en helt annan fråga
Just det har jag nämligen skrivit om den där "andra frågan" väldigt många gånger i mina dagar.
Min tanke blir hela tiden, är inte feminism även att låta människor få vara, göra som de vill. Utan att bli hånad, diskuterad m.m.
Är inte vi vuxna individer som ha rätt att själva avgöra om man nu vill exponera sig på ett sätt, har vi inte rätt att få göra det då. Måste alla tänka likriktat, om vad som är rätt eller fel.
Måste rätt eller fel, bara tänkas på ett"rätt"sätt.
Jag läser och Lady Dahmer, och reagerade också på den där bisatsen. För hon kändes lite motsägelsefull där. Jag har gått mer och mer mot systerskapet i min feminism, just för att det ju inte är så jävla lätt. Man vill inte heller ha en värld där man tassar runt på tå för att inte göra "fel". Eftersom det ju inte finns ett "rätt" sätt att vara kvinna på.
Men jag håller inte med dig om att man bara ska fokusera på mansrollen. Ja, jag funderar och jobbar jättemycket med mansrollen med mina söner. Samtidigt som de också måste få fungera i det här samhället. (Men det är underbart att ha söner också, tro inget annat! Och mina barn dissar inget kvinnligt!) Men jag känner att jag själv har haft stor nytta av att problematisera kvinnliga stereotyper. Jag har själv lidit av dem (utseendefixering, duktig flicka-syndrom, dåligt självförtroende, inte våga bejaka teknikintresse, etc.) och finner styrka i att se mönstren och våga bryta dem. Men som du säger, man ska akta sig för att kritisera andra.
Hmm, är det verkligen så att det flesta "kvinnliga problem" beror på patriarkatet... det måste jag ta mig en funderare kring. Men visst, mycket av det förstärks ju i samspelet med en man som kör sitt race. Duktig flicka t.ex. kan ju urarta när omgivningen består av "sköna grabbar". Men mycket av problemen uppstår ju i att man trycker in folk i roller som de inte trivs i eller mår bra av - och det drabbar ju både kvinnor och män. Och där är väl patriarkatet en del av orsaken, men inte hela tror jag. Intressant i vilket fall!