särartsfeminismens poänger

Idag har det bara varit feminism för mig. Gud om någon hade hört oss idag. Gud om valfri man hade hört oss. Han hade avlidit.
Vi kan så mycket. Vi har riktigt nördiga kunskaper inom ett stort och brett ämne. Jag har så jävla mycket feminismen att tacka för att jag intresserar mig för omvärlden och ändå är hyffsat smart. 
Officiellt räknas jag som lågutbildad. Men inofficiellt så är jag ju faktiskt absolut inte det. Jag har utbildat mig själv. 
 
09.30 imorse kom först Ida och sedan Nina. Ida var dagens gäst i podcasten och feminist hon också. Vi pratade, spelade in podcast och pratade ännu mer. Sedan kom en journaliststudent som skriver uppsats om p-piller och intervjuade mig och Nina. Ida stannade kvar. Rummet bara flödade av ett evigt pågående samtal. 
Vad ljuvligt det var. 
Men nu har jag huvudvärk. Tankarna trängs helt enkelt där inne. 
 
Jag tänker på genus och särartsfeminism. Jag tänker på de duktiga flickorna. Jag tänker på p-piller, abort, vårdens bemötande. 
 
Vad gäller genus så tänker jag att det inte är hållbart. Ja. Det kanske är hållbart med tanke på våra barn och det är ju även i första hand barnen som genusfolket har i tankarna. 
Men när det gäller mig, min man, vår generation och de yngre och även de äldre, så går det inte att applicera genus fullt ut. 
Jag och min man är redan för fucked up. Det spelar ingen roll hur mycket gräs jag skulle klippa och hur många kakor kan skulle baka. För sen står vi likförbannat där och jag gråter och han gråter inte. Han har självförtroendet att prova nya saker då han utgår ifrån att han kan allt- medan jag tvekar och tror att jag inte kan. Jag projektleder och han är duktig när han slår in en födelsedagspresent åt någon. Vi är körda. We´re screwed. 
Visst kan vi jobba på det och göra vad vi kan för att förbättra oss. Jag kan klippa gräs och skotta snö och han kan baka kakorna till alla kalasen. Vi kan göra mycket, det medger jag, men det där grundläggande, som vi byggt hela oss själva kring, det är oföränderligt. Tyvärr. Jag tror det. Har man en gång uppfostrats till kvinna respektive man så sitter det sen. 
Men det är här som särartsfeminismen kan göra oss en stor tjänst. Det är här som de som, till skillnad från mig, tror att vi inte har UPPFOSTRATS till kvinna och man utan FÖTTS till det, kan vara oss till hjälp.
Det är här som jag kan kräva att min man betalar mitt pensionssparande mot att jag tar större ansvar i hemmet. Det är här som jag kan hävda att min förmåga att känna känslor, min lyhördhet för andras känslor och mitt sätt att hantera känslor, är minst lika bra (om inte bättre) än hans "starkare" sätt att hantera känslor. 
 
Jag känner så himla starkt att feminismen aldrig får ha som huvudmål att folk ska ändra på sig. Vi KAN INTE utesluta kvinnor som rakar benen, tar ut merparten av föräldraledigheten eller jobbar på strippklubb. Vi kan inte heller skriva folk på näsan genom att berätta för alla hur förtryckta de är för gör man så vill ingen vara med. Vill några tro att kvinnor och män ÄR olika, så FINE. Vill några klä sina döttrar i rosa och sina pojkar i blått, så FINE. Så länge allas mål är ett jämställt samhälle så FINE. 
 
Genus är en konstig grej för mig. Kanske beror det på att jag bara har döttrar. Jag blir så partisk. Sedan beror det med stor sannolikhet på att jag även alltid levt under NORMEN män. Alltid när man pratar om "pojkar som grupp" så får man alltid höra "tjejer kan vara elaka de också", men grejen är att det har jag aldrig varit med om. I min värld har tjejerna alltid varit de snälla, de som gått att resonera med, de som tagit hand om och lyssnat och hjälpt. Medan pojkarna har varit fienden. Alltid. 
 
En del feminister pratar ofta om hur de känner att de blivit "bestulna" genom att de uppfostrats så typiskt flickigt som de gjort. Särskilt hos teknikintresserade tycker jag att det märks. Flickor som inte fått sitt teknikintresse uppmuntrat och som sörjer det. 
Så är det inte för mig. Jag saknar ingenting och det finns ingenting typiskt manligt som jag önskar att jag hade. 
Jag tänker liksom inte så. 
Istället för att tänka "jag önskar att jag också hade varit sådär framåt och högljudd och vågat ta plats i skolan när jag var liten" så tänker jag "jag önskar att någon bara hade sagt åt de där stökiga jävla pojkarna att hålla käften och lära sig att lyssna på oss andra". 
Jag ser inte min kvinnlighet som något handikappande eller som jag förlorat någonting på. Däremot ser jag att manligheten alltid gjort sitt bästa för att förstöra för mig. 
Men det är inte mitt fel! Det är inte JAG, offret för omständigheterna, som hade behövt förändras. Det var ju de. Pojkarna. 
 
Och där blir det här med genus så svårt för mig. Mina barn kommer inte heller att växa upp i ett genusmedvetet samhälle. Kanske kommer mina barnbarn att göra det. Men inte mina barn. Så länge jag, en outbildad morsa, kan mer om genus än vad pedagogerna på förskolan gör, så lever vi inte i ett genusmedvetet samhälle.
Jag har på känn att mina barn med stor sannolikhet kommer att växa upp under liknande omständigheter som mig och jag rustar dem för det, absolut. Men jag är fan inte genus. Jag är inte genus för jag höjer kvinnlighet, med allt vad det nu innebär såsom typiskt kvinnliga intressen, typiskt kvinnliga lekar, typiskt kvinnliga egenskaper osv osv till SKYARNA. 
Nämnde jag att mina barn dansar balett varje lördag? Med rosa tyllkjolar och rosa HelloKitty balettskor? 
Vi har fixat bandyklubbor och bandymål också. Och en snickarhörna i köket. Så visst är jag kompensatorisk. Men detta är ingenting jag pratar om. Jag erbjuder allt, men pratar inte om det som jag vet att samhället anser som typiskt manligt. Gör ingen grej av det. För jag är så jävla rädd att de ska känna, som jag själv alltid gjort, att det där BORDE jag tycka om. Det där BORDE jag göra. Sådär BORDE jag vara. För det är BÄST. Om det manliga, alltså. 
 
Ikväll hände en intressant sak. Vi såg på Pippi på de sju haven. Annika är ganska jobbig i den filmen . Säger "det här skulle inte mamma ha tyckt om" tusen gånger och hynsar med både Pippi och Tommy. 
 - Det där har hon nog lärt sig av sin mamma, sa min stora ikväll när vi såg scenen då Annika tvättar sina och de andras kläder när de just tagit över ett stort skepp. 
 - Är det bra eller dåligt att hon gör så?, frågade jag då. 
 - Det är dåligt. Man behöver faktiskt inte hålla på sådär. 
 
Redan nu vet mitt barn att det här med tvätt och mat och prydlighet, det är något löjligt. Något som MORSOR håller på med. Redan nu vet hon att hushållsarbete inte värderas alls utan bara är ett löjligt måste. I århundraden har kvinnor slitit i sina hushåll med matlagning, tvätt, barnskötsel och städning och bara på en sekund nedvärderade min dotter det till noll och ingenting. Precis som männen alltid gjort. 
Och min dotter hade väldigt klart för sig att det var Annika som hade fel i konflikten mellan henne och Tommy och Pippi, som då tycker att Annika är jobbig. Tommy och Pippi har vett att se vad som är viktigt och av värde- nämligen äventyret, de fysiskt tunga sysslorna på båten osv. 
Och ja BA
 - MEN DET ÄR JU JÄTTEBRA ATT ANNIKA GÖR ALLT DET DÄR! DET ÄR JU SÄKERT JÄTTESKÖNT FÖR PIPPI OCH TOMMY ATT DE HAR NÅGON SOM TAR HAND OM DEM!!! ANNIKA ÄR OCKSÅ VÄRDEFULL, FATTAR DU DET, UNGJ**EL!!??
 
inte. Men nästan. Och det är här jag känner att särartsfeministerna har en så jävla stor poäng då de menar att kvinnligt och manligt måste värderas på samma sätt. Och det är här jag faller tillbaka på mig och min man som inte är genusmedvetet fostrade. Hur våra typiskt manliga och typiskt kvinnliga egenskaper, intressen och göromål, måste värderas lika ändå- FAST ATT vi inte är ett skit genusmedvetna på många plan och faktiskt är äckligt stereotypa på många sätt. Så måste det typiskt kvinnliga i mig värderas lika mycket som det typiskt manliga i honom. 
 
Jag är så jävla trött på att kvinnlighet hela tiden problematiseras också. Självklart problematiseras även manlighet. Men inte långt så mycket som kvinnligheten alltid ska diskuteras och ältas och problematiseras och vändas och vridas med slutmål att förändras. 
 
Och nu blev jag skittrött och måste gå och lägga mig. 
Jag tyer inte mer KarlOskar. 
God natt
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Fråga Ugglan | Klok som en coffeetablebok

Vilket intressant inlägg! Nu kommer jag att gå och fundera på det här i flera dagar ju.

2013-02-27 @ 07:55:27
URL: http://fragaugglan.se
Postat av: Anonym

Asbra! Håller mestadels med även om jag kan tycka det är konstigt att du är helt ok med att inte behärska de traditionellt manliga områdena. Jag mår bra av att inte vara beroende av hjälp från min man. Tyvärr måste jag ibland be honom om hjälp med bilen tex vilket suger.
Jag tycker du är väl negativ ang manliga prylar.
För övrigt jävligt bra poänger ang särartsfeminism.

2013-02-27 @ 09:44:39
URL: http://ninaruthstrom.se
Postat av: carro

Usch, Rut har precis börjat simskolan, och då är man med hela passet och tittar på och till skillnad från när hon är på förskolan och jag kan önsketänka att utvecklingen nog gått framåt kan jag här inte blunda för hur lite som hänt. Jag blir så förbannad på de jäkla pojkarna som får fara runt som om de ägde bassängen medan tjejerna försöker hålla sig undan. Ja, jag sa det. Jag blir på allvar arg på 4-5-åriga pojkbarn. Men det är precis som att allt från ens egen skolgång kommer tillbaka. Och jag tycker att det är rätt att tjejerna inte skall behöva bete sig på samma sätt som killarna för att få frid. Killarna borde däremot få en tillsägning så de beter sig som folk i bassängen när det är simskola.

Senaste gången ställde sig dessutom en yngre pojk (typ 4år) och blockade trappan när Rut skulle gå upp. Höll för så hon inte kom förbi och skvätte. Rut sa till fjorton gånger (på skarpen), vilket jag ser på avstånd, när jag kommer fram har jag inga spärrar kvar utan ryter ifrån så att pojken flyttar på sig så att Rut kommer upp. Då går pojken fram till sin mamma som står en meter ifrån där det hela hände, OCH SÄGER INGENTING! Hon har alltså sett allt, men skitit i det! Då handlar det ju liksom inte att en del barn är lite busiga ibland, utan att hon tycker att det är okej att "han får skoja med tjejerna lite, hon verkade ju så rädd för vattnet".

Well. Jag nöjer mig där. Men det här upprör! Nästa år skall hon börja skolan, hur skall man stå ut??

2013-02-27 @ 10:18:30

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0