brunheten

I våldtäktstider som dessa blir det ju att man går runt och funderar. 

Oj oj oj vad det ojas kring det stackars offret just nu. Stackars tjej. Och ja, så är det ju. Fy fan vad det är hemskt det som hon har blivit utsatt för. Verkligen. 

 

Men jag har en son i min mage. En pojke. Jag har även två döttrar. Och visst har tanken slagit mig "tänk om det skulle hända någon av dem". Tänk om någon av mina döttrar skulle våldtas av 6 killar i ett låst rum på en fest. Men ändå. 

 

Jag tänker att det är tidig söndagmorgon. Klockan är typ 08 när det knackar på dörren. Utanför står två poliser som barskt meddelar att de har häktningsorder på min tonåriga son som ligger och sover på sitt rum, totalt utmattad efter nattens fest. 

Polisen tar honom och vi får veta att han står anklagad för att ha varit en av sex inblandade i en gruppvåldtäkt. 

 

I förhören framkommer, precis som i det aktuella målet, att flickans ord stämmer. Sex killar har turats om att våldta henne. De har sagt kränkande saker till henne, tagit hennes telefon, haft dörren låst. Alla pojkarna, inklusive min son, medger att flickan har varit passiv hela tiden och inte på något sätt visat att hon VILL vara med om det som händer. Ändå har min alldeles egen son penetrerat den apatiska tjejen som på inga sätt visade att hon ville att han skulle göra det. Min alldeles egen son har köat mellan en 15årig flickas lår fast han såg på henne att hon inte ville att han skulle göra det.

 

Min son fälls och döms. Ett tag senare blir han "friad". Men vad spelar det egentligen för roll? Ingenting har ju ändrats förutom att hovrätten tyckte de var smarta och hittade en annan lagtext att använda sig av. Och det ändrar ju ingenting. Det är fortfarande sex pojkar som har haft sex med en 15åriga flicka som inte ville det. Som våldtagit henne. Och min son är en av dem. 

 

För resten av mitt liv kommer jag att få leva med vetskapen om att det fanns en ung flicka som kände sig våldtagen av min son. Jag kommer att få leva med detaljer om hur min fine lille son köade, höll fast, låste dörren, stal mobilen och penetrerade en ensam tjej som var helt passiv och utstrålade att hon inte ville. 

 

Hur lever man med det liksom?

 

Jag tänker att det naturligtvis är hemskt att vara förälder åt ett våldtäktsoffer också. Men ändå. För offret kan det bara bli bättre. Du kan hjälpa till med målet att hen ska må bra igen. Och det kommer hen att göra också. Man ska inte förringa vad en våldtäkt kan göra med en människa. Men man ska heller inte "overdue it" så att säga. Inte sprida myter om hur ett våldtäktsoffer ska bete sig eller må efteråt. Inte heller sprida myten om att en våldtäkt förstör en människa för resten av livet. 

Man kan och kommer att ta sig igenom sviterna av en våldtäkt. Självklart kan man må väldigt dåligt också. Men det är väldigt stor sannolikhet att man kommer att må bra tillslut. 

 

Hur jobbar man som förälder till en våldtäktsman? Hur hjälper man honom? Hur förlåter man? Hur slutar man att anklaga sig själv? 

 

Det här som fäder till döttrar så ofta pratar och skojar om: att man ska stå redo med hagelbössan när beundrarna börjar flockas utanför dörren, vad är det för trams egentligen? 

Det här med föräldrar som uppmanar sina döttrar att klä sig ordentligt, ta taxi hem, inte dricka för mycket osv, vad är det för trams? 

 

Om det är något vi borde göra så är det ju att ladda bössan och sätta den i famen på döttrarna själva. Ge dem verktyg att försvara sig. 

Och det är inte våra döttrar vi ska uppmana. Det är sönerna. 

Vi ska aldrig sluta tjata på våra söner om att inte dricka för mycket. Vi ska ge dem taxipengar och vi ska hämta dem på fester överallt. Vi ska prata och prata och prata om sex med våra söner och om respekt och om könens lika värde. Vi ska prata om hur man finner modet att säga ifrån, modet att gå sin egen väg och komma undan pressen att vara lika "cool" som de andra. Vi ska köpa böcker i ämnet och aldrig någonsin vara rädda för att prata om sex och gränser och njutning och ansvar med våra söner. 

 

Min son ska aldrig någonsin genomgå ett tvivelaktigt samlag.

Min son ska aldrig vakna en morgon och fundera på om tjejen/killen från igår inte egentligen var lite för full. 

Min son ska aldrig köa mellan någons knän. Min son ska aldrig ta någons mobil och aldrig låsa någon dörr om sig själv, fem killar och en ensam tjej. 

Min son ska aldrig ligga med någon som precis har spytt av fylla. 

Min son ska aldrig tjata sig till sex. 

Min son ska kunna prata om sex med sin eventuella partner. 

Min son ska alltid skydda sig själv och aldrig ta för givet att sexpartnern tar ansvar för den delen även åt honom.

Min son ska aldrig tvinga någon. 

MIn son ska aldrig ge sig på någon i utsatt situation.

 

 Låt oss inte fokusera så innerligt på offret. Låt oss lägga fokus där fokus bör vara, nämligen hos förövarna. På pojkarna, sönerna. Tro inte att vi förebygger våldtäkter genom att prata med våra döttrar om ansvar och nykterhet och duktighet för det gör vi inte. 

Våldtäkter förebygger vi genom att prata med och jobba med våra söner om just de sakerna. Även om vi aldrig någonsin skulle kunna tänka oss att vår lilla gullegosse skulle kunna göra något sådant, så ska vi göra det. För om vi gör det så kanske vår lilla gullegosse en dag kommer att ha modet att låsa upp dörren, skrika i protest, ringa polisen och hjälpa den där tjejen vars lår hans kompisar köar emellan. 

Om vi gör det kanske vår lilla gullegosse stoppar om den där tjejen som just har kräkts i hans säng och somnar bredvid henne istället för att fullborda samlaget. 

 

Allting ska jag göra för att min son ska bli en sådan gullegosse. 

 

 

Fast jag inte läst boken av Jesper Juul som Nina recencerat i Litteraturmagasinet måste jag bara kommentera det hela. Det har blivit en bra debatt på Litteraturmagasinet där Anja Wikström skrev ett debattinlägg angående samme Juuls bok "ditt kompetenta barn" och den har jag åtminstone läst delar av. Nina skrev en replik idag. 

 

Eftersom jag inte läst den nya boken av Juul får jag läsa mig till vad den handlar om. Det jag får ut av Ninas recension handlar om samvetet. Vi föräldrar ska inte ha dåligt samvete. Inte heller ska vi ha barnens lust som vår ledstjärna för då blir barnet ledset tillslut när det tror att man bara kan göra som man själv vill hela livet och aldrig ha tråkigt. 

Av Anjas debattinlägg och även efter att ha läst delar av boken Ditt kompetenta barn förstår jag att Anja är min själsfrände. Hon mår dåligt av precis hela boken och det gör jag också. 

 

Faktum är att jag mår dåligt av alla typer av föräldraråd, förutom de som Petra Krantz Lindgren delar med sig av. Det jag tycker skiljer Petra från övriga rådgivare är att hon faktiskt delar med sig av sina egna misslyckanden, vilket Jesper Juul inte gör på samma sätt enligt varken mig eller Anja. 

 

Nina skriver att Jesper Juuls viktigaste budskap faktiskt är att man som förälder ska lita på sig själv och behandla barnet som vilken människa som helst. Inte nojja ner sig. Och då undrar jag bara varför man i såna fall ska läsa Jesper Juul? Om han ändå menar att man som förälder oftast vet vad som är rätt och fel och att man ska lita på sig själv?

 

Jag hatar barnrådgivare som säger att man som förälder inte ska ha dåligt samvete. Att det är DÅLIGT för barnet när mamma har dåligt samvete. Eftersom Dåligt Samvete är min personliga ledstjärna i mitt föräldraskap blir det väldigt destruktivt för mig att läsa såna råd och jag gissar på att det är lite samma för Anja och för alla andra som får ångest av Jesper Juul. Vi som har det dåliga samvetet som grundsten i vårt föräldraskap mår såklart jävligt dåligt av att läsa att det inte är bra att ha det.  

 

Jag tror att väldigt många föräldrar ofta har väldigt mycket dåligt samvete, främst mammor faktiskt och därför tycker jag att det blir dubbelt skuldbeläggande när man då får läsa att detta dåliga samvete kan vara rent av skadligt för barnen. Det tror jag nämligen inte ens på. 

 

För kolla här: Jag behöver ingen föräldralitteratur. Mitt dåliga samvete är nämligen min Jesper Juul. Mitt dåliga samvete är den som talar om för mig vad som är rätt och vad som är fel i mitt föräldraskap. När mitt dåliga samvete sätter in som en klump i magen vet jag att nu måste jag ändra på något. När min mage är lugn och trygg och det dåliga samvete långt borta, så kan jag vila lugnt i vetskapen att allting är bra och att jag är på rätt väg. Jag vet inte hur andra föräldrar som inte har så mycket dåligt samvete jobbar, men jag antar att de har ett liknande system. Kanske kallar de det bara för något annat? Typ magkänsla? Typ det som Jesper Juul vill att vi alla ska gå på? Känna efter själva osv. Jag kallar det iaf samvete. 

 

Just nu läser jag inte ens Petra Krantz Lindgren för just nu är jag inne i en fas av otroligt dåligt samvete. Det kommer jag att vara i minst ett halvår till och då funkar det inte för mig att läsa litteratur där det står att mina barn kan må dåligt av att jag har dåligt samvete. Istället jobbar jag med målet, att det dåliga samvetet ska gå över. Jag jobbar med att förmildra det, dock ändå med vetskapen att det kommer att vara såhär ett tag till (ungefär tills vi har fått ordning på livet som 3barnsföräldrar och jag ser att vi alla klarade oss helskinnade genom den förändringen). 

 

Just nu går jag runt med den ständiga känslan av att inte räcka till för mina barn. Jag vet inte vad Jesper Juul hade sagt om vi hade träffats personligen, men om han hade kommit med något dravvel om att jag måste släppa det och inse att mina barn har det så bra så, så hade jag blivit tvungen att ge honom en käftsmäll. 

 

Enligt min egen åsikt så är jag en Kompetent Förälder. Och som just Kompetent Förälder vet jag väl själv hur läget är. Jag är inte blind och inte döv och dessutom tycker jag det är en typiskt härskarteknik när männen/fäderna menar att vi mammor är FÖR av allting. FÖR hysteriska. FÖR överbeskyddande. FÖR omhändertagande. FÖR dåligt samvete. Osv. Som sagt. Jag är en Kompetent Förälder. Och som Kompetent Förälder ser jag faktiskt att det då och då finns anledningar att ha dåligt samvete för sina barn. 

 

Det dåliga samvetet är en av den kvinnliga könsrollens många fördelar skulle jag vilja säga. Enligt mig har inte männen/papporna dåligt samvete i alls samma utsträckning som mammorna och jag tror faktiskt att det ofta är därför som vi mammor/kvinnor måste ha det. Vi måste ju kompensera upp för deras brister. 

 

Och visst fan kan det vara betungande. Men det är våra dåliga samveten och vår ovillkorliga kärlek som gör att det är oss barnen kommer att ringa till sen när de har flyttat hemifrån. Det är vårt omhändertagande och vårt daltande och pysslande och vår förmåga att överbeskydda som kommer att leda till att det är oss som barnen väljer att gråta ut hos, oss som barnen kommer att be om hjälp och oss som barnen i första hand kommer att vilja ha som barnvakter åt barnbarnen sen. Papporna/männen kommer att få se sig slagna. Helt enkelt därför att vi har varit bäst. 

Och det är inte vi kvinnor/mammor som behöver ändra på den saken, det är såklart männen eftersom det är de som kommer att förlora på att de inte är som oss. 

 

Jag känner alltså att föräldrarådgivarens råd om hur vi kvinnor ska lära oss att "tagga ner" är väldigt manliga. Man utgår återigen från mannen som norm och menar att pappornas generella sätt att vara föräldrar är något eftersträvansvärt. Och det tycker inte jag att det är. 

 

(OBSOBSOBS: nu menar jag såklart inte MIN EGEN man i allt det här. Han är en fantastisk förälder.)

 

Jag skulle kunna skriva en egen bok. "Din kompetenta förälder" skulle boken heta och den skulle handla om hur jag torkade barnets tårar efter de första jobbiga dagarna i nya skolan och sedan gick ut och storgrinade i soffan resten av kvällen, efter att hon hade somnat. Den skulle handla om hur hela jag ständigt är ett vakande öga över min familj. Hur jag ständigt, ständigt och alltid går med tentacklarna ute och försöker känna av: mår alla okej? Har alla det bra? Vad behöver hen för att komma på rätt spår igen? Hur kommer vi igenom den här fasen? Vad behöver hen för att bli av med det destruktiva beteendet och hur gör vi det så lätt som möjligt för hen att klara komma igenom det? Den skulle handla om minimalt med tid på dagis, lekar som lekts, bullar som bakats och timmar av "föräldrabarn-tid" som runnit iväg, på grund ut av mitt dåligt samvete sagt till mig att det behövts. 

Och missförstå mig inte!

Jag hämtar inte barnen tidigt, bakar inte bullar, leker inte ändlösa lekar och spenderar inte hutlöst mycket tid på tu man hand med mina barn bara för att jag känner att jag MÅSTE. 

Eller jo, det gör jag. MEN, grundstenen är att jag vill att barnen ska må bra. Och på så sätt vill jag även göra alla de grejer jag gör för att de ska må bra. 

 

Inte allt såklart. Men precis som Jesper Juul menar att barnen inte alltid kan ha roligt och få göra roliga saker är det ju med oss föräldrar. Visst vore det jävligt skönt att bara säga "godnatt" och stänga dörren på kvällarna. Våra barn KAN dessutom somna själva utan svårigheter så vi skulle absolut kunna göra det. Men det gör vi inte, för vi vet att de vill att vi ligger hos dem till de somnar. De har berättat/visat för oss att de mår bra av det och behöver det så därför gör vi det. På samma sätt som vi lagar tråkig och jobbig mat från grunden fast vi helst av allt vill hämta mat från Thaithai varje kväll. Vi spenderar vår fritid på badhuset och i ishallen istället för att maraton-se härliga serier på Netflix. Det är jävligt mycket man gör som förälder fast man naturligtvis hundra gånger hellre hade gjort något annat. Men man gör det av kärlek OCH för barnens utveckling och välmående. 

 

Och några gånger om året lägger jag en hel dag på att baka 125 bullar bara för att barnen ska få bullar och varm choklad och tända ljus några dagar efter dagis och skola. Fast jag HATAR SÅ IN I HELVETE MYCKET ATT BAKA BULLAR så gör jag det. För mitt samvete säger att det är en bra grej. En mysig grej. 

 

Jag älskar mitt samvete. Allting jag någonsin gjort rätt i mitt föräldraskap är tack vare ett mycket nära samarbete med samvetet. 

 

 

 

Ok. 

 

Varför vi valde att ta reda på bebisens kön:

 

Jag tycker och har alltid tyckt att det är så jävla fult av vissa människor (läs: ofta feminister) att skuld&skambelägga de föräldrar som önskar sig ett barn av ett särskilt kön. 

Jag har önskat mig ett särskilt kön varje gång jag har varit gravid och jag tycker inte att det är konstigt att man gör det. 

 

Första gången ville jag ha en dotter. Det vill de flesta mammorna. Papporna vill ha en son. 

Jag tyckte det kändes viktigt att det första barnet var en dotter helt enkelt för att jag ville slippa oroa mig. Oroa mig för att aldrig få någon dotter. 

 

Andra gången ville jag också ha en dotter. Jag skulle kunna föda hundra döttrar och ingen son utan att det skulle vara en jättestor sorg för mig. Jag ville att min första dotter skulle få en syster eftersom jag aldrig själv haft en syster och tyckt att det verkat härligt (gräset är alltid grönare..). 

 

Inför tredje gången ville jag ha en son. Jag ville ge mina döttrar en bror, för av erfarenhet vet jag att det är jäkligt fint att ha en (lille)bror. Jag vill även att min man ska få en son. Och så vill jag såklart se hur det är att ha en son. Av erfarenhet vet jag att samhället ger oss totalt olika förutsättningar i livet. Av erfarenhet vet jag att det inte är samma sak att växa upp till man som att växa upp till kvinna. Det är därför jag tidigare inte känt någon längtan efter en son. Men det är även därför jag nu gör det. Jag är nyfiken helt enkelt. 

 

Jag tycker inte att det är konstigt att man önskar att barn av samma kön som sig själv. Jag tror det handlar om längtan efter att skapa en avbild. Efter att ge sig själv en till chans, hur sorgligt det än låter. (BOKTIPS: Ägget av Lennart Hellsing. Jättefin bok om just det fenomenet). Jag tror även det handlar om att man vill förstå sitt barn och man tror att man lättare ska kunna förstå sig på ett barn av samma kön. Jag tror även det handlar om egna erfarenheter. Jag har vuxit upp till kvinna. Det har jag gjort genom att se på andra kvinnor (då främst min mamma) och lärt mig från henne HUR en kvinna ÄR eller BÖR vara. Min bror växte upp till man. Det gjorde han inte genom att se och lära från min mamma utan genom att se och lära från vår pappa och/eller andra män i vår omgivning (eftersom pappa gick bort när vi var i tidiga tonåren). 

Precis som vi, tex, genom våra föräldrar LÄR OSS hur man ÄR en förälder, är jag helt övertygad om att vi lär oss om hur man är en människa. Däri ligger våra könsroller, vilka jag ofta tror att vi kopierar rakt av från våra föräldrar, alternativt tar väldigt starkt avstånd ifrån om vi sett att de varit ohållbara. 

 

Precis så har jag gjort, oftast omedvetet: tagit de delar ur mina föräldrars uppfostran som jag uppfattade var av godo och använt mig av dem i min egen uppfostran av mina barn. De sämre delarna tar jag avstånd ifrån och vissa delar gör jag bara av ren rutin, för de sitter så djupt inpräntade i mig att jag inte har något val. 

Precis samma sak är det med könsrollerna jag ärvt från mina föräldrar. Vissa delar har jag tagit avstånd ifrån, vissa delar har jag omfamnat. Många delar är bara där av sig självt helt enkelt pga de sitter så djupt i både mig och troligtvis mina föräldrar att de bara är där. 

Och jag tror att allt det där gör att man tror att man som kvinna kommer att komma närmare en eventuell dotter och därför som papporna tror att de som fäder kommer att komma närmare en eventuell son. Vilket naturligtvis inte alls behöver bli så. Men jag tror att man tror det. 

 

Jag vet att mitt resonemang blir krystat om vi tex ska blanda in transexualitet i det hela. Varför blir man då transexuell? Det vet inte jag. Och jag tänker inte heller ägna mig åt att försöka förklara det. Huvudsaken är att det är helt okej det också. Jag är övertygad om att man som förälder alltid genomgår en smärre kris när man får budet att ens barn är transexuellt, just pga ovanstående tankar, men det spelar ju inte heller någon roll så länge man tillslut kan komma tillfreds med det. SÅ MYCKET spelar inte mina barns kön någon roll att jag inte skulle acceptera ev transexualitet, absolut inte. Det viktigaste, även för mig, är och har alltid varit att det är ett människoliv jag får sätta till världen. Men just idag diskuterar jag kön. 

 

Jag tycker det är elakt och fördömande att uttala sig kritiskt angående föräldrar som dels önskar sig ett visst kön eller som kollar könet på bebisen innan det är fött. Oftast skäms man för det och ORON- ORON! Innan man vet. Man känner sig hemsk när man bär den där längtan. Man undrar vad för sorts mamma man kommer att bli och man tvivlar på sin förmåga. Då är det skönt att redan ha vart med. 

Inför vårt andra barn ville vi kolla könet, helt enkelt därför att min man såklart hoppades lite extra på en son. Men det fick man inte på Gotland då och han var såklart jätteorolig över att eventuellt bli besviken. Jätteorolig. 

Men min man har förklarat det så fint för mig. Han säger att han var orolig för det fram tills hon föddes och vi fick se snippan. I samma sekund som han fick se snippan insåg han vilken liten jävla roll det spelade. Och det tror jag också. Att det spelar jävligt liten roll. Men all tabu och allt skuldbeläggande kring föräldrar som drömmer om ett särskilt kön på sitt barn gör ju de föräldrarna skitnervösa. 

 

Jag har aldrig behövt vara med om det där att få ett barn av motsatt kön än det man önskat eftersom jag hela tiden får det jag önskar. Min kropp är väldigt bra på att tillfredsställa mina önskingar helt enkelt. Dock vet jag hur det är att önska och oroa sig och känna skam och skuld för att man önskar. Katerina Janouch har skrivit en hel bok i ämnet (BOKTIPS: dotter önskas). Jag tycker absolut att fenomenet kan och bör diskuteras. Men det där med skam och skuld och tabu är aldrig av godo. 

 

Hur som helst. Inför detta tredje barn var det självklart att vi skulle kolla könet. För att förhoppningarna om en son ligger snäppet högre denna gång. För att slippa oron inför att ev bli besvikna, fast vi logiskt sett vet att man inte blir besviken. Men mest pga nyfikenhet. Jag har liksom känt från dag ett att det är en son. Jag ville se om jag hade rätt. Och det hade jag. 

Och jag tycker det är helt fantastiskt och även lite obehagligt hur jag kunde känna det. Alltså från dag ETT har jag känt det och SAGT det också. Jag har vetat för den här graviditeten har varit så otroligt olik de andra på så många sätt. Och jag undrar vad det beror på?

 

När vi så väl fick reda på könet var det helt fantastiskt. En helt oslagbar grej. Lite som att hälften av förlossningen redan var klar faktiskt. Och när vi låg där och fick svaret så gick det återigen upp för oss att det inte hade spelat någon roll då heller. Hade läkaren sagt "det är en dotter" hade känslan varit lika oslagbar. 

För vi kom närmare vårt barn där, i det mörka rummet på Karolinska. Även fast vi båda är väldigt medvetna och könsroller och vad de gör med oss och våra förväntningar så kände vi så. 

Och vi anstränger oss nu för att skala av. Inte tänka "han är stark" när han sparkar extra hårt. Inte tänka "han ska/han är". Vi anstränger oss. Men summa sumarum så vet vi att det är en blivande man som ligger i min mage. Inte en blivande kvinna. Vår bebis kommer att få skäggväxt och mörk röst. Och med all säkerhet bli flintskallig. Hans liv kommer att kantas av andra förutsättningar och andra val än de som finns för våra flickor. Det är så jävla sorgligt och vi ska verkligen göra vad vi kan för att alla våra barns värld ska bli så bred och öppen för alla möjligheter som möjligt. Men han kommer att bli en man och eventuellt vara det hela livet om han inte ändrar det. 

 

Vi lever ju liksom i en könsbesatt värld. Och jag tänker inte anklaga mig själv för att jag är en del av den. Det är vi alla. Jag och min man KOMMER som sagt att göra allt vi kan för att våra barn ska slippa könsroller som begränsar dem. Men av erfarenhet vet vi ju även att det tyvärr bara räcker till en viss del. Om sex år börjar han i skolan. I skolan "leker inte killarna med tjejer". Det bara är så. Och det är så jävla sad. 

 

Att få en son kommer att bli en otroligt mycket tuffare utmaning än att få döttrar. Pojkar och mäns värld är så otroligt mycket mer begränsad än flickornas och jag tror det är mycket svårare för en pojke som eventuellt "hamnar utanför ramen" än för en flicka. En flicka som blir en sk "pojkflicka" välkomnas ofta varmt i både flick och pojkgäng. Hon är cool. Föräldrarna är stolta. Samhället applåderar hennes val. På många sätt är hon den ultimata kvinnan. 

En pojke som visar sig bli/vilja vara en sk "flickpojke" har det inte lika lätt. Det beror såklart på att pojkarna och männens gränser är så mycket strängare satta. Deras ramar är så tighta.Och det skrämmer mig och oroar mig och gör att jag dagligen ber till Jesus Kristus om att få en liten fjollbög. 

Bögarna har andra förväntningar på sig. De förväntas ofta vara feminina och även om de även i många fall lever farligt på grund utav de förväntningarna så kan jag tycka att ramarna i deras liv blir bredare. Mer tillåtande. 

 

Fördelar med att kolla könet innan och även vara offentlig med det tycker jag är att man kan förbereda sin omgivning på hur man förväntar sig att de ska bemöta barnet. Den här bilden lade jag tex upp på FB för ett tag sedan och skrev:

 

 

Jaha så var det söndag och här sitter jag och känner mig full. Bokstavligen alltså. De sura uppstötningarna trängs i halsen. KOmmer upp med jämna mellanrum.

Igår fick jag upp en liten bit qournfärs i munnen typ 4 timmar efter att jag ätit färsen! Helt jävla intakt! Det vara bara att tugga om. Som en ko. Ja det är ett idissel, livet. Ett jävla tuggande. 

 

Hösten har äntligen kommit till ön. I fredags var det typ 25 grader, igår runt 20 och idag äntligen ner mot 17, 18. Jag mår så bra nu. Regnet hänger i luften. Hela veckan ska det regna. Gud. Vad jag älskar regn och köld. Men ännu vaknar jag med svetten rinnande varje gryning. 

 

Vi har haft en lugn helg. Fredagen ägnades åt rekreation och taccos på kvällen. Vi älskar taccos. Mest jag kanske. Jag ska ha taccos på min 30årsfest om 1.5 år. 

Andra saker jag ska ha på min 30årsfest om 1.5 år:

* chili cheese

* semmeltårta, en skitlång

* broccolisoppa

 

På kvällen gick vi en sväng på Södra hällarna hela familjen. 

 

Igår slappade vi hela förmiddan och på em var barnen på kalas. Jag och min man handlade lite julklappar och så åkte vi till LEVA och fikade, bara han och jag. Sen åkte vi hem och la oss i soffan och såg varandra i ögonen i 55 minuter tills det blev dags att hämta barnen. 

Jag och lilla gjorde girlanger av rönnbär att hänga i julgranen innan jag och stora åkte ner på stan. Vi åt på Mc Donalds och sen gick vi och såg Smurfarna 2. Inte mycket att hänga i redan nämnda julgran genusmässigt, men sånt skiter ju hon i och hon tyckte den var 4+. 

 

Idag slappar vi. Jag och ungarna har bakat två äppelpajer och nu på eftermiddan blev det lillans tur att få gå på bio och sedan äta på Mc Donalds, fast med pappa. Stora och jag har haft besök och nu stannade hennes kompis kvar och de leker. Jag smaskar på äppelpajer, skjuter insulin och får halsbränna de lux av kanelsatan från pajen. 

 

Känner mig så otroligt tjock. ÄR så otroligt tjock. Köpte mitt livs första gravidtrosor igår. Jag skattade hela tiden inne i affären. Ännu mer skattade jag när jag senare satte på mig dem. Tur att min man inte är mycket för det där med underkläder för vore han besatt av det så skulle det vara slutknullat nu på ett par månader. Gravidtrosor är inte snyggt, helt enkelt. Men satan vad skönt. 

Vår bebis sparkar så himla mycket att jag nästan nästan funderar på att bli lite orolig över det intensiva sparkandet. Har han parkinsons? Cerebral pares? Vi får se på tisdag. Då ska vi göra ultraljud. Ska bli spännande att se om snoppen sitter kvar eller om läkaren som gjorde ultraljudet i v 18 såg fel. Vad förvånade vi skulle bli om det inte är en pojke nu! Men glada ändå. Fan vad coolt med tre döttrar. Jag vet ju till och med vad hon ska heta i såna fall.

 

Det är mer än vad jag vet om Benny. Fan vad mycket fula och tråkiga och inte roliga pojknamn det finns. Jag hittar ingenting som säger klick. Men vi har en lista som vi tar med till bb. Passar inget av det får han fan heta Benny. Bli fängelsekund tillsammans med Sonny, Conny, Ronny och Kenny sen. 

 

Vill ni förresten att jag ska skriva om varför vi valde att kolla könet? Jag som är feminist och allt? Jag har börjat skriva om det så många gånger men sen har jag alltid tänkt "det skiter väl de i" och kastat texten. Men ni kanske undrar SKITmycket över det??

Är det nått annat ni vill att jag ska skriva om? 

 

Ärligt. Nu kom kanelen UPP i halsen tillsammans med en liten äppelbit! Hey ho- lets idissla! 

 

Tack Jesus Kristus för Novalucol. I cant live. If living is without Novalucol. 

 

 

 

 

 

Vi har börjat stänga dörren till vårt rum på nätterna. Hittills har dessa tre dårar fått sova lite var de vill i vårt hus. Det har resulterat i att den långhåriga har huserat i vårt sovrumsfönster, den lilla (närmast i bild) vid våra fötter i sängen och den största emellan oss, helst ovanpå oss och helst måste även David ha sina armar omkring honom för att han ska få frid. 

Vårt rum har alltid varit det skitigaste och dammigaste och mest allergiframkallande rummet i huset. David och jag har vaknat täppta och snoriga varje morgon. Nu är det slut med det! 

Istället ligger två av katterna nere och sover i soffa och fåtölj, vilket resulterar i att man inte kan sitta mjukt i vårt hus utan att få en fästing på sig. Den lilla sover på golvet utanför vår dörr... Lilla kattungen. 

 

Igår tyckte jag synd om henne och la henne i vårt fönster i sovrummet. Det gick bra. Tills kl 04.45 imorse då hon väckte mig när hon busade med duken som hon tidigare sovit så gott på. 

 

Jag. Blir. Tokig. 

 

Sen kunde jag inte somna om och har således varit vaken sedan 5 imorse. Jag hatar djur. Känner jag i dessa lägen. 

 

Vår äldsta önskar sig nu en ödla i julklapp. Vi har förklarat att om man vill ha en ödla kan man inte få så många andra paket för ödlor är dyra med alla sina tillbehör. Då funderade hon i några dagar och igår sa hon beslutsamt:

 - Mamma. Det gör ingenting om jag inte får så många andra paket av tomten. Jag vill ändå ha en ödla. 

 

I sommar har hon haft gråsuggor, maskar, skalbaggar och allsköns smådjur som husdjur. Hon lägger dem i smakfullt inredda burkar och älskar de små djuren högt och innerligt i några dagar tills vi säger att det är dags att släppa ut dem i friheten. Då gråter hon några tårar, men är helt på det klara med att såna djur mår bäst i friheten. 

 

Vi har lovat dem en kanin till våren. Som ska ha en jävligt stor bur. 

Jag har så otroligt svårt för djur i bur och har släppt ut mången kanin i mina dagar. Ja jag vet, det är ju inte bra det heller. Men jag har lidit så med dem. Sköldpaddan som jag skaffade som 18åring blev snart ett vanligt husdjur och sprang runt på golvet som en katt. När barnen kom fick han flytta till mamma då han tyckte att det var ganska roligt att bitas i tårna. Sköldpaddor är ju svåra att få rumsrena också så det var ett evigt torkande på golven efter honom. 

Två gånger rymde han från sin utebur om sommaren hos mamma. En gång gick han ca 2 km ner till havet. En vän till familjen hittade honom bara några meter från havet (han var dock en landsköldpadda). Andra gången gick han in mot landet och hittades av min mosters hund i ett dike en knapp kilometer från mamma. Helt otroligt faktiskt. 

För två år sedan försvann han dock för sista gången. Han rymde alltså. Tog sig över eller under sitt stängsel. Försvann för gott. Free at last. 

Mycket sorgligt får jag säga. Jag älskade honom djupt. 

Han var pytteliten när jag köpte honom och det första halvåret brukade han ligga i sängen och gosa med mig om kvällarna. Han tyckte om att tugga på mitt hår. Ja det var ett trevligt djur. Inte fällde han päls heller.

 

Men nu är det alltså ödla och kanin på gång. Och en bebis också. 

Jag tycker det ska vara mycket djur när man har barn. Men det är ju för jävla jobbigt det får man säga. 

 

Tomten kommer dock att komma med en ödla. Jag hoppas bara att vårt barn inte blir besviken när hon inser att ödlor inte kan bli som Pascal, Rapunzels ödla, i verkligheten. Måste nog prata lite om det med henne först...

 

 

* Efter snittet, i sjuksängen, ska jag inte tugga tuggummi. Tuggummi är gasbildande. Du vill inte ha gas i en mage som är nyopererad. 

 

* Vara inställd på att det kan ta lång tid att återhämta sig efter förlossningen. Med andra ord: räkna med det värsta för att eventuellt bli positivt överraskad (så som jag jobbar jämt med andra ord!)

 

* Vem som helst ska få hälsa på efter förlossningen, så länge de är friska och bakteriefria! Våga be gästerna om tjänster typ: gå ut och lek med de stora barnen. Håll bebisen medan vi duschar. Ta med fika. Osv.

 

* Flaskmata utan ångest

 

* Bebisen ska få sova hos oss så länge han vill. Om det så är tills han fyller 16.

 

* Försöka att inte gå ner mig hygienmässigt. Det är så himla jobbigt med rotfyllning, samt att borsta ut håret efter en månad av uteblivet borstande. Prioritera min kropp och hälsa, trots trebarnschock. 

 

Sandra på Stökboet skrev om hur hon nu, efter tre barn, börjar känna sig färdig. Längta så smått efter att småbarnstiden ska vara förbi. I en kommentar under det skriver Julia om hur hon inte kan se hur hennes längtan efter tre barn någonsin ska ta slut. 

Jag tycker det är så intressant att fundera över vad det är i människor som avgör hur många barn vi vill ha. Hur många år av våra liv som vi kan tänka oss att lägga på de där stökiga småbarnsåren. Det är ju så otroligt olika och jag undrar vad som gör de olikheterna. Jag undrar också vad det är som gör att det förändras hela tiden...

 

För 3 år sedan var jag helt på det klara med att två barn räckte. Jag steriliserade mig ändå inte, för jag fattade ändå att det skulle kunna ändra sig, eftersom jag var så pass ung. Och det var ju tur. För nu sitter jag här med tredje barnet i magen och kan, ärligt talat, redan känna en längtan efter det fjärde barnet...Vad hände liksom? 

 

När jag var i tonåren hade morsan en "pojkvän" som hade ett "extrabarn". Extrabarnet hade jättemånga syskon och lite struligt hemma så han var så hos morsans pojkvän ibland för att få lite frid och ro. Jag minns att mamma berättade att den där pojkens mamma hade svarat:

 - För att kärlek vill barn, på frågan om varför hon hade så många barn. 

 

Och det tror jag nog kan vara en av de många anledningarna till att jag helt plötsligt drömmer om en storfamilj här nu. För att jag är så himla kär i David. För att vi har det så himla bra. Efter andra barnet och något år efter det var det för jäkla jobbigt alltså. Men nu är det bra. Och då vill jag ha en miljon barn med honom. Jag har helt enkelt hittat min perfekta person att föröka mig med. Och därför vill min kropp det. 

Fast så kan man ju inte säga heller. För det finns ju par som lever lyckliga ihop hela livet och ändå "bara" skaffar två eller ett eller inga barn. Så finns det folk som skaffar åtta barn ihop och sedan skiljer sig också. 

Fan alltså. Det är ju också intressant. Varför man väljer att skaffa barn med just den personen man skaffat barn med. 

 

Såna som kanske inser att de inte riktigt har skaffat barn med rätt person, de älskar nog inte småbarnstiden och de skaffar kanske inte så många barn. Jag tänker tex på om den enorma arbetsbördan som läggs på en som småbarnsförälder blir väldigt snedfördelad och mest utförs av den ena parten som då nästan går under under småbarnsåren. Eller om relationen inte klarar av den stora förvandlingen som ju sker när man får barn. Eller vad det nu kan tänkas vara. Om åren med småbarn resulterar i såriga minnen istället för rosenskimrande. Då är det nog inte så konstigt att man väljer att göra den så kort som möjligt. 

Sedan finns det säkert en miljon andra anledningar till varför man väljer ett eller två barn och gärna ser att småbarnstiden går över så fort som möjligt. Man kanske helt enkelt vill pyssla med annat, liksom. 

 

Säkert finns det miljoner anledningar till varför man vill ha många barn också. Och det jag spontant känner är att jag inte vill att den här tiden ska ta slut. I vår kommer vi (förhoppningsvis om allt går bra) ha en 7åring, en 5åring och en bebis hemma. Det är ju helt sjukt faktiskt. Vad många barn. Fler än föräldrarna. 

Och jag längtar så himla mycket till det. Jag har nog aldrig längtat så mycket efter ett barn som efter detta, DOCK INTE SAGT att jag på något vis kommer att ÄLSKA det här barnet MER för den sakens skull. Jag har bara inte behövt längta efter barn tidigare ty barnen har kommit till mig lite som brev på posten. Den här bebisen har vi pratat om så länge och fick dessutom vänta (en månad..) lite på att den vill fastna också. Och eftersom vi har vetat om den sedan 8 dagar efter befruktningen så har väntan blivit väldigt lång den här gången, även om det även känns som att det går väldigt fort... 

 

(OBSOBS: jag plussade alltså åtta dagar efter befruktning. 7 dagar efter befruktning plussade jag inte. Men 8 dagar efter befruktning gjorde jag det. Dagens gravtest går fan inte av för hackor får man säga!)

 

Sedan tänker jag att det säkert finns massa andra anledningar till varför jag vill ha många barn. 

Att jag själv kommer från en liten familj där en av endast 4 dog hör säkert dit. Kanske tänker jag att det är bättre ju fler man är ifall att man skulle falla. Bättre desto fler famnar som kan fånga upp en. 

Att vi tänker att David, i den mån det blir möjligt, ska ta större delen av föräldraledigheten och ANSVARET för det LILLA barnet, gör ju också att det känns lättare (med andra barnet tog jag hela föräldraledigheten. David pluggade dock och vi var mycket tillsammans alla 4. Men huvudansvaret var ändå mitt).

Och så älskar jag det faktiskt. 

 

Jag älskar kaoset och kladdet och de ständiga små kriserna och klapparna på kinden och goset och hur man liksom glömmer bort sig själv, samtidigt som man blir så jävla skarp i hjärnan på ett märkligt sätt (iaf när sömnbriståren är över). Jag älskar hur allting blir ett äventyr för småbarn, vilket smittar av sig på en som vuxen. Och jag älskar att vakna, dra en dubbel Treo och liksom bara möta dagen med noll förväntningar för man vet att det kommer att bli ett jävla kaos. Och så de där solstrålesituationerna som kan uppstå mitt i kaoset när en unge gör eller säger nått så otroligt gulligt. När det kommer en igelkott utanför dörren precis innan läggdags och hela familjen samlas runt den en stund och man viskar och solen precis har gått ner. När ungarna badar i havet fast det egentligen är för kallt och man har ingen handduk, men det får lösa sig för de MÅSTE bara få bada. Att klä en julgran tillsammans med barn. Allting som var innan, blir tusen gånger häftigare och roligare och mer spännande och mer kaos när man har en eller flera ungar med. Så är det bara. 

Och GUD vad jag kan längta efter att få ligga på BB med min man tillsammans med ett helt nytt liv som vi har skapat han och jag. Han han han som jag älskar så himla mycket. Han som snart är pappa till alla mina tre barn. Det är ju så att man bli lyrisk. Så att man vill grina. 

 

 

Nu är jag i v, 26. Eller, VI är i v 26 för David är i allra högsta grad även delaktig i detta havandekskap. 

 

IGÅR grinade jag runt 17.30tiden för att jag inte kunde få äta thaimat från min favoritresturang som är ett thaiställe. Jag hade precis lagat middag och vi skulle just börja äta och plötsligt drabbades jag av en sådan enorm SORGSENHET över att inte få befinna mig med en fet tallrik innehållandes nr 20 (grönsaker i röd currysås och ris) från deras meny i knäet. 

 - Jag är så huhuhuhuhungrig....uhuhuhuhu..jag vill bara..*snyft* kunna vrähähähähähka i mig av nått som jag ähähähähählskar att äätttaaaaaa....UUUUUÖÖÖHHHUUUU. 

 

Ja. Där befinner vi oss nu kan man säga! Jag är hungrig dygnet runt. Jag kan äta otroliga mängder. 

Jag fryser heller aldrig. Det händer liksom inte. Nu bor jag även på en satans öjävel som vann solligan i år också och där smhi lovat att den meterologiska hösten inte ska komma förrens i oktober. Men igpr var det inte mer än 15 grader när jag gick och hämtade barnen och det blåste och regnade lite och alla jag mötte hade regnjackor eller tjocktröjor och jag gick i vanlig klänning utan ärmar och frös inte ett dugg. 

David vill börja sätta på elementen och börja elda i spisen men jag VÄGRAR. Jag. Är. Så.Varm. 

 

Jag fick järninjektion förra onsdagen och IGÅR kände jag det första tecknet på förbättring. Jag kunde gå uppför trappan utan att behöva lägga mig ner och hyperventilera och kippa efter luft på sängen med hjärtklappningen bultande i halsen. Jag kunde gå uppför trappen som en vanlig person. Det kändes helt fantastiskt!

 

Dock får jag ont när jag går. Känner av foglossning i ljumskar och typ blygdben (heter det då? kan man ha foglossning där?) och hämtningarna tar ju död på mig alltså. Samma sak med att gå i affärer, fixa i trädgården eller städa. Döden döden för min kropp. 

Och JA, jag ÄR en bekväm person i vanliga fall, men det är fan inte KUL. För jag gillar att pyssla i min trädgård. Jag gillar att handla och jag gillar att gå på promenader och utflykter med mina barn. Städningen är jag dock ganska nöjd med att slippa det får jag säga :) (OBS: jag HJÄLPER TILL. Men David gör det mesta)

 

Bebisen är igång där inne och vi känner honom tydligt utanpå magen varje dag. Så fort man lägger en hand på magen så han där och vill va med. 

 

Just idag känns det faktiskt ganska härligt att vara gravid. Jag jobbar mycket så nu att jag curlar mig själv. Min man curlar också mig. Jag får bestämma allt och allting görs på mina villkor. Det är fint och bra för husfriden. 

 

Jag grinar ganska ofta dock. Och igår hade jag även ett ilskeutbrott som kan ha hörts ungefär till Buttle. 

 

Tre månader kvar nu. September, oktober, november. Förhoppningsvis blir det snitt i slutet av november. Eller alltså, det blir  ju snitt. Men jag hoppas det blir innan december börjar. Jag skulle så hiiiimla gärna vilja vara hyfsat pigg till jul. 

 

Jag har handlat de första julklapparna och funderar på hur vi ska göra med julbaket. Vi kommer inte att orka. Kommer inte att hinna. Funderar på att beställa bullar och bröd av någon bakgalen vän. Köpa allt godis i affär i år. Men ungarna måste ju få baka pepparkakor. Göra marsipangodis och pepparkakshus och chokladbollar. Kola vill jag ju också ha. 

Jag fattar liksom inte hur nånting ska gå till, för jag vet ju inte hur det funkar med tre barn. Tre barn är fler än två vuxna. Liksom. Och vad blir det för bebis? Tänker den skrika hela tiden? Kommer den ens att vara frisk? Tänk om vi måste ligga på sjukhus hela julen! Så jävla jobbigt med all ovisshet för en julfacist. 

 

Vi har fått ett skötbord av våra vänner. Men vi har ingen vagn. Ingen babysitter. Ingen säng. Dock 4 kartonger med de finaste bebiskläderna efter tjejerna sparade. Vi har köpt två plagg. En blå tunika/klänning med ugglor. En tunika/klänning med grönt blommigt mönster. Resten får han efter tjejerna. Tyvärr har vi väldigt lite rosa och lila bebiskläder så det kan ni ju köpa i present sen. Tjejgrejer för bebisar. Det kommer han att behöva den lille gullisen. 

 

Nu när jag vet att jag ska få snitt kan jag även se fram emot förlossningen. När jag ska få se honom för första gången! Hur ser han ut? Vem är han? Får jag äntligen ett barn som utseendemässigt liknar mig?! Hur kommer det kännas? Kan jag älska en unge till? Hur många ungar kan en människa älska egentligen? 

 

Och så är jag så himla kär i David. Vi har det så HIMLA HIMLA jobbigt just nu på alla jävla plan. Men ändå är jag så himla himla kär i honom. 

Och båda ungarna känns stabila just nu och redo för ett syskon. 

 - När lillebror kommer, då ska han få min vagn!

 - Mamma? Kommer jag att kunna BÄRA bebisen?

 

Idag är vi lediga och åker med morbror J och hälsar på mormor och gammelmormor. Vi ska sova över också så barnen får två dagar extraledigt den här veckan. Och jag mår så bra då. Jag vill ha dem hos mig jämt. Ja. Sannerligen så kommer det nog att passa mig bra att ha många barn. 

Over and out

 

 

Yes. Äntligen är Nina tillbaka! Eller, vi får väl se om hon är tillbaka, hoppas iaf. 

 

Jag och Nina har haft en fet pause ifrån varann den här sommarn också. I våras var halva min värld Nina Ruthström och i sommar har ingenting i min värld varit Nina Ruthström eftersom hon haft pause från Internet hela sommaren. Konstigt. Men säkert behövligt. 

Vi sågs i början av juli en dag. Då hade Nina med sig en liten bruk med en skvätt mjölk till sitt eget kaffe för min mjölk var slut. Den burken kastade jag i förrgår.. Mjölken som var kvar i den hade så förvandlats till en gulgrynig sörja med en otrolig stank. Nästa två månader stod den alltså på vår bänk! 

 

Där har vi mig och Nina i ett nötskal! 

Hon- smsar och frågar om hon ska ta med nått

Jag- har inte ens en så basic vara som mjölk hemma

Jag- har inget körkort och orkar inte springa till affären en kvav dag i juli

Hon- tar med sig en prydlig burk med en skvätt mjölk

Jag- "glömmer" burken på bänken i två månader efter att hon har åkt..

 

:) <3

 

Hur som helst. Nina skriver om en Kris. En Internet/sociala medierkris. Och det är så jävla lusigt, för precis samma kris känner jag att jag också befinner mig i. Kanske allra mest vad gäller just Facebook och Instagram. Men även till viss del blogg och så podcast då. 

 

Jag har så himla länge äcklats av sociala medier egentligen. Eller mest hur ANDRA beter sig på och runt social medier. Hur FAST vissa blir. Hur folk, på allvar, kan plocka upp mobilen och maniskt börja kolla av likes och bilder på mobilerna MITT UNDER ett samtal. Hur vissa uppdaterar och uppdaterar och uppdaterar och man liksom ser hur desperationen lyser igenom. SE MIG! ÄLSKA MIG! DET var det första jag reagerade på, för även om jag hänger mycket på sociala medier, höll jag mig länge på en hyfsat sund nivå tycker jag.

Jag köpte min första smartphone förra sommaren. Jag har alltså haft tillgång till internet i telefonen i lite drygt ett år nu. Jag höll mig ifrån det länge just därför att jag tyckte mig se ett förfall hos andra människor. Och jag vet ju att jag är en beroendemänniska. Och mest tänkt jag på barnen. 

 

Nu, så här drygt ett år senare, har jag mången gång flackat från mina barns blickar ner i telefonen. Mången gång har barnen fått höra "vänta lite, mamma ska bara" och mången gång har jag sett ljuset slockna i deras ögon när de sett att jag suttit "upptagen" med telefonen i handen. DET är nog det som fört mig djupast in i krisen. 

Att jag nästan helt slutat läsa böcker är också en bidragande faktor. Jag läser nämligen på min mobil innan jag somnar. Artiklar, blogginlägg och så ett sista kontrollerande av liksen. 

 

Jag sitter heller inte särskilt mycket framför datorn längre, vilket i mitt fall är negativt. Min dator har alltid alltid varit en kvällssyssla annars. Det har liksom inte hänt att jag tagit datorn i knät mitt på eftermiddan eller överhuvudtaget när barnen varit vakna. Innan smartphonen var kvällen Internettiden. När barnen somnat. Nu är ju telefonen med hela tiden. Och på kvällarna blir det onödigt att ta fram datorn, för jag har ju ändå surfat hela dagen. Telefonen är ju så smidig att ta fram. Kan gömmas lätt osv. 

Äktenskapet har nog ta mig fan blivit bättre av det hela. Mer tillgängliga kvällar då vi bara tittar på telefonerna ibland. Datorn står ensam i sitt hörn och suckar matt. 

Men moderskapet har blivit sämre. Definitivt. 

 

Jag tänker ofta på hur de som är barn idag kommer att minnas sin barndom. För visst fan kommer de att påverkas av att ha likestokiga föräldrar. Visst fan kommer de att påverkas av att de själva figurerat på sociala medier från att de föddes, med eller utan filter. 

Jag har börjat radera album på Facebook nu. Min Instagram är privat och jag måste godkänna de som vill följa mig. Funderar på att göra min nu helt öppna Facebooksida lite mer privat, men känner mig ändå lite tvungen att hålla den öppen. Jag tror ännu att Facebook är det bästa vapnet när man vill föra fram åsikter, vilket jag ofta vill. 

Dessutom. Precis som Julia skriver i en kommentar till Ninas inlägg så missar man faktiskt en hel del om man skiter i FB. Jag får nästan alla mina mail dit nu. Inbjudningar och evenemang. Allting. Finns ju där. 

Men jag har funderat på att sluta göra mig hörd. 

 

Mycket beror nog på att barnen blivit så stora nu. Men hallå! Det kommer ju en ny alldeles snart. Då lär behovet blossa upp igen kan jag tro. Behovet att visa upp det perfekta. Det fina och vackra och allt som man är glad åt. 

 

Jag har ju dock ganska ofta ett behov av att även visa upp det fula och vidriga och sånt som man är olycklig över. Eller har jag det längre? Jag hade det mycket förr. Men nu vet i fan. Det blir ju så privat. 

Eller... Jag är gärna privat, så länge mina närmast anhöriga inte läser det jag skriver. Nu gör tyvärr dem det och då blir det något helt annat. Visst är det lite lustigt egentligen? Att för omvärlden kan man/jag vräka ut mig totalt. Men så fort jag vet att morsan läser, eller någon gammal lärare eller svärfar, ja, då är det inte lika lätt längre. 

 

Ibland känns det bara så jävla lockande att helt stiga av tåget. Sluta skriva krönikor. Sluta blogga. Stänga ner diverse konton och bara läsa Utvandrarna hela jävla dagarna istället. Eller varför inte Bibeln. 

 

Men så är det ju det kreativa. Jag älskar ju att skriva och både blogg och krönikamediet är perfekt för mig då jag kan orera, gärna om mig själv och gärna om mina åsikter. Jag älskade även podcastandet innerligt. Fattar ni hur ljuvligt det är att en gång i veckan få träffa en av sina närmaste vänner och bara vräka ur sig och sedan låta andra folk lyssna på det! Kanske det lättaste sättet att få ur sig vad man tycker och känner. Formuleringar i skrift kräver ju en del. I tal däremot är det ju bara att ösa på. Det som blir kasst kan man klippa sen. 

Att skriva och podcasta är liksom att tömma sig. Och ingen skulle bli lyckligare än jag om blogg.se kunde ta bort sitt jävla diagram över besökare. Jag hatar det diagrammet. Det stressar mig så innerligt.

 

Jag och David pratade om det här om dan, vad som skulle hända om man tog bort gillknapparna. Bort med gilla på FB, bort med de små hjärtana på Instagram och bort med retweet på Twitter. Bort med besökstabeller och diagram på bloggarna. Att folk bara skulle dela med sig för att man ville och framförallt, kanske främst vara med i sociala medier för att få TA DEL av andra. För att man verkligen vill och är intresserad. 

Skriva för att man vill. För att man inte kan klara sig utan. SKRIVA till varann på FB istället för att bara trycka på gilla. Interagera. Liksom. Ja. Det vore spännande. Men förmodligen skulle allting dö då. Internet BYGGER ju på ett bekräftelsebehov. Behovet att bli sedd. Men jag tänker ändå att det faktiskt OCKSÅ bygger på människors behov av att vara sociala. Ha kontakt. Hålla koll. Den sociala kontrollen är inte bara av ondo. Att ha många som håller koll på en ÄR bra, samhället bygger ju liksom på det också. Att vi lever tillsammans och ser efter varandra. Men då gäller det ju att man är hyffsat ärlig i det man väljer att dela med sig av och det är tyvärr inte de flesta..

 

Jaja. Nej nu måste jag hångla. Det är så himla bra för äktenskapet att göra det. Särskilt när man är jättegravid och snart ska bli fem familjemedlemmar istället för fyra. Fem liksom! FEM! Det är ju helt sjukt mycket folk! 

 

Jaja. Puss på er

 

 

 

 

Idag. Var en bra dag.

 

Jag bär nu här på mitt 3 barn. Jag har mått lika dåligt alla gånger, kanske var det värst vid andra graviditeten, men det är för jävligt nu också. 

Idag kan man säga att Gudrun hörde bön. Idag blev jag sjukskriven från och med idag och fram tills jag föder. Vi pratar 13 veckor här nu. Förra gången var jag sjukskriven de sista två veckorna (2). 

 

Jag är sjukskriven för diabetes och anemi. Imorrn ska jag får mitt livs första järninjektion. Mitt järnvärde är på 98 nu, förra gången avslutade jag på 88. 

 

Och det känns lite som att jag för första gången har blivit tagen på allvar. Tredje gången gillt. Vid 28 års ålder (notera att jag var 22 första gången, 24 andra) tas mina plågor på allvar. Jag behövde inte ens be om det. 

 

Idag känner jag dessutom av foglossningen för första gången också så det här kom ju som ett brev på posten. 

 

Om man känner att man HEMSKT GÄRNA vill bidra med något till den stackars sjukskrivna, dräktiga kvinnan på 93 kilo får man hemskt gärna hjälpa till med hämtning på förskola och dagis, särskilt sen fram emot oktober, november.

 

Amen. 

 

Den här veckan känner jag att passerar lite väl mycket av mina egna gränser alltså..

 

Till att börja med fick mitt barn den här tröjan när vi var och storhandlade nya kläder. 

 

För den ville hon ha. Och den såldes i tvåpack tillsammans med en annan tröja med en större bild på Rapunzel som hon älskar. Så jag sa ja.

 

Och ikväll blir det följande film..:

 

 

Det här är min och barnens nya favoritlåt. Vi sjunger den hela tiden. De älskar eh eh- o eh-o i början och jag älskar hur han sjunger. Jag älskar i princip bara musik med jävligt bra sång. 

 

Det här bandet är ju ett indieband som råkat/lyckats bli kommersiella. Funderar på hur hela musikvärlden skulle se ut om det inte fanns indiemusik.. 

Förra året kom ju NewYorkindiebandet FUN och blev världsberömda de också och förra året var det deras "Some nights" som grep tag i mig vid den här årstiden. Den passade så himla himla bra in då. Och i år passar den här låten så himla himla bra in. 

 

Ja det hör man ju klart och tydligt att det här är min låt. How am I gonna be an optimist about this? fattar ni  hur många gånger om dagen som jag tänker just den tanken?!

 

Hela refrängen passar in faktiskt. För just nu återupplever jag min barndom genom mina barn ganska rejält. 

Vår stora började i förskoleklass igår. Det hade gått bra men ja...alltså för MIG går det inte bra. Jag oroar mig och oroar mig och oroar mig. 

Jag kan inte minnas att jag tyckte särskilt mycket om min förskoleklass som då hette Lekis. Jag har otroligt få minnen ifrån den, men de jag har är inte särskilt positiva. Jag minns inte vem jag lekte med. Kanske var jag lite ensam? Min bästa kompis hade redan börjat i ettan (precis som min dotters bästa kompis redan har gjort) och barnen från de andra skolorna lekte med varandra hela dagarna. Pojkarna minns jag bara som ett diffust hot i perferin. Några man skulle akta sig för. Förutom en som var ovanligt liten till växten och även väldigt snäll. Honom lekte jag med lite. 

Jag har ett minne från en gunga. Ett minne från när jag lyckades erövra det eftertraktade Playmobilskeppet och fick leka med det själv i flera minuter och så några andra småminnen. 

Jag minns bussen till lekis. Jag minns att jag inte tyckte att någonting var särskilt roligt och ganska många saker ganska jobbiga. 

Men jag hade blivit itutad att skola och lekis skulle vara något roligt som man som barn skulle tycka om. Så jag sa nog aldrig någonting om att det inte var särskilt roligt alls. 

 

Jag har bestämt mig nu för att berätta för mitt barn om det. Att jag inte tyckte att det var särskilt roligt i skolan alls förrens jag blev lite större och modigare. Jag har tänkt väldigt mycket på det under årens lopp. Att liksom inte ge vidare sin ångest till sina barn. Men just i det här fallet tror jag det är viktigare att visa mitt barn att det är okej att inte tycka det är varken lätt eller roligt i skolan. För om jag förklarar för henne att jag vet hur det kan vara, så tänker jag att chansen är större att hon vågar berätta för mig om hon själv skulle uppleva samma sak. Hennes pappa ska stå för de positva bitarna är det tänkt och eftersom hon så ofta får höra att hon är lik honom tror jag att hon identifierar sig mer med honom än med mig. Jag ska alltså finnas som ett komplement med mina uppleveler (som jag såklart ska linda in något..) så att hon inte känner den där pressen på att alltid hålla skenet uppe inför oss i familjen. Komplementet som visar att det ÄR okej att det INTE är kul och framförallt vara någon som fattar hur det kan va. 

 

Jag har bestämt mig nu för att inte skriva mer om mitt stora barn, möjligtvis bara rent ytliga saker som att hon tex är bäst i världen på att läsa och skriva och ett ovanligt intelligent och roligt barn osv.  Därför tänker jag inte skriva på vilka sätt jag eventuella oroar mig eller ens om hur det går för henne. Hon kan läsa flytande nu och har en egen dator. Det börjar bli dags att radera i arkiven helt enkelt. 

 

En annan sak som tynger mig ganska mycket just nu är min hälsa, samt barnens tider på skola och förskola. De går ju på varsitt ställe nu och har helt olika tider. Vilket innebär ett massivt springade för den körkortslösa, dräktiga mamman. Visst är det bra för mig att röra på mig. Men 3 timmar om dagen är lite mer än vad jag fixar faktiskt. Hämtningen igår tog 1.5 timme. Lämningen imorse tog 1.5 timme. Det blir 3 timmar. Jag dör på em när vi kommer hem. Kan bara sitta med fötterna högt till det blir kväll typ. Och det är ju inte så skojigt kan jag tycka. Hur fan ska jag kunna va en optimist vad gäller det, så att säga?

 

Så jag pusslar med tiderna och har ångest för ev långa dagar. Har även ångest för för korta dagar. Det är ju på fritids som barnen lär känna varandra, har jag förstått nu. Om man aldrig får gå på fritids, hur jävla kul är det då? Så grinar jag också. Hela tiden. Minst 5 gånger om dagen sedan i fredags. Den här FÖRÄNDRINGEN är för mycket för mig! Jag är inte en förändringarnas kvinna helt enkelt. Jag vill att saker ska vara som de alltid har vart. Jag vill ha det lugnt och tryggt. Framför allt tryggt. Jag undrar om det är en liten skada efter trauman i barndom och ungdom? Att man inte kan hantera förändringar samt känner ett väldigt stort behov av trygghet och stillsamhet i livet? 

 

Inatt började jag grina när jag kom att tänka på hur fint det är att somna bredvid min man. Och att jag har gjort det nästan varje natt i 6,5 år nu. Det är inte många nätter under de här åren som vi har vart ifrån varandra faktiskt.

Han är så himla fin med mig som det är nu. Han bär verkligen mig. I normala fall är vi bra på att bära varandra. Men som det är nu (dräktigheten) så är det han som bär mig. Fan vad han kommer vara trött när det är över. När vi har vår bebis. Förhoppningsvis ska jag kunna ge honom mer vila sen, när jag är ihopläkt och fått ordning på min kropp och blivit stark och frisk! Tre ungar ska jag allt klara av, bara jag får tillbaka min kropp i något som liknar orginalskick åtminstone lite mer än den här kolosskroppen som jag dras med nu..

 

Inför storans skolstart har han varit helt lugn min man Jag har vart jättenervös. Så efter första dagen igår tvingade jag mig själv att vara helt lugn. Jag slog bort alla oroliga tankar och nöjde mig med hennes faktiskt väldigt övertygande ord om att det hade varit alldeles fantastiskt. DÅ satte min man igång istället. Hela kvällen satt han och nojjade över allting som skulle kunna hända. Över störiga småpojkar som han hade lagt märke till då han var med henne en stund på morgonen i skolan. Mardrömssenarier. Jag kom till och med på honom med att sitta och kolla på den här videon, som jag älskar:

 

(Jag vet. Våld är ju inte av godo. Men jag lovar att han fick slut på mobbningen. Och ärligt. Visst känns det jävligt nöjsamt när han lyfter den lilla skitungen och drämer honom i golvet? Han hade liksom gjort sig förtjänt av det.)

 

Först då kunde min man oroa sig. När jag var helt lugn. Vi jobbar så med rätt mycket. Är alltid varandras motsatser känslomässigt. Min man säger att det beror på att han lever med en känslomässigt extrem kvinna och så kan det nog vara. Men det innebär ju också att jag varannan gång är totalt trygg och stark och lugn och då kan han nojja loss i lugn och ro, tryggt medveten om att det är JAG som är kapten på den här skeppet. 

 

Hur som helst. Den här låten lyssnar jag också sönder och samman just nu. Jag älskar Usher. Han sjunger så in i helvetes satans bra. Så grinar jag och tänker på min man. Om vi skulle gifta oss igen skulle vi lätt ha den här låten. 

 

 

 

Jag tänker att om några veckor är det bättre igen. När vi kommit in i det här allihopa. Fått rutin. När stora kommit in i klassen osv. Lilla är härligt trygg på sin förskola. Jag också. Det är som att segla in i en lugn och trygg hamn när jag kommer dit efter att ha vart och hämtat stora på skolan som är så ny och rakt otrygg. Jag älskar pedagogerna. Jag älskar alla lillans trygga och bekanta vänner. Älskar stämningen. Älskar alla sakerna. Älskar att allting är precis så som det varit. Ja. Sån är jag. 

Jag ler inte så ofta längre. Kom jag på idag. Skrattar ännu mer sällan. 

Det låter ju för jävla sorgligt, men så är det. Jag kom på det idag när jag gick på Medeltidsmarknaden nere i stan och kände att jag hatade Medeltiden, Medeltidsveckan och turister. Jag ville inte prata med någon, inte titta på några saker och absolut inte köpa något. Jag ville bara sätta mig ner. För jag väger snart 93 kilo. 

 

Vad jag än gör så påminns jag om mitt lidande, även numera när jag ligger ner. Jag låter som en gammal gammal tant när jag byter sida i sängen. Att ligga på rygg börjar bli outhärdligt. Ni kan ju bara föreställa er hur det låter/ser ut om man försöker sig på någon form av sexuell aktivitet med mig.  - Aj...ohj...hrrmfph...vänt lit, ja ska ba..prrrr..vänd mi om...ojajdu ligg int på magen naj...hhhuuuuuh.

 

Jag kan inte stå stilla för länge. Då blir jag snurrig och trött. Köer är otänkbara. Och jag bor alltså i Sveriges mesta turiststad. Köer är vår vardag från juni- september. Vad jag än gör känner jag hur kläderna stramar och skapar röda märken i min hud. Jag svettas konstant i värmesatan och misstänker starkt att svettningarna knappast kommer att gå över när/om det någonsin blir lite kyligare. Alla mina underkläder har blivit för små och VET NI hur svårt det är att få tag på grandmapanties i gigantisk storlek som man kan dra upp över magen? Och VET NI att det faktiskt är lite pinsamt att betala för dessa OM man nu någongång skulle hitta ett par eller två?

Bh:arna hänger på en skör tråd, bokstavligen. Jag spräcker dem vilken dag som helst. Alla två som fortfarande går runt min kroppshydda. 

 

Jag är i v 22 och jag känner mig redan som en valfisk. Min självbild just nu är så grotesk att jag faktiskt blir förvånad när jag ser mig i spegeln och upptäcker att jag inte är så grotesk som jag känner mig. Tyvärr speglar jag mig ytterst sällan så under dygnets flesta timmar går jag runt och hatar mitt eget utseende och min kropp. 

 

Min barnmorska säger att jag inte bör tänka på min kropp och mig själv som två olika. Att vi faktiskt är samma och att kroppen är MIN. Men det är JÄVLIGT SVÅRT att tänka så när ens kropp hela tiden strular. 

Förra veckan hade jag bokstavligen ont i fittan. Det sved, brände och gjorde ONT bara jag torkade mig. Jag kunde knappt bada under alla dagarna på Fårö (på en av världens vackraste stränder) och jag hade svårt att kissa. Nu har det gått över. Men jag vet ju att nästa grej kommer alldeles straxt. 

Sedan bölden bröt ut i maj, juni har jag haft någon ny krämpa varje vecka. Jag har vart sjuk, opererat nageltrång, gått med bandage i två veckor, haft svampinfektion och hjärtklappning. Allting har gått över. Men hela tiden kommer det nya saker och över allt detdär ligger diabetesen med ångest och insulinsprutor som ett jämt täcke. 

 

Jag är en så dålig mamma att jag hatar mig själv varje dag. Jag orkar inte aktivt vara med ungarna och har nu till och med slutat försöka, för jag vet ju att det kommer att sluta med att de börjar tjata om något jag inte orkar och då måste jag säga nej och känna mig som världens sämsta mamma ännu mer. Så jag avskärmar mig till viss del från hela familjen. 

 

Jag är anfådd och flåsig, har restless legs, klåda över hela kroppen som plågar mig natt och dag, svårt att röra mig pga tjockheten och fan och hans moster. 

 

Kort sagt: jag finner väldigt få anledningar att le och skratta. Min kropp, som helt lever sitt eget liv när jag är gravid, plågar mig natt och dag. Jag HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR att vara gravid!!!!!!! Jag hatar att vara ÄGD av ett annat liv som bor i min kropp och jag KAN INTE vara positiv under de här omständigheterna. 

 

Vilket leder till att jag blir en väldigt sur och otrevlig människa att ha att göra med. Jag hatar liksom alla. Affärsbiträdet, turisterna allihopa över en kam, släkt, vänner, tyvärr alltså men jag kan inte säga att jag ÄLSKAR någon just nu, förutom barnen. Maken också, men ganska så uteslutande på grund utav att han tar hand om mig på ett jävligt fint sätt. OCH DET KAN HAN FAN GÖRA!

Såhär sa jag, på fullt allvar, till honom häromdagen:

 - Jag tror att det blir bäst nu om vi gör så att jag bestämmer och du gör som jag säger. 

 - Okej, sa han då. 

 

Han ser ju mig. Han ser mig på nätterna, han ser mig på dagarna, han ser mig tyst gråtandes bakom solglasögonen ibland och han ser mig tungt lutandes mot diskbänken om kvällarna när barnen har somnat. Han ser mitt jävla lidande. Och han älskar mig. Och det är så jävla fint allt som han gör för mig just nu. Men även ganska så självklart. I nöd och lust var det faktiskt. Nu är det nöd. 

 

Bara för att jag gärna högljutt beklagar mig verkar folk tro att det inte är så farligt. Bara för att jag inte håller tyst om mina plågor så fattar inte folk att jag så jävla ofta biter ihop. Gråter tyst, som sagt. Ibland högt också. Men lika ofta tyst.

 

Och jag tycker det är så hemskt. Hemskt hemskt hemskt att vänta barn. Jag tänker mig att om jag blir förvisad till ett eventuellt helvete när jag dör så kommer jag att få vara kroniskt gravid i det helvetet. 

 

Visst finns det lite mysiga stunder. Typ när barnen sover och samvetet får lite ro. Och Benny sparkar på ett mysigt sätt. När vi pratar om det och planerar och när barnen målar bilder av sin lillebror eller när lillasyster vill kolla i "ettbarnblirtill"-boken och prata om hur bebisen har det där inne. Eller när jag tänker på min Vision. Då känns det ju fint. Men tyvärr går det en sådan stund på ungefär 200 jävliga. 

 

Det passar helt enkelt inte mig att vara gravid. Det passar inte mig och det passar inte min kropp. Men kanske framför allt inte mig. Jag och min kropp är definitivt inte synkade just nu. Jag hatar hen. 

 

Ja. Det var den "mysiga" lilla rapporten från mitt personliga lilla helvite, instängd i en gravid kvinnas kropp. 

Hoppas ni har det roliga och att ni lyckats hålla spermierna ifrån er. TULO MELLAN KNÄNA TJEJER!!! 

 

 

 

 

 

Jag mår inte så bra. 

Har de senaste dagarna varit helt sänkt, vilket toppades med en superspya inatt och en huvudvärksattack idag. 

 

Nu är det kväll och jag börjar känna mig sämre igen. 

Har fått tid till MVC på torsdag då blodtrycket och lite annat ska kollas. Men jag börjar misstänka någon form av sommarsjuka ändå..

Det började i fredags med en kraftig svett och yrselattack i affären. Kändes som att jag skulle både skita och spy på samma gång, men gick över efter lite vatten och frisk luft genom bilens rutor. 

 

På söndagen var jag så totalt orkeslös att jag inte kunde göra någonting alls. Bara sitta i skuggan och andas i princip. Domnade av från och till under kvällen. 

Under hela måndagen sov jag. Från och till under hela dagen. Och på natten kräktes jag. 

Har haft huvudvärk sedan i lördags vilket kulminerade idag med en migränliknande attack som jag brukar få ibland. Brukar gå över med en Rinexin och sova en stund i totalt mörker, vilket det också gjorde idag. 

Men jag går verkligen på lågvarv. Under vissa av dygnets timmar är det ansträngade att skriva sms.

 

Min man får göra allting och han gör det utan att klaga. Samtidigt gogglar han oroligt efter lösningar på mina plågor och har idag köpt Blutsaft och olika juicer med vitaminer. 

Barnen ser inte så mycket av sin mamma förutom på kvällarna när jag oftast piggnat på mig och kan ta hand om läggningarna. Då är det supergos och kvalitetstid. 

 

Vi får se om det är övergående eller något bestående. Är det bestående kommer jag nog att bli tokig. Galen. 

 

Lilla BoEve/Benny/valfritt snoppnamn sparkar i alla fall i min mage. Igår roade han sig med att spraka min minsta unge i ryggen då hon satt lutad mot min mage. Han har hälsat lite på pappa David också som nu har kunnat känna några rejäla sparkar utanpå magen. 

Ju mer magen växer och vi märker av honom där inne, desto mer verklig blir han för oss alla. 

Stortjejen målade en bild av lillebror en dag:

Allting gick bra. 

Läkaren gjorde verkligen ett riktigt jäkla grundligt ultraljud. I säkert över en halvtimme höll han på. Kollade vartenda jäkla blodkärl kring hjärta och hjärna kändes det som. Fötterna, njurarna, bäckenet. Allt. 

När han var vid bäckenet sa vi att han gärna fick kolla efter vilket kön det var. Efter en stunds letande sa han

 - Det ser ut som en liten grabb där inne. 

Lite senare:

 - Det är något envist som sticker upp där mellan benen. 

När vi gick frågade min man om säkerheten i könsbestämmelsen och han sa att han inte brukade säga nått om han inte var 100% säker. 

 

Så. Vårt barn är 100 % frisk och 100% pojke. 

Jag ska bära en man vid min barm. Uppfostra en man till framtiden. 

Jag ska få ett barn som ska få hår på bröstet samt eventuellt penetrera håligheter i andra människor. Målbrott och testosteron. 

 

Han ska ha långt hår och rosa kläder. I övrigt får han vara precis som han vill. Jag har inga förväntningar...

 

Allting gick bra. 

Läkaren gjorde verkligen ett riktigt jäkla grundligt ultraljud. I säkert över en halvtimme höll han på. Kollade vartenda jäkla blodkärl kring hjärta och hjärna kändes det som. Fötterna, njurarna, bäckenet. Allt. 

När han var vid bäckenet sa vi att han gärna fick kolla efter vilket kön det var. Efter en stunds letande sa han

 - Det ser ut som en liten grabb där inne. 

Lite senare:

 - Det är något envist som sticker upp där mellan benen. 

När vi gick frågade min man om säkerheten i könsbestämmelsen och han sa att han inte brukade säga nått om han inte var 100% säker. 

 

Så. Vårt barn är 100 % frisk och 100% pojke. 

Jag ska bära en man vid min barm. Uppfostra en man till framtiden. 

Jag ska få ett barn som ska få hår på bröstet samt eventuellt penetrera håligheter i andra människor. Målbrott och testosteron. 

 

Han ska ha långt hår och rosa kläder. I övrigt får han vara precis som han vill. Jag har inga förväntningar...

 

OBS: SKRIVET IGÅR, ONSDAG:

 

Imorrn åker vi. 

Jag har tyckt det har varit lite svårt att vara snäll på senaste. Såhär vid  28 års ålder har jag äntligen börjat förstå mig på hur min hjärna fungerar så nu vet jag att när jag mår lite dåligt, är orolig eller liknande, så blir det svårt för mig att vara snäll. Jag blir sur och lite missunnsam. Tycker att de allra flesta andra människor på jorden är idioter. 

Och så har jag känt ganska mycket på senaste. 

Idag kom jag på att det måste bero på den här inre pressen jag känner och har känt de senaste veckorna sedan vi fick höra att vi skulle upp till Karolinska. 

 

Ja för det blir ju en press eftersom det är MITT FEL om det är nått fel på BoEve där inne. Det är MIN diabetes. JAG som var dum att bli gravid innan jag hade ordning på värdena. JAG som inte lyckats få ner värdena tillräckligt snabbt och JAG som suger på att ta hand om min kropp. Alltså: MITT FEL om det är något fel på vår bebis. 

Jag kommer ju att hata mig själv om det skulle va nått. 

 

Jag misstänker att den är stor. Dels för att magen är så stor redan och dels för att jag nu har känt någon liten liten kick, men det mesta jag känner är låååångsamma rörelser, som om det är en valfisk som sakta snurrar runt i min mage. Det kan ju bero på att den är för stor för sitt utrymme. Eller på att den inte orkar uppbåda snabbare rörelser pga typ hjärtfel. Ja ni hör ju. De positiva tankarna byts sakta ut mot PANIIIIIIK. 

Men, som min ljuvliga barnmorska säger, nu pressar jag in allt det där i en liten box som jag inte tar fram förrens imorgon em runt 15 när vi vet hur det står till. Boxen är ganska sprängfull får jag säga. Och jag måste verkligen ANSTRÄNGA MIG för att hålla skiten inne. Och därför tycker jag att det är svårt att vara snäll. Förutom mot mina barn. Jag älskar mina barn. 

 

Igår kom de hem efter 3 dagar i Sthlm med sin pappa. Och både igår och idag har vi bara existerat här hemma. Som en stor mjuk atom har vi suttit ihop och liksom bara levt här. Plockat körsbär, bigaråer, vinbär, jordgubbar, smultron och potatis från vår egen trädgård. Lagat mat ihop. Hjälpts åt att ta bort spindelnät från fasaden. Sett Trassel. Badat i pool. Hela tiden tillsammans. Ständigt samtalande. Jag älskar dem så det gör ont. 

 

Det är så lustigt tycker jag. För varje gång jag skriver ett inlägg om flickor som är kritiskt. Tex om flickkläder, eller hur omgivning och samhälle bemöter flickor, så är det idel hurrarop i mitt kommentarsfält. Alla är liksom överrens om hur det LIGGER TILL med flickor. Vilka fel som görs. Vad man kan göra för att göra saker och ting bättre. 

Men varje gång jag skriver om pojkar får jag alltid samma respons: men MIN pojke är inte alls så. 

Då heter det att jag generaliserat för mycket. Att inte ALLA är likadana. Osv.

Som om jag inte fattar det liksom. Men, precis som när jag skriver om flickor, så generaliserar jag. 

Jag får också slängt till mig att jag faktiskt inte har söner, så jag vet inte hur det är. 

MEN HALLÅ! Vi som tror på genus och könsroller tror väl ändå inte att det är särskilt stor skillnad på barnen? Barn är ju barn före kön. Och grejen är att jag VET en massa saker om KÖNSROLLER och könsroller drabbar alla barn. Allra hårdast pojkar skulle jag vilja påstå. 

Och det där att många pojkar är så jävla fucked up och inte klarar sig på långa vägar lika bra i livet som flickor/kvinnor (hälsomässigt, skolmässigt, sexmässigt, relationsmässigt osv osv osv) måste ju bero på något. Visst kan vi skylla på samhälle och ideal och normer och dagis och fan och hans moster. Men vi är ju dumma om vi helt lyfter allt ansvar från föräldrarna. Även vi som faktiskt ÄR intresserade av och medvetna och könsroller GÖR FEL, så är det bara. 

 

Och jag har svårt att förstå oviljan att ta ansvar för det. Vilja att erkänna brister. Jag själv grälar ju med mig själv VARJE DAG över fel jag gjort och gör som fuckar up mina barn fullständigt könsrollsmässigt. 

 

Fel jag gör och gjort, könsrollsmässigt, vad gäller mina barn:

* Mitt ena barn är, enligt mitt tycke, lite väl intresserad av sitt eget utseende. Nu märker jag visserligen att detta avtagit när hon har sommarlov och förstår att mycket av det kommer från kompisar och dagis, men ändå. Hennes utseende har helt klart bekräftats för mycket och på fel sätt

* MItt andra barn har pojkar som norm. Hon "gillar inte tjejgrejer". Nu när hon slipper dagis och kompisarna därifrån märker jag dock att detta också avtagit, idag ville hon tex ha ett par rosa stövlar, men ändå. Någonstans har hon helt klart snappat upp att "tjejighet" är lite mindre värt. Vilket kan bli problematiskt. Eftersom hon är en tjej.

* Jag har väldigt duktiga och "väluppfostrade" barn. Äldre människor älskar dem eftersom de aldrig är "för mycket". Det är inte ett gott tecken tyvärr. Jag tror att jag har dragit för tighta gränser och uppmuntrat "lydighet" på ett sätt som varit rakt dåligt. Eventuellt lever de båda i tron att de är MINDRE älskade när de gör "dåliga" saker, vilket de därför väldigt sällan gör

* Båda två är bekräftelsetokiga. Det är många barn och många vuxna också. Jag hade önskat att det inte var så. 

 

För att dra lite. 

Så. Vilka fel gör ni och har ni gjort med era barn, könsrollsmässigt?

 

 

 

 

 

Det finns inte mycket i den manliga könsrollen som jag gillar. Det finns inte mycket i det sätt som de allra flesta pojkföräldrar uppfostrar sina barn som jag gillar. Det är STORA skillnader på hur föräldrar uppfostrar sina söner och döttrar. Och oftast ser jag bara negativa grejer, vad gäller just pojkarna. 

 

Det finns dock en sak, som jag lagt märke till och som jag finner positiv i pojkföräldrars sätt att upfosta sina söner. Och det är det där med integriteten. 

 

När det gäller små flickor är vi ofta väldigt tidiga med att lära barnet rätt och fel. Flickan får tidigt lära sig att uppföra sig. Hon får lära sig vilka beteenden som är okej, vilka fysiska rörelser som är okej. Hon får lära sig om artighet och om hur man är duktig. Det här gör ju vi vuxna därför att vi tror att en flicka inte kan överleva utan bekräftelse från sin omgivning. Och det tror vi på grund av våra egna erfarenheter. Våra erfarenheter talar väldigt tydligt om för oss att kvinnor behöver och kräver mer bekräftelse, både för sitt utseende och för sina prestationer än män. Vi "vet" detta och vi reproducerar detta på våra barn, dvs, lär flickorna att bekräftelse är en viktig grej, medan pojkarna lämnas mer där hän. De behöver inte lära sig om rätt och fel och moral och uppförande och artighet och duktighet helt enkelt därför att de på ett helt annat plan får gå sin egen väg i livet och behöver inte bry sig lika mycket om vad omgivningen tycker. Män är öar. Ensamma och starka. 

 

För att forma dessa olikheter hos barn används många olika metoder. En stor skillnad mellan flickor och pojkar anser jag är bannor vid misstag. Flickor bannas på ett djupare, mer verbalt sätt, ofta med lite skuldbeläggning iblandat. "Du förstår väl att lille Pelle bli ledsen när du kniper honom i ryggen. Se hur lille Pelle gråter nu! Säg förlåt!". Medan pojkar kommer undan med kortare fraser och en uppgivenhet a la "det spelar ingen roll vad jag säger, han gör ändå som han vill" när tex en ursäkt uteblir. 

 

Där mina döttrar har lärt sig att man artigt hälsar på kompisarna när man kommer till dagis, har pojkarna inte fått lära sig samma sak. De svarar inte på mina döttrars glada hälsningsrop, för de behöver inte göra det. De har inte lärt sig att de behöver den bekräftelsen som en glad morgonhälsning innebär och därför förstår de inte heller vitsen med att besvara den. 

 

När en vuxen tilltalar en pojke, behöver han inte svara. Den vuxna förväntar sig också sällan att han ska göra det. Det finns helt enkelt ett väldigt stort ÖVERSEENDE med pojkar och deras beteenden. De lämnas mycket mer där hän än flickor, vilket jag absolut tror har både för och nackdelar. 

Men om jag nu ska fokusera på fördelen, så tror jag att detta ofta leder till ungefär motsaten mot det jag skrev om i förra inlägget. Där flickorna får lära sig att deras kroppar och hela deras personer, finns till för att behaga sin omvärld, får pojkarna lära sig om integritet. 

 

Pojkarna tillåts i mycket högre grad, att styra över sig själva. Pojkar MÅSTE mycket mindre än flickor. Vilket gör dem till så otroligt mycket friare människor. 

 

Eftersom jag hittills endast har döttrar själv så kan jag facineras så mycket av små pojkars beteenden ibland. Pojkar som inte hälsar när man ses. Pojkar som högljutt kan beklaga sig över att det luktar konstigt i ens hus. Pojkar som skiter fullständigt i mammas ord och rymmer långt utanför gränsen för hur långt han egentligen får gå i radhusområdet. Pojkar som vägrar låna ut sina cyklar. Pojkar som, trots vuxnas (vedervärdiga) uppmaningar om kramar, vägrar att kramas när de inte själva känner för det. 

 

Dessa är beteenden som vuxna väldigt ofta problematiserar. Väldigt ofta hör man pojkföräldrar säga just "det spelar ingen roll vad jag säger, han gör ändå som han vill", vilket jag finner väldigt lustigt. För vad kom först, var det hönan eller ägget? Jag tror ju att det i själva verket ofta handlar om att den vuxne, redan på bb, av erfarenhet visste att "pojkar gör som de vill, oavsett vad man säger" och att detta sedan formar pojken precis i den riktningen. Har man "vetskapen" om att ett barn ÄR på ett visst sätt, så BLIR barnet så (alltså, ungefär grundstenen i vad genus handlar om). 

Och det blir lustigt när inte pojkföräldrar tänker på den saken själva tycker jag.

Rent olusigt blir det däremot när samma föräldrar sedan problematiserar pojkarnas beteenden, som de själva varit med att skapa. 

Föräldrar till pojkar är nämligen själva väldigt fria från ansvar, just eftersom de ju vet att det bara ÄR som det ÄR med pojkar. Tänker man att pojkar ÄR på ett visst sätt, så kan man ju inte heller göra något åt är de sedan BLIR precis så som man visste att de skulle bli.

En förälder till en pojke som slåss blir alltså ansvarsfri, för det vet ju alla att pojkar slåss. 

 

Ändå är det ju så att de allra flesta människor inte gillar beteendet att slåss. Vuxna människor har även väldigt ofta svårt för oartiga barn. Barn som inte hälsar, som inte ler, som inte kramas, som rymmer och som högljutt beklagar sig över konstiga lukter i hus de är på besök i. Vilket ju faktiskt helt och hållet ligger hos de vuxna. 

 

Jag vore en LYCKLIG MAMMA om jag hade barn som struntade i att kramas när de blev uppmanade till det av dumma vuxna (som inte fattar att barn bestämmer över sina egna kroppar och därmed över NÄR de VILL kramas). Jag vore en lycklig mamma om jag hade barn som sket i den där bekräftande hälsningen och som även sket i att bekräfta tillbaka. Jag vore en LYCKLIG mamma om jag hade barn som kunde sätta ord på den osäkerhet och olustighet som kan infinnas när man presenterades för nya miljöer, som tex kan visa sig genom att man tycker att det luktar konstigt.

Det är att ha Integritet och det är att skita ganska mycket i vad andra eventuellt ska tycka om en.

 

Mina barn är redan långt nere i skiten. Det hade både jag och min man och omgivningen kring våra barn sett till. 

Jag ser nämligen mitt eget ansvar där, för som flickförälder vilar det så enormt mycket tyngre på mina axlar, ansvaret. Det är ju det som skiljer de två sättet att uppfostra barn på: vi med flickor måste aktivit ta ansvar för att våra barn BLIR på ett särskilt sätt. De med pojkar behöver inte göra det, eftersom pojkar ju faktiskt redan ÄR som de ÄR. Normen.

 

Och det är så himla mycket som är så otroligt dåligt när det kommer till hur de allra flesta pojkar uppfostras. (Lyssna gärna på vår Statistikpod så förstår ni hur jag menar.)

MEN. Just den där friheten från krav och den integritet som följer med den som de allra flesta pojkar får och som även är just den som ofta problematiseras (och diagnostiseras) den tycker jag är bra. Den önskar jag att jag själv hade fått och jag önskar även att mina döttrar hade fått den. 

 

På samma sätt som jag vill BERÖMMA föräldrar till pojkar för ovanstående så är det till precis samma beteenden (hos föräldrarna) som min hårdaste kritik ligger. Bristen på gränssättande. Hur man går med på att pojkar beter sig hur som helst och ursäktar precis allting med "boys will be boys". Det leder till så jävla mycket dumt och det dummaste är att dumheterna leder till att pojkar/män inkräktar på och tar för sig av flickor/kvinnors livsutrymme och förminskar det. 

För vissa saker MÅSTE ALLA BARN lära sig. Att man inte på några villkor får slåss, tex. Att FRÅGA om lov innan man tar för sig. Om empati och om vanlig hederlig snällhet. Även pojkar behöver lära sig att det finns en poäng i att vara snäll mot medmänniskor. Att lära sig lyssna och att lära sig samtala. Att lära sig om andra människors värde. På alla de punkterna fallerar nästan alla pojkföräldrar jag någonsin träffat faktiskt. 

 

Och därför blir det himla lustigt när samma föräldrar ofta beklagar sig över de punkter som jag hyllar. 

 

 

 

 

En vecka kvar till ultraljudet på Karolinska. 

Vi har hittat på två namn som gäller fram tills den dagen. Om allting står rätt till ska namnen omförhandlas. Om det värsta skulle inträffa så har den lille ett namn. Jag fick bestämma helt, min man lade sig inte i. För det är jag som bär på hen och jag som oroar mig mest. 

Så nu heter hen Ewindar eller Elisabeth tills nästa torsdag. 

 

Jag är i vecka 17 nu (skrev fel på Instagram häromdan) och kan inte säga att jag har känt den ännu. När man väl gör det så VET man ju liksom det. Visst kan jag känna rörelser som SKULLE kunna vara bebisen, men jag har ännu inte känt det där stensäkra. Vår 2:a kände jag inte förrens i vecka 18 så jag är inte särskilt orolig. Läste dessutom att om livmodern ligger i framkant, vilket jag misstänker att min gör eftersom jag redan är så rund, så kan det ta längre tid innan man känner nått. Men det är klart att det hade ju vart skönt om just DEN HÄR bebisen kunde snabba sig lite med rörelserna. 

 

Jag har mycket ont kring livmodern. Känns ibland som att den inte riktigt sitter fast... Och det kan hugga till om jag vänder mig i sängen eller reser mig upp. Läste att även detta var vanligt om man fött flera barn. Nått med ligament och skit. Att allting ju ÄR lösare nu när det är 3 gången som alltihop ska utsättas för det här. 

Jag kan faktiskt känna att jag ÄLSKAR google i såna här sitiuationer. Det finns ALLTID någon som har det som ens själv. Någon expert som svarar på exakt de frågor man själv har. Alltid lugnande svar. 

 

Vad gäller diabetes tycker jag dock inte att det finns så mycket. Bara en jättehemskt berättelse i MAMA om en mamma som hade graviditetsdiabetes vars barn dog i v 38. Den vägde 5.2 kilo och dog troligen av det på nått sätt. Uppmuntrande! Men att få reda på statistik över missbildningar osv, det är inte det lättaste och det lilla man hittar är ganska upprörande. Så där lyssnar jag helst på min barnmorska och min diabetessköterska. 

 

I helgen ska min familj lämna mig. Jag ska sjunga på bröllop på lördagen, vilket visade sig vara samma dag som barnens kusin har sin namncermoni i Sthlm så David och ungarna åker upp på lördagmorgon och stannar några dagar. Jag var på Ölands djurpark (aldrig mer! MEN det VAR en mysig resa dock) förra året med ungarna och mamma medan David var hemma, så i år insisterade han på att få göra nått själv med ungarna. Och jag är inte den som är den! Dessutom har jag bandage på tån och så är jag ju dräktig. Så jag ska vara ensam i tre nätter i mitt eget hus. Har varit ensam här EN natt tidigare. TRE nätter känns ju helt sjukt. 

Lördagen kommer mest att gå till bröllopet som är ute på landet (min snälla mamma ska köra på mig heeeela dagen gulligulligull) och på kvällen ska jag äta thaithai och myyyyyyysa och njuta lite av min Ensamhet. 

Sen vet i fan. Jag får väl städa. Läsa. Fika med lite folk kanske, om jag får lust. Jag gillar ensamhet också. Gillar att kunna göra precis VAD JAG VILL med min tid. Och hela söndagen och måndagen blir ju Min Tid. 

Och fy fan vad jag kommer att längta. Lukta på deras kläder. Kanske gråta lite. Efter min man också. Jag tycker inte om att vara ifrån honom alls. Särskilt inte nu när jag är gravid. 

 

För nån dag sedan låg vi och pratade till 03 på natten. Om allting. Han har blivit lite ringrostig på det här med att ha en gravid fru har jag märkt. Och den här vårens fysiska problem har slitit lite på mig. Jag har haft ansiktsböld, svampinfektion från helvetet (den är inte helt borta än), opererat nageltrång och så har jag ju en diskret liten diabetes och tusen insulinsprutor om dan. Han verkar ha trott lite att allting liksom skulle gå på som vanligt här nu, fast jag var gravid. Lite som att tredje gången gillt så är ju allting mycket lättare. Och visst, jag har inte mått så fasligt illa den här gången. Ingen magkatarr. Men det är INTE LÄTT för den sakens skull. 

Så om ni träffar på mig och min man de närmaste 4 månaderna och ni reagerar på att jag liksom totaläger honom så behöver ni inte oroa er. Jag totaläger honom. Men det är som det måste vara också. Jag är liksom inte typen som biter ihop och stretar på. "Soli gynnar hällä", som är introt till min och Ninas podcast, passar inte alls in på mig. Jag tiger inte och lider. Jag lider högljutt och jag kräver min rätt som dräktig med diabetes, opererad tå och infektioner lite all over. Blir jag sugen på tomater klockan 23 får han åka och köpa det. Har jag ont i mina fogar får han massera. Behöver något hämtas efter att jag har satt mig ner får han hämta det. NU är det JAG som bestämmer. Det är JAG som är kapten på det här skeppet. 

 

Många tror säkert att det ALLTID är så i vår familj, eftersom jag, utåt sätt, är den dominanta och bossiga av oss två. Men så är det INTE. Min man vet minsann att sätta ner foten och gapa och bete sig dåligt och bossa han också. Så ni behöver inte hålla på och tycka synd om min man. Ska man hålla på och befrukta mig får man ta hand om mig också.

 

Alex Schulmans fru Amanda har sovmorgon varje morgon på sommaren. Han går upp med barnen i gryningen och vid 11snåret kommer hon strosande till bageriet där han sitter och väntar med barnen. Han säger att han gör det för att hon burit på barnen. För att hon kämpat sig igenom nio månader, fött och sedan ammat. Och jag tycker det är så jävla fint. 

Så ska det va tycker jag. 

 

När vi väntade första barnet fick vi lära oss att pappans uppgift, när barnet var född, var att OMFAMNA mamma och barn. Stå lite utanför. Låta dem va. Och sköta allt det praktiska runt omkring. 

Tyvärr tog vi inte till oss riktigt av den lärdomen. Vi jobbar lite mer så att när jag är gravid så får han omfamna MIG och BÄRA mig tills jag är färdig. När ungen är ute får han plocka upp ungen och bära den istället. För då är jag ju nästan avliden efter 9 månaders tortyr. 

 

Men så långt tänker vi inte riktigt ännu för att vara seriös. Visst tänker vi att vi ska få ett barn. Vi pratar om den hela tiden, både med varann och med barnet och med alla i omgivningen. Men både jag och han tänker ju att det KAN bli så att vi får ett barn som inte kan leva. Vi förbereder oss lite. Men egentligen spelar det ingen roll, för ett barn ska vi ju få, vare sig det kan leva kvar eller inte. Vare sig det är sjukt eller friskt. Så är det ju ett barn som vi ska älska och som vi redan börjat älska. Och det där som jag tänkte i början, att jag inte skulle låssas om att jag var gravid förrens jag visste om den var frisk/vid liv eller inte, det har jag lagt ner för länge sen. Det finns ju ett barn i min mage och det ska älskas oavsett. 

 

Jag fantiserar om en lättnad som ska fylla mig när läkaren säger att allting ser bra ut. Barnet är normalstort och helt friskt. Hur jag ska lämna sjukhuset på lätta fötter. Grina lite av lättnad. Få lämna sjukhuset med vetskapen att allting är bra PLUS att vi då även vet vilket kön vår bebis har. Vi ska ta reda på det den här gången. Så att vi vet om vi ska köpa rosa eller rosa saker. 

Det är en vision. 

Samtidigt förbereder jag mig på annat också. Hjärtfel. Missbildningar. Ond bråd död. 

Men konstigt nog tänker jag mest positiva tankar. Jag som i vanliga fall är en sådan pessimist. Jag pallar nog inte med det helt enkelt. Och som sagt, oavsett hur det går så är det min unge och en unge är alltid en glädje. 

 

Idag bakade jag muffins med min minsta. Hon som ska bli mellanbarn. Hon som är orsaken till att vi väntade nästan 5 år med att skaffa nästa. För att komma ifrån mellanbarnssituationen så gott det går. Nu är det hon och hennes syster. Den nya blir nästan en sladdis. Mellanbarnssituation förminskad, tänker vi. 

Och idag bakade vi muffins och mitt i bakandet klappade hon min kind och omfamnade mig sen. Min lilla unge. Mitt lilla troll. Min lilla stora argbigga.

 

Igårkväll överraskade vi vår äldsta med en filmkväll. Vi la båda, men plockade sedan upp den äldsta när den minsta hade somnat, ledde ut henne i soffan, poppade popcorn och gonade ner oss och så såg vi Bröderna Lejonhjärta. Hon strålade. Sen blev hon mörkrädd och fick sova i vår säng. Låg länge och pratade om allt möjligt. Sov tryckt mot mig hela natten. Min stora unge. Så smart och eftertänksam. En drömmare av rang, precis som sin farsa. 

 

Annars är jag en rätt kass morsa om dagarna. Jävligt slö och lat. Men det är de också. Min äldsta säger att hon älskar sitt sommarlov. Att hon älskar att vi bara är hemma och slöar runt, badar i poolen, leker, sitter under parasollet, gör små små aktiviteter och återvänder hem igen. Tar dagen jäkligt mycket som den kommer. Hon älskar det säger hon och hon är verkligen vårt barn. Trivs bäst hemma. I fulkläder och sommartovigt hår.

 

Nu måste jag skriva någon sommarslö krönika. Jag vill bara skriva om Benny Andersson som jag nu nördat in mig totalt på. Vi får se vad det blir..

 

 

 

Den här dräktigheten alltså.. Den ter sig så himla underligt!

Jag som trodde att jag, efter två fullgångna havandeskap, skulle veta vad det handlade om att vara gravid. Men det visste jag helt klart inte.

 

Låt oss börja med det här med Begären. Potatis har varit en gemensam nämnare alla gånger och är det nu också. Jag drömmer om potatis på natten (helt sant!). Jag vart smart den här gången och odlade upp jävligt mycket potatis i mitt nya grönssaksland. Dessa drömmer jag om. Och äter också, allt eftersom de tar sig. Med smör och ganska mycket insulin. Så det är ju i sin ordning. 

Men tomtaterna! Detta OTROLIGA BEHOV av tomater som min kropp har! Majs också. Jag slukar burk på burk. Grönsaker överhuvudtaget, det slår allt! Ibland kommer även behovet efter kött. Jag äter fast jag inte tycker det är gott. Min kropp bestämmer över mig. Kladdkakor, lakris och kolhydrater i alla former kan dra åt helvite, enligt min kropp. Den vill ha grönsaker. Tomater. Guuuud. Jag äter kartong på kartong. Som om det vore chips. Ljuvliga små körsbärstomater som bara stritter runt munnen på mig. 

 

Och så det här med gråtmildheten. Jag har alltid gråtit mycket när jag varit gravid. Men vid de förra havandeskapen har jag gråtit av plågor. Gråtit i misär. Ångest. Fysisk smärta. 

Nu gråter jag hela jävla tiden, av rördhet. Jag är som min egen mormor. Tårkanalerna står halvöppna hela tiden, alltid redo att få släppa ifrån sig. Det är mycket Astrid Lindgren här hemma nu och Skohohohohohorpan! Han dör ju! Olle som får ta över den försupna gamla smedens hund i Bullerbyn! Malin som får Skrållan! Tommy och Annika som äntligen får en så himla fin vän i Pihihihihihihippi! 

Jag blir ledsen hela tiden också, men aldrig av fysisk misär. Snarare om David tittar på mig på ett sätt som inte enbart utstrålar renaste kärlek och beundran:

 - DU ÄHÄHÄHÄHÄHÄHÄHÄHLSKAR MIG INTE LÄHHÄHÄHÄHÄHNGREEEEEEE...

 

Min musiksmak har också förändrats radikalt. I helgen grinade jag till "Guldet blev till sand". Jag småhulkade redan innan det när vi körde genom Småland och kom att prata om mina absoluta favoritböcker all time- Utvandrartetralogin. Kristina och KarlOskar som kämpade för att få en bättre frahahahahahamintihihihihid. De tunga stenarna. Barnet som dog av gröten. Äppelkärnan som växte till ett äppelträd, vars frukt KarlOskar matade sin fru med när hon låg på dödsbädden. Kristina som aldrig slutade att längta hehehehehehehem. 

Sen tvingades jag spela musiken från "Kristina från Duvemåla" under alla bilresorna och satt och hulkade.

Gick vidare till Benny Anderssons orkester. Benny Andersson, som för övrigt skänkte en miljon till Feministiskt Initiativs första valkampanj. Vilken fantastisk man (hulkningar igen)!! Och sådan vacker musik kan skapar!

Vidare in på gotländsk folkmusik. Fioler och dragspel. Fy satan. Fy satan vad fioler och dragspel talar till mig i min dräktighet.

 

Samma kväll som vi fick reda på att vi väntade den här bebisen kom "BoEves psalm" till mig. Det var de första tonerna som flög genom mitt huvud när jag satt och hulkade över plusset. En dragspelslåt. 

Av olika anledningar jag har tvingats återlyssna lite på "folkmusik på Svenska", skivan som Åsa Jinder släppte för en 10, 13 år sedan och som blev en jäkla hit. På den skivan finns det en nyckelharpslåt som jag nu bara inte kan sluta lyssna på, samt grina till. 

Jag minns hur jag, som typ 16åring, brukade ligga och lyssna på den och tänka, så där gulligt som bara en 16åring kan tänka, att "det är såhär kärlek LÅTER". Och så längtade jag tills den dagen då jag skulle träffa nån och vår kärlek skulle låta precis så. Det har jag ju gjort nu, kom jag på häromdan och ja, bara det fick mig ju att hulka i fler minuter. 

Nu finns inte låtjäveln på youtube, men på Spotify finns den. Nära dig, av Åsa Jinder. Lyssna på den och ni får höra vad mina tårkanaler går igång på nu för tiden. 

 

Och så kan ni ju kolla på den här. "Födelsedagsvals till Mona". Bara den titeln! Och så har han rosa skjorta! Och skägg! Och spelar dragspel! Och ser så himla glad ut! Lilla Benny! Och låten sedan! Så vacker den här! Så den SKÄR in i mitt hjärta som tydligen numera lyss till dragspelets lockande ton. 

 

 

Jag känner nu väldigt starkt en eventuell son ska få heta Benny. Benny och Jenny. Mona är ju fint också. Eller varför inte KarlOskar rakt av?