massa barn

Sandra på Stökboet skrev om hur hon nu, efter tre barn, börjar känna sig färdig. Längta så smått efter att småbarnstiden ska vara förbi. I en kommentar under det skriver Julia om hur hon inte kan se hur hennes längtan efter tre barn någonsin ska ta slut. 
Jag tycker det är så intressant att fundera över vad det är i människor som avgör hur många barn vi vill ha. Hur många år av våra liv som vi kan tänka oss att lägga på de där stökiga småbarnsåren. Det är ju så otroligt olika och jag undrar vad som gör de olikheterna. Jag undrar också vad det är som gör att det förändras hela tiden...
 
För 3 år sedan var jag helt på det klara med att två barn räckte. Jag steriliserade mig ändå inte, för jag fattade ändå att det skulle kunna ändra sig, eftersom jag var så pass ung. Och det var ju tur. För nu sitter jag här med tredje barnet i magen och kan, ärligt talat, redan känna en längtan efter det fjärde barnet...Vad hände liksom? 
 
När jag var i tonåren hade morsan en "pojkvän" som hade ett "extrabarn". Extrabarnet hade jättemånga syskon och lite struligt hemma så han var så hos morsans pojkvän ibland för att få lite frid och ro. Jag minns att mamma berättade att den där pojkens mamma hade svarat:
 - För att kärlek vill barn, på frågan om varför hon hade så många barn. 
 
Och det tror jag nog kan vara en av de många anledningarna till att jag helt plötsligt drömmer om en storfamilj här nu. För att jag är så himla kär i David. För att vi har det så himla bra. Efter andra barnet och något år efter det var det för jäkla jobbigt alltså. Men nu är det bra. Och då vill jag ha en miljon barn med honom. Jag har helt enkelt hittat min perfekta person att föröka mig med. Och därför vill min kropp det. 
Fast så kan man ju inte säga heller. För det finns ju par som lever lyckliga ihop hela livet och ändå "bara" skaffar två eller ett eller inga barn. Så finns det folk som skaffar åtta barn ihop och sedan skiljer sig också. 
Fan alltså. Det är ju också intressant. Varför man väljer att skaffa barn med just den personen man skaffat barn med. 
 
Såna som kanske inser att de inte riktigt har skaffat barn med rätt person, de älskar nog inte småbarnstiden och de skaffar kanske inte så många barn. Jag tänker tex på om den enorma arbetsbördan som läggs på en som småbarnsförälder blir väldigt snedfördelad och mest utförs av den ena parten som då nästan går under under småbarnsåren. Eller om relationen inte klarar av den stora förvandlingen som ju sker när man får barn. Eller vad det nu kan tänkas vara. Om åren med småbarn resulterar i såriga minnen istället för rosenskimrande. Då är det nog inte så konstigt att man väljer att göra den så kort som möjligt. 
Sedan finns det säkert en miljon andra anledningar till varför man väljer ett eller två barn och gärna ser att småbarnstiden går över så fort som möjligt. Man kanske helt enkelt vill pyssla med annat, liksom. 
 
Säkert finns det miljoner anledningar till varför man vill ha många barn också. Och det jag spontant känner är att jag inte vill att den här tiden ska ta slut. I vår kommer vi (förhoppningsvis om allt går bra) ha en 7åring, en 5åring och en bebis hemma. Det är ju helt sjukt faktiskt. Vad många barn. Fler än föräldrarna. 
Och jag längtar så himla mycket till det. Jag har nog aldrig längtat så mycket efter ett barn som efter detta, DOCK INTE SAGT att jag på något vis kommer att ÄLSKA det här barnet MER för den sakens skull. Jag har bara inte behövt längta efter barn tidigare ty barnen har kommit till mig lite som brev på posten. Den här bebisen har vi pratat om så länge och fick dessutom vänta (en månad..) lite på att den vill fastna också. Och eftersom vi har vetat om den sedan 8 dagar efter befruktningen så har väntan blivit väldigt lång den här gången, även om det även känns som att det går väldigt fort... 
 
(OBSOBS: jag plussade alltså åtta dagar efter befruktning. 7 dagar efter befruktning plussade jag inte. Men 8 dagar efter befruktning gjorde jag det. Dagens gravtest går fan inte av för hackor får man säga!)
 
Sedan tänker jag att det säkert finns massa andra anledningar till varför jag vill ha många barn. 
Att jag själv kommer från en liten familj där en av endast 4 dog hör säkert dit. Kanske tänker jag att det är bättre ju fler man är ifall att man skulle falla. Bättre desto fler famnar som kan fånga upp en. 
Att vi tänker att David, i den mån det blir möjligt, ska ta större delen av föräldraledigheten och ANSVARET för det LILLA barnet, gör ju också att det känns lättare (med andra barnet tog jag hela föräldraledigheten. David pluggade dock och vi var mycket tillsammans alla 4. Men huvudansvaret var ändå mitt).
Och så älskar jag det faktiskt. 
 
Jag älskar kaoset och kladdet och de ständiga små kriserna och klapparna på kinden och goset och hur man liksom glömmer bort sig själv, samtidigt som man blir så jävla skarp i hjärnan på ett märkligt sätt (iaf när sömnbriståren är över). Jag älskar hur allting blir ett äventyr för småbarn, vilket smittar av sig på en som vuxen. Och jag älskar att vakna, dra en dubbel Treo och liksom bara möta dagen med noll förväntningar för man vet att det kommer att bli ett jävla kaos. Och så de där solstrålesituationerna som kan uppstå mitt i kaoset när en unge gör eller säger nått så otroligt gulligt. När det kommer en igelkott utanför dörren precis innan läggdags och hela familjen samlas runt den en stund och man viskar och solen precis har gått ner. När ungarna badar i havet fast det egentligen är för kallt och man har ingen handduk, men det får lösa sig för de MÅSTE bara få bada. Att klä en julgran tillsammans med barn. Allting som var innan, blir tusen gånger häftigare och roligare och mer spännande och mer kaos när man har en eller flera ungar med. Så är det bara. 
Och GUD vad jag kan längta efter att få ligga på BB med min man tillsammans med ett helt nytt liv som vi har skapat han och jag. Han han han som jag älskar så himla mycket. Han som snart är pappa till alla mina tre barn. Det är ju så att man bli lyrisk. Så att man vill grina. 
 
 

Kommentarer
Postat av: Petra Nöjd

Gu vad fint

2013-09-10 @ 14:49:12
Postat av: Sara

Blir alldeles sugen på att ta ut p-staven när jag läser dina inlägg. ;) Vilken fantastisk liten familj ni verkar vara!

2013-09-10 @ 15:33:42
URL: http://helgur.blogg.se
Postat av: Julia

Guuuuuud va´sugen jag blev nu då!! Din beskrivning var så underbar. Jag kallar det stormens öga när en mitt i kaoset stannar upp och njuter. det är verkligen levande, att leva. Jag tror jag vill ha, typ, sju ungar men hoppas att jag ändrar mig efter ett par till, annars får jag nog skaffa dem själv...
Sen ska en ju lyckas också, men trägen vinner har jag lärt mig =) Hoppas du får må bättre och bättre för graviditets-sjuka är bland det värsta som finns. Att kroppen motarbetar en hela tiden, då lider jag med dig! Lycka till med bebben!

2013-09-10 @ 16:11:12
URL: http://aliaslillamy.blogg.se
Postat av: Annelie Mannerström

Hmm. Jag har lite tankar kring detta. Och jag skulle så gärna vilja skriva av mig lite, men det är lite för personligt. Vill du lyssna får du gärna maila mig, annelie.mannerstrom @ hotmail.se.

2013-09-10 @ 16:21:37
URL: http://caranlachiel.blogg.se/
Postat av: Sandra på Stökboet

Haha ja men gud vad kul att du också har grubblat på det här. Jag själv började ju vela hit och dit typ en timme efter att jag skrivit inlägget. Jag vill verkligen gå till nästa fas med lite större och barn och allt vad det innebär. Men sedan läser jag till exempel det här inlägget och så bara "åhhhh vad fint så är det verkligen". Kanske en liten fyra ändå? Men neä, jag ska läsa om mitt eget inlägg och få mig själv att ta det definitiva beslutet ;)

Jag skulle behöva hitta någon peppig blogg med föräldrar som har lite äldre barn och som gör en massa roliga grejer som typ inte går att göra med en massa småungar, tips?

2013-09-10 @ 21:29:17
URL: http://stokboet.wordpress.com/
Postat av: Michis

"Jag tänker tex på om den enorma arbetsbördan som läggs på en som småbarnsförälder blir väldigt snedfördelad och mest utförs av den ena parten som då nästan går under under småbarnsåren. Eller om relationen inte klarar av den stora förvandlingen som ju sker när man får barn. Eller vad det nu kan tänkas vara. Om åren med småbarn resulterar i såriga minnen istället för rosenskimrande. Då är det nog inte så konstigt att man väljer att göra den så kort som möjligt. "

Så är det för oss. Så nu funderar vi på ett barn nummer två trots mina stora tvivel, men det känns relativt bra för om jag nu får kejsarsnitt ist som för vaginal förlossning och min sambo tar all föräldraledighet förutom de tio obligatoriska, så känns det mycket bättre. Även om jag fortfarande är rädd att ej bli beviljad kejsarsnitt och även rädd för just kejsarsnittet (är dock MER rädd för att bli tvingad till vaginal).

Svar: Jag har bara sagt att jag ska ha snitt. Sen har jag frågat tusen gånger om vem det är som egentligen bestämmer över hur jag ska föda mina barn. Ja, då kan de ju inte säga så mycket. Det är man själv som bestämmer det och säger du bara från början att du ska ha snitt så får du det!
jenny persson

2013-09-11 @ 20:14:45
URL: http://www.michaeala.blogg.se
Postat av: Bedrövad och aningens avundsjuk

Sista stycket i din text. Jag vill så gärna känna så. Väntar mitt första barn, med en man som redan har ett barn på 5 år. Vi har henne halva tiden och jag älskar inte kaoset. Jag vill men jag tycker bara illa om livet med någon annans barn. Stöket, kladdet, snoret, konflikterna, det urtrista lekandet. Och det gör mig så himla, himla ledsen. Och så rädd att jag ska känna så när mitt eget barn kommer. Jag trodde ju verkligen att jag skulle funka bra med allt det där. Och så är jag visst nån självisk, omogen jävla vuxen som inte klarar att öppna mitt hjärta för det barn jag bor med på halvtid. Vilken sorts mamma kommer jag bli till mitt eget barn, frågar jag mig konstant.

Anade du att du skulle älska småbarnslivet innan du själv fick barn?

Svar: Men du!! OOh du ska inte känna så! Jag tror inte att dina känslor inför din mans barn har något som helst att göra med hur du kommer att känna inför ditt eget barn! Alltså, barnet är inte ditt. Jag tror inte det är skitlätt för någon att älska "styvbarn". Tyvärr. Men jag vet inte om man MÅSTE göra det heller. Så länge man är schyst mot barnet så tycker jag det ska räcka med att du är en schyst vuxenkompis. Eller en bra vuxen för barnet att ha i sin närhet, bara. Jag har en styvfarsa som aldrig sagt annat än att han är vår kompis. Som hjälper till med grejer och så. Älskandet och gullandet och bortskämmandet har vår mamma fått stå för. Sen tror jag absolut att inte alla älskar småbarnslivet. Vissa slutar nog aldrig att hata kladdet och kaoset och det tråkiga tråkiga lekarna. Men man älskar ju alltid sitt barn. Och det gör ingenting om man inte älskar det andra. Det gör inte jag heller jämt. I perioder har allting vart skit och jag har hatat varje sekund (läs den här bloggen då jag mest hatade allting så får du se själv http://mjuko.blogg.se/ ) men de perioderna har jag ju glömt bort nu när mina barn är ganska stora :) Jag lär hata det alldeles snart igen. Men BARNEN älskar man ju alltid. Det behöver du inte oroa dig för. kram
jenny persson

2013-09-14 @ 11:20:39

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0