan. Den är så in åt i helvite mycket större, värre och ändlöst mer utbredd än den där förbannade dubbelbestraffande kvinnofällan. 

 

Förresten. Inte nog med kvinnofällan som den hittills sett ut. Nu kommer dessutom jag och ifrågasätter varför tex valet att vilja jobba halvtid för att vara med barnen ska ses som en fälla? Hur prioriterar man i sitt liv när man tänker så? Är inte den största fällan den att heltidsjobba bort barnens hela barndom? Är inte DET den kanske allra största fällan? Ja och vilka kvinnor är det då som är i kvinnofällan dådå menar jag? Eller är det männen? Det finns ju heltidsarbetande kvinnor också. Som enligt den gamla synen att se på kvinnofälla väl (förutsatt att de inte dubbelarbetar) är de som inte vart i kvinnofällan. ÄR de då alltså i kvinnofällan ändå enligt mig?

Va? Va? Va?

 

Ja int i fan vet jag. Men kvinnofällan kan ändå ta och dra åt helvite. 

Hittade sjukt intressant artikel här.

Det är en artikel av Gunilla Molly som är docent i svenska. Hon skriver om hur det går utför för pojkar var gäller läsförståelse. Hon hävdar att det beror på att litteraturläsning, samtal om litteratur osv, inte anses manligt och därför läser inte pojkarna. Hon menar att vuxna män måste läsa mer och på så vis vara förebilder för sina söner.

 

En intressant sak hon skriver:

"Att ”vara” pojke och att ”vara” flicka innebär i klassrumspraktiken att gestalta kön genom markörer och handlingar, varav attityden till läsning av skönlitteratur är en. Ett sätt för män är att konstruera ”manlighet” är att gestalta den i motsatsförhållande till vad som ses som ”kvinnligt”.

Att studera maskuliniteter i skolan är därför inte att studera bara ”pojkar”. Reproduktion av maskuliniteter sker i relation till femininitet. Medan flickor i dag kan gå i långbyxor, spela fotboll och läsa skönlitteratur, så kan pojkar inte gå i kjol, dansa balett och inte heller läsa skönlitteratur om de vill bli uppfattade som maskulina" 

Och tanken bara slog mig så hårt- ju friare vi kvinnor bli, desto mer instängda blir männen. Ju fler normer och barriärer vi bryter (och det är ganska många under de senaste 60 åren), desto mer krymper männens värld, eftersom de definierar sig utefter oss. Det vi gör kan inte de göra eftersom det vi gör är feminint och feminina saker är ju som bekant det värsta och fulaste man kan göra.  

Jag tänker på läraryrket, eller utbildning överhuvudtaget. Förr i tiden var Magister något väldigt fint att vara. Magistern fick fint boende i anslutning till skolan i de små skolorna på landet. Pojkarna ansågs bäst lämpade för vidare studier, flickorna skulle ju ändå bli hemmafruar sen. Men så hände något. Kvinnor började studera och sket i hemmafrugrejen. Fler och fler kvinnor började läsa till lärare. Och plötsligt var lärare ett lågstatusyrke. Liksom utbildning överhuvudtaget nu kritiseras när det är fler kvinnor än män som utbildar sig. Och då kan man ju tänka att vi kvinnor alltid blir förlorare. Varje yrke vi erövrar blir plötsligt lågstatusyrke och så fort vi blir i majoritet någonstans så är det inte bra. 

Nu när så många kvinnor pluggar vidare så kan ju inte männen göra det längre. Det är ju omanligt. Blir nog det väldigt snart om man ska tro utvecklingen hittills iaf. Och det finns nu även fler kvinnliga lärare än manliga. Samma sak med psykologer. När nu kvinnor får bli psykologer på samma villkor som män som "inser" männen att det där med psykolgi ju faktiskt inte är något för dem. 

DET ÄR SÅ JÄVLA SJUKT!

Men tänk ändå! Vad det innebär!

Det innebär ju faktiskt att vI ÄR på rätt väg! Patriarkatet ÄR på väg att störtas helt enkelt. Det KOMMER att ske. Kvinnan ÄR faktiskt på väg mot frihet (åtminstone här i Sverige) och det bekräftas ju då varje gång man hör att det går dåligt för män. När det blir ett problem att män inte söker vård som de ska längre, så är det ju ett bevis för att fler kvinnor sköter om sina kroppar och får den vård de här rätt till i större utsträckning. När det går dåligt för pojkarna i skolan betyder det att det går bra för flickorna. 

Sedan finns det såklart absolut grejer som männen TROR är till deras fördel, men som inte är det. Tex kommer det ju inte att vara DÅLIGT för oss kvinnor när männen börjar ta ut föräldraledighet i samma utsträckning som oss kvinnor. När fler män börjar ta ut föräldraledighet i större utsträckning kommer det ju att gynna oss kvinnor. Männen TROR dock att de kommer att må sämre och missgynnas om det skulle bli så, men så är det ju inte. Inte i alla fall vinner vi kvinnor på männens olycka. Inte alltid. Men ofta. Olycka och olycka, de får ju skylla sig själva. När de nu är så jävla rädda för allting som anses kvinnligt. 

Kanske borde jag visa lite mer medlidande ändå, för jag vet faktiskt inte vad jag pratar om. När vi kvinnor strävar efter att bryta normer och även ta oss rätten till de klassiskt "manliga" grejerna så är ju det ganska coolt. Det anses starkt, modigt och häftigt och det beror ju på att vi liksom strävar/sparkar uppåt. De manliga grejerna har ju alltid varit överordnade.

När män däremot ska erövra klassiskt kvinnliga områden, får detta ses som ett nedköp. Eftersom ju kvinnan är underordnad mannen, med allt vad det innebär. Allting som kvinnor alltid gjort har alltid setts som mindre värt än det männen gjort. Det är alltså inte alls särskilt konstigt att männen håller på som de gör och definierar sin manlighet utefter det som anses kvinnligt (nu kom jag på att de jobbar ju som jag, för er som läste det tidigare inlägget).

Man kan kanske dra en jämförelse om den mobbade tönten. Som älskar typ körsång. Du vet att du kan förlora jävligt mycket på att ta töntens parti när hen blir mobbad. Hela din jävla grupp kan vända sig emot dig. Vågar du? Eller vågar du inte? För att inte tala om när tönten sedan frågar om du vill börja i hens kör. Hur jävla töntigt är inte det??!!! Men du vet ju att det är bra både för dig själv (utvecklande) och för tönten (hen blir glad och vinner på att ha dig med). Ska du våga?

När jag läser den där texten blir jag även så underbart jävla tokglad att jag har döttrar only. För FY FAN vad jag blir RÄDD för alla de här tankarna egentligen. Orolig för min man. För min bror. För alla män jag känner. Hur fan ska det GÅ FÖR DEM??!! De är så jävla trängda och rädda och begränsade i sina liv. De kan inte överleva utan en kvinna att hålla i hand. En kvinna inför vilken de kan vara sig själva. Vågra gråta och visa känslor. En kvinna som vårdar deras själ. 

Bögarna har det nog ofta lättare. På bögarna finns en förväntan om femininitet. En förväntan att bete sig lite feminint. En tillåtelse i många fall, som varje bög bör utnyttja till max. Må min eventuellt framtida son bli bög. 

Alternativ: låt mig slippa detta. För fy fan för att brottas med allt det där. Fy fan för att inte kunna vara som man vill. Fy fan för att formas till begränsning och så förbannat hårt hållet av samhället. Fy fan för att vara man och fy fan för att vara mamma åt en pojke och stå bredvid och bevittna allt det här. Samhällets alla begränsningar som ju faktiskt är mycket större, mycket fler och mycket hårdare än de begränsningar som finns för flickor.

Och jag säger det än en gång: är det någonstans som genusmänniskorna kan göra en rejäl insats så är det bland pojkarna. Öppna deras tillstängda dörrar. De behöver verkligen er/vår hjälp. 

Kort update:

 

HÄR är senaste avsnittet av Gotlandstrosorna. Om du gillar mig så är det verkligen avsnittet för dig eftersom jag orerar oavbrutet. Är du mer inne på Nina så får du vänta till nästa podd som helt och hållet ska bli hennes. Satan vad jag kan prata. Dock är den intressant, podden. Handlar om könsroller mest och så lite om min och Ninas relation för den som gillar det lite smaskigare. 

 

Här är min förrförra krönika. Även den om könsroller och i princip baserad på mitt och Ninas snack i podden. Blev bra tycker jag. Notera den sista kommentaren, om mina bröst. JA. Så här har jag det. 

 

Här är lördagens krönika, om kräksjukan som drabbat vårt hus. Det är därför jag är så frånvarande här. Sorry. 

Nu kan ni även passa på att ta er en titt på alla krönikörer som skriver för Gotlands samlade media. Ska tillägga att Åsa längst ner inte skriver längre, samt att Alex Schulman skriver endast om sommrarna. Vad känner ni när ni ser antalet män respektive kvinnor bland krönikörerna? Och vad känner ni när ni läser kommentarerna efter mina, respektive valfri manlig krönikörs texter? Känner ni lite som jag? Att det är en jävla TUR för Gotlandsmedia att de har mig. Jag behövs verkligen. Och det är ju skönt att känna i alla fall. 

 

I "min" tidning, GT, så är i alla fall de två ledarskribenterna kvinnor. Det är jag glad för. Och jag tror inte att "min" chefsredaktör, till skillnad från den andra tidningen (GA) skulle ta in YTTERLIGARE en man som krönikör när det blir dags att rekrytera en ny. Som GA precis har gjort. Hade 4 manliga krönikörer och 1 kvinnlig och valde då att ytterligare ta in en man. Mmmmmm....

Gotlandsmedia är verkligen a mans world. 

 

Puss på er

 

 

 

 

Nu har jag kallat mig feminist i 13 år. Det har varit 13 ljuvliga år. Jobbiga också. Men mest ljuvliga. 

 

En gång precis där i början så sa en av mina mostrar till mig att - det där med feminismen, det kommer att gå över sen när du blir äldre. 

Jag tänker ibland på hur jävla fel hon hade. Jag tänker på hur feminismen är grundmurad i mig, hur den till så väldigt stor del, har byggt mig till den som jag är idag. 

 

Feminism för mig är förmågan att se orättvisor mellan könen och vilja göra någonting åt dem. Det är min stenhårda grund och där tog också allting sin början. Början, som sedan vällt och svällt ut över alla bredder. Över alla delar av mitt liv, över alla mina tankebanor, i hela mig och hela mitt liv, finns feminismen, ty feminismen är så stor och flyter in i så otroligt många andra delar, ämnen, skrymslen och vrår. 

 

Kanske finns där längst ner viljan att vara fri. Viljan att få vara precis just så som jag är. Älska mig för den jag är, osv. Jag vill ha rätten att se ut som jag vill, göra vad jag vill, vara som jag vill. tycka vad jag vill, ta den platsen jag vill, ligga med hur många jag vill, föda mina barn just så som jag vill, leva som jag vill. Och när jag tidigt upptäckte att samhällets syn på min könstillhörighet var ett stort hinder på den vägen, så började feministen i mig att sakta vakna. 

 

Fan vad jag är glad över det.

 

Har köpt varsin liten present till ungarna idag. Innan de somnade byggde jag upp förväntningarna inför morgondagen lite extra. För imorrn ska vi ju fira! Att vi har snippor och att vi är tjejer och bäst i världen. Starka och stolta. Antar att genusentusiasterna kräks, men det skiter jag i. För mig är det väldigt viktigt att mina ungar känner stolthet över sina kön, eftersom jag själv spenderat en alltför stor del av mitt liv åt att ha ångest över det. 

Självklart får de lära sig att det inte finns några begränsningar för att de har snippa. Att att vara TJEJ kan innebära precis vad de än vill osv. Men styrka och stolthet ska de ha, för att de en dag ska bli kvinnor. 

 

Vad skönt det är att ha döttrar ibland, kan jag känna. Man vet vad man själv blivit utsatt för för felaktigheter och vet därmed ungefär hur man ska göra för att undvika dessa. Men när det gäller pojkar har man ju noll koll. Varför är män som de är, liksom? Och kan vi som mammor verkligen ändra på det som många gånger blir dåligt vad gäller män? Är det en tillfällighet att söner ofta (till sättet) blir lika sina fäder medan döttrarna blir lika sina mödrar? Eller kan det vara så att föräldern av samma kön har större inverkan på barnet av samma kön? 

Vad spännande det ska bli om jag någon gång får en egen son. Undrar om min kropp kan producera söner? Gud vad konstigt det skulle vara. Att sätta en MAN till världen, liksom. En MAN med en MANLIGHET. MANLIGHETEN som jag ägnat så stor del av livet åt att vara arg och besviken på. 

Ja.Verkligen ett område som jag har noll koll på. Kanske får jag uppleva det nån gång. 

 

Jag hoppas ni får en fin dag idag. Att ni känner er starka och stolta lite extra mycket idag. Att ni tar hand om er och tillåter er. Tillåter er sådant som ni kanske inte tillåter er så ofta annars. NJUT för i helvite. 

 

 

Kändispodden, som vi kallar den! Vi pratar om diverse kändisar som vi stött på, om konsten att Tala och avslutar med att prata om män som säger att det är "omöjligt att prata om genus". Lyssna!

 

Jag tänkte på det här med att föda barn. 

Många kvinnor, inklusive jag själv, pratar ofta om det där med Duktigheten. 

Kvinnor som har upplevt en positiv förlossning säger ofta "tänk att JAG klarade det! 48 timmar! Utan bedövning!". Självklart belönas de med beröm från omgivning och då inte minst från vården som ju älskar allting som är naturligt.

 

Efter min första forlossning, som var vaginal, hade jag problem med samma sak, fast tvärtom. Jag kände att jag inte hade gjort nånting själv. Jag blev igångsatt- onaturligt. Jag fick bedövning- onaturligt. Jag fick värkstimulerande dropp- onaturligt. INGENTING hade jag gjort själv och då jag dessutom upplevde bristande engagemang från personalen underströk det bara min teori om att jag helt enkelt varit SKITKASS. Mitt kämpande på den där britsen var inte värt ett smack. Osv. 

 

Att jag ens brydde mig, liksom??? Vad FAN har det med NÅGONTING att göra om man är DUKTIG eller inte när man föder barn???

 

Och det är här jag tycker mig se en komplott. Hur vården, som många andra gånger, liksom jobbar på det där med duktighetsgrejen. Hur duktiga kvinnor, som föder vaginalt (gärna utan bedövning) och inte klagar, belönas och hyllas, vilket gör att det blir något eftersträvansvärt. Vilket i sin tur gör att vården tjänar pengar.

 

Sen va fan att varannan kvinna som föder vaginalt blir skadad spelar väl ingen roll. Brukar ändå bli billigt eftersom kvinnor inte gära pratar om de där skadorna, än mindre söker vård för dem.

 

Jag kom på häromdan att de där sprickorna i fittan som jag får ibland när jag knullar och har fått nu i sex års tid, sedan jag födde vaginlt, de kanske faktiskt är bestående. Jag har hela tiden tänkt att "det går väl över, jag har ju fött barn". Men nu börjar jag förstå att de inte kommer att försvinna. Min hud i fittan är ju skadad för livet. Jag kommer få småsprickor i vaginan vid samlag i HELA MITT LIV troligtvis. Och jag kommer INTE heller att söka vård för dem. Jag har ju gynskräck. Det fick jag nämligen efter förlossningen. Effektivt sätt att få ner kostnaderna.

 

Och jag blir helt jävla galen alltså! Hur duktigheten hela tiden belönas när det gäller kvinnor. Duktiga flickor äter p-piller och tappar sexlusten, men det gör ju ingenting, för det viktigaste är att man är DUKTIG och tar ANSVAR.

Duktiga kvinnor föder sina barn genom fittan och gärna utan bedövning och sen att de blir skadade för livet gör ju ingenting för de har ju varit så DUKTIGA och satt barnet främst. 

Duktiga mammor ammar sina barn, så länge som möjligt och absolut utan skydd för bröstvårtorna för annars kan ju barnet få fel sugteknik. Mjölkstockning, feber, blodiga bröst och sår som hela tiden slits upp eftersom barnet ju behöver ammas en gång i timmen, spelar ingen roll, kvinnan är ju DUKTIG. 

 

Vid alla dessa tillfällen handlar det ju också om att sätta sig själv åt sidan. P-pillrena äter du möjligtvis för att SJÄLV slippa bli gravid, men du utsätter samtidigt sin kropp för så mycket saker när du proppar i dig skiten.Du sätter din kropp åt sidan och äter p-piller för att glädja staten som du slipper betala för eventuella aborter eller eventuella ungar. Du kompromissar med dig själv.

Samma sak när du föder barn. Du utsätter dig själv för totalt smärta. Du gör det för BARNETS SKULL. 

Du ammar också för BARNETS SKULL. Det måste ju få det BÄSTA, som BARA DU, kan ge det. Det är för jävligt att amma. Det vet alla. Men man gör det ändå. För någon annans skull. 

Män gör saker för sin egen skull. Kvinnor gör saker för andras skull. Klassiskt.

 

FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAANNNNN!!! Vi måste SLUTA VARA DUKTIGA!!!! 

Vi måste sluta vara duktiga eller i alla fall sluta sträva efter det. Ha det som mål. Att få beröm. Det GÅR JU INTE! Det blir så jävla dåligt för oss som sett igenom det och inte har någon lust att vara duktiga för duktighetens skull!!! Och framför allt blir det dåligt för kvinnorna själva. Man vinner inte på duktighet alltid. Inte på den sortens duktighet iaf. Var gärna DUKTIGA, på det ni brinner för och VILL. Var duktiga på rätt sätt. Men var inte duktiga för bekräftelsens skull. 

 

Det är så många MYTER som liksom är UPPBYGGDA på att kvinnor vill vara duktiga. Hela grejen kring förlossningar och kejsarsnitt. Preventivmedelsgrejen. Utbrändhet. Dubbelarbetande kvinnor. Mammor som tar ut majoriteten av föräldradagarna. 

Kvinnor måste våga vara dåliga. Och samhället måste sluta använda sig av kvinnors behov av bekräftelse på att de duger till. Män måste hjälpa till, stå upp för sina fruar och döttrar och vänner. 

Idag har det bara varit feminism för mig. Gud om någon hade hört oss idag. Gud om valfri man hade hört oss. Han hade avlidit.

Vi kan så mycket. Vi har riktigt nördiga kunskaper inom ett stort och brett ämne. Jag har så jävla mycket feminismen att tacka för att jag intresserar mig för omvärlden och ändå är hyffsat smart. 

Officiellt räknas jag som lågutbildad. Men inofficiellt så är jag ju faktiskt absolut inte det. Jag har utbildat mig själv. 

 

09.30 imorse kom först Ida och sedan Nina. Ida var dagens gäst i podcasten och feminist hon också. Vi pratade, spelade in podcast och pratade ännu mer. Sedan kom en journaliststudent som skriver uppsats om p-piller och intervjuade mig och Nina. Ida stannade kvar. Rummet bara flödade av ett evigt pågående samtal. 

Vad ljuvligt det var. 

Men nu har jag huvudvärk. Tankarna trängs helt enkelt där inne. 

 

Jag tänker på genus och särartsfeminism. Jag tänker på de duktiga flickorna. Jag tänker på p-piller, abort, vårdens bemötande. 

 

Vad gäller genus så tänker jag att det inte är hållbart. Ja. Det kanske är hållbart med tanke på våra barn och det är ju även i första hand barnen som genusfolket har i tankarna. 

Men när det gäller mig, min man, vår generation och de yngre och även de äldre, så går det inte att applicera genus fullt ut. 

Jag och min man är redan för fucked up. Det spelar ingen roll hur mycket gräs jag skulle klippa och hur många kakor kan skulle baka. För sen står vi likförbannat där och jag gråter och han gråter inte. Han har självförtroendet att prova nya saker då han utgår ifrån att han kan allt- medan jag tvekar och tror att jag inte kan. Jag projektleder och han är duktig när han slår in en födelsedagspresent åt någon. Vi är körda. We´re screwed. 

Visst kan vi jobba på det och göra vad vi kan för att förbättra oss. Jag kan klippa gräs och skotta snö och han kan baka kakorna till alla kalasen. Vi kan göra mycket, det medger jag, men det där grundläggande, som vi byggt hela oss själva kring, det är oföränderligt. Tyvärr. Jag tror det. Har man en gång uppfostrats till kvinna respektive man så sitter det sen. 

Men det är här som särartsfeminismen kan göra oss en stor tjänst. Det är här som de som, till skillnad från mig, tror att vi inte har UPPFOSTRATS till kvinna och man utan FÖTTS till det, kan vara oss till hjälp.

Det är här som jag kan kräva att min man betalar mitt pensionssparande mot att jag tar större ansvar i hemmet. Det är här som jag kan hävda att min förmåga att känna känslor, min lyhördhet för andras känslor och mitt sätt att hantera känslor, är minst lika bra (om inte bättre) än hans "starkare" sätt att hantera känslor. 

 

Jag känner så himla starkt att feminismen aldrig får ha som huvudmål att folk ska ändra på sig. Vi KAN INTE utesluta kvinnor som rakar benen, tar ut merparten av föräldraledigheten eller jobbar på strippklubb. Vi kan inte heller skriva folk på näsan genom att berätta för alla hur förtryckta de är för gör man så vill ingen vara med. Vill några tro att kvinnor och män ÄR olika, så FINE. Vill några klä sina döttrar i rosa och sina pojkar i blått, så FINE. Så länge allas mål är ett jämställt samhälle så FINE. 

 

Genus är en konstig grej för mig. Kanske beror det på att jag bara har döttrar. Jag blir så partisk. Sedan beror det med stor sannolikhet på att jag även alltid levt under NORMEN män. Alltid när man pratar om "pojkar som grupp" så får man alltid höra "tjejer kan vara elaka de också", men grejen är att det har jag aldrig varit med om. I min värld har tjejerna alltid varit de snälla, de som gått att resonera med, de som tagit hand om och lyssnat och hjälpt. Medan pojkarna har varit fienden. Alltid. 

 

En del feminister pratar ofta om hur de känner att de blivit "bestulna" genom att de uppfostrats så typiskt flickigt som de gjort. Särskilt hos teknikintresserade tycker jag att det märks. Flickor som inte fått sitt teknikintresse uppmuntrat och som sörjer det. 

Så är det inte för mig. Jag saknar ingenting och det finns ingenting typiskt manligt som jag önskar att jag hade. 

Jag tänker liksom inte så. 

Istället för att tänka "jag önskar att jag också hade varit sådär framåt och högljudd och vågat ta plats i skolan när jag var liten" så tänker jag "jag önskar att någon bara hade sagt åt de där stökiga jävla pojkarna att hålla käften och lära sig att lyssna på oss andra". 

Jag ser inte min kvinnlighet som något handikappande eller som jag förlorat någonting på. Däremot ser jag att manligheten alltid gjort sitt bästa för att förstöra för mig. 

Men det är inte mitt fel! Det är inte JAG, offret för omständigheterna, som hade behövt förändras. Det var ju de. Pojkarna. 

 

Och där blir det här med genus så svårt för mig. Mina barn kommer inte heller att växa upp i ett genusmedvetet samhälle. Kanske kommer mina barnbarn att göra det. Men inte mina barn. Så länge jag, en outbildad morsa, kan mer om genus än vad pedagogerna på förskolan gör, så lever vi inte i ett genusmedvetet samhälle.

Jag har på känn att mina barn med stor sannolikhet kommer att växa upp under liknande omständigheter som mig och jag rustar dem för det, absolut. Men jag är fan inte genus. Jag är inte genus för jag höjer kvinnlighet, med allt vad det nu innebär såsom typiskt kvinnliga intressen, typiskt kvinnliga lekar, typiskt kvinnliga egenskaper osv osv till SKYARNA. 

Nämnde jag att mina barn dansar balett varje lördag? Med rosa tyllkjolar och rosa HelloKitty balettskor? 

Vi har fixat bandyklubbor och bandymål också. Och en snickarhörna i köket. Så visst är jag kompensatorisk. Men detta är ingenting jag pratar om. Jag erbjuder allt, men pratar inte om det som jag vet att samhället anser som typiskt manligt. Gör ingen grej av det. För jag är så jävla rädd att de ska känna, som jag själv alltid gjort, att det där BORDE jag tycka om. Det där BORDE jag göra. Sådär BORDE jag vara. För det är BÄST. Om det manliga, alltså. 

 

Ikväll hände en intressant sak. Vi såg på Pippi på de sju haven. Annika är ganska jobbig i den filmen . Säger "det här skulle inte mamma ha tyckt om" tusen gånger och hynsar med både Pippi och Tommy. 

 - Det där har hon nog lärt sig av sin mamma, sa min stora ikväll när vi såg scenen då Annika tvättar sina och de andras kläder när de just tagit över ett stort skepp. 

 - Är det bra eller dåligt att hon gör så?, frågade jag då. 

 - Det är dåligt. Man behöver faktiskt inte hålla på sådär. 

 

Redan nu vet mitt barn att det här med tvätt och mat och prydlighet, det är något löjligt. Något som MORSOR håller på med. Redan nu vet hon att hushållsarbete inte värderas alls utan bara är ett löjligt måste. I århundraden har kvinnor slitit i sina hushåll med matlagning, tvätt, barnskötsel och städning och bara på en sekund nedvärderade min dotter det till noll och ingenting. Precis som männen alltid gjort. 

Och min dotter hade väldigt klart för sig att det var Annika som hade fel i konflikten mellan henne och Tommy och Pippi, som då tycker att Annika är jobbig. Tommy och Pippi har vett att se vad som är viktigt och av värde- nämligen äventyret, de fysiskt tunga sysslorna på båten osv. 

Och ja BA

 - MEN DET ÄR JU JÄTTEBRA ATT ANNIKA GÖR ALLT DET DÄR! DET ÄR JU SÄKERT JÄTTESKÖNT FÖR PIPPI OCH TOMMY ATT DE HAR NÅGON SOM TAR HAND OM DEM!!! ANNIKA ÄR OCKSÅ VÄRDEFULL, FATTAR DU DET, UNGJ**EL!!??

 

inte. Men nästan. Och det är här jag känner att särartsfeministerna har en så jävla stor poäng då de menar att kvinnligt och manligt måste värderas på samma sätt. Och det är här jag faller tillbaka på mig och min man som inte är genusmedvetet fostrade. Hur våra typiskt manliga och typiskt kvinnliga egenskaper, intressen och göromål, måste värderas lika ändå- FAST ATT vi inte är ett skit genusmedvetna på många plan och faktiskt är äckligt stereotypa på många sätt. Så måste det typiskt kvinnliga i mig värderas lika mycket som det typiskt manliga i honom. 

 

Jag är så jävla trött på att kvinnlighet hela tiden problematiseras också. Självklart problematiseras även manlighet. Men inte långt så mycket som kvinnligheten alltid ska diskuteras och ältas och problematiseras och vändas och vridas med slutmål att förändras. 

 

Och nu blev jag skittrött och måste gå och lägga mig. 

Jag tyer inte mer KarlOskar. 

God natt

 

 

 

 

Det här är mina döttrar. De låg på sofflocket och filosoferade igår. Jag gillar bilden. 

 

Två par flickben. Två döttrar. Med snippor.

 

Till skillnad från andra feminister gillar jag att prata kön. Till skillnad från många feminister vill jag att mina barn ska veta att de är TJEJER. Med det begreppet är de fria att göra vad de vill. Såhär definierade mitt yngsta barn tex en prinsessa, som i regel har snippa, här om dan, i en konversation med sin bästa kompis, som har snopp. 

 - Jag vill vara prinsessa för jag är starkast. Du får vara prins. Så räddar jag dig. 

 

Mina ungar vet att tjejer kan göra allting som killar kan och killar kan göra allting som tjejer kan. Mina barn vet att alla människor kan klä sig i alla färger och att alla är lika mycket värda. MEN. 

 

Eftersom JAG vet att samhället inte alltid vet de här sakerna som jag och min man lär våra barn, så vill jag att mina barn ska veta att deras flickben är extra starka just för att de är flickben. Jag vill att de ska veta att just därför att de är tjejer så finns det en extra styrka i dem. 

. 

Och jag känner att jag inte kan hålla på och låssas inför dem att det inte finns killar och tjejer. För de är nämligen inte dumma. De har ögon och öron och dagis. Och istället för att mörka för dem, så lyfter jag fram. Frågar dem om saker. - Vem pratar mest på samlingen, killarna eller tjejerna? Varför är det så tror ni? Osv osv. 

 

Man kan säga att jag jobbar lite så att jag började med att lära dem att killar och tjejer är lika mycket värda. Och nu är vi mer inne i verklighetsfasen där vi uppmärksammar att det finns människor som inte fattat det vi fattat för länge sen. Vi pratar om dem som om de är lite tokiga. Såhär kan det låta:

 - Mamma det är INGEN TJEJ i det här barnprogrammet!

 - Oj då!

 - Den som gjorde programmet har nog inte förstått att tjejer också kan vara byggare...

 

Samtidigt jobbar vi på alla egenskaperna. Modet, styrkan, jagets värde osv. 

 

En av dem har anammat den superflickiga stilen och klär sig helst i rosa och volanger och glitter. Hon pysslar och leker med barbie. Och det är bra. Värdefullt och FÅR INTE nedvärderas. Att hon även älskar gympa, kan hoppa skitlång och är världens starkaste tjej är bra, LIKA BRA. 

Den andra har killar som bästa kompisar. Leker med bilar. Spelar helst dataspel och klär sig i poliströjan. Är världens starkaste hon också och älskar Lotta på Bråkmakargatan. Det är också bra. LIKA BRA. 

 

Mina barn FÅR INTE växa upp i tron att typiskt pojkiga egenskaper eller intressen är BÄTTRE eller mer värdefulla än de typiskt kvinnliga. Deras förmåga till lyhördhet, förmågan att uttrycka känslor och deras förmåga att lyssna är precis lika viktiga och lika mycket värda som deras framåtanda, fysiska färdigheter och förmåga att ta plats. Bilar är inte bättre än barbie. Dockor är inte bättre än lego. 

 

Jag själv växe upp så totalt medveten om att allting som POJKAR gjorde, tyckte och sa var så mycket bättre och viktigare och mer värdefullt än det vi FLICKOR gjorde, tyckte och sa. Det var töntigt att pyssla och coolt att spela fotboll på rasten. Det var coolt att prata rakt ut och köra över andra och töntigt att räcka upp handen och vänta på sin tur. Det var coolt att gilla action, sport och hård musik och töntigt att gilla romantiska filmer, pyssel och boy bands. Under hela min skolgång var killarna fysiskt fler än oss tjejer, alltid fler. Vår årskull var en otroligt mansdominerad årskull helt enkelt. Och detta har sannerligen präglat mig. 

 

Det får inte bli så för mina barn. Mina barn får gärna växa upp i den fasta tron att allt det som är typiskt flickigt och kvinnligt är lite bättre än det manliga. Nu jobbar jag inte AKTIVIT för det, utan försöker lära dem om LIKA VÄRDE. Men skulle det bli så att de råkar tro att det som är kvinnligt är bättre så fine. Det kan de nämligen behöva ute i den hårda verkligheten. 

 

Man pratar ofta så fint om KOMPENSATORISK uppfostran. Vi ska uppmuntra flickorna till det mer pojkiga beteendet och pojkarna till det mer flickiga. Då uppnår vi perfektion tror många. 

Men jag vet i fan. Flickorna kommer redan av samhället få veta att det där typiskt manliga är så mycket mer värdefullt. Frågan är om vi verkligen måste göra det vi också. 

Frågan är om inte det bästa är att styrka alla parter i deras kvinnlighet. Både flickor och pojkar. 

Om vi säger att samhället lär både pojkar och flickor att det manliga är mer värdefullt. Vi i vår tur styrker pojkarna i det typiskt kvinnliga och flickorna i det typiskt manliga. Är det då verkligen kompensatoriskt att även VI uppmuntrar våra flickor "lite extra" vad gäller allt som är typiskt manligt?? Att vi ställer oss på samhällets sida så att säga? Med pojkarna gör vi ju tvärtom- ställer oss som motpol till vad samhället vill lära dem. Men när det gäller flickorna ställer vi oss på precis samma sida som samhället. Är det verkligen kompensatoriskt??

 

Jag vet inte. 

 

Gud. Vad jag kan önska mig en son ibland. Han skulle inte få någon manlighet alls av mig. Bara pärlplattor och pussar hela dagen lång. Även han skulle få ta del av tankarna om eventuell efterblivenhet hos de barnprogramsmakare som helt utelämnar kvinnokönet då de skapar sina program. 

Gud. Vilken bra kvinniska han skulle bli. 

 

 

Jag håller inte med Lady Dahmer i hennes inlägg om särartsfeminism. Det förvånar mig även lite att hon ens skrev det. 

För bara några veckor sedan skrev Lady Dahmer om hur vi måste kunna erkänna att invandrare och människor från olika länder och kulturer faktiskt ÄR OLIKA, men att olikheterna inte ska spela någon roll. Att vi måste kunna acceptera olikheterna och bete oss som folk ändå. 

 

Jag tänker nämligen likadant kring det här med människor som anser att det FINNS grundläggande skillnader mellan könen. Jag förstår precis hur de människorna tänker, för jag tror de tänker precis som Lady Dahmer, jag själv och många andra antirasister/nazister tänker, nämligen att vi måste kunna leva tillsammans och acceptera varandra TROTS ATT vi är olika. Människor ska inte diskrimineras på grund av att de är olika oss, på grund av att de inte är "etniskt svenska" osv.

 

Jag är inte en renodlad särartsfeminist, men jag tänker ofta i banorna "jag ska kunna vara precis som jag vill. Vill jag klä mig i helrosa, gå i högklackat och älska manikyr så ska jag fan i mig ha samma respekt som vilken man som helst och jag ska ALDRIG acceptera diskriminering på grund av att jag är en typiskt kvinna". 

 

Jag vet inte vad feminism är för Lady Dahmer, men för mig handlar det om allas lika värde. Inte om att alla är lika. Och med det skriver jag alltså inte in mig bland särartsfeministerna utan jag menar just särartsfeministerna. De ska nämligen också få finnas. Och de ska också ha rätt att vara precis så kvinnliga, eller okvinnliga, håriga eller renrakade, modeintresserade eller politikintresserade som de vill, men ÄNDÅ inte diskrimineras. 

Man ska inte behöva ha läst genusvetenskap eller ens vara särskilt insatt alls vad gäller feminism och genus för att kunna kräva att bli likvärdigt behandlad som en man eller för att se och vilja göra någonting åt ojämlikheten mellan könen. 

 

Feminism handlar inte om att kvinnor ska behöva ändra på sig för att få samma värde som män. Det handlar om att kvinnor ska accepteras som lika värda männen. Oavsett allt. 

 

Lady Dahmer älskar uttrycket "damned if you dont, damned of you do", vilket också blir en lustig grej i sammanhanget. 

För säg att de här kvinnorna som LD avfärdar som "särartsfeminister", skulle sluta raka benen och läsa ELLE och istället fixa dreads och börja läsa Marx. Då har de tvingats förändra sig för att dels 1. accepteras bland de "riktiga" feministerna och dels 2.blivit lite mer "manliga" (eller "neutrala" som vissa kallar det också) och på så sätt vunnit mer poäng hos patriarkatet.

I alla fall en del av det. För en annan del av patriarkatet vill ju att kvinnor ska ha rakade ben och läsa ELLE. En del av patriarkatet ger superkvinnliga kvinnor pluspoäng om de rakar benen och läser ELLE och är sådär mysigt kvinnliga. 

Alltså: om superkvinnan lägger ner superkvinnligheten har hon ändrat på sig för blir värd. Det är lite som när Michael Jackson blekte sitt skinn. Eller som när rasisterna tycker att invandrarna är okej så länge de "lär sig svenska och sköter sig". Detta måste ses som en personlig förlust för kvinnan.

Hon kanske även förlorar fördelar som hon har på grund av att hon är just en superkvinnlig kvinna. 

Och om hon INTE ändrar sig och blir lite mer så som att LD vill att hon ska vara, så har hon de "riktiga" feministernas eviga förakt på sig, samtidigt som patriarkatet, trots att de även uppskattar kvinnliga kvinnor, även har gjort väldigt klart för oss att kvinnliga kvinnor aldrig kan nå samma värde som en "riktig man". 

Damned if you dont. Damned if you do. 

 

 

 

Vill återpåminna om mitt gamla inlägg "patriarkatets hårdaste grepp" som avhandlar just detta ämne. Något av det bästa jag skrivit faktiskt. Ja. 

 

 

 

 

 

 

Har blivit så in i helvite förkyld.

Mormor ligger på sjukhus.

Nina är påväg och i eftermiddag ska vi ha en spännande gäst i podden. Jag är lite nervös. 

Jag är orolig för min mormor och ledsen också. Hon fyller 79 på torsdag. Hon har funnits där jämt och jag vill att hon ska finnas länge till. Hon är mitt hjärtas ros. Mormor. 

 

Nina kommer snart så ni får lyssna på låten ovan idag sålänge. Jag blir så himla kär i min man när jag hör den. Typ så som den här låten låter, så låter ungefär vårt äktenskap också. Han är så jävla fin och trygg och varm. Jag ska vara kär i honom jämt. 

 

Har det jävligt genusjobbigt just nu. Hatar könsrollerna. Vill att de ska dö. Vill inte att de ska komma i närheten av mina barn. Men det gör de. 

Imorse delades pojkar och flickor in i två grupper när det blev dags för mina barns avdelning att gå in på förskolan. Flickorna fick gå in först och pojkarna fick vara ute en liten stund extra. 

Mitt lilla barn vill helst vara med killar. Hennes bästa kompisar är killar. Hon känner sig inte hemma i flickgruppen. Därför är indelningar som dessa inte alls roliga för henne. 

I hallen pratade alla tjejerna om vad de hade på sig. "Jag har rosa" "jag har blommor" "jag har tunika" "jag har klänning". Mitt lilla barn sa ingenting. Hon hade blå poliströja som hon älskar. Hon längtade nog ut till sina kompisar med snopp utanför dörren. Helvete. 

 

Tur att Nina är påväg. Ingen kan mildra min genusångest som hon.

Ikväll ska vi hälsa på mormor på sjukhuset. Lilla mormor. 

 

Läser den här artikeln och känner att den måste kommenteras. 

 

Här pratar alltså Swedish house wives ut om misslyckandet i gårdagens mellodeltävling. Jag såg den.

Jag såg 3 40åriga kvinnor tåga in mot scenen iklädda förkläden, bärandes på plåtar med cupcakes. 

Jag läser Pernilla Wahlgren som säger :

Sen går istället Louise Hoffsten vidare, direkt, till finalen. 

Då säger Pernilla:

Och jag känner bara- snacka om att vara helt fel ute! 

Swedish house wives går till Mello med tanken att "vi kan visst ta plats, trots att vi är 40 år och morsor". De gör en STOR sak av att de är 40 år och morsor. Har på sig förkläden och har med sig cupcakes. Sedan tar de av sig förklädena och blir plötsligt jättehärligt "frisläppta" 40åringar i kortkorta glitterklänningar som sjunger att de är on top of the world. Och sen kommer en helt ordinär Louise Hoffsten i svarta långbrallor med ett munspel i handen och bara går vidare direkt. Swedish house wifes trodde på allvar att FÖR ATT HA EN CHANS med sina många barnafödslar och höga åldrar, så måste de göra en grej av det, klä sig i kortkort och sjunga musik som går hem hos ungdomar. Men det var så jäkla fel! Allting var fel.

För svenska folket vill bara ha djup. Djup och äkthet. 

Och Swedish House Wives var så himla fel ute. 

 

Det hedrar dem dock att de ser Louise Hoffstens vinst som en seger i sig. Det är systerskap och det är fint. 

 

Jag vill inte sätta offerkosta med SHW, absolut inte. Men det var ändå lite synd om dem igår. Det är synd om dem för att de blivit itutade att när du är kvinna och över 40 måste du ANSTRÄNGA DIG om du ska ha en chans. Du måste göra dig till, göra dig lite ungdomligare och baka lite cupcakes också. Tidningen MAMA har väl lärt dem det. Det är synd om de som tror att det är så här, men ännu mer synd om de som säger okej till den mallen och rättar sig in i den. Det är i det stora hela alltid synd om folk som rättar sig efter mallar. 

 

I övrigt tyckte jag att Rickard Wolff var bäst igår. Jag är svag för honnom. Honom är det dock inte synd om, för han, liksom Louise Hoffsten, kompromissade inte. Louise gick till final helt som sig själv och Rikard åkte ut helt som sig själv. Och då kan man inte tycka synd om. 

 

Här kan man höra mig från när jag, nu imorse, var på Radio Gotland och pratade om mäns näthat mot kvinnor.

Det gick himla bra faktiskt.

Förra gången jag och Nina var på radion fick ju jag tunghäfta, så det var lite därför jag sa ja denna gång, för att bryta nervositeten. Hon är så jäkla skön den där programledaren- Helena. Otroligt duktig på att lugna ens nerver. Har en sådan utstrålning att man känner sig trygg som om man vore i sitt eget hem. Hon skulle nog kunna intervjua fan själv och det skulle bli skitbra. Sådant beundrar jag. Såna där människor som liksom har journalistiken i kroppen. 

 

Jag tror att jag också har en inneboende journalist i min kropp som dock är ganska outvecklad. Men jag vet liksom att jag skulle vara bra. Inte skitbra från början kanske, men man lär sig ju. När jag gick på Poppius pratade vår lärare mycket om att en bra journalist just precis har det i kroppen. Att man kan plugga hur mycket som helst och ändå komma ut som en kass journalist. Tyvärr är det ingen som anställer en utan utbildning nu för tiden. Journalistisken i kroppen är liksom ingenting att sätta emot tre år på journalisthögskolan. Och det är synd. För mig. Eftersom man inte kan plugga till journalist på distans utan att tvingas pendla varje vecka och det pallar jag inte. Jag hatar att pendla. 

 

Mest av allt sa jag ändå ja till morgonens intervju för att ämnet är så himla viktigt. Det var ett sjukt bra program som Uppdrag granskning gjorde igår där sjukt modiga kvinnor trädde fram och berättade om hatet och hoten de har fått utstå. Ett hot mot demokratin sa någon och precis så är det ju. När kvinnor inte ens kan utföra sina yrken utan att bli hotade och uthängda med adress och nummer (i hotfyllt syfte) så är det ett jäkligt allvarligt hot mot demokratin. 

En expert på typ lag och rätt och sådant var med och pratade i det anmärkningsvärda att polisen fått stora resurser för att kunna sätta dit fildelare och liknande, medan anmälningar om hot och trakasserier på internet oftast läggs ner direkt. Också det är ju del i strukturen som vi kallar för patriarkatet. Hur allting värdesätts. Och där ligger ju då såklart inte kvinnor särskilt bra till. 

 

Helena frågade mig nu på morgonen om jag trodde det var bra eller dåligt att kvinnor nu lyfter på locket och berättar hur det ÄR. Och jag sa att det är skönt. Det är skönt att lyfta av sig offerkoftan och liksom hänga den där den hör hemma- hos fjantarna som håller på. De svaga, rädda och ofta ganska hjärnsvaga människorna/männen som håller på och hatar, hotar och trakasserar. 

Det är ju de som är problemet, de som behöver hjälpen och vården och alltså de som de är synd om. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nästan varannan kvinna som fött vaginalt får förlossningsskador. Klipp ska tydligen vara en bra grej som förhindrar bristningar. I Sverige klipper man dock helst inte osv. 

 

Intressant intressant. Men jag kan inte sluta tänka på det där om att varannan kvinna som föder får skador. 

 

Ändå understryks NATURLIGTVIS att kejsarsnitt inte är ett alternativ. Precis som abort aldrig får ses som något alternativt preventivmedel, får kejsarsnitt absolut aldrig på något sett normaliseras. Aldrig får det antydas att abort eventuellt inte är så jättefarligt som det ofta ger sken av att vara. Och aldrig någonsin får det antydas att kejsarsnitt faktiskt kan vara en miljon gånger bättre än vaginal förlossning. 

Nämnde jag att en abort kostar mellan 7 och 14 000 kr? Nämnde jag att ett kejsarsnitt kostar mellan 40 och 60 000 kronor???

 

Det finns en sak som jag bara inte kan acceptera. Och det är att ett planerat snitt skulle vara farligare än en vaginal förlossning... Jag får det bara inte att gå ihop.

Vid ett planerat snitt har du undersökts och förberetts. Med på operationen har du ett helt gäng högutbildade människor som bevakar och står redo att rycka in. 

Efter snittet får du så lång tid du behöver på dig att komma på benen igen. Själv låg jag kvar 4 nätter på sjukan efter snittet. Två nätter efter vaginala. 

 

Vid en vaginal förlossning kan vad som helst hända. Har du tur hinner du förbereda dig och bli lugnad och omhändertagen av personalen (om de har tid) men det kan lika gärna gå superfort och du hinner bara in och omkull på britsen. Under förlossningen springer folk in och ut i rummet. Mitt i alltihopa ska det bytas skift. Vid min vaginala förlossning hade jag samma barnmorska tills krystvärkarna kom. Då bytte de skift. Jag minns ännu den kvinnan som tog över förlossningen då, som ett monster. I mitt minne har hon det vidrigaste utseende man kan ha, alltså, förvridet ansikte, blottade tänder, vårtor och slem, liksom. Hon kom in i rummet när jag var i panik av smärtan. Vi hade ingen relation sedan tidigare. Nu skulle hon bli den som tog ut mitt barn. Och jag minns henne som ett monster. 

Vissa föder i princip ensamma eftersom barnmorskor måste springa mellan förlossningar.

Efter förlossningen får vissa åka hem redan samma dag. Här i Visby är det nog inte så vanligt eftersom det finns plats för folk här. Men i Sthlm har man ju hört om mardrömssituationer med överfulla bb´n. 

 

Riskerna med snitt för mamman är ju bland annat att man blöder för mycket, att man får infektion i såret samt att det spricker upp osv. Komplikationer efter ett snitt måste ju, logiskt sett, dock ha större chans att upptäckas än de efter vag.fl eftersom man stananr kvar längre på sjukhuset efter snittet. Uppstår akuta komplikationer på opbordet har du ju 10 högutbildade människor där att hjälpa dig. 

 

Riskerna med vag.fl är väl att fittan spricker upp. Även där att du förblöder. Och de här skadorna du drar på dig, de får du upptäcka själv eftersom du har lämnat sjukhuset. Jag upptäckte ju tex att något var fel när jag inte hade kunnat skita på 16 dagar och blev tvungen att åka till akuten pga förstoppningen. 

Uppstår akuta situationer när du föder vaginalt så blir du snittad. Snitt räddar alltså liv. 

Ändå är det så himla farligt!

 

Jag får inte ihop det liksom. Och jag tror inte på det. 

Jag har läst grejer om att riskerna för barnen vid ett snitt är bla att barnet kan få astma och allergier. Men herregud. Vid en vaginal förlossning kan barnet på cp-skadat! 

 

Ibland undrar jag hur det vore om 

1. Allting inte styrdes av pengar

2. Inget patriarkat fanns.

 

Hur skulle man se på förlossningar och kejsarsnitt då? 

Jag kan bli helt galen när jag tänker på det. När jag tänker på att man liksom ALDRIG kommer att få veta SANNINGEN. 

Det är samma sak kring det här med p-piller. Och skolan.

Om inte 

1. allting styrdes av pengar och 

2. inte patriarkatet fanns

hur skulle skolan se ut då? Om allting liksom skulle börjas om från början- skulle man föredra stora eller små skolor? Stora eller små barngrupper? Vad är bäst liksom? 

Tänk vad mycket såna grejer som vi aldrig kommer att få reda på....

Det är så jobbigt att tänka på tycker jag....

 

Idag var vi och åkte skridskor för första gången. Eller, barnen och deras pappa. Jag fick aldrig lära mig att åka skridskor som liten. Och idag när ungarna staplade runt på isen med sina små skridskor och förtjusning i blick blev jag nästan rörd. Att jag får ge dem något som jag själv aldrig fick!

Det var för jävligt att inte kunna åka skridskor som liten. Den årliga skolutflykten till ishallen var en sann plåga. Jag skolkade oftast. 

Men det ska inte mina barn behöva göra. De ska kunna åka skridskor. Och idag bestämde jag mig för att lära mig det jag också. Det är aldrig för sent. Nästa säsong får det blir, eftersom det bara är några få veckor kvar på säsongen i Visby ishall. 

Nästa säsong ska jag köpa mig ett par dyra skridskor och stapla runt längst rinken tills jag kan jag också. 

 

Puss på er

 

ps. jag är inte gravid. Har bara på senaste återuppleva minnen från mina tidigare förlossningar. Och det är inga vackra minnen (jo, det från snittet är vackert!) ds

 

 

 

 

 

 

 

Så! Här är sjätte podcastavsnittet!

Vi har en gäst för första gången, men bara två mikrofoner, bara så ni vet! Ninas syrra Malin är med oss och vi pratar om syskonskap och så öppnar jag paket eftersom jag ju har FYLLT ÅR. (2828282828282828282828282828282SATAN!!!!!!)

 

Lyssna på det nu!

 

Pusspåer!

 

 

Apan satt i granen- Anna skrev idag lite om SEX. Dagens fråga på Allt för föräldrar var även "är du nöjd med ditt sexliv". Det var fler som var missnöjda än nöjda. Och om detta måste jag också skriva.

 

Jag FATTAR INTE vad det är med folk faktiskt! 

Det jag inte fattar mest av allt är: PRATAR INTE FOLK MED VARANN???!!!

Jag tror att den allra viktigaste vägen till ett långt och lyckligt samliv är att man kan PRATA OM samlivet. 

Gärna om allting.

 - Nej jag är inte så sugen idag för det kliar i min fitta förstår du.

 - Nej jag har inte haft så mycket lust på senaste för jag ligger mest och har ångest över jobbet om kvällarna.

 - Lite högre upp

 - Lite längre ner

OSV OSV OSV. Allting. 

Jag tycker att man bör kunna prata om:

1. Hur man vill ha det. Man får gärna VISA också.

2. Lusten. När kommer den? När kommer den inte? Hur känns den osv? Hur känns det när man/den andre inte har lust osv.

3. Osäkerheter. Tycker hen att jag ser tjock ut i den här ställningen? Gillar hen när jag gör såhär med höfterna? Tycker hen att det är tråkigt nu? Osv. 

4. Nya ideér. Ska ni knulla på nått nytt ställe? Prova en ny ställning? Ha nått roligt tillbehör med? Osv osv 

 

Hur jävla svårt ska de va liksom??? Inte för att låta dryg, men jag fattar inte hur folk ska va ihop, VA GIFTA, utan att kunna PRATA om det typ mest grundläggande i en relation mellan två vuxna människor med sexualintresse! 

 

En annan JÄVLIGT viktig grej som jag tror behövs för att ha ett trevligt samliv är det här med den individuella sexualiteten. Jag har skrivit om det förut också. Personer som blir upprörda och tar det personligt när partnern ser på porr, eller bara om hen drar en runk. Personer som blir galna då partners fetish eller fantasi blir känd. Förolämpade. Besvikna. Arga.

Alltså. En JÄVLIGT grundläggande grej vad gäller en sexuell relation är att ACCEPTERA att DU inte är din partners HELA sexualitet. Du MÅSTE acceptera och respektera att din partner har en (förhoppningsvis) jävligt fin och mysig sexualitet där du faktiskt inte har att göra. Hens tankar, eventuella onani och fetisher (de hen inte delar med dig alltså) får du liksom bara acceptera (så länge det inte rör sig om otrohet och det är INTE otrohet att runka för sig själv lite då och då!) att de finns. 

Du ska istället vara glad åt att du får DELA din partners sexualitet. Fan vad fint det ändå är. Att få vara del av en annan människas sexualitet. Att få ta del av den. 

Men du får ju fatta att du aldrig kan vara din partners HELA sexualitet. 

 

Klarar man då av dessa två enkla steg så finns det bara en grej till som jag tycker och det är att det ska vara roligt att knulla. Kul liksom. Du ska känna lite så här att "oj vad roligt, ikväll blir det åka av" så att säga. Inte "ikväll får jag nog ställa upp för nu är det ju en hel månad sedan sist" eller "om jag inte ställer upp nu så är han säkert otrogen snart" eller "alla andra är ju så himla kåta och knullar tre gånger i veckan, nu måste jag också ta och göra det här". Nej. Man knullar så ofta man har lust. Sen om din partner tycker att det är för sällan så får hen väl luta sig tillbaka mot sin alldeles egen sexualitet ett tag då.

 

Ett annat tips är att man planerar knull. Man bestämmer sig på dagen "ikväll kan vi väl göra ett försök". Ja och sen på kvällen så gör man det. Även om man inte är supersugen innan så ger man sig själv och den andre en chans att bli det. Blir man det så kan man ju fortsätta men blir man det inte så ÄR DET liksom inte hela världen att säga "nej tyvärr, jag känner ingenting (inget analsex) vi får försöka en annan gång. Nu gosar vi!". 

 

Återigen: KOMMUNIKATION. Har man en god kommunikation kan man säga NEJ. Och älskar man varann så accepterar man det. Och LITAR man på varann så behöver ingen oro uppstå pga ett nej då och då. 

 

Så. Det var bästa tipsen från en som faktiskt tycker att det är Kul att Knulla. 

 

SE DENNA.  

 

 

"TA MIG, JAG ÄR SÅ SVULLEN!!" 

Idag har jag svävat som på små moln faktiskt. Även fast jag darrade lite när jag fick syn på den här bilden på lokaltidningens framsida imorse

 så kändes det ju jävligt fint. Där sitter vi. Bestämda och beslutsamma. På uppslaget i tidningen en lika stor bild. Fi satan vilken plats vi har tagit idag, Nina och jag. 

 

Sedan ägnade jag dagen åt att klippa vår nästa podcast och sedan trippade jag åter till dagis. Det har typ vart världens finaste vinterdag i Visby idag. Rosa moln. Pudersnö. Solsken. Så jag hämtade ungarna och vi gick till lilla backen bakom dagis och bästa kompisarna kom dit och de åkte och lekte och vi morsor pratade och lekte med ungarna vi också. 

Sen gick vi hem, lagade ugnspannkaka, pysslade och såg Bompa. 

Nu är podcasten färdigklippt och den blev grym. I slutet av den pratar jag och Nina allvar om ett litet gräl/diskussion vi haft. Jag tror det blir rätt intressant att lyssna på. 

 

Nu grälar vi inte mer. Nu är det bara solsken. Kärlek. Systerskap. Det är så jävla fint. 

 

IMORRN börjar mitt fyra dagars långa firande av den stora 28årsdagen på lördag! Imorrn blir det finfrukost med mammorna från pulkabacken (och resten av mitt liv för den delen). På fredag kommer delar av släkten. På lördag blir det firande med familjen på morgonen och sen åker jag och maken och bor på hotell och badar, äter middag och så ska maken utnyttja julklappen han fick av mig i julas, nämligen presentkort på massage och ANSIKTSBEHANDLING !!! 

På tal om slikt så står han just nu i köket och bakar kladdkaka åt mig och tjejerna tills imorrnbitti. Det är väldigt gulligt av honom.

Ungefär samma sak gjorde han för någon vecka sedan. Jag hade lagat rejält med mat och planerade att Nina skulle få samma mat dagen efter när vi skulle spela in pod. Tyvärr tog det mesta av såsen slut och då tyckte David synd om Nina och ställde sig och gjorde extrasås till henne. Gulligullkille. 

 

Det blir ju kanske lite väl maffigt firande av en simpel 28årsdagl, men va fan. Om jag dör på måndag kan jag i alla fall dö med vetskapen att jag firade min sista födelsedag rejält. 

 

God natt på er. Sov gott. 

Jag är medveten om att det finns många som älskar mödravården. Som längtar efter att gå dit när de är gravida. Som pratar lyriskt om fantastiska mackor och ljuvligt mjuka barnmorskor på förlossningen. Vissa känner sig så otroligt omhuldade och mjukt bemötta och jag är ofta avundsjuk på dessa. 

Det är ju uppenbart att mödravård passar vissa och vissa inte alls. 

Hade du jobbiga graviditeter Maja? Mådde du skit? Var du rädd och orolig inför att föda? Var du ung? 

 

Jag har nämligen en känsla av att såna med lätta graviditeter och smidiga förlossningar funkar alldeles utmärkt inom mödravården. Sedan finns det de som det går riktigt illa för. Som upplever traumatiska förlossningar till exempel. Här gissar jag att sjukvårdspersonalen har fått rejäl utbildning i bemötandet, liksom vid aborter. "Hur bemöter vi traumatiserade patienter?" "Hur bemöter vi kvinnor som vill göra abort?". Utbildning. Jättebra. Dessutom vet de att OM övertramp görs i någon av dessa situationer så riskerar de anmälning. Så mycket har kvinnor fått lära sig om sitt värde att de vet att de har rätt att göra abort utan att skuldbeläggas. Så mycket har kvinnor fått lära sig om sitt värde att de vet att de har rätt till korrekt vård efter en traumatisk förlossning. 

 

Men så är det då vi andra. Mellankvinnorna. Som spyr som grisar. Blir förstoppade. Får foglossning. Blir utmattade. Gråter hela tiden. Vill ha med oss PAPPORNA (min erfarenhet av mödravård och pappor är inte heller alltför ljus) på varje litet ultraljud och besök (jag hade med mig min man endast för att ha någon som kunde stå upp för mig tillslut). Om vi dessutom är unga, kanske lite öveviktiga, utan fast jobb och som dessutom tampas med till exempel ett nikotionberoende är det liksom kört.

Som hyffsat ung förstagångsmamma upplevde jag att det fanns enormt stora fördomar och en inte alltför trevlig, dömande attityd mot mig mest bara på grund av min ålder. 

Och det får man ju bekräftat gång på gång när man tar del av sjukvårdspersonalens hysteri kring att vårt upprop nu eventuellt skulle kunna leda till att FLER UNGA BLIR GRAVIDA!!!! GUUUUUD DET ÄR JU DET VÄRSTA SOM KAN HÄÄÄÄÄNDA!!! UNGA MÄNNISKOR SOM FÅR BARN ÄR JU SÅ SOOOOORGLIGAAAA!! DET GÅR ALDRIG BRA! SOCIALEN FÅR SÅ JÄVLA MYCKET JOBB! BARNEN BLIR FOSTERHEMSPLACERADE! DET KOSTAR SKITMYCKET! HEEEEERRRRREEEEGUUUUUUUUUUUUUUDDDDDD!!

Unga föräldrar är det värsta barnmorskor och gynekologer vet. 

 

Även om man inte är ung så får man inte gnälla. Gnäll är det värsta barnmorskor vet. Man ska vara glad, lycklig och tacksam över att ha berikats med ännu en bebis i magen. Det är man ju också. Men inte när man ännu spyr efter sex månader. När man tryckt sju insulinsprutor om dagen i magen och tagit blodkontrollet i fingrarna lika många gånger om dagen i sex månaders tid. Då är det liksom lite SVÅRT att vara glad. När man är inne på sin sjuttioåttonde förstoppning på 6 månader och inte har skitit på tio dagar. När man kommer gråtande till sin barnmorska och bara ber HJÄLP MIG. Och hon ba "här har du recept på en gröt". 

VET INTE BARNMORSKAN ATT DET TAR MINST TVÅ, TRE DAGAR att få ordning på magen genom gröt????!!! FATTAR INTE BARNMORSKAN HUR DET KÄNNS ATT INTE HA SKITIT PÅ TIO DAGAR?

Varför i helvete kan inte barnmorskan bara ge en trevlig medicin som laxerar ut hela proppen på en halvtimme?

VARFÖR SKA MOR ALLTID KARD U SPINNE? TIG U LEIDE? Det FINNS mediciner mot förstoppning som inte påverkar barnet. Det vet jag nu såhär i efterhand. Men det visste jag inte då. När jag stod och gjorde min jävla gröt med tranbär och hoppades på det bästa, vilket också kom några dagar senare, vilket ju var tur eftersom jag inte längre kunde gå av förstoppningen och var nära att kolappsa psykiskt av oro och ångest.  Och hela den grejen kommer igen och igen. 

 

Exempel. Jag blev snittad. Kunde inte ha min bebis på magen, vilket resulterade i felaktigt grepp vid amning, vilket resulterade i sveda och värk på bröstvårtorna.  - Kan jag få ett skydd över dem?

 - Nej det kan vara dåligt för barnets sugteknik.

Ok. Några dagar senare är mina bröstvårtor blödande sår. Jag får en pump. I över en månad sitter jag, dag efter dag,natt efter natt, fjättrad vid min mjölkmaskin. Mjölken sinar. Ungen skriker. Mjölken blandas med blod när sårskorporna lossnar. Ungen intresserar sig mer och mer för nappflaskan i vilken min utpumpade mjölk ges. Mjölkreflexerna funkar dåligt till mjölkmaskinens rytmiska dunkande. Mjölken tar slut. Ungen får ersättning. 

VARFÖR KUNDE JAG INTE BARA HA FÅTT SKYDD ÖVER MINA BRÖSTVÅRTOR NÄR JAG PRECIS HADE FÅTT ONT? Då hade kanske amningen funkat. Man brukar kunna få till amning rätt bra så länge inte bröstvårtorna blöder. Mitt första barn hade jag ammat i åtta månader liksom. 

Men deras jävla skitnödighet och regler sabbade det och pressade mig dessutom till en månads misär med en dunkande mjölkmaskin som inte bara fjättrade mig till maskinen utan även till hemmet. Man vill liksom inte dra igång mjölkmaskinen bland folk. När man går in i sin MajRos-roll vill man helst vara ensam. 

 

En annan sak. 

Vid min första, vaginala, förlossning, blev jag igångsatt. 

Barnmorska/gynekolog - Din igångsättning kommer att gå till så att vi för in en kateter i din livmodertapp, fyller den med vatten och sedan kommer förlossningen att gå igång. 

Jag - Vad händer om den inte går igång?

Bm - Då finns det en gel som vi kan spruta in, men det tar längre tid och är inte helt säkert att det funkar. Nu kör vi. 

 

Hello? Varför bara inte fråga:

 - Vill du bli igångsatt genom att vi för in en kateter i din livmoderhals? Kan göra ganska ont, men en fördel är att det brukar gå snabbare. Eller så sprutar vi in en gel. Det gör inte ont alls, men det kan ta lite längre tid innan den börjar verka.

VARFÖR INTE BARA FRÅGA?? Jo för de BESTÄMMER ÅT EN. De tar sig friheter. Tar sig rättigheter.

 

Vad som hände? De fick inte ens tag på min livmoderhalstapp. De BÄNDE den. Jag skrek och jag grät. Jag minns deras blickar när de äntligen gav upp. Nästan skyldiga. Som om de själva kände att de kanske gått lite för långt. 

Jag har svår skräck inför gynekologbesök sedan dess. 

Jag fick gelen och förlossningen kom igång några timmar senare. 

 

Detta vore min drömvård som gravid och nyförlost:

* Rätten till vettig hjälp mot olika graviditetssymtom. Järninjektioner när tabletterna förstoppar en om och om.Vettigt sätt att få slut på förstoppning. Skydd för bröstvårtorna när de gör ont. BEDÖVNING när de syr stygnen efteråt. Eget rum så man kan ligga i en säng och ta det lugnt efter förlossningen och inte känner sig tvungen att lämna det delade rummet när ens bebis skriker och en annan nybliven mamma försöker sova på andra sidan avskärmningen. Förstår du? RIMLIG hjälp och lindring!

På typ fucking 70talet kämpade Grupp 8 för att kvinnor skulle få rätten till smärtfri förlossning. Nu har det visst blivit 2013 och vi är fan inte där ännu.

 

* Rätten till att fatta beslut över sin egen kropp själv. Få resonera med personalen. Inte känna att PERSONALEN anser att det ena eller det andra är BÄTTRE, utan få ett neutralt bemötande och ges rätten att bestämma själv. 

Exempel: Vill du att vi vänder på din bebis så du kan föda vaginalt? Det kan göra ont och det finns risk för blablabla men det positiva är att du i sådana fall kommer att kunna föda ut barnet normalt, vilket vi är helt övertygade om ska gå bra? 

Varför inte liksom?

Istället blev det "jag har bokat in dig till ett vändningsförsök tills imorrn". Punkt. Amen. 

Sedan fick jag först själv FRÅGA om JAG hade något att säga till om. Och sedan fick jag vägra. Sitta i telefon med gynekolog som i en halvtimme försökte övertala mig att välja vändningsförsök. Men jag vägrade. Ingen hade informerat mig på något sätt om hur ett vändningsförsök skulle gå till. Ingen hade informerat om eventulla risker. Om smärta. Alltså, jag har en stolthet i min kropp. 

 

Att ha stolthet i sin kropp, blandat med rädsla för smärta- det gillar inte barnmorskor.

 

Barnmorskor gillar såna som säger ja. Som gör som de blir tillsagda och aldrig ifrågasätter. Som inte klagar. 

Barnmorskor gillar inte såna som mig.

 

Tyvärr finns det fler som är som jag. Fler som har rakt traumatiska upplevelser efter sina kontakter med mödra och förlossningsvården. Och även vi förtjänar att få föda våra ungar på ett sätt som inte känns kränkande. Även vi förtjänar lindring och hjälp vid våra graviditeter och förlossningar. 

 

Notis: som sagt var jag tvungen att ha med min man för att stå upp för mig mot slutet av min senaste graviditet. Så som jag låter här låter jag inte öga mot öga. Det vågar jag inte, särskilt inte när jag gråtit varje dag non stop i nio månader. Jag är inte otrevlig, sur eller ens storpratande i kontakt med sjukvårdspersonal. Jag gråter när jag kommer hem istället. Grät, rättare sagt. Nästa gång jag blir gravid ska jag vara terminator. Hård som sten. Benhård med mina önskemål och krav. Man måste det, liksom. Man måste vara hård och BRÅKA så in i helvite för att få som man vill när det gäller sån här typ av vård. 

Det är så sorgligt att det ska behöva va så tycker jag. 

 

 

 

 

 

Idag är vi på Newsmill! Glada och goa! Gulliga! 

 

Nu ringde precis SVT också, men jag oroar mig så efter tunghäftan på Radio Gotland att Nina fick ringa upp. Nina är så jävla grym och snabbtänkt och jag, ja, jag skriver ju helst. 

 

Jag å Nina alltså. Fattar ni vad mycket kvinnokfraft det finns i oss? Det är ju fan nästan explosivt.

 

 

För er som missat det så är jag och Nina sedan några dagar tillbaka långt inne i det här. Här har vi idag diskuterat. Här har Nina blivit intervjuad. Här fick jag tunghäfta på Radio Gotland. Här är namninsamlingen och här är vår sida. 

 

Jag mailar även privat med gynekologen Pernilla Åberg och det går inte bra. Vi kan inte mötas.

 

Min främsta anledning till att driva på det här, är så jävla svår att sätta fingret på. 

Den främsta anledningen till att jag vill debattera det här är till exempel artikeln där en gynekolog avfärdar kända biverkningar på p-piller som myter. En annan anledning är då jag blev sydd i fittan utan bedövning efter min vaginala förlossning. Eller som då när det bestämdes om vändningsförsök när min andra bebis låg i säte, utan att någon varken förklarade vad vändningsförsök innebar och allra minst frågade mig om jag ville göra det. 

De otaliga recepten på preventivmedel som jag fått utskrivna utan att jag någonsin bett om det. Den där nonchalansen. Den väl inövade sättet att köra över patienter, som ju oftast är sköra och osäkra, vilket man oftast blir då man söker vård/rådgivning/hjälp för något som rör ens mest privata delar. Delarna man allra helst själv vill kunna bestämma över. Delarna som kvinnorörelsen i alla tider har uppmanat oss att kämpa för. Vi ska vägra våldtäkt och kräva rätten till våra egna kroppar. Men såfort man hamnar i förlossnings eller gynekologsammanhang så är det inte så längre. 

 

Känner jag. 

 

Jag har länge känt en sådan avsky mot barnmorskor som grupp. När gynekologen Pernilla Åberg beklagade sig över denna avsky och menade att det var elakt och omoget av mig att uttrycka denna avsky offentligt fick hon mig också att inse det där. Det där om att jag såklart vet att alla de här kvinnorna säkert är jättehärliga personer. Vilket gör det så tydligt att det handlar om något inarbetat. En struktur. "Så här ska ni vara mot patienterna". Och så är alla det. För första gången inser jag det nu. Att det finns en sådan. 

 

Jag hittade idag en text som jag skrev några veckor innan jag födde mitt andra barn, via kejsarsnitt. Jag vägrade helt enkelt vändningsförsök och ett kejsarsnitt blev tvunget. Hon hade vänt sig rätt då, när de fick ut henne och jag överhörde någon läkare säga att det var det mest onödiga snittet någonsin. 

Men så var det ju inte. 

 

Jag hade under de nio månaderna som jag väntade henne kräkts bort tio kilo av min vikt. Det var nog inte så mycket den sunda dieten som gjorde mig smal. Illamående, spyor och även en liten magkatarr gjorde med all säkerhet sitt också.. Jag hade diabetes och insulinbehandlades från dag ett. Jag hade foglossning och ett blodvärde sämre än en leukemipatient.

Sedan dag ett av min graviditet hade jag motionerat minst en timme varje dag, hållit mina blodsockervärden perfekt och födde sedan ett barn i normal storlek (risken med diabetes hos gravida är att barnet växer för fort i magen) så ingen kan beskylla hur jag mår när jag är gravid på att jag inte tar hand om mig själv. För det gör jag. Min diabetes kräver motion varje dag i ur och skur och tillåter inga utsvävningar vad gäller kosten. Och jag har följt dessa till punkt och pricka. 

Vad jag vill få sagt är alltså: det är inte mitt eget fel att jag mår skit när jag är gravid. 

När man är så jävla jävla slut så du bara gråter och gråter tillslut, vad är du då för person när du tar dig rätten att klassa mitt kejsarsnitt som "det mest onödiga"? Vilken människosyn har du då?

 

Jag hade aldrig orkat föda ett barn. Jag hade kanske fått ut henne. Men de ytterliga smärtorna och skadorna som "bara" en normal förlossning i princip i alla fall orsakar en kvinna, hade nog gjort det jävligt svårt för mig att känna den där överväldigande kärleken som jag heller inte kände för mitt barn efter min första, vaginala, förlossning. 

 

När jag däremot låg där, helt smärtfri, i tryggt förvar under säkert 10 utbildade människors uppsikt, med min man lugn och trygg bredvid mig, helt klarvaken och vid medvetande när vår lilla lilla unge lyftes upp till mitt ansikte efter snittet.... det är så stort att jag inte kan beskriva det i ord. En av den absolut vackraste stunderna i mitt liv. 

 

Idag hittade jag en text som beskriver min vaginala förlossning. En av de allra värsta stunderna i mitt liv. 

Hur hon lades upp på mitt bröst. Hur jag inte ville ha henne där för jag hade så ont. Hur de började sy utan bedövning i min vagina. Hur jag nästan tappade barnet. Pappan fick ta henne. Hur en extrapersonal kallades in för att hålla i mitt ena ben eftersom jag sprattlade så vilt med benen mot barnmorskan som sydde i mitt söndertrasade underliv utan bedövning. Fy fan. Fy fan. 

 

Och allt det här går ihop för mig. P-piller. Förlossningar. Vändningsförsök. Hur rätten att bestämma över din egen kropp tas ifrån dig. Det är det jag inte kan med.Och det är därför ni ska skriva under vårt upprop. Bland annat.

Det är någonting konstigt och obehagligt med vården av kvinnor och våra underliv. Konstigt och obehagligt och jag verkar ju absolut inte vara ensam om att ha upplevt det. 

 

För sextio år sedan var det säkert skithäftigt och coolt med p.piller. Revolution. Wiho. Men det var för 60 år sedan. Utvecklingen måste liksom fortskrida. Det är fan inte revolution längre att trycka i sig hormoner som fuckar up systemet för så många (inte alla). 

 

 

 

 

Texten jag hittade:

I skrivande stund har jag precis kommit hem från ett besök på mödravårdscentralen. Storgråtande, kom jag hem. Faktum är att det nog inte finns någon instans i samhället som jag så ofta kommit hem gråtande ifrån, som ifrån allt som har med mödravård att göra. Inte beror det på tråkiga besked, nej, jag har snart fött två friska barn och allting har gått bra. Nej, gråtande har oftast berott på känslor av maktlöshet, litenhet och känslan av att inte ha någonting att säga till om som man så ofta fylls med efter besöken på mödravåden. Det är nämligen inte mycket man har att säga till om, när det gäller mödravård.

Idag gällde det ett ultraljud. Vi hade inte fått tag på någon barnvakt och blivit tvungna att ta med oss dottern, som är två år. Eftersom barnet i min mage är min mans barn, lika mycket som mitt och eftersom vi idag skulle få veta om vårt barn låg i sätesbjudning eller inte, så ville vi båda två väldigt gärna näravara vid ultraljudet. Men det fick vi inte. Barnmorskan kunde inte ”koncentrera sig” på grund av vår dotters närvaro, så min sambo och hon fick vänta utanför.
Igår fick jag veta att vår bebis eventuellt ligger med rumpan före. Min barnmorska sa att om ultraljudet bekräftade detta så skulle vi boka tid för ett vändningsförsök nästa vecka. Ingenting mer fick jag veta. Inte ens vad ett vändningsförsök innebär.
Så jag gick hem och läste om det. Säkert ett trettiootal berättelser, skrivna av kvinnor som upplevt detta, läste jag och fick då veta att vändningsförsök dels kan göra fruktansvärt ont och att vändningsförsök även kan innebära risker för barnet. Jag läste mig även till att det är MAMMAN som bestämmer om hon vill göra ett vändningsförsök eller inte. Om hon inte vill det, ska hon erbjudas kejsarsnitt.
idag frågade jag barnmorskan som utförde ultraljudet som det var så, att jag själv fick välja. Hon tvekade på svaret, men sedan kröp det fram att det, naturligtvis och i slutändan, var min kropp och mitt barn och att det ju faktiskt ÄR så att det är JAG som bestämmer vad som ska ske. Men ingen frågade mig någonting.

Vid min första förlossning blev jag igångsatt, på grund av att det inte fanns så mycket fostervatten kvar till bebisen i min mage. Igångsättningen skulle gå till så att en kateter skulle föras upp i min livmodertapp, för att där fyllas med vatten så att tappen vidgades och förlossningen kom igång. Ingen frågade mig och ingen berättade ens att det fanns alternativ. Inte förrens jag skrek och grät och bad om nåd när de stod mellan mina ben och förgäves försökte bända min bakåtvända livmodertapp framåt, fick jag veta att man även kan prova med en gel som enkelt sprutas in i vaginan och sätter igång förlossningen. Tillslut fick jag den gelen och födde min dotter några timmar därefter.
Jag trodde även länge att det helt enkelt var så att man inte får bedövning när man blir sydd efter en förlossning. Jag trodde att det bara var så. Det krävdes två extra barnmorskor för att hålla i mina ben, då jag hela tiden ville sparka den tredje barnmorskan som sydde mellan mina ben – utan bedövning.
Jag har gjort två, ytterst motvilliga, gynekologiska undersökningar efter min förlossning. Aldrig förut har jag varit rädd eller ens orolig vid gyn - undersökningar, men numera är det det allra värsta jag vet.

När jag födde mitt första barn tvingades jag att ligga kvar en extra natt på BB, fast jag grät och bad om att få åka hem. Det hade blivit fullt på BB och min sambo tvingades att åka hem. När jag bad om att också få åka hem, för att jag helt enkelt inte ville ligga ensam kvar, fick jag bara en snäsning tillbaka: ”kan du int klar di utan han da?” Jag vet än idag inte, om man som föräldrar har rätt att kräva att sjukhuset fixar fram ett rum så att samtliga familjemedlemmar får ligga kvar på BB så länge det behövs, men jag misstänker att det inte är så. Vilket är helt befängt. Jag tillbringade hela min ensamma natt på BB, sittande ute i samlingsrummet med min bebis. Jag ville inte störa kvinnan jag delade rum med som fött sitt barn tidigare på dagen.
Orsak till att jag inte fick åka hem? Barnmorskorna var rädda att jag skulle ge upp amningen när jag kom hem, eftersom jag klagade mycket över smärta i brösten under min BBvistelse. Jag hade bett om skydd att sätta över bröstet, då detta hade blivit sårigt och blodigt, men jag blev nekad. Med såna skydd riskerade bebisen att inte få till rätt sugteknik sen, tydligen. Idag vet jag, att ingen annan än jag själv kan bestämma om jag ska amma eller inte och jag vet även att så länge det inte innebär fysiska risker för mitt barn så har jag rätt att åka hem från BB när jag vill. Jag vet att jag har rätt att få skydd till mina såriga bröstvårtor och att ingen jävel har rätt att ifrågasätta mig och min sambo för att vi båda två vill vara tillsammans med vårt nyfödda barn.

Jag ammade mitt första barn i 8 månader sen, för jag hade inte en tanke på att ge upp amningen. Inför mitt andra barn, är jag sugen på att strunta i att amma, bara för att få känna att det är jag själv som bestämmer. Jag har även, idag, bestämt att inget vändningsförsök kommer att utföras på min bebis och att jag ska ha ett planerat kejsarsnitt. Det är DYRT med kejsarsnitt, men det skiter jag i. För bara av ren princip och bara för att få känna att jag har någonting att säga till om, så ska jag ha det.


ps. ett tillägg: vi har väldigt lugna barn. Vår dotter satt helt lugnt i pappas knä bredvid sängen och skulle för första gången få se sin lillasyster i mammas mage, tre veckor innan jag skulle föda. Men de blev utkörda i korriroren och jag fick ligga ensam medan barnmorskan kontrollerade hur vår bebis låg i magen. d.s