brunheten

En vecka kvar till ultraljudet på Karolinska. 

Vi har hittat på två namn som gäller fram tills den dagen. Om allting står rätt till ska namnen omförhandlas. Om det värsta skulle inträffa så har den lille ett namn. Jag fick bestämma helt, min man lade sig inte i. För det är jag som bär på hen och jag som oroar mig mest. 

Så nu heter hen Ewindar eller Elisabeth tills nästa torsdag. 

 

Jag är i vecka 17 nu (skrev fel på Instagram häromdan) och kan inte säga att jag har känt den ännu. När man väl gör det så VET man ju liksom det. Visst kan jag känna rörelser som SKULLE kunna vara bebisen, men jag har ännu inte känt det där stensäkra. Vår 2:a kände jag inte förrens i vecka 18 så jag är inte särskilt orolig. Läste dessutom att om livmodern ligger i framkant, vilket jag misstänker att min gör eftersom jag redan är så rund, så kan det ta längre tid innan man känner nått. Men det är klart att det hade ju vart skönt om just DEN HÄR bebisen kunde snabba sig lite med rörelserna. 

 

Jag har mycket ont kring livmodern. Känns ibland som att den inte riktigt sitter fast... Och det kan hugga till om jag vänder mig i sängen eller reser mig upp. Läste att även detta var vanligt om man fött flera barn. Nått med ligament och skit. Att allting ju ÄR lösare nu när det är 3 gången som alltihop ska utsättas för det här. 

Jag kan faktiskt känna att jag ÄLSKAR google i såna här sitiuationer. Det finns ALLTID någon som har det som ens själv. Någon expert som svarar på exakt de frågor man själv har. Alltid lugnande svar. 

 

Vad gäller diabetes tycker jag dock inte att det finns så mycket. Bara en jättehemskt berättelse i MAMA om en mamma som hade graviditetsdiabetes vars barn dog i v 38. Den vägde 5.2 kilo och dog troligen av det på nått sätt. Uppmuntrande! Men att få reda på statistik över missbildningar osv, det är inte det lättaste och det lilla man hittar är ganska upprörande. Så där lyssnar jag helst på min barnmorska och min diabetessköterska. 

 

I helgen ska min familj lämna mig. Jag ska sjunga på bröllop på lördagen, vilket visade sig vara samma dag som barnens kusin har sin namncermoni i Sthlm så David och ungarna åker upp på lördagmorgon och stannar några dagar. Jag var på Ölands djurpark (aldrig mer! MEN det VAR en mysig resa dock) förra året med ungarna och mamma medan David var hemma, så i år insisterade han på att få göra nått själv med ungarna. Och jag är inte den som är den! Dessutom har jag bandage på tån och så är jag ju dräktig. Så jag ska vara ensam i tre nätter i mitt eget hus. Har varit ensam här EN natt tidigare. TRE nätter känns ju helt sjukt. 

Lördagen kommer mest att gå till bröllopet som är ute på landet (min snälla mamma ska köra på mig heeeela dagen gulligulligull) och på kvällen ska jag äta thaithai och myyyyyyysa och njuta lite av min Ensamhet. 

Sen vet i fan. Jag får väl städa. Läsa. Fika med lite folk kanske, om jag får lust. Jag gillar ensamhet också. Gillar att kunna göra precis VAD JAG VILL med min tid. Och hela söndagen och måndagen blir ju Min Tid. 

Och fy fan vad jag kommer att längta. Lukta på deras kläder. Kanske gråta lite. Efter min man också. Jag tycker inte om att vara ifrån honom alls. Särskilt inte nu när jag är gravid. 

 

För nån dag sedan låg vi och pratade till 03 på natten. Om allting. Han har blivit lite ringrostig på det här med att ha en gravid fru har jag märkt. Och den här vårens fysiska problem har slitit lite på mig. Jag har haft ansiktsböld, svampinfektion från helvetet (den är inte helt borta än), opererat nageltrång och så har jag ju en diskret liten diabetes och tusen insulinsprutor om dan. Han verkar ha trott lite att allting liksom skulle gå på som vanligt här nu, fast jag var gravid. Lite som att tredje gången gillt så är ju allting mycket lättare. Och visst, jag har inte mått så fasligt illa den här gången. Ingen magkatarr. Men det är INTE LÄTT för den sakens skull. 

Så om ni träffar på mig och min man de närmaste 4 månaderna och ni reagerar på att jag liksom totaläger honom så behöver ni inte oroa er. Jag totaläger honom. Men det är som det måste vara också. Jag är liksom inte typen som biter ihop och stretar på. "Soli gynnar hällä", som är introt till min och Ninas podcast, passar inte alls in på mig. Jag tiger inte och lider. Jag lider högljutt och jag kräver min rätt som dräktig med diabetes, opererad tå och infektioner lite all over. Blir jag sugen på tomater klockan 23 får han åka och köpa det. Har jag ont i mina fogar får han massera. Behöver något hämtas efter att jag har satt mig ner får han hämta det. NU är det JAG som bestämmer. Det är JAG som är kapten på det här skeppet. 

 

Många tror säkert att det ALLTID är så i vår familj, eftersom jag, utåt sätt, är den dominanta och bossiga av oss två. Men så är det INTE. Min man vet minsann att sätta ner foten och gapa och bete sig dåligt och bossa han också. Så ni behöver inte hålla på och tycka synd om min man. Ska man hålla på och befrukta mig får man ta hand om mig också.

 

Alex Schulmans fru Amanda har sovmorgon varje morgon på sommaren. Han går upp med barnen i gryningen och vid 11snåret kommer hon strosande till bageriet där han sitter och väntar med barnen. Han säger att han gör det för att hon burit på barnen. För att hon kämpat sig igenom nio månader, fött och sedan ammat. Och jag tycker det är så jävla fint. 

Så ska det va tycker jag. 

 

När vi väntade första barnet fick vi lära oss att pappans uppgift, när barnet var född, var att OMFAMNA mamma och barn. Stå lite utanför. Låta dem va. Och sköta allt det praktiska runt omkring. 

Tyvärr tog vi inte till oss riktigt av den lärdomen. Vi jobbar lite mer så att när jag är gravid så får han omfamna MIG och BÄRA mig tills jag är färdig. När ungen är ute får han plocka upp ungen och bära den istället. För då är jag ju nästan avliden efter 9 månaders tortyr. 

 

Men så långt tänker vi inte riktigt ännu för att vara seriös. Visst tänker vi att vi ska få ett barn. Vi pratar om den hela tiden, både med varann och med barnet och med alla i omgivningen. Men både jag och han tänker ju att det KAN bli så att vi får ett barn som inte kan leva. Vi förbereder oss lite. Men egentligen spelar det ingen roll, för ett barn ska vi ju få, vare sig det kan leva kvar eller inte. Vare sig det är sjukt eller friskt. Så är det ju ett barn som vi ska älska och som vi redan börjat älska. Och det där som jag tänkte i början, att jag inte skulle låssas om att jag var gravid förrens jag visste om den var frisk/vid liv eller inte, det har jag lagt ner för länge sen. Det finns ju ett barn i min mage och det ska älskas oavsett. 

 

Jag fantiserar om en lättnad som ska fylla mig när läkaren säger att allting ser bra ut. Barnet är normalstort och helt friskt. Hur jag ska lämna sjukhuset på lätta fötter. Grina lite av lättnad. Få lämna sjukhuset med vetskapen att allting är bra PLUS att vi då även vet vilket kön vår bebis har. Vi ska ta reda på det den här gången. Så att vi vet om vi ska köpa rosa eller rosa saker. 

Det är en vision. 

Samtidigt förbereder jag mig på annat också. Hjärtfel. Missbildningar. Ond bråd död. 

Men konstigt nog tänker jag mest positiva tankar. Jag som i vanliga fall är en sådan pessimist. Jag pallar nog inte med det helt enkelt. Och som sagt, oavsett hur det går så är det min unge och en unge är alltid en glädje. 

 

Idag bakade jag muffins med min minsta. Hon som ska bli mellanbarn. Hon som är orsaken till att vi väntade nästan 5 år med att skaffa nästa. För att komma ifrån mellanbarnssituationen så gott det går. Nu är det hon och hennes syster. Den nya blir nästan en sladdis. Mellanbarnssituation förminskad, tänker vi. 

Och idag bakade vi muffins och mitt i bakandet klappade hon min kind och omfamnade mig sen. Min lilla unge. Mitt lilla troll. Min lilla stora argbigga.

 

Igårkväll överraskade vi vår äldsta med en filmkväll. Vi la båda, men plockade sedan upp den äldsta när den minsta hade somnat, ledde ut henne i soffan, poppade popcorn och gonade ner oss och så såg vi Bröderna Lejonhjärta. Hon strålade. Sen blev hon mörkrädd och fick sova i vår säng. Låg länge och pratade om allt möjligt. Sov tryckt mot mig hela natten. Min stora unge. Så smart och eftertänksam. En drömmare av rang, precis som sin farsa. 

 

Annars är jag en rätt kass morsa om dagarna. Jävligt slö och lat. Men det är de också. Min äldsta säger att hon älskar sitt sommarlov. Att hon älskar att vi bara är hemma och slöar runt, badar i poolen, leker, sitter under parasollet, gör små små aktiviteter och återvänder hem igen. Tar dagen jäkligt mycket som den kommer. Hon älskar det säger hon och hon är verkligen vårt barn. Trivs bäst hemma. I fulkläder och sommartovigt hår.

 

Nu måste jag skriva någon sommarslö krönika. Jag vill bara skriva om Benny Andersson som jag nu nördat in mig totalt på. Vi får se vad det blir..