massa barn
Gu vad fint
Blir alldeles sugen på att ta ut p-staven när jag läser dina inlägg. ;) Vilken fantastisk liten familj ni verkar vara!
Guuuuuud va´sugen jag blev nu då!! Din beskrivning var så underbar. Jag kallar det stormens öga när en mitt i kaoset stannar upp och njuter. det är verkligen levande, att leva. Jag tror jag vill ha, typ, sju ungar men hoppas att jag ändrar mig efter ett par till, annars får jag nog skaffa dem själv...
Sen ska en ju lyckas också, men trägen vinner har jag lärt mig =) Hoppas du får må bättre och bättre för graviditets-sjuka är bland det värsta som finns. Att kroppen motarbetar en hela tiden, då lider jag med dig! Lycka till med bebben!
Hmm. Jag har lite tankar kring detta. Och jag skulle så gärna vilja skriva av mig lite, men det är lite för personligt. Vill du lyssna får du gärna maila mig, annelie.mannerstrom @ hotmail.se.
Haha ja men gud vad kul att du också har grubblat på det här. Jag själv började ju vela hit och dit typ en timme efter att jag skrivit inlägget. Jag vill verkligen gå till nästa fas med lite större och barn och allt vad det innebär. Men sedan läser jag till exempel det här inlägget och så bara "åhhhh vad fint så är det verkligen". Kanske en liten fyra ändå? Men neä, jag ska läsa om mitt eget inlägg och få mig själv att ta det definitiva beslutet ;)
Jag skulle behöva hitta någon peppig blogg med föräldrar som har lite äldre barn och som gör en massa roliga grejer som typ inte går att göra med en massa småungar, tips?
"Jag tänker tex på om den enorma arbetsbördan som läggs på en som småbarnsförälder blir väldigt snedfördelad och mest utförs av den ena parten som då nästan går under under småbarnsåren. Eller om relationen inte klarar av den stora förvandlingen som ju sker när man får barn. Eller vad det nu kan tänkas vara. Om åren med småbarn resulterar i såriga minnen istället för rosenskimrande. Då är det nog inte så konstigt att man väljer att göra den så kort som möjligt. "
Så är det för oss. Så nu funderar vi på ett barn nummer två trots mina stora tvivel, men det känns relativt bra för om jag nu får kejsarsnitt ist som för vaginal förlossning och min sambo tar all föräldraledighet förutom de tio obligatoriska, så känns det mycket bättre. Även om jag fortfarande är rädd att ej bli beviljad kejsarsnitt och även rädd för just kejsarsnittet (är dock MER rädd för att bli tvingad till vaginal).
Sista stycket i din text. Jag vill så gärna känna så. Väntar mitt första barn, med en man som redan har ett barn på 5 år. Vi har henne halva tiden och jag älskar inte kaoset. Jag vill men jag tycker bara illa om livet med någon annans barn. Stöket, kladdet, snoret, konflikterna, det urtrista lekandet. Och det gör mig så himla, himla ledsen. Och så rädd att jag ska känna så när mitt eget barn kommer. Jag trodde ju verkligen att jag skulle funka bra med allt det där. Och så är jag visst nån självisk, omogen jävla vuxen som inte klarar att öppna mitt hjärta för det barn jag bor med på halvtid. Vilken sorts mamma kommer jag bli till mitt eget barn, frågar jag mig konstant.
Anade du att du skulle älska småbarnslivet innan du själv fick barn?