pojkarna och integriteten
Först vill jag tacka för all läsning du bjuder oss på här och i tidningen GT. Jag tycker du skriver på ett sätt där tanken som går sina oförutsägbara banor ligger väldigt nära ditt skrivna ord. Det gör läsningen spännande och intressant för tankebanor är så ofta motsägelsefulla och vindlande. För övrigt är det ju en slags mänsklig konst att eftersträva att med ord just uttrycka vad man tänker och känner.
Jag tror att jag tänker väldigt olikt dig som förälder i och med att jag tror ett barn har otroligt mycket av sin personlighet i sig redan när det föds. Med det vill jag inte säga att sådana som jag är bättre föräldrar och att vi inte kan påverka barnet genom att bekräfta eller förneka för det är det ju klart vi gör. Det finns ändå en ganska konstig och lite obehaglig bieffekt av ditt och andras (särskilt sk feministers) sätt att se barnet som en slags produkt av omgivningen och i synnerhet föräldrarna och det är att ett barns personlighet i och med detta blir lite ovidkommande - utan pedagogik, föräldrars uppfostran osv blir i centrum.
Jag har 2 pojkar 6 och 4,5 och vi gör inget annat än att sätter gränser. Lyssnar de alltid? Nope. Lyssnar deras flickfödda kompisar alltid på föräldrarnas tillsägelser? Nej. Men jag har aldrig sett olydnaden som en fråga om kön (för då hade ju flickorna varit lydigare och jag ser ingsomHELST såna tendenser) utan snarare som en reaktion på för många tillsägelser. Barn tröttnar. De slutar lyssna. Det gör tjejerna med, åtminstone de tjejer jag ser, hör och träffar.
(Den senaste tjejkompisen som var hos oss kommenterade glatt att min mage såg tjock ut för att jag ätit kakor och att det var roligare att leka hos x då hen hade större studsmatta.)
Utgår du inte lite för mycket från dig själv och hur just dina flickor skiljer sig från den lilla pojkkretsen på förskolan? Jag tycker mycket om det du skriver och håller ofta med dig, men inte alls i detta fall. Kan det vara en fråga inte bara om kön utan också om klass?
Vi sätter gränser - jag ser inte någon i min omgivning som kör "boys will be boys"- uppfostran, varken pedagoger eller föräldrar. Tvärtom bestraffas pojkar jag ser ganska hårt, de lyfts bort från leken de förstört, de får sitta ned och tala allvar med en vuxen (jätteverbalt) och de uppmanas att samarbeta på samma sätt som flickor gör.
Flickor jag ser verkar skilja sig mycket från dem du beskriver. De är bestämda, de härjar runt, de initierar projekt som går direkt mot föräldrarnas uppmaningar och tar straffet med en klackspark. De ljuger, nyper småsyskon och vill bestämma allt. "Gött" tänker jag varje gångjag ser dem. Om inte skolan och patriarkatet bryter ned dem finns det hopp :).
Jag blir frustrerad för jag har en snäll, blyg son som är försiktig och lite osäker av sig och gärna kramas och säger förlåt om han varit dum. Och hans kusiner är flickor. Flickorna bråkar o slåss som galningar, ena kusinen är livsfarlig och har soppat till min unge ordentligt flera gånger. Men ÄNDÅ har min unge stämpeln på sig som bråkig eftersom han är en pojk. Jag vill att folk ska se honom som person! HAn är omhändertagande mot sina dockor och nallar men minsta grej han gör, om han kastar iväg nallen tex, då är han en typisk pojke får jag höra. Att det ligger i generna att han gillar traktorer. Men allt flickigt han gillar ignoreras och påpekas ej, medan de få pojkiga saker han gillar bekräftas till tusen, ja då undrar jag hur mkt gener det ligger i det ändå?
Jag har börjat påpeka det nu för de som säger så. Tex när kusinerna slåss och skriker, så säger jag: åh nu är de sådär flickiga igen och slåss. Eller när min son leker med vagnen och dockan: åh han är en sån typiskt kille nu det måste ligga i generna.
Börjar bli tyst på kommentarerna nu efter jag började så.
Han är vän med två pojkar i min bekantskapskrets som könar mycket och det är stor kontrast i hur de är. De andra är mer "pojkiga" och min unge blir så osäker och vågar knappt leka för de är så vilda.
Mitt mål är att bevara min flickpojke! För jag tycker som du att sk kvinnliga egenskaper är så mkt bättre än "måste dricka 10 öl för att krama min kompis" (var det inte du som skrev nåt liknande?)
Tack för en intressant blogg! Det här inlägget fick mig dock mer att tänka på den klassiska "kritisera andra mammor" kulturen som finns. Jag är pojkmamma ock kan såklart inte veta hur det är att ha flickor men jag känner inte igen mig i din beskrivning. Jag har ofta upplevt att det är tufft att vara pojkmamma och se min son behöva stå till svars för alla bus som tjejkusinerna gör. Eftersom han är pojke ska han klara av att bli tillsagd, inte bli ledsen, alltid ha större ansvar/skuld om något gått fel. Flickkusinerna/grannarna behöver bara börja gråta för att det plötsligt ska vara synd om dem. Nej, det är tufft att vara förälder helt enkelt, vara sig till flickor eller pojkar! Vi kämpar varje dag med vikten av att hälsa på folk och säga godmorgon, tack för maten osv. Med att hälsa på andra människor har jag aldrig mörkt någon skillnad i uppfostran, däremot om barnet är blygt hälsar det inte gärna.
Jag delar just nu hus med ett levande bevis på vad som händer när föräldrar uppfostrar pojkar och flickor olika och enligt könsstereotyper. Jag tjej, 21 år och äldst har fått lära mig att städa och hålla rent omkring mig utan att någon ska behöva säga det till mig. När jag inte gör det är det för att jag jobbar eller studerar väldigt hårt och då har en tendens att glömma andra saker. Jag har alltid fått ta ansvar för att saker och ting ska bli gjorda. Jag kommer ihåg saker för att jag har fått lära mig att komma ihåg saker, när jag är hemma hos någon är jag artig och hjälper gärna till med disk, matlagning eller passning av ungar för att avlasta värden eller värdinnan.
Min bror är 19 år. Våra föräldrar har aldrig gjort någon skillnad på oss när det kommer till ålder, jag fick aldrig vara uppe längre eller dylikt för att jag var äldst. Vi har alltid fått lika mycket av allting utom ansvar. Min bror har fått lära sig att om han bara väntar tillräckligt länge så fixar någon annan allt som är jobbigt åt honom. Han tänker sällan på att vi är tre i hushållet som delar på allting som badrum, bestick, soptunna och bil. I förrgår bad jag honom om att fixa köket eftersom jag skulle ta hand om tvätten. Idag är sammanlagt alla bestick förutom ett par skedar slut för diskmaskinen ingick inte i att fixa köket. Det som uppenbarligen inte heller ingick var att torka av, plocka in den smutsiga disken i diskmaskinen, plocka bort den rena disken från diskstället eller diska den enda stekpanna som jag hade använt. Det han gjorde var att diska den stekpanna han hade använt (som vid det laget redan hade stått i 2 dagar) och sedan gå därifrån.
När jag hans beteende så är jag gnällig, tjatig och klarar inte av att han gör saker i sin egen takt. Så här har han hållit på under hela minuppväxt och de senaste 10 åren har det bara blivit värre gradvis. Men trots detta har jag alltid fått höra att jag har en så snäll lillebror som minsann inte skriker, bråkar och slåss hela tiden.
Förlåt förresten att jag låter så bitter och gnällig i mitt inlägg men jag är just nu väldigt trött och bitter på att behöva bo och leva tillsammans med en människa som trots 19 år av jordeliv inte verkar klara av att göra någonting, som skulle kunna klassas som hushållssyssla, frivilligt.
Jag är extremt fascinerad över föräldrar som på allvar uppmuntrar sina söner till uppenbart olämpligt, ohälsosamt beteende. Jag fattar det bara inte. Såg två små illbattingar på stranden häromdagen, båda klippta i superkorta "tuffa" frisyrer, med ilskna tecknade tryck på tröjorna, mörka shorts med blixtrar och hela beteendemönstret (hos både barnen och föräldrarna) var liksom... otrevligt. Inte mysigt, inte varmt, inte "här kommer det två små barn", utan: Här kommer två blivande M-Ä-N. Och nej, jag håller med dig: Det är inte positivt. Det handlar INTE om att låta "pojkar vara pojkar", det handlar om att göra pojkar till något som inte känns okej för någon, ingen gagnas av det. Och det handlar förstås inte bara om kläderna, håret och intressena, det handlar om hela paketet som hör till: Att barn som ser ut så inte ska bli kramade, att de inte gillar stillsamma lekar, att de inte kommer göra några läxor om de inte blir tillsagda, att de inte gråter när de är ledsna osv. Och nej, jag förstår inte hur man kan ha den synen på barn.
Min pappa har tre döttrar och en son, som opassande nog dessutom är yngst och jag flyttade hemifrån redan när han var jätteliten. Hela hans liv har det låtit såhär: "L är ju kille, han gillar inte sånt. Nä, han vill väl inte hjälpa till, han är ju kille. Läxorna och så, nä, det blir nog inget - han är ju kille." På fullaste allvar. Och min bror mår inte bra idag, 13 år gammal. Sitter mest och spelar datorspel, beter sig illa i skolan och vägrar göra proven (fast han egentligen är skitsmart), vill aldrig följa med nånstans och definitivt inte prata om hur han mår.
