brunheten

Jag är på så många sätt så fruktansvärt okvinnlig. Kanske är det därför jag så väldigt länge också har känt mig inte riktigt som "alla andra".... Det går jag runt och tänker.

 

Förutom att jag rent fysiskt påminner mycket om En Man (grov benstomme, storväxt, grov, små bröst, breda axlar osv) börjar det kännas lite konstigt att jag i princip alltid identifierar mig med mina vänninors män. 

 - Min man kan bli så himla arg...

 - Min man har verkligen inget tålamod..

 - Min man vill knulla jämt...

 - Min man är så himla dominant..

 - Min man tycker på allvar att han är bäst på allt...

 - Min man tycks oförmögen att ändra på sig..

 

Ja men hello. 

 

Jag funderar på om det kan vara så att jag har fått en väldigt könsneutral uppfostran fast jag inte har fattat det själv...?? Jag var snaggad när jag var liten. Var aldrig någon söt prinsessa. Ville inte? Fick inte? Skit samma. Någon söt prinsessa var jag inte. Stor var jag redan då. Klädd i pojkiga kläder och snaggad skalle. Fatta det bemötandet jag måste ha fått! Hej lilla pojkflickan, är du tuff idag?!!

 

Ja. Det är jag. Jag är argsint, dominant, har dåligt tålamod, har ett oförskämt stort ego och svårigheter att förändra mig själv. 

 

I princip alla kvinnor jag känner "jobbar med sig själva". Strävar efter att utvecklas och hela tiden förbättras. "Bli bättre på". Analyserar och brottas med sig själva. Vill uppnå någon slags perfektion, både vad gäller utseende, syn på livet, barnuppfostran, personlighet osv osv i en oändlighet. 

Och ja ba "förlåt dig själv" (det är INTE en tillfällighet att den dikten är skriven av en man..)

 

Jag förlåter mig själv hela tiden. Jag kompromissar inte särskilt mycket alls. Jag accepterar. Ja jag är lite väl uppblåst och ego. Ja jag har dåliga sidor. Men vad fan!! Ingen är perfekt. 

Jag har upptäckt att de gånger i livet då jag verkligen blir som allra mest uppgiven och rent ut sagt SORGSEN är när jag 

1. Inte får göra som jag vill

2. Inte får vara som jag vill

 

När jag märker att andra vill förändra antingen mig eller mitt liv utan att jag själv har fått bestämma över den saken, så blir jag förtvivlad. 

Kanske är det därför jag är rekordsvår att vara tillsammans/gift/ha en kärleksrelation med... Det där med att upptäcka att man BEHÖVER förändra sig/livet för någon annans skull- fi fan. 

Min man var dock tydligen värt det. Jag har sakta, sakta kompromissat ihop mig (precis som han såklart har gjort) till någonting som funkar. MEN. Botten i vårt äktenskap är och kommer alltid vara meningen "jag älskar dig just så som du är". 

 

När jag hetsäter och går upp fem kilo. När jag går på knäna i depression. När jag väger 95 kilo och snart ska föda barn. När jag släpper ut Björn Ranelid/Marcus Birro i mig och vältrar mig i självgodhet. När jag ligger hopkrupen i en liten pöl på golvet och storgrinar. När jag är som allra fulast och svagast och äckligast. Så älskar han mig just så som jag är. Men hull och hår. 

Det har varit ett krav och ett villkor från min sida. Och det man ger får man tillbaka. 

 Jag är osäker på om det finns så många människor som skulle klara av det. Kanske är han verkligen min Person.

 

Min självgodhet och förmåga att förlåta mig själv är definitivt ett manligt drag, svår att finna bland kvinnor. Ändå är jag typiskt kvinnlig på det sättet att det kan gräma mig att toaletten är ostädad när vi får besök osv. Men jag menar det rent personliga. På det rent personliga, identitetssättet, är jag otroligt bra på att förlåta mig själv. Vilket leder till att jag rör mig på ett ganska manligt sätt i övriga samhället. Jag tar mycket plats. Både till kropp och till sätt. Jag kan tycka att jag har ett självklart sätt att dominera samtal och tillställningar som också känns typiskt manligt. Jag dominerar och tar plats och visar sedan ingen skuld eller skam över den självklara platsen jag tagit. Jag ber inte om ursäkt för den så att säga. 

Jag har heller inga problem med att klappa mig själv på ryggen och säga bra gjort. Inga problem med att begära min del.

Det som dock skiljer mig från de flesta män är den klassiskt kvinnliga grejen att visa styrka genom att våga visa svaghet, vilket en mycket vis kvinna vid namn Maja uppmärksammade mig på häromkvällen. 

Jag erkänner och visar gärna mina svagheter och gör dem på så sätt till mina styrkor.

Det är bara det att jag heller inte har några problem med att vara starkstark- alltså, att visa styrka genom att vara just stark. Som männen. 

 

Jag fyller 28 år om en vecka. Förra året var krisen så fullkomligt total. Mellan 26 och 27 hade jag min värsta ålders/livskris hittills lätt. Den eskalerade i höstas och försvann sedan. Jag är Till Freds med mina 28 år.

Nu kommer könskrisen istället, såhär på ålderns höst!!

 

Satt precis och försökte föreställa mig hur det skulle kännas att ha en penis.. Skulle det vara något för mig och så vidare. Kanske skulle mitt liv vara så mycket enklare då. Om jag bara hade en penis att gå och dra i om dagarna. 

Vad lustigt det skulle vara om man man kom på sig själv med att vara transexuell såhär i livets mitt (okej, lite åldersångest hörs visst ändå mellan raderna va? )!! UNDRAR om min man skulle älska mig då också... JUST SÅ SOM JAG ÄR, var det ju!!!

 

Nej ärligt. Jag gillar att vara kvinna. Men kanske skulle det vara lite lättare för mig i livet om jag VORE lite mer som en kvinna också.. 

 

 

 

 

 

 

Nu jävlar har jag och Nina kommit i farten. Vi är arga!

Vi är arga på att det som borde vara information istället blir till rena övertalningsförsök när det gäller preventivmedel för kvinnor. 

Vi är arga på att kända biverkningar avfärdas som myter och arga på att inte regelbundna kontroller görs på varje kvinna som äter preparat som i allra högsta grad påverkar henne under så lång tid som många kvinnor tar sina p-medel.

Vi är arga över att p-piller används även till helt andra områden än just de preventiva och vi är arga över att läkemedelsbolagen vägrar släppa preventivmedel för män, trots att efterfrågan finns och forskningen verkligen är på fram-march. 

 

Därför har vi nu skapat ett upprop, en namninsamling, som kommer att skickas till gynmottagningar och läkemedelsbolag så snart de fyllts av massa härliga namn. 

 

Här har ni nu det Tredje Avsnittet  av min och Ninas podcast Gotlands[T]rosorna! 

Ha så fint medan ni lyssnar! 

Puss&kram

HÄR har ni nu andra avsnittet av min och Ninas podcast Gotlands[T]rosorna!!

 

Det börjar bli som en besatthet det här! Så sjukt roligt!

I dagens avsnitt stöter och blöter vi kring julen. Underlivsproblematik, UnderbaraClara/Sofie Fahrman, utseendeångest/inrednings(ekonomisk)ångest, samt vikten av insmörjda blygdläppar är bara lite av det som avhandlas! LYSSNA snarast!

 

Imorse fick vi även äran att prata lite om podden på Radio Gotland. Som vi brukar säga i Gotlands[T]rosan: FIIIIINT SKA DE VA! Här kan ni höra det, i början av klippet mellan 07.30- 08.00!

 

Kommentera gärna med feedback, men försök vara snälla och konstruktiva! 

PUSS&KRAM på er

Har ni saknat mig lite?

Jag har saknat er också.

HÄR har ni anledningen till att jag inte skrivit på ett tag. Idag kommer min och Ninas första podcast ut! 

Gotlands[T]rosorna heter vi och är det inte för fyndigt så säg?

 

Vi var rejält nervösa under denna första inspelning, vilket ledde till ett hejdlöst tempo och framförallt en hel del skratt! Lyssna på oss!! 

 

Nu är klockan sjukt mycket och jag får inte försova mig till morgondagens luciatåg. Det gjorde vi förra året...

 

GLAD LUCIA på er och glöm nu inte att lyssna!!

Köpte stjärna och strut till vår lilla stjärnperson igår. Stolt som en tupp sprang hon sedan runt hemma och viftade med sitt "trollspö" och vickade på sin strut. Nu ber jag bara till Jesus Kristus att ingen ska förstöra den här glädjen för henne. 

Mailade förskolan och bad dem att medvetet förklara för barnen att alla kan vara vad de vill i luciatåget oavsett om man har snopp eller snippa. 

För så jobbar jag. En jättejobbig mamma är jag. Men det skiter jag i. Personalen på vår förskola är dessutom så van nu ändå och vi har en god relation, trots mina små "egenheter" så att säga.

I förbifarten bad jag dem även om att prata med barnen om att alla kan bli brandpersoner, på morgondagens studiebesök på brandstationen. Det är ju jävligt missvisande att det heter brandMAN.

Och de svarade och tackade för mina tankar och lovade att göra som jag bett om. Älskade förskola. 

 

Idag har jag haft 4 barn här. Mina egna och två kompisar. Förskolan var stängd idag och jag öppnade ett eget litet minidagis kan man säga. 

De har lekt och lekt. På eftermiddan kom deras mamma hit och vi fikade och pratade och på kvällen gjorde vi pizza och sen kom papporna hem och vi åt och hade det fint ihop. 

En bra dag.

 

Imorrn kommer vår lånehund hit och jag ska släpa mig ut på några promenader trots mina blödande hälar. 

På kvällen ska jag åka till Rone och öva inför Vuxenluciatåget som jag ska vara med i i bygdegården där på lucia. Det ska också bli väldigt roligt. Damma av de gamla stämmorna som nöttes in i mitt huvud under högstadiet. 

Jag har varit lucia så många gånger... I nian blev jag vald bland alla niondeklassare. För att jag sjöng så bra. 

Jag minns hur jag stod på en scen med skolans alla snyggaste tjejer. Vi blev alltså uppställda i rad på en scen inför alla de andra och sedan skedde röstningen via handuppräckning. Trots att jag fick i princip alla rösterna kunder det ändå inte kännas riktigt bra eftersom flera av de andra tjejerna tvingades stå framför den stora publiken och se hur bara typ två röstade på dem... Jag trodde aldrig att jag skulle "vinna" då, minns jag, där jag stod bland alla smala, vackra unga tjejer på den där scenen. 

Men när jag vann var jag glad. Jag visste att det inte var mitt utseende som vann. Jag visste att jag vann för att jag var bäst och då är det en fin grej. 

 

Må mina döttrar ändå aldrig utsättas för en luciatävling. Jag känner att jag inte kommer att orka slåss mot ett helt skolsystem. Men uppståra situationen blir jag naturligtvis tvungen. Gud vad de kommer att skämmas, döttrarna, när jag kommer dragandes med mitt "stjärnperson", könsroller och genus. 

 - DET HETER STJÄRNGOSSE MAMMA!!! Jag kan riktigt höra hur de kommer att skrika det. 

Men det skiter jag i. En dag kommer de inse att jag har rätt. En dag kommer de att tacka mig för att jag kämpat för deras rättighet att vara precis just så som de vill. 

 

Jag ska nog vara tomte i vuxenluciatåget förresten. Tomte med korkort kjol, närstrumpor och jättemycket eyeliner. En hortomte. Ho ho ho så att säga. Det hade vart skojigt. 

 

 

Det HÄR go vänner, är VÅR generation feministers förtjänst. Det här ligger VI bakom. VI gjorde det.

År 2012 skildras äntligen barn som barn och inte som kön i leksakskatalogerna och det är VÅR förtjänst.

JÄVLIGT BRA GJORT!

Nu är det bara en tidsfråga innan klädesaffärerna är med på tåget också!

 

Det här såg jag. Jag som haft lite svårt för Loreen och hennes trollska flummighet, började genast älska människan. 

Looren är så stor! Just nu är hon Sveriges absoluta nationalskald och alla älskar henne. Och då tycker jag att det är så fantastiskt att hon faktiskt utnyttjar det. När hon tävlade i Eurovision passade hon på att uttala sig med några väl valda ord om landets regim. Ändå vann hon alltihop och kunde alltså vinna med gott samvete. 

Så är hon med i Nyhetsmorgon med hakan och halsen full av foundantion/punder/whateverjagsugerpåsmink. Bara för att hon vill det. Utmana normerna lite. Ifrågasätta skönhetsidealen. 

Vad jag tycker hon är häftig nu.

 

Förresten- det var ju Måns Zelmerlöv som återupptäckte Loreen. Signade henne till sitt nya bolag. Fixade vinsten för hela skiten. I flera olika program har jag sett honom hinta att han väldigt gärna vill leda Eurovision nästa år. OCH SÅ GER DE PROGRAMLEDARROLLEN TILL DANNY! Det avskum! Denna sexist! 

Lilla Månsis blir sjuk istället och får det jättejobbigt. Jag tycker synd om Måns. Ja det gör jag. För jag tycker han är charmig och en gullekvist. Måns och Loreen. Yes. 

 

 

 

Hittade ett gammalt inlägg jag skrivit i den här bloggen som jag tycker att ni kan njuta lite av så här på lördagsmorgonen. Det här inlägget tycker jag är bra. Jag menar ännu varje ord. Läs det. 

 

När man föder barn på Gotland (och säkert på flera andra ställen) så finns det en fotograf på BB som fotar en. Sen hamnar man i tidningen på en familjebild och en liten text som berättar om det nya barnets längd, vikt och vad den ska heta, samt vad föräldrarna heter. Det är väldigt gulligt tycker jag. Här på lilla ön är man så jävla glad för varje unge som föds att varje unge direkt presenteras för sina medmänniskor på resten av ön.  

 

Varje vecka lottas även en blomsterbukett ut till någon av MAMMORNA av tidningen. Ja, buketten heter Mor&barnbuketten.

Jag funderade på det där idag. Varför de inte skulle kunna kalla buketten för FAMILJEBUKETTEN istället, tex. 

 

Men sen tänkte jag att NEJ! Det är fan inte mer än RÄTT att den där jäkla buketten är till MAMMAN och BARNET. Mamman har ju gjort allt själv. Hon har burit ungen i 9 månader och hon har försatts i en många gånger vidrig situation då hon fick ut den. Hon har sannerligen gjort sig förtjänt av den där buketten.

 

Sen tänkte jag på det här med jämställdhet och föräldraledighet.

På debatten där feminister och annat löst folk bestämt pratar om att mamman minsann kan börja jobba när barnet är 3 veckor om hon vill. Som propsar på tidig pappaledighet. Som menar att det är orättvist att papporna ofta tar över efter ett antal månader då barnet dels växt på sig och då mamman redan arbetat in rutiner och "gjort grovjobbet" så att säga. 

Som menar att man minsann kan jobba och amma samtidigt osv osv. Som helt enkelt menar att barnafödande minsann inte är något som behöver leda till ojämställdhet.

 

Och då tänker jag på mig själv. Jag tänker på hur jag låg och ville dö av fysiska krämpor och besvär i nio månader när jag väntade mitt andra barn. Jag tänker på hur jag spydde ut tio kilo av min kroppsvikt. På magsåret jag fick. På diabetesen som krävde dagliga sprutor och som gav mig ingen rast och ro. På järnvärdet så lågt som under 80 (ungefär vad leukemipatienter brukar ha) som gjorde att hela min värld var en snurrande dimma. På foglossningen som gjorde mig orörlig. På förstoppningarna. På allt jävla helvete som jag fick utstå för att få mitt andra barn.

Och jag tänker att jag sannerligen hade gjort mig förtjänt av den långa långa föräldraledigheten som jag sedan också fick. 

Jag var ju helt jävla slut. Inte bara de 2 veckor som behövdes för att snittet skulle läka bra, nej. Jag var slut i ett år efter min graviditet och förlossning. Och då hade vi en snäll bebis. Visst, de första 4 månaderna matade vi henne på natten(oftast matade maken på natten). Men sen sov hon hela nätterna igenom. Jag fick sömn. Och barnens pappa pluggade dessutom och kunde vara mycket hemma. Men jag var helt död. 

 

Och när man har haft det så, så kan finns det något jävligt snedvridet i de som vill få graviditet, förlossning och barnledighet att handla om jämställdhet och genus. När det, i mitt fall, faktiskt handlade om rätt till återhämtning. 

 

Jag blir så oerhört provocerad när människor förminskar tillståndet gravid/nyförlöst och får det att låta som att vi kvinnor på INGET SÄTT egentligen är annorlunda än männen när det kommer till det här. 

För det är vi. Männen är inte gravida. Männen föder inte barnen. 

 

Visst är det så att många kvinnor mår finfint när de är gravida och många kvinnor känner sig pigga och fulla av kraft efter de första veckorna efter förlossningen. Men inte alla! 

Vissa har sår som har månader att läka. Vissa är så jävla utslitna och tröttna efter sina graviditeter att det kan ta år innan man är back in buisness.

 

Och då pratar jag alltså inte om den normala flerbarnskoman utan om det rent fysiska. 

OVAN PÅ DET så kommer ju tvåbarnskoman och det jobbiga i att plötsligt ha ett barn till. Men trots att det första året som tvåbarnsmamma var en kamp på många sätt, så är jag ändå jävligt glad att jag fick de 1.5åren på mig att gå runt hemma och ta igen mig. Styra mina egna dagar. Orkade jag inte så såg vi på film. Orkade jag så gick vi till lekplatsen. Det var en härlig tid på så många sätt och nu såhär i efterhand kan jag se det.

 

Visst, det är inte optimalt att en förälder tar hela föräldraledigheten (jag gjorde det för att min man skulle kunna gå klart sin utbildning) och jag är på många sätt för kvoterad föräldraledighet. 

Men jag tycker det är fult och osysterskapligt av feminister och andra genusintresserade att gaffla på och låssas som att det är likadant för alla. Det är det inte. Endel kvinnor har lätt för att föda barn/vara gravida och de får gärna börja jobba tre veckor efter förlossningen. Andra har det inte. Och vi som inte har det ska inte lastas med dåligt genussamvete för att vi behöver återhämta oss från helvetet att vara gravid. 

 

Amen

 

Bilden vi hade i tidningen när E kom. Man kan även ta sin egen bild och skicka in, vilket vi gjorde. 

Bästa Nina tar debatten på en av landets största litteratursidor. Modiga kvinna!

Nina recenserade boken "Håkan Bråkan och den stora fasan". "Den stora fasan" är i det här fallet då TJEJER som grupp. 

 

Jag är så jävla glad att Litteraturmagasinet har tagit Nina till sig som bokrecensent. Feminister med genusglasögon behövs i varenda jävla instans och Nina passar så jävla fint eftersom hon är så orädd. Hon vågar vara jobbig, något jag själv kan känna att jag fegar för ibland. 

Heja Nina i debatten. Och må fler feminister sluta upp bakom Nina i det här då hon haft landets alla rikspuckon efter sig de senaste dagarna. Nina själv står alltid upp bakom mig och en hel hög andra feminister i de flesta diskussioner med näbbar och klor och nu har vi chansen att ge gentjänst. 

 

Så heja Ruthström! Du är grym!

 

En sak som jag funderat mycket på de senaste dagarna men inte riktigt kommit någon vart med är det här inlägget av min darling LadyDahmer. 

Mest den allra sista meningen som lyder:

Just det har jag nämligen skrivit om den där "andra frågan" väldigt många gånger i mina dagar. 

 

Mitt försvar av den "klassiska kvinnkvinnligheten" började faktiskt vid en exakt tidpunkt och det var precis efter att jag hade fött min andra dotter. Troligen var det omgivningens milt medlidande uppsyn som fick igång mig. "Jasså det blev ingen lillebror? Jaja, men det är ju härligt med två systrar och så kan ni ju alltid göra en lillebror sen"- äcklet som jag då och då möttes av från folk som inte riktigt fattat att jag var lyckligast i världen över att ha fått sätta ännu en fantastisk varelse med snippa till livet. 

Det var då jag började skriva arga texter om hur jag aldrig ville ha en son och det var då jag började skriva arga texter om hur dumma alla feminister var som lade ner så fruktansvärt mycket tid på att klanka ner på och försöka förändra sitt eget kön istället för att fokusera på det väsentliga problemet- nämligen manligheten. 

Det är inte vi med döttrar som ska oroa oss och önska att våra döttrar var söner eller i alla fall LITE MER SOM POJKAR, det är föräldrarna till söner som borde oroa sig (det är ju de som ska hälsa på i fängelser sen) och det är föräldrar till söner som borde önska att deras barn var lite mer som FLICKOR. Skrev jag. Och blev omåttligt opopulär.

Jag står ännu för vartenda ord dock. Men jag är inte motvillig inför att få en son längre. Bara livrädd och orolig. Men även nyfiken.

 

Hur som helst. Den där raden, i LD´s inlägg är ju jävligt svår. För hur fan kritiserar man kvinnligheten utan att kränka/dumförklara/förnedra kvinnorna i den?

 

Alex Schulman gjorde helt klart fel. Men samtidigt... Har jag gjort samma sak ack så många gånger själv. Hånat den där kvinnliga fåfängan. Lady Dahmer har också gjort det. Alla har vi gjort det. 

Apan gör faktiskt precis samma sak när hon parodierar en modell. Skillnaden är bara den att för oss är modellen ingen. Bara ett uttryck för något som vi föraktar. Marie Serneholt ger också uttryck för något vi föraktar, men hon vet vi vem det är. Och därför kan vi ge oss på henne personligen, vilket Alex Schlman även gjorde. 

 

Sigge Eklund har även en klar poäng när han talat om "trippelbestraffning" i sin och Alex pod. För eftersom vi vet vem Marie Serneholt är så kommer det något kvalmigt över det hela. Hon kanske också skrattade som fan när hon såg Alex bilder? Hon kanske är skitstolt över sina bilder och ser dem som ett led i sin karriär. Och så kommer alla feminister och klappar henne på huvudet och säger att hon är ett offer för en massa strukturer.... Hon har blivit en feministisk symbol nästan, saker tillskrivs henne utan att hon själv har fått den minsta talan. 

 

Det är lite som med horona. De glada hororna. Som alla feminister tycker så synd om. Porraktriserna och stripporna som faktiskt trivs med sitt jobb. Skit samma VARFÖR de gör det, vilka strukturer som får dem att älska sin jobb. Vilka är vi att klappa dem på huvudet och säga "du är förtryckt min lille vän"??

 

Skitsvår är den, den där "andra frågan" som Lady Dahmer snuddar vid. Och jag personligen har gett upp försöken att komma runt dem. Jag försöker vara konstant i mitt beslut att aldrig kritisera kvinnor för att de är "för kvinnliga". Att anklaga kvinnor för att vara lurade/offer/synd om. Jag försöker köra systerskap all in och fokusera just där jag anser att problemen ligger. Hos männen och patriarkatet. 

 

Och jag är vid den fullaste övertygelsen att när vi väl fått bukt på männen och deras könsroll och deras järngrepp kring patriarkatet så kommer kvinnlighetens problem att lösas upp i kanterna. Kvinnligheten har problem på grund av att manligheten har det. Deras skit påverkar oss mycket, för mycket och det är väl det som ÄR hela patriarkatet. Och patriarkatet måste, som sagt, krossas. 

Jag undrar en sak. 

Vad är egentligen skillnaden på det här:

 

Älskade Sigge räddar Alex lite. Alex&Sigge om trippelbestraffning osv:

 

 

 Dagens feministiska tips:

Komikern/skådespelerskan Sissela Benn. 

Man kan börja med att lyssna på den här  intervjun från Värvet. Sen kan man kolla Svt och läsa om och se klipp från hennes serie I Annli som gick förra hösten tror jag. 

 

Man kan även kolla dessa klipp och glädjas åt en jävligt rolig svensk komiker:

 

 

 

 

 

 

   

Bästa tipset all time: tvserien Girls. Nej nej nej. Även om upplägget är likt, 4 tjejer i New York där huvudrollsinnehavaren försöker försörja sig på att skriva, så har serien mycket få likheter med Sex and the city.

Det här är liksom Äkta. På Riktigt.

Tjejer som knullar, runkar, rapar, gör bort sig, kämpar på med livet, har kassa pojkvänner, tröttnar på sina pojkvänner, har chefer som tafsar osv osv. 

Denna serie MÅSTE NI SE!

Jag har laddat ner hela jävla serien och kör race om kvällarna. Annars går den på Canal plus tror jag. 

Se den se den se den!

 

 

 

 

Min 15åriga kusin hyr vårt gäststuga i trädgården just nu. Hon går samhällsprogrammet på gymnasiet och hade här om dagen fått en uppgift att skriva en text på temat jämställdhet. Innan diskuterade hon det lite med mig och vi snackade kvotering och föräldraledighet osv. 

När vi diskuterade jämställdhet och skola nämnde hon att det, trots att klassen består av typ 20 tjejer och 8 killar, hade vart omöjligt att få ordet under en debatt om jämställdhet de hade haft i klassrummet. Tjejerna hade suttit med händerna uppe hela lektionen, men ordet hade ständigt legat hos de få killarna som suttit och "debatterat" temat diskriminering av kvinnor och jämställdhet.

Och vet ni vad min coola coola kusin gjorde??

Hon skrev det i sin uppsats!

Hon gjorde läraren och lektionen de hade haft, till ett exempel på sådant man borde jobba med inom skolan, sådant som inte är okej och uppmanade till förändring. Avslutade med ett coolt.

" det är fel tycker jag. Vad tycker du?". 

 

Givetvis fick hon högsta betyg. 

 

DET FINNS HOPP FÖR FRAMTIDEN go vänner! Dagens unga brudar är inga offer! De är stenhårda och stencoola och det kommer att gå jävligt bra när vår generation feminister går ur tiden! Tro mig! 

 

 

Grym text av bästa Natalia. 

Har själv reagerat på hm´s senaste reklam med den kraftigt sexualiserade David Beckham.