vilka fel gör ni??
Hoppas verkligen att allt går bra. Du förtjänar lite lugn och ro. Jag kan verkligen känna igen mig i "det är mitt fel"-tänket och det spelar ingen roll att andra försöker säga annorlunda (fast du fattar att det inte är ditt fel va - du är drabbad av detta.) Men det är svårt att bortse från de egna valen som lett till en situation när de är just ens egna. Håller tummarna för er.
Angående inläggen om pojkar och deras roll och pojk-föräldraskap så förvånar det mig att du får så mkt mothugg. Generalisera är ju vad en gör när en påpekar strukturer och könsroller...
Som pojkförälder är det superviktigt att kunna självransaka ideligen, att kunna läsa inlägg som dina utan att gå i försvar och ständigt göra medvetna val. Jag har inte läst dina inlägg så noga utan har bara "skummat" och konstaterat att du är klok. Självklart vill vi föräldrar hela tiden påpeka att just våra ungar är annorlunda men vi måste lämna utrymma för att vi inte är fullkomliga föräldrar och som sagt: självransaka. Att vara pojkförälder är att ständigt vaka över deras mjukhet och empati för att forma morgondagens män, och de måste vara något annat än dagens män! Vi måste lyckas! Och för att lyckas behövs ett stort mått ödmjukhet inför texter som dina.
Ända sedan du skrev om det här för första gången har "en pojkmammas bekännelser" legat som ett draft på bloggen och jag ska skriva det men det låser sig totalt för mig när jag ska skriva.
Dels är min äldsta rätt stor och han kommer läsa vilken dag som helst nu och jag funderar på hur mycket jag ska lämna ut honom på bloggen. För visso kan jag ta bort inlägget senare när han är större. Jag funderar mycket på att varför det känns som en så personlig grej att skriva om sina söner, att det lätt blir integritetskränkande. Ses pojkbarn som mer "unika individer" än fickor? För flickor är det ju så jäklans lätt att generalisera kring? Beror det på att jag bara har pojkar? Jag vet inte...
Sen är det så svårt den här balansen för min son är verkligen inte "väluppfostrad" i klassisk mening och det vill jag inte att han ska vara heller. Han är en tänkande, ifrågasättande och kritisk liten människa och det vill jag att han ska fortsätta vara även om det inte alltid uppskattas av omgivningen. Men samtidigt får det inte bli för mycket så att blir "pojkar är pojkar-tänk" för det går jag inte med på.
Jag var tokblyg, rädd och tillbakadragen som barn, jag tog ingen plats alls och det var hemskt och något jag varit tvungen att arbeta med massor. PÅ det sättet är det svårt för mig att relatera till min äldsta son eftersom han är precis tvärtom - glad och social och utåtriktad. Eftersom han är pojke växer han upp under helt andra förutsättningar än vad jag gjorde och där jag behövde uppmuntras behöver han snarare begränsas och jag är så sjukt rädd för att "förstöra" honom. Jag är rädd för att begränsa honom för mycket för egentligen vill jag bara stå och heja på och skrika åt honom att skita i allt och köra så det ryker!
Så våra världar krockar lite kan man säga - jag är livrädd för att han ska behöva växa upp och vara så hämmad som jag var samtidigt som jag på ett intellektuellt plan vet att han ALDRIG kommer bli det eftersom han dels är pojke men också väldigt social.
Svamligt och spretigt men det här har jag tänkt på i flera månader utan att få någon riktig rätsida på det.
Fel jag gör... det blir väldigt personligt, men om jag tar något bara:
- Jag brister på vissa områden som kvinnlig förebild. Jag är ofta den typiska mamman som servar alla vid bordet, ser till att alla har kläder, fixar obemärkt i bakgrunden. Det här vill jag inte att varken söner eller dotter ska snappa upp som något mammor gör.
- Borde lära dem, särskilt sönerna, mer om hänsynstagande, turtagning, låta andra prata till punkt etc. Matbordet är kaos kan jag säga, särskilt med gäster...
Jag håller en tumme för dig för UL:et.
