våga vara dålig
Amen.
Jag har också problem i underlivet som dök upp första gången för 13 år sedan, när jag fött mitt första barn.
Jag har varit i kontakt med sjukvården åtskilliga gånger och fått diverse salvor utskrivna, men inte fanken hjälper de.
I nuläget har jag gett upp och typ " gillar läget". Mitt problem är knutet till min menscykel och därav slemhinnor som bråkar vilket har resulterat i en fissur som återkommer..igen o igen o igen o igen.
Inte så att det stör mig i mitt dagliga liv, det har liksom blivit en del av mig.
Funderar lite över det du säger om förlossningar. Känner mig så jävla skyldig, för jag var ju så duktig som stod ut så länge första gången, som födde nästan utan bedövning de andra gångerna. Som blev stolt när jag fick beröm av barnmorskorna för jag var ju så "duktig".
Va fan liksom.
Ps, jag har nyligen hittat hit. Dina texter berör, får mig att tänka efter.
Jag var ju en sådan kass föderska. Som blev snittad och trots att det var nödvändigt, för att rädda mitt och ungarnas liv, så kände jag mig dålig. Speciellt som omgivningen beklagade att jag inte fått "uppleva" en förlossning "på riktigt". Jag kunde inte amma mina killar och satt vi pumpen dygnet runt. Kände mig som en mjölkkossa och inte mamma. Men erfarenheten sa mig att så gjorde man om man var "duktig". När jag tipsade om sätt att flaskmata tvillingar och samtidigt ge dem närhet, fick jag kommentarer om att "det är möjligt att amma tvillingar" no shit, liksom men lycka till när de är prematura och jag ORKADE INTE LÄRA mig att amma båda. Jag pumpade 3 liter bröstmjölk om dagen och vägrade lägga tid på att öva på amning oxå. Men jag kände mig dålig - oduktig/lat. Fan vad less jag är på att våra upplevelser formas av kraven på att vara duktig istället för att de får vara som de är: upplevelser på gott och ont. Nu blev jag långrandig. Poängen är att din poäng är bra och viktig!
Tre barn och man, hus å jobb har lärt mig att tillräckligt bra duger. Att vara duktig skiter jag i.
Just nu är det sportlov här uppe och min Facebook svämmar över med bilder på barn i slalombackar, barn som leker, barn som är på lekland osv. Varje text och bild vi publicerar som vill visa på hur duktiga vi är ( i detta fall som föräldrar) kan öka kraven för en annan kvinna. Å det är ingen man hittills i mitt flöde som har publicerat dessa "duktighets" bilder. Önskar att fler kunde sluta vara duktiga och inse att tillräckligt bra duger.
Jag är så där oduktig just nu. Har fått ett drömjobb som innebär att man och barn ska flytta med för MITT jobb. Och just nu är jag i en stad och resten av familjen i en annan. Trots att jobbet innebär en inkomst som vi behöver, bra jobb för mig där jag triv,s samt en helt underbar lägenhetför hela famlijen, som jag bara har kunnat drömma om tidigare. Tror du inte att jag känner mig rätt så jävla kass emellanåt? För så gör ju inte riktiga mammor dom lämnar inte sitt liv för att följa en dröm. Så samtidigt som jag känner mig rätt så jävla kass rent ut sagt, så bara VET jag att gör jag inte detta så kommer jag att ångra i hjäl mig sen! men man har ju fått en hel del frågor kring om jag inte kommar att sakna mitt barn? osv...
Tack för inlägget, jag behövde det så sjukt mycket idag!
Håller helt med att det är sjukt att det råder någon slags tävling i vem som är duktigast både på att bli gravid och på att föda barn. Det borde ju inte ens finnas på kartan när man kämpar för allt man är värd. Jag är helt klart för mer valfrihet och mer alternativ inom förlossningsvården. Dessutom tycker jag att vi borde kräva mer. Själv valde jag en förlossning utanför sjukhusmiljön (då inte i Sverige) och utan smärtlindring. Anledningen var inte alls att vara duktig och inte ens heller för att jag trodde att det var bättre för barnet, utan för att mina efterforskningar visat att förlossningsskadorna är betydligt färre och mindre alvarliga när mamman inte blivit igångsatt och kunnat vara närvarande under hela förloppet. Detta kräver dock en typ av vård där tid ges till att föda naturligt och där mamman känner sig bekväm med situationen, något det inte verkar finnas tid till inom vården. Jag kan rekommendera Ina May Gaskins bok om du funderar på fler barn. Kram till dig!
Tack! Känner mig som ett sånt jävla offer av duktighetsidealet. Min förlossning var hemsk. 1. Den gjorde hemskt ont. 2. Jag var helt borta, men hörde någonstans i mörkret hur mitt barns hjärta nästan slutade slå. 3. Jag orkade inte ens bli det minsta rädd eller ledsen. 4. jag blev sövd och snittad. Allt gick väldigt fort (urakut). 5. När jag låg på uppvaket brydde sig ingen i personalen om att ta reda på ifall mitt barn levde. Jag var inställd på att barnet var dött. 6. Jag fick veta att mitt barn levde. Inget mer. Inget grattis. 7. Jag blev inkörd på BB utan att själv förstå det. Jag visste inte var jag var. 8. När jag bad om att få hålla mitt barn sambarnmorskan på BB väldigt övertygande att vi båda behövde vila. Jag trodde henne. 9. När nästa barnmorska kom in i rummet varder minsann väldigt bråttom att amma, hon undrade varför jag inte orkar det tidigare. 10. När jag grät och bad om smärtlindring för snittet sa hon att jag fått alvedon. Sen gick hon ut ur rummet. Jag ringde på klockan säkert 10-15 gånger. Ingen kom.
Efter den händelsen känner jag mig så otroligt liten och värdelös. Varför? Kunde jag rå för att min moderkaka lossade? Kunde jag rå för personalens missar? Jag blir så arg på denna värld, denna kultur!