brunheten

Nobody puts baby in a corner

kvinnor förtjänar återhämtning efter barnafödande

När man föder barn på Gotland (och säkert på flera andra ställen) så finns det en fotograf på BB som fotar en. Sen hamnar man i tidningen på en familjebild och en liten text som berättar om det nya barnets längd, vikt och vad den ska heta, samt vad föräldrarna heter. Det är väldigt gulligt tycker jag. Här på lilla ön är man så jävla glad för varje unge som föds att varje unge direkt presenteras för sina medmänniskor på resten av ön.  

 

Varje vecka lottas även en blomsterbukett ut till någon av MAMMORNA av tidningen. Ja, buketten heter Mor&barnbuketten.

Jag funderade på det där idag. Varför de inte skulle kunna kalla buketten för FAMILJEBUKETTEN istället, tex. 

 

Men sen tänkte jag att NEJ! Det är fan inte mer än RÄTT att den där jäkla buketten är till MAMMAN och BARNET. Mamman har ju gjort allt själv. Hon har burit ungen i 9 månader och hon har försatts i en många gånger vidrig situation då hon fick ut den. Hon har sannerligen gjort sig förtjänt av den där buketten.

 

Sen tänkte jag på det här med jämställdhet och föräldraledighet.

På debatten där feminister och annat löst folk bestämt pratar om att mamman minsann kan börja jobba när barnet är 3 veckor om hon vill. Som propsar på tidig pappaledighet. Som menar att det är orättvist att papporna ofta tar över efter ett antal månader då barnet dels växt på sig och då mamman redan arbetat in rutiner och "gjort grovjobbet" så att säga. 

Som menar att man minsann kan jobba och amma samtidigt osv osv. Som helt enkelt menar att barnafödande minsann inte är något som behöver leda till ojämställdhet.

 

Och då tänker jag på mig själv. Jag tänker på hur jag låg och ville dö av fysiska krämpor och besvär i nio månader när jag väntade mitt andra barn. Jag tänker på hur jag spydde ut tio kilo av min kroppsvikt. På magsåret jag fick. På diabetesen som krävde dagliga sprutor och som gav mig ingen rast och ro. På järnvärdet så lågt som under 80 (ungefär vad leukemipatienter brukar ha) som gjorde att hela min värld var en snurrande dimma. På foglossningen som gjorde mig orörlig. På förstoppningarna. På allt jävla helvete som jag fick utstå för att få mitt andra barn.

Och jag tänker att jag sannerligen hade gjort mig förtjänt av den långa långa föräldraledigheten som jag sedan också fick. 

Jag var ju helt jävla slut. Inte bara de 2 veckor som behövdes för att snittet skulle läka bra, nej. Jag var slut i ett år efter min graviditet och förlossning. Och då hade vi en snäll bebis. Visst, de första 4 månaderna matade vi henne på natten(oftast matade maken på natten). Men sen sov hon hela nätterna igenom. Jag fick sömn. Och barnens pappa pluggade dessutom och kunde vara mycket hemma. Men jag var helt död. 

 

Och när man har haft det så, så kan finns det något jävligt snedvridet i de som vill få graviditet, förlossning och barnledighet att handla om jämställdhet och genus. När det, i mitt fall, faktiskt handlade om rätt till återhämtning. 

 

Jag blir så oerhört provocerad när människor förminskar tillståndet gravid/nyförlöst och får det att låta som att vi kvinnor på INGET SÄTT egentligen är annorlunda än männen när det kommer till det här. 

För det är vi. Männen är inte gravida. Männen föder inte barnen. 

 

Visst är det så att många kvinnor mår finfint när de är gravida och många kvinnor känner sig pigga och fulla av kraft efter de första veckorna efter förlossningen. Men inte alla! 

Vissa har sår som har månader att läka. Vissa är så jävla utslitna och tröttna efter sina graviditeter att det kan ta år innan man är back in buisness.

 

Och då pratar jag alltså inte om den normala flerbarnskoman utan om det rent fysiska. 

OVAN PÅ DET så kommer ju tvåbarnskoman och det jobbiga i att plötsligt ha ett barn till. Men trots att det första året som tvåbarnsmamma var en kamp på många sätt, så är jag ändå jävligt glad att jag fick de 1.5åren på mig att gå runt hemma och ta igen mig. Styra mina egna dagar. Orkade jag inte så såg vi på film. Orkade jag så gick vi till lekplatsen. Det var en härlig tid på så många sätt och nu såhär i efterhand kan jag se det.

 

Visst, det är inte optimalt att en förälder tar hela föräldraledigheten (jag gjorde det för att min man skulle kunna gå klart sin utbildning) och jag är på många sätt för kvoterad föräldraledighet. 

Men jag tycker det är fult och osysterskapligt av feminister och andra genusintresserade att gaffla på och låssas som att det är likadant för alla. Det är det inte. Endel kvinnor har lätt för att föda barn/vara gravida och de får gärna börja jobba tre veckor efter förlossningen. Andra har det inte. Och vi som inte har det ska inte lastas med dåligt genussamvete för att vi behöver återhämta oss från helvetet att vara gravid. 

 

Amen

 

Bilden vi hade i tidningen när E kom. Man kan även ta sin egen bild och skicka in, vilket vi gjorde. 

 

Återhämtning av bästa slaget:

 

Min man sätter på mig strumporna efter förlossningen på BB... Han hade slavat för mig i 9 månader här och började kanske se slutet i tunneln. Tyvärr fortsatte slavandet en ganska lång period även efter förlossningen för honom..

 

I sjätte månaden ungefär. Visst ser jag pigg och lycklig ut?!! 

TACK!
Just det här behövde jag, just idag. Här länge tänkt skriva om detta fenomen med fokus på graviditeten och att det, för mig, nästan känts fult att inte må bra när jag var gravid. "Att man är gravid, inte sjuk" men många blir sjuka av att vara gravid. Jag fick inte behålla någon mat på sju månader osv. Det var vidrigt och i slutändan farligt men ingen ville kännas vid det.
Hur som helst, TACK!

Jag har periodvis också mått pest under delar av mina graviditeter. Jag håller absolut med om att man inte kan dra alla över en kam. En del nyförlösta kändisar ser man på event bara dagar efter förlossningen. Vid det laget har jag antingen knappt kunnat stå upp, eller legat i grymma eftervärkar. Och framförallt inte varit redo mentalt för någon slags omvärld. Det är olika helt enkelt, och man ska ju inte tvingas stänga in sig om man längtar ut. Det är klart att den som varit gravid och fött barn är värd allt hon behöver, oavsett vad :-).

Men ditt resonemang om föräldraledighet som återhämtning förutsätter för det första att föräldraledigheten verkligen erbjuder återhämtning. Jag har börjat jobba efter 6-7 månader med mina barn och för mig är det på många sätt lättare att jobba än att vara hemma på heltid. Att ta hela föräldraledigheten hade inte varit någon återhämtning + att det för vår del hade inneburit sämre utgångsläge för jämställdhet. Ni har kanske fixat det ändå, men jag hade inte gjort det.

Jag tycker att den där "kvoterade föräldraledigheten" på någotvis borde börja med att BÅDA föräldrarna fick vara lediga tillsammans de första månaderna, och sedan får man göra som man känner.

Tack för ett givande inlägg och för att du delar med dig av er resa!

(Förr fanns det något som kallades för att man låg i "barnsäng", och jag kan tycka att det är synd att det uttrycket (kanske inte innebörden) är tabu och skuldbelagt numera, som att man är svag och inte har "presterat" tillräckligt bra om man inte är uppe och hoppar bungyjump x antal dagar/veckor/månader efter graviditeten)