brunheten

Då var det gjort.

Gick ut på facebook ikväll och informerade om att vårt barn har bytt namn och inte längre vill definieras som HON utan för HEN. 

Det är så många år av tankar, förvirring och ibland lite förtvivlan som börjar nå sitt slut känns det som. Under sommaren har vi varit på BUP några gånger, fått en jättefin kontakt där som även vårt barn har träffat och hon har, utöver att svara på våra frågor och funderingar även lovat att stå upp för oss och E om det skulle bli problem någonstans eller någongång. Så med henne i ryggen känner vi oss starka och liksom klara med ältandet. E, som numera har ett annat namn som börjar på samma bokstav, är inte en flicka. 

 

Vi har inte varit särskilt öppna med det här tidigare. Eftersom jag är feminist och en ivrig förespråkare av genusmedveten uppfostran samt eftersom vi förra sommaren fick höra att vänner pratat illa bakom vår rygg och sagt saker som att det är på grund av mig och mina politiska åsikter som E blivit "förvirrad" så har man ju inte direkt velat skrika ut det från hustaken. På BUP gladdes de med E. Att hen fått så medvetna och öppensinnade föräldrar var det bästa som kunde hända vårt barn, menade de. Tänk så olika man kan se på saker. 

Jag har naturligtvis också tänkt och ältat hur mycket som helst kring det här. Men damen på BUP sade lugnt att ens könsidentitet inte har jättemycket att göra med ens föräldrars politiska åsikter. Så nu har jag släppt det. 

 

Många föräldrar till barn i liknande situation förmedlar ofta hur stolta de är över sina barn (i amerikanska videoklipp på Youtube med pampig musik). Jag är inte stolt över E för att hen inte känner sig som en flicka trots flickkroppen. Jag har alltid älskat hen just så som hen är och jag kan känna förundran inför det starka drivet hen har att få vara den hen vill vara. Hur otroligt stark den viljan och drivkraften är. 

Däremot känner jag stolthet över människor i vår omgivning. När barnens plastmorfar kallade E för det nya namnet för första gången. När våra vänner från ett besök till ett annat lagt om helt och inte säger fel namn en enda gång. När de berättar att de pratat med sina barn. När farmor visar engagemang. När vår smått konservativa granne bara hänger på.Jag blir stolt över den respekt de visar vårt barn. Att de liksom bortser från eventuella egna åsikter och bara kör, för E´s skull. Det gör mig så jävla rörd och stolt över de människor vi har i våra liv. 

Jag är också ganska stolt över mig själv. Det är inte så jävla lätt att stå upp för något man själv känner sig väldigt okunnig och osäker inför. Inte så lätt att berätta för människor man vet tex är konservativt lagda eller tidigare har uttalat kritiska saker kring det här med kön. JAG tycker att det är ganska jobbigt ibland och då kan jag bara föreställa mig hur det måste vara för människor som aldrig intresserat sig varken för kön eller genuskunskap eller hbtq osv. Jag är också stolt över min man som måste handskas med med andra män. Män och Annorlunda alltså. Inte lätt. 

 

Det stormar på Gotland ikväll. Inatt kom vi hem från en 6 dagar lång resa till Danmark, Legoland och Malmö. Ikväll hade vi bästa vännerna här på middag medan stormen rasade utanför. Tog in min sköldpadda Åke som varit i sin utebur sedan början av juni ikväll. Det är verkligen höst nu. Min bästa tid är nu. 

 

 

Runt 13.10 idag släpade jag vagnen med sovande son i mellan öppna förskolan där vi spenderat förmiddagen och skolan där vi skulle plocka upp storbarnen samt varsin kompis till dem. Under den sträckan gick jag och tänkte på allt som var JÄVLIGT. På hur trött jag är. På tandsatan som gått sönder och värker ända upp i kindbenet men som ändå inte får mig att ringa tandläkarn. På hur många kvällar som vi tänkt att vi ska knulla men hur jag sedan backat pga ont i magen. På hur trött jag är på min jävla medicin som tycks ha fuckat upp min mage totalt. På hur dåligt det är att jag inte tagit min medcin på en vecka nu för att jag behövde ha en pause från magsatan (men inte fått det ändå) och nu inte riktigt förmår mig att börja med helvetet igen. På vårhelvetet och soljäveln som skiner för mycket och på hur jag SER att det är jävligt VACKERT ute nu men inte riktigt kan glädjas åt det eftersom ja, jag ORKAR liksom inte ta in det riktigt. Och så saknade jag när barnen var små och jag liksom VAR i naturen på ett helt annat sätt eftersom två småbarn liksom KRÄVER CARPE DIEM medan ett tillåter att man lite halvt hänger kvar i sin egen lilla värld och det är i mitt fall inte särskilt positivt. Ja jag liksom frossade i allt NEGATIVT och dåligt och jag tänkte att det är ju för jävligt att man aldrig kan få vara riktigt jävla glad och lycklig. 

 

Sedan gick det cirka fyra timmar och jag befann mig i lyckorus när jag vandrade runt i min vackra trädgård medan barnen lekte, David grävde (han gräver så jävla ofta), fåglarna kvittrade och solen sjönk bakom trädtopparna.  - FAN VAD VI HAR DET FIIIIINT, ropade jag till den grävande, i det närmaste lyrisk. 

 

Jag orkar fan inte med mig själv alltså. Jag kanske är bipolär ändå då. Med JÄVLIGT snabba skov får man säga. 

Undrar om det är normalt att typ vara halvt självmordsbenägen på förmiddagarna för att sedan börja kunna känna glädje fram mot två och sedan befinna sig i totalt lyckorus vid sex? Är det våren som gör det? Ljuset? Att jag mår dåligt så länge det är ljust och bra när solen försvinner bakom trädtopparna? Eller är det blodsockret? Att jag vaknar med höga värden och vill dö för att sedan bli gladare och gladare för varje steg kroppen tar och för varje steg som blodsockret sjunker? Är det gluten kanske? Sköldkörteln? INT I FAN VET JAG! Men gud vad skönt det vore om jag någonsin kunde få veta. 

 

Vad skönt det skulle vara om man någon dag i livet kunde få prova hur det känns att ha en dag då man vaknar och känner sig normalt glad och sedan är det liksom likadant resten av dagen. Att man är normalt glad bara. 

 

Men fy fan vad det verkar tråkigt bara. Och vart skulle JAG vara i det tråket? En väldigt stor del av att vara jag är ju att känna tusen olika känslor på samma dag. Att vandra mellan himmel och helvete på 45 minuter och vice versa. Om jag någonsin skriver en bok så ska den nog heta det faktiskt: från himmel till helvete på 45 minuter.

Jag antar att det blir mina memoarer. 

 

En bra grej är iaf att jag med åren förstår att det finns många, många andra som är som jag. Och även att det finns de som verkligen inte är det. Jag har alltså träffat människor som sagt att "jag är oftast glad och inte så mycket annat". Som liksom är medvetna om sitt lugn och sin enformighet. Jag dras oftast till såna människor nämligen. Min man är tex en av dem. 

 

Nu vandrar jag långsamt in i PMSdimman iaf. Ca 10 dagar till mens och ja, det är ju helt klart igång, maskineriet. Jag har bestämt mig för att tänka att det ska bli SPÄNNANDE. Jag blir så fasligt kreativ vid PMS så bara GUD VET vad som kommer att komma ur mig den här månanden! 

 

Här är dagens låt:

  

 

 

 

Sån här musik har jag i blodet. Ola Magnell, Marie Bergman, Cornelis, Björn och Bennys tidigaste orkestrar. Jag är liksom indränkt i God Musik. Vänstermusik. Feministmusik. Jag älskar min mamma för det. 

 

Imorrn kommer Nina. Frid vare med mig. 

 

Ni vet sådär när låtar BLIR personer. När man inte kan lyssna på en låt utan att tänka på en viss person. Ibland är det bara känslan i låtan men ibland hittar man en låt som känns som att den är SKRIVEN om en person. Man tillägnar låtar till folk. Iallafall när man är ung. 

Det var väldigt sorgligt häromveckan när jag insåg att det är minst tre personer som har tillägnat mig den här låten. Det här är alltså JAG för ett litet gäng unga män.. Mmmm.. Glatt!

 

 

 

Medan jag tydligen inte lyckats sprida så särskilt glädjefyllda minnen så kan jag däremot aldrig någonsin lyssna på den här låten utan att tänka på han som jag älskade före jag träffade han som är min man nu. Hur jag satt på tåget mellan våra städer och lyssnade på den här och tänkte att "såhär låter han". 

  

 

Hör ni honom? Kan ni föreställa er honom?

 

Såhär låter mina gamla högstadievän Elsa.

 

 

Och såhär låter min vän Micke. Så många nätter som vi låg och pratade bort. Ni vet när man kom från krogen, inte hade hittat någon lämplig att spendera natten med och tog varann. för samtalsstöd. Så många nätter som vi pratade oss igenom han och jag. Vad sa vi egentligen? 

 

 

 

 

 Och se där kommer Sara springande! Vi är påväg till Marits konsert på Hawaiiscenen, Hultsfred 04. Vi hittar en stod gyttjepöl långt fram som ingen står i och plaskar rakt ut i den med vår banderoll. Vi har träffat två killar från Alingsås, tog studenten bara dagarna innan och är fulla fast det är mitt på dan. Hon har aldrig varit vackrare än i den där gyttjepölen. 

 

 

 

Nästan alla jag känner har minst en egen sång. Som liksom fångar deras väsen eller hur jag känner/känt för dem. Alla barnen har varin låt. David har många. En av dem. Arenarock naturligtvis. Det behövs när stora känslor ska få plats. 

 

 

Jag skulle kunna fortsätta i evighet. Men det är ju en dag imorrn också. 

 

Ibland blir jag sådär löjligt tacksam att jag blir rent kristen. Jag känner ett stort behov av att TACKA någon för nått och ja, vid dessa tillfällen så får jag ju vända mig till en Gud jag egentligen inte tror på och tacka. Ikväll låg jag och funderade om jag borde erkänna mig som kristen och frälst men jag kom inte fram till något. 

 

Jag låg iallafall där med armarna runt lillpojken och tänkte högtidliga tankar och tackade Gud för den här dagen och för alla våra senaste dagar som varit så ljuvliga. Faktiskt så har ingenting alls speciellt hänt. Bara det lilla att vi börjar bli friska. Att jag vaknar och är pigg på morgnarna. 

 

Fast inte idag i och för sig. Jag hade sovmorgon och det blir alltid så jävla dåligt. Jag BORDE inte sova så mycket, det vet jag, för sömn är inte bra för mig. Jag är på topp när jag sovit 5,6 timmar. 4 funkar också oftast fint. 

Men inatt sov jag typ 9.5 timmar. Och dessutom var det söndag. Jag funkar så jävla dåligt på söndagar. Precis som Amanda Schulman så vill jag helst gråta och sitta inne och tänka på livets mörker. 

Men det är något med ljuset nu. Att det liksom inte gör så mycket att man vaknar 10.30 när man vet att dagen inte tar slut förrän vid 20 när det blir mörkt. 

David, min älskade, vet hur jobbiga sovmorgnar och söndagar är för mig så han gosade mig stillsamt till vaket tillstånd. Sedan stekte han pannkakor och började städa medan jag sakta, sakta vaknade. Barnen lekte. 

Sedan städade vi huset jag och mitt hjärta. Barnen såg på Pippi, lekte i trädgården, såg på Pippi igen, lekte på storasysters rum, såg på Pippi igen osv. 

När vi var klara vid 16tiden åkte vi bort till Willys och fikade. Det är det enda stället vi har råd att fika på såhär tre dagar före barnbidraget och det passar vårt enkla leverna alldeles utmärkt. 

 

Vidare ut i naturen för lite geochaching. Åkte till Muramaris och följde en jävligt brant och jävligt farlig och läskig trappa nerför branten till havet och hittade både ett litet uppmurat stenhus och en av försvarets gamla bunkers där. Bunkrar alltså. Vad det är fantasieggande. Hitta en bunkerjävel och dagen är räddad. Vi hittade chachen men blev kvar på en helt fantastisk stenstrand med tillhörande spännande skog, som var alldeles sönderblåst på sina håll. 

Jag älskar, älskar älskar den här ön som har så många hemlisar. Så många otroliga platser man kan hitta här än, trots att man bott här i trettio år typ. Vi hittade en bäck som rann från skogen och ner i havet och barnen följde bäcken och hittade en gammal uppmurad källa som måste ha varit väldigt vacker en gång men som nu i princip var överväxt. Vem har anlagt den där vackra källan liksom? Och när? Så himla spännande.

 

Lilla L har så väldigt korta ben och orkade inte ge sig in i virrvarret av grenar och träd så han satte sig helt sonika ner i gräset och lekte med grästrån och barkbitar. Kastade lite stenar i bäcken. 

Vi är en sån jävla bra utflyktsfamilj alltså, för vi älskar det allihopa. Jag och David är så sjukt lika i det att vi kan gå igång på sånt där. Bunkrar och bäckar och fossiler och sånt. Min man är aldrig så vacker som på en blåsig strand. Han passar så jävla bra på de där stränderna. Som att han är i sitt rätta element. 

Och barnen rycks ju med såklart och blir lika engagerade som vi.

Min dröm är att få vandra i fjällen med ungarna. Bara L´s ben blir lite längre ska vi fan ta oss iväg till någon himla vandringsled. Eller bara att gå Gotland runt vore coolt. Vi bor verkligen på den bästa platsen.

 

Efter utflykten åkte vi tillbaka till Willys. Detta ljuvliga ställe. Denna gång fick barnen varsin korv och Festis för 13:- måltiden som de åt medan David handlade och jag pratade med min vän Johanna som jag stötte på. 

Och sedan åkte vi hem. Och David bytte däck på bilen medan storbarnen spelade dagens Minecraft. Lilla L ville se på när pappa bytte däck så han å jag stod i det stilla vårregnet bredvid David och bevittnade det hela. Sedan lite Dora utforskaren och sedan i säng. När lillen somnat tog jag upp storasyster E som inte hade somnat än i överslafen. Vi la oss i vår stora säng och hen läste en bok för mig och jag en för hen. 

 

Nu sover alla barnen. Och jag är så jävla jävla tacksam för att de är mina. För att just jag fick blir deras mamma. Och jag är stolt för jag ser ju att vi har gjort det bra. Vi har tre trygga, stabila, lugna, roliga, busiga, nyfikna, verbala, kreativa, smarta ungar och vi har gjort det alldeles själva. Med stöd från alla andra fina vuxna de och vi har i våra liv förstås. 

 

Förra helgen var det total misär här och E hade fyllt 7 och skulle ha kalas. Jag hade vart jättesjuk över hennes födelsedag och kände mig osäker på om jag skulle orka med något kalas. Men då ringde vi min ganska nya vän, Marianne. Hon är fjorton år äldre än mig och vi är väldigt olika hon och jag, men ändå lika vilket gör att alla våra möten blir så spännande. Och hon och hennes döttrar som är i mina barns ålder kom och hjälpte till med att styra upp kalaset. Och we made it. Marianne är lärare och fantastisk med barn. Alla mina barn avgudar henne och särskilt lilla L och hon har fått en fin relation. Hon barnvaktar honom ibland när vi behöver. Och jag är så glad för det. Att ha en sådan vän att ringa. 

Och igår kväll hade våra stora ungar lekt med sina bästisar hela dan och 20.30 kom bästisarnas pappa hit för att lämna tillbaka vår äldsta och ta med sin yngsta hem. Och vi bjöd på en kopp kaffi och han visade lite bilder från sin nyliga golfresa. Och när de åkte var klockan långt över läggdags och man ba TACK JESUS för såna vänner. Som man tryggt kan lämna sina ungar till en hel dag. Som avgudas av den lille eftersom de ansträngt sig för att få hans kärlek. Och som man  kan dela både stort och smått med. 

 

Och imorrn är det måndag och mamma kommer hit. Och både jag och lilla L är så löjligt glada för det. För det är ljuvligt när hon är här. För lilla L är så glad då och jag också. Världen blir liksom lite soligare, när hon är här. 

Och när jag tänker på hela den här vintern när jag varit så sjuk så många gånger. Hur hon ställt upp, precis som Davids föräldrar. I nöd och lust verkligen. Har man sina föräldrar. 

 

Och imorrn är det skola och jag har två barn som går dit utan bekymmer. Okej, de kanske inte LÄNGTAR dit, men de går dit utan svårmod. Och kommer hem med berättelser som gör mig trygg i vetskapen att de är på en bra plats. I torsdags ramlade storasystern svårt på skolgården. Slog upp flera sår. Att slå sig och gråta i skolan är jobbigt för henne. Hon gråter helst inte när folk ser. Men nu blev det gråtläge och att höra hur hennes kompisar hjälpt henne och hur hon sedan blivit ompysslad och tröstad och kramad inne på fritids gör en alldeles varm i kroppen. 

 

Och så David. Denne ädle man. Det är så FÖR JÄVLIGT att vara heterosexuell feminist. Eftersom jag i princip dagligen läser texter som ifrågasätter den heterosexuella kärleken, äktenskapet, mansrollen, maktstrukturer osv. FÖR JÄVLIGT. Och med jämna mellanrum är det KRISIGT i det här äktenskapet. Vi måste ju JOBBA hela tiden, eftersom jag hela tiden lär mig nya saker, nya sätt att tänka osv. Så nog fan jobbar vi. Hårt. På vår relation och på vårt äktenskap. 

Men ibland alltså. Är det så jävla skönt att bara släppa alla jävla tankar och bara se hur jävla gullig han är när han ler nuförtiden när han blivit lite gammal (32) och det bildas små rynkor runt hans ögonvrå pecis när leendet börjar. 

Jag skulle kunna skriva ändlösa romaner om det där leendet. Eller om hans grönbruna ögon. Hans skägg som kittlar mig i nacken när han väcker mig med en puss där. Hans lår alltså. Eller när han läser mina tankar. 

Ja vi har upptäckt nu att vi kan läsa varandras tankar efter tio år tillsammans. Barnen testar oss titt som tätt eftersom de tycker att det är så magiskt och häftigt. Och det slår aldrig fel. Vi känner varann så jäkla bra nu att vi vet vad vi tänker. Inte alltid såklart, men tillräckligt ofta. 

Jag vet ju att det är väldigt mycket tack vare mig och min fantastiska personlighet, men jag ska inte sticka under stol med att hans ljuvlighet också bidrar till att vi har Ett Väldigt Bra Äktenskap. 

Och det är jag också tacksam för. Att jag får ha det såhär bra i min relation. 

 

Ja så ikväll är jag kristen. Tillfälligt kristen. Pryo. Pryo hos Jesus krist. 

 

Och vet ni. Förut var jag en sån här, men det är jag inte längre:

 

 

Jag är glad och allt, över att mina båda stora favoriter for ever, Marit och Håkan, släpper låtar denna vår och förmodligen kommer att äga sommaren 2016 med all rätt. 

Det är som att år 2003 är tillbaka när de ägde Sverige både då och åren efter. Vi såg dem överallt. 

Marit var Håkans förband när jag och Sara såg Håkan i Hultsfred i november 2003. På självaste Hultsfredsfestivalen 2004 sedan spelade båda på stora scenen om jag inte minns fel. 

 

I min värld var det ingen skillnad på dem två. De var lika stora, gudomliga för oss då, såklart. Det fanns dock en stor skillnad på deras konserter. På Håkans konserter stod vi tjejer längst fram och skrek, grät och svimmade. Men bakom oss och längs med väggarna stod killarna. Tystare förstås, men med tårarna rinnandes nerför kinderna de också. 

På Marits konserter stod vi blandade framför scenen, både killar och tjejer absolut. Men mest tjejer. 

 

För det är ju så det funkar. Tjejer/kvinnor lyssnar på all musik, oavsett kön. Män lyssnar på andra män. Och därför blir de manliga artisterna alltid störst. 

 

Jag kan tycka att det är så sorgligt att nu, 2016, när Marit gör come back efter åtta års tystnad eftersom hon "inte gillade den hon blev" som artist medan Håkan har släppt skivor hyfsat frekvent sedan debuten 2000, så är det en sådan otroligt skillnad på dem. Dem vi, barnsligt nog, kallade för Kung och Drottning år 2003 är liksom mil ifrån varandra. 

 

Marit släpper skivorna själv numera. Betalar allt ur egen ficka. Sparar ihop pengar för att kunna göra videos och marknadsför sig själv via ett eget Instakonto och egen Facebooksida. Hon gjorde en "miniklubbturne" i januari och googlar man sommarkonserter finns inget att boka. 

I vintras intervjuades Marit i Värvet och det var en av få intervjuer jag var besviken över, då Marits storhet inte på något sätt kom fram i intervjun. Triumf verkade inte vara medveten om hur STOR Marit varit för oss, vi som var kids i början av 2000talet. Själv var han nog för gammal. 

Jag ville att han skulle fråga om hur det var, om låtarna, om Candysuck, om hennes medverkan i Fittstim som ju blev episk, om alla turneérna, osv osv osv. I min värld finns det så oerhört mycket mer man skulle kunna prata med Marit Bergman om än det han gjorde i intervjun. För i min värld var hon störst. I min värld är hon STOR. 

 

Så har vi Håkan som glider fram. Med proffs omkring sig som sköter det mesta. Idag kan han ge två konserter vart annat år och klara sig. Han fyller Ullevi två gånger i sommar. 

Han är man.

 

Han är man.

 

Han är man.

 

Och det har han mycket att tacka för, precis som alla andra män. 

 

Jag älskade Lars Winnerbäck (som för övrigt också var ENORM 2003) som ung, men slutade lyssna när jag tyckte att han blev för gammal för mig (...) En sak som han dock har min eviga respekt för är att han, liksom Marit, aktivt jobbat för att framhäva kvinnor. Han har samarbetat med kvinnor, sjungit duett med kvinnor, producerat och medverkat på kvinnliga musikers plattor och i intervjuer aktivit pratat om problemet som många kvinnliga artister dras med- nämligen deras kön. 

 

Jag älskar Håkan, nu och för evigt. Men genom åren så har han jobbat med män, samarbetat med män (undantaget Veronica Maggio men det var ju hennes låt och på hennes initiativ), talat om män som han beundrar och aldrig på något sätt använt sin ENORMA, ENORMA MAKT för att göra något vettigt. 

 

Vidare är det snudd på obehagligt hur Sveriges samlade musikkritiker aldrig rör Håkan.Sveriges samlade musikkritiker är ju, som ni kanske redan vet, oftast män. Skärp er för fan. Nu släpper han tex ytterligare ett album som låter U2. Gubbrock. För att ha något att fylla Ullevi med såklart, men ärligt, det är lite småtråkigt. Precis som att Marit numera låter som hämtad från 80talet. Man skulle kunna säga om både Håkan och Marit att det låter som att de blivit lite för gamla. De har snappat upp att modern musik idag behöver vara TUNG, lite bombastisk, precis som på 80talet faktiskt och innehålla tyngd och känslor. Vår tid kräver liksom det. 

Men eftersom de är i 40årsåldern så blir deras referenser när de försöker skapa sån här musik- 80talet. När det borde vara Avicii. 

 

Att jag, som evig beundrare, snabbt noterar att U2 kanske inte är min favoritreferens men okritiskt och opartiskt fortsätter att älska Håkan för vad han är, är en sak. Att riktiga och erfarna musikkritiker gör samma sak är fan oproffsigt. 

 

(om inte Håkan bjuder in Marit till sina konserter i sommar kommer jag troligtvis inte att älska honom med samma kraft i fortsättningen)

 

 

Jag tänker mycket på de där "snälla killarna" ni vet. Troligtvis för att de flesta killar i samhället ju faktiskt är "snälla killar". 

Snälla killar har fått lära sig att man ska vara snäll mot tjejer. Det är ungefär det de har fått lära sig. Och det lever de sedan fullgoda liv på sen. 

 

Snälla killar tar inte jättemycket plats och om de gör det så är de roliga, schysta, trevliga och omtyckta av både män och kvinnor. Snälla killar får inga raseriutbrott och de skulle aldrig någonsin slå. Snälla killar tar ut lite barnledighet, låter frugan lära dem att tvätta och laga mat till en viss gräns och sedan lever de hela livet på att kunna laga typ köttfärssås samt att kunna grilla. De tvättar sina egna kläder minsann men städning ger de upp eftersom frugan har en "orimlig gräns" för när det behövs städas och inte och då är det bäst att hon gör det själv. 

 

Snälla killar slutar supa när barnen kommer. Inte direkt såklart, men när frugan har förklarat varför det kan vara bra att göra det så slutar de.  

 

Snälla killar sliter hårt. De jobbar mycket, men sätter ändå familjen först. De vabbar i alla fall 40% av alla gånger.

Snälla killar är liksom hederliga. Tycker att det är SJÄLVKLART att vara föräldralediga, vabba och storhandla. De mår så jävla bra i den där hederligheten. Känner sig så jävla BRA liksom. De går runt och myser. Står bredvid fotbollsplanerna på kvällarna när glinen spelar kvartersligamatch. Myser över hur duktiga och faderliga de är som tagit sig dit.

De är alltid bättre än sina egna fäder liksom. Och så långt har de tänkt att de ändå har kunnat analysera att de själva hade velat ha en mer närvarande pappa som små, så nu får deras barn det åtminstone. I alla fall sönerna. Döttrarnas danskurser och ridlektioner förstår de sig liksom inte på.  

 

De snälla killarna skrattar ofta lite överseende åt sina fruar. De snälla killarna har valt vackra fruar, duktiga fruar som är lika snälla som männen själva. Det är nog så långt de har tänkt, de snälla killarna. Att de vill ha en vacker, duktig och snäll fru. Det är liksom det som räknas. Vad frun röstar på, har för syn på sin omvärld, hur hon vill uppfostra barnen eller hur hon vill leva sitt och deras liv tillsammans har inte de snälla killarna tänkt på.

 

Kanske har inte fruarna heller tänkt på det, men skillnaden mellan snälla killar och duktiga fruar är att fruarna utvecklas, medan männen står still. Det kommer alltid att komma en dag då den duktiga frun vill prata om vilket parti hon ska rösta på, vad hon känner inför flyktingmassorna som strömmar från Syrien eller hur hennes barndom påverkat henne eller hur hon kanske blivit sugen på att prova någon annan ställning än missionären i tre minuter varannan lördag. Och det är då som de snälla killarna blir handfallna. De snälla killarna kan inte prata om känslor. Delvis för att de inte intresserar sig för andras känslor, men även rent praktiskt för att de inte kan. 

 

De snälla killarna kan inte krishantering. De verkar ha trott att livet liksom bara ska fortlöpa, att problem inte kan uppstå så länge man är en snäll och hederlig kille. Och när de så ställs inför ett problem så kan de inte hantera det. De kan heller inte finnas där för sina fruar. De kan helt enkelt inte, rent praktiskt, för de vet inte hur man gör. Senare kommer de heller inte att kunna finnas där för sina barn, det märker man förresten tidigt. Redan när barn är spädbarn är det ofta tydligt vilken förälder barnen föredrar till tröst. Det beror på att män inte kan trösta andra, eftersom de växt upp till ett liv som handlar om DOM, inte om andra. 

 

En annan grej med de snälla killarna är Fasaden. Folk i allmänhet tror ofta att det är vi kvinnor som är fasadhållare, men så är det ju inte. Jag känner inte en enda kvinna som inte kan dela med sig av sina bekymmer, problem och svagheter. Vi är snarare experter på det området. Det är män som inte kan släppa på fasaden. Mycket av deras heder sitter i den. En lyckad man bor fint och kan upprätthålla en vacker bostad med sin händighet. En lyckad man har en vacker, duktig och snäll hustru vid sin sida och helst ska hustrun också hålla eventuella fulheter inombords. Barnen är lyckade också. En snäll kille skryter gärna om sina barn. 

Den grejen gör det svårt för barn att få djupare förtroende för sin pappa. Om man hela tiden har pappas behov av snygg fasad hängade över sig så kanske man inte berättar för pappa att man fått IG i matte och kanske inte får börja gymnasiet. Om man har en man som är upptagen med att leka lyckliga familjen kanske man inte berättar för honom om hålet som börjat växa i ens själ.

Det är dock inte inför kvinnorna som männen måste hålla fasaden och upprätthålla hedern, det är inför andra män. Det måste se bra ut.

 

Det är ibland som att de vandrar i en helt egen liten värld, de snälla männen. En värld där de går runt och tror att det räcker. Det räcker att man är en snäll kille som kör barnen på träning och köper tulpaner till frugan då och då. Det räcker att man lagar sin köttfärssås och engagerar sig lite i att hitta bra fotbollsskor till barnet. Vad mer behövs, än lite hederlig snällhet?

 

Och vi kvinnor, som lever med de här robotarna, ja vi får ju svarta hål i våra själar tillslut. Börjar med gruppsex och amfetamin för att få känna att vi lever lite. Inte.

Nej vi blir utbrända istället. Får värk i kropparna. Blir gnälliga och ledsna. Skaffar oss älskare, men vad hjälper egentligen det för män är ju män. Det går sällan att hitta en bättre än den man redan har.

Hipp hipp hurra för heterosexualiteten!

 

(den här texten handlar inte om min man. Eftersom han är gift med mig så kan han aldrig bli en robot. Olyckligtvis är inte alla heterosexuella män gifta med mig) 

Det har varit en tung period. Mycker gräl, mycket pms, lång vinter, mycket sjukdomar. Det har vart mörkt liksom. Man har haft kontakt med sitt inre mörker ganska mycket kan man säga. 

 

Men så kommer en solig dag. Och mensen har kommit. Och man orkar liksom inte bråka längre. Man lägger undan stridsyxorna. Börjar städa förrådet tillsammans. Ungarna leker i solen och man hämtar det där påskägget man har köpt men inte gett för att man varit så jävla arg. Han får den där turkosa tshirten och de där ölen som man omsorgsfullt valt ut och så hämtar han ett ägg man inte ens visste att han hade köpt. Glass och godis har han köpt för han vet ju precis vad man älskar. Och man får feeling och tungkysser varann där i trädgården, säger förlåt och allt känns fint. 

Man sätter sig en stund i solen medan ungarna hoppar studsmatta. Pratar om vanliga grejer, men trevar efter varandras händer i alla fall. Sitter där i solen och håller hand och pratar om hur man skulle vilja strukturera skiten i förrådet. 

 

Och allt känns så jävla fint och bra. Ljuset är påväg liksom. Livet vänder. Det blir bättre igen.

Och så ilar det till i tandjäveln. Börjar mola dovt. Tandjäveln som har varit i stort behov av en tandläkare i över ett halvår nu. Tandjäveln som också är i stort behov av borstning. Det är egentligen inte bara en, utan många tänder som behöver vård. Akut egentligen. Men man är ju som man är. Man är en sån som alltid fuckar upp. Som aldrig har ordning och om man har ordning på något område så har man kaos på ett annat. Är det inte ett äktenskap som går jävligt dåligt så är det ett tandläkarbesök som skjuts upp tills det är för sent. Eller en räkning som inte betalats. Eller vad som helst som kan leda till katastrof. Ju äldre upp, desto mer mellanmjölkiga blir de, katastroferna, men lik förbannat katastrofer när de väl inträffar. 

 

Det är som att man inte kan leva utan dem. Så därför har man alltid minst en katastrof på lut. När de blir för många får man börja käka antidepressivt. Är det bara en eller några kan man klara sig och ändå få tillgång till det där mörkret de för med sig som man inte tycks kunna leva utan. 

 

Man är en sån som alltid fuckar upp helt enkelt.

Sammanträffandet att få mens på självaste skärtorsdagen! Det röda blodet matchar påskens gula färg på ett härligt sätt! Och det här med äggen som aborteras flitigt över hela landet den här helgen samtidigt som mina rinner ur mig! 

Och det tar inte slut där! För Andra Mensdagen har sedan urminnes tider varit Den Värsta Dagen för mig. Alltså när LIDANDET är som allra värst både fysiskt och mentalt. OCH VEMS LIDANDE TÄNKER VI PÅ IDAG? Vad ägnar man normalt den här långa fredagen till? Jo! Åt Jesu lidande. Två flugor i en smäll! Idag har åtminstone min familj fått uppmärksamma BÅDE Jesu lidande på korset OCH Jenny lidande med livmodern. 

 

Så förmiddagen gick åt till att ligga och gråta och inbilla mig att min man ville skiljas. Kanske ville jag skiljas? Jag kände även intensivt att jag ville dö. Ja jag ska inte hymla, jag har dödslängtan varje månad.Sedan jag gick med i PMSförbundet och har insett hur otroligt många andra kvinnor som har det likdant så tar jag inte så hårt på den där dödslängtan längre. Det är typ " oj då, idag vill jag visst dö jaja, det går över". 

 

Sen ryckte jag upp mig och vi skulle åka och fira påsk hos svärisarna men då började en unge må illa så jag fick stanna hemma med hen. Och det var ärligt talat inte helt fel, hur mycket jag än avgudar mina svärföräldrar och släkten på min mans sida (för det gör jag). Istället fick jag städa i lugn och ro medan barnet spelade Minecraft. Sedan fick jag slumra en halvtimme medan barnet fortsatte spela Minecraft. Sedan såg vi en film och spelade 3 i rad hundra tusen gånger innan de andra kom hem. Och nu är jag nästan pigg igen. Imorrn kommer det vara bättre och om tre dagar är jag mig själv igen. Efter 2,5 veckors pmslidande. Sedan väntar 2 veckors ljuvaste frid innan det börjar igen. Man får carpe diem som fan de där två veckorna helt enkelt. 

 

Dagens soundtrack. Ja, lite av mitt livssoundtrack faktiskt, förutom två veckor i månaden då jag lyssnar på gladpop och fångar dagen:

 

  

 

 

Ett annat litet lyckopiller:

 

 

 

Glad påsk

Det kommer bara bli ord här nu och en och annan musikvideo. Jag kan inte hiva ut bilder på ungarna längre och mitt eget utseende är obetydligt. Ganska ofta känner jag att jag är väldigt lik Rolf Lassgård. 

 

Jag känner ett ganska stort behov av att vara pretentiös. Jag har märkt hur mina meningsuppbyggnader mer och mer går åt det hållet i samtalen med min man. Fast idag skickade jag i och för sig ett sms till honom på jobbet där jag skrivit ordet AVSUGNING med stora bokstäver. Bara för att han är så nervös att någon av hans jobbarkompisar ska råka se det. Så ordet pretentiös i samma mening som Jenny P är kanske ganska långt bort ändå..

 

Mina första krönikör var ganska pretentiösa, det ska medges. Jag kan inte ens läsa dem idag. Men jag har märkt att de flesta krönikörer är pretentiösa i början så självhatet uteblir.  

 

Jag kämpar ganska mycket med en känsla av att vara annorlunda. På ett sätt är jag totalt beroende av känslan. Det finns så jävla många dåliga, såna som man aldrig vill vara som. Då är det så jävla skönt att tänka tanken att man inte är det, för man är ANNORLUNDA. Inte som dom. Inte så tråkiga, platta, rädda, osäkra, felorienterade, medvetna/omedvetna. Jag kanska är konstig, men jag är FAN inte som DOM iallafall, kan man tänka och det är så jävla skönt. 

Samtidigt så upptäcker jag ju väldigt ofta att jag är precis som dom. Och ibland är det så jävla skönt att tänka på det också, att jag är precis som alla andra. Och ibland ger det mig panik. 

Jag föredrar nog faktiskt alla gånger känslan av att inte vara som alla andra. Det oroar mig en aning och jag måste nog tänka på det lite mer. 

 

Idag tänkte jag på att jag behöver bli smal. Ja, alltså jag behöver ju det bokstavligen pga diabetes och det suger. Jag har alltid tänkt att efter 30 är det dags att ta tag i det och ju mer efter 30 känner jag mig också mer och mer mogen för det. Jag kan nog inte garantera smalhet för alltid, jag lär nog bli en periodare. Men inom en framtid som går att se, så kommer jag att gå ner rejält i vikt, det vet jag nu. 

Och jag tänker så mycket på hur det kommer att påverka mig. 

Min identitet i att vara STOR och ta mycket plats både fysiskt och verbalt är så enormt stark. Jag har ju alltid varit den stora personen. Jag har kämpat med det, tidigt och väldigt länge nu känt mig väldigt nöjd och tillfredsställd med att gå emot norm och ideal och dessutom ha mage att trivas med mig själv och den här kroppen. Om jag går ner i vikt, tänk om jag kanske blir lite snygg? Hur ska jag hantera det? Det känns som en väldigt obehaglig grej att ha där i personligheten. Det som är tråkigt med precis alla kvinnor jag känner på hela jorden (förutom mamma, mostrar och några kusiner som inte verkar bry sig ett skit) är att en väldigt stor del av deras identitet ligger i hur de ser ut, eller hur de BORDE eller VILL se ut. Det är det sämsta jag vet med kvinnor som grupp. Sånt jävla slöseri med kvinnokraft som läggs på den där jävla GImaten och timmarna på gymmet, kaloriräknandet och ångesten. Jag vill aldrig bli som dom. Om jag blir snygg så ska jag skita i det.

 

När jag var ung var jag normalsnygg. Snyggare än nu och jag hade även en större identitet i det då. Jag utnyttjade den lilla snyggheten jag hade för att få knulla och killar är ju så jävla easy to get så det lilla jag hade räckte ju ganska långt.  

 

Det är tur att jag är lång i alla fall. Och har kraftig benstomme. Så att jag kan ta fortsatt plats. 

 

Jag är så jävla trött på män också. Varenda en är konstig på ett eller annat sätt. De är så jävla dåliga på självinsikt. De skryter, de spelar "tuffa" fast de är över 30, de pratar bara om sig själva och JÄVLAR vad män över 30 mansplainar. 

 

Det där, som jag skrev om igår, om att män har så jävla svårt med mig, vet ni vad det beror på? Jo det beror på att jag är en kvinna som inte har några problem med att ta plats. En urgammal grej. Att jag skriver i tidningen varje vecka tex, fan vad det gör dem osäkra. Att jag dessutom inte låter osäker och ödmjuk, utan kan ha ganska självgod och mansplainande attityd, det kan de bara inte hantera. Jag är ju ganska mycket så även i verkligheten. Jag tycker om att prata om saker som jag finner intressanta och eftersom jag, liksom många andra kvinnor, är ganska nördig så kan jag tex berätta väldigt mycket om tex Marianergraven. Om bläckfiskar och om musik. Jag läser, liksom många andra kvinnor, tidningen varje dag och hänger med så gott jag kan och kan därför ofta delta när män sitter och berättar saker för varann. Ja för så pratar ju män med varandra också. De berättar saker för varandra. Ställer väldigt sällan frågor, utan sitter egentligen bara och mal. Så kommer jag och gör liksom likadant och de blir helt jävla paffa. Vissa blir till sig och börjar mansplaina utefter själva helvete, ivrigt. Vissa blir aviga. Men de flesta lär sig att älska det. 

 

Det känns som att många heteromän väljer sina partner för att ha någon som KOMPLETTERAR dem. Alltså, de tänker att vi kvinnor är så JÄÄÄÄÄVLA ANNORLUNDA än dem och de väljer partner med den tanken. Att hon ska vara intresserad av sånt som inte intresserar honom. Att hon ska ta hand om sådant som inte intresserar honom. Att hon ska VARA allt som han inte är. Det känns som att många män tror att det är så vi är, kvinnor. Att vi liksom är uppfunna för att komplettera dem. Och många kvinnor spelar med i det där. Blir den hon är förväntad att bli. Och ja, så kommer då jag. Och är typ som en kille, fast ändå med alla de där fantastiska, kvinnliga egenskaperna som lyhördhet, empati och intresse för min omgivning och andra människor. Jag är så jävla mycket hen. Så jävla könsneutral på många sätt. Jag är som en man, men ändå kvinna så inihelvete mycket. 

 

Mitt tips till heterosexuella män som ska ha en kvinnlig partner: välj någon som är lik dig istället. Och nedvärdera henne inte. Ta allt hon säger på allvar, jämt. Berätta inte för henne hur saker ÄR. Lyssna på när hon gör det istället. 

 

Själv valde jag en man som inte tar så mycket plats och inte heller vill ta så mycket plats. Det tror jag man måste göra när man själv är en person som tar mycket plats. Men förutom på den punkten, så är vi så jävla lika. Det är så jävla grymt. Att ha någon att orera om bläckfiskar med. Som uppriktigt lyssnar på långa utläggningar om Marianergraven eller på en jävligt invecklad analys om varför jag stör mig så jävla mycket på att han i princip har ett par skor för varje tillfälle i livet, medan jag har två par, ett för sommar och ett för vinter. Jag äger även endast två jackor- en svinvarm för vintern och en svintunn för sommaren. Allt eller inget, det är verkligen jag i ett nötskal. 

 

Nu ska jag se på Nurse Jackie. Imorrn börjar påsken. 

 

Här sitter jag och vill börja blogga igen. Jag vill berätta för er om att det snöar i Visby ikväll. Och om mitt äldsta barn som fyllde 9 idag. Jag vill berätta igen hur det var när hon föddes. Och jag vill berätta om hennes lockar idag. Hennes prepubertala tårar vill jag också berätta om. Och om oron med inslag av förväntan inför att det bara är något år kvar till full pubertet. Hon och hennes pappa satt vakna en stund efter läggning av småglinen ikväll. Spelade Kalaha och pratade. Han köpte rosa tulpaner åt henne idag och jag älskar honom så. Inte bara för att han köper rosa tulpaner och spelar Kalaha med vårt barn utan för en massa andra saker också. Till exempel för att han också tycker om att se på naturprogram på Kunskapskanalen. Ikväll om en träskmark på Nya Zeeland. 

 

Så vill jag visa er den här videon som jag hittade ikväll och blev tvungen att se om och om igen jättemånga gånger. Jag vill vara han. 

 

 

 

Och jag vill skriva om hur män reagerar på mig och att jag inte riktigt vet vad jag ska göra åt det. Min vän Sandra säger att jag typ är den enda människan hon känner som inte spelar någon roll. Alltså, som är konstant, likadan mot alla. Jag tror att det är jobbigt för män. De får så många känslor i min närhet. De blir rädda, eller förtjusta, eller besatta eller allt på samma gång och så förvandlas det så småningom till någon form av ilska eller ja, besatthet. Jag borde vara lite mer som en tjejtjej tror jag. Distanserad men ändå tydligt visa att jag är medveten om våra olika kön, alltså, medveten om att jag är en sådan som han skulle kunna tänka sig att ligga med, om jag anstränger mig. Vara objekt och inte subjekt. Mmm. Mitt nya projekt. 

 

Ja och nu är klockan 01.39 och imorrn ska jag upp och till sjukhuset och lämna prover inför röntgen av mina polyper nästa vecka. Sedan ska jag till Öppna förskolan. Sedan hem och käka. Sedan hämta barn plus kompisar. Sedan hem och laga mat. Sedan käka middag med vänner. Och sen är det påsk. Den blir på inget sätt fridfull, men jag vill inte heller ha någon frid. Hade bihåleinflammation i tre veckor nyss och sedan blev L magsjuk i en vecka. Så en månad har jag suttit hemma nu! Inte konstigt att jag blivit lite galen i huvudet. Sitter man och ser filmer om bläckfiskyngel som föds (mindre än 1% överlever! Resten är liksom plankton som föder allt annat liv i havet. Bläckfiskmamman förökar sig alltså delvis för att ge föda åt andra!) och funderar på varför man egentligen inte kan återvinna vatten så är det ett tecken på att man måste ta sig UT. 

(Man återvinner kanske redan vatten? Jag vet inte. Jag kan INGENTING om vatten)

 

Jag kanske börjar blogga igen då. Vi får se. 

Go natt

Jag tillhör då den lilla skaran som känner att jag vill FIRA varje gång det är Kvinnodag. 

Här är lite av det jag känner att jag vill fira denna dag:

 

* Systerskapet. Jag har aldrig träffat på en enda manlig man to man- relation som varit ens i närheten av några av de relationer jag har till andra kvinnor. Systerskap för mig är den där otroligt djupa, till döden lojala, ärliga, trygga och varma relationen som man endast tycks kunna få med andra kvinnor. 

 

Systerskapet för mig är även den känslan av samhörighet jag känner med andra feminister, världen över. Vi som ser samma saker och vill göra något för att förändra det. Förenade i kampen for ever.

 

Systerskapet för mig är överhuvudtaget en förståelse för alla kvinnor, feminister eller inte, utefter att vi alla bär liknande bagage eftersom vi fostrats efter samma förtryckande norm. Förenade i/av förtrycket.

 

* Framgångarna. Alla framgångar som kvinnorörelsen rönt under århundraden av jävligt hårt arbete. Självklart pågår kampen drygnet runt, året om. Men en dag om året anser jag att man kan ägna sig åt att glädjas åt de framgångar man når. 

 

* Kunskapen. Hur min feminism ständigt utbildar mig. Hur jag ständigt utvecklas av och med den. 

 

* Sista punkten är lite...personlig! Kan man säga! :) Jag är nämligen sjukt glad att jag inte identifierar mig som man. Ju äldre jag blir, desto mer inser jag hur instängda männen är i sin roll. Hur jävla fucked up de är av sin manliga könsroll som förnekar dem så otroligt, otroligt mycket. Visst, de har pengarna och i många fall makten. Men när man ser till hur mycket de förlorar på grund av sin könsroll (barnen, känslor, utbildning, hälsa, ett okriminellt liv osv) så är jag tacksam. Tacksam över att identifiera mig som kvinna. Jag vill inte vara någonting annat, inte tillhöra någon annan skara än den här förtryckta delen av mänskligheten. Och idag vill jag fira det. Det och systerskapet och kampen som vi för, tillsammans. 

 

Nu har jag inte firat alls i år faktiskt. Men annars brukar jag på något sätt uppmärksamma dagen, tex gå barnvagnsmarschen eller liknande. Och jag är GLAD den här dagen. Och jag känner TACKSAMHET. Något år har jag gett ungarna någon liten present. För jag vill att de också ska vara glada. Att det att vara tjej inte hela tiden ska handla om allt vi utsätts för, alla orätter som gör mot oss, all kamp vi ännu har framför oss. Jag vill lära dem om det där osynliga systerskapet. Visst kan du bli arg på och gräla med och tycka att andra kvinnor har åt helvete fel. Men man håller ryggen på andra kvinnor. Det gör man (obs: samma sak kommer även sonen få lära sig, naturligtvis, men han är lite liten ännu). 

 

Så grattis alla kvinnor som kämpar. Vi gör det bra och vi når nya framgångar hela tiden. En vacker dag är vi alla fria. Nu fortsätter kampen. 

 

 

 

 

 

 

 

*obs: jag ber om ursäkt för mitt icke inkluderande språk. 

 

Efter en i stort sett pmsfri vecka fick jag idag menstruation. Fattade igår att det var på gång ändå, när huvudvärken kom. Kanske redan i måndags när jag kastade några tuggummipåsar mot David.... (jag har sagt förlåt).

Dock får man säga att månadens pms har gått över all förväntan! Det senaste halvåret har jag nämligen blivit sjuk veckan före mens. Utöver en psykisk pms utefter helvete har jag alltså fått utstå grejer som feber, diarré, förkylningar, halsvärk. Förra månaden svullnade massa körtlar i halsen upp till stora bölder och det gjorde ont som fan. Så fort mensen kom lade det sig. 

Den här gången kom jag alltså undan med lite huvudvärk som visserligen krävde både Ipren och Alvedon men det var ju en skitsak!

 

Så idag kom mensen och jag blir direkt håglös och orkeslös och vill bara sitta ner och glo ut genom ett fönster. Det känns som att hela kroppen är ledsen, ja den riktigt sörjer, det faktum att den inte är gravid. 

Min man alltså. Han är så jävla grym i den här situationen. Han åkte och hämtade min bästa hämtmat, fast vi egentligen inte riktigt har råd för sån vardagslyx och så köpte han choklad också. Och nu ska han killa mig på ryggen. Han jobbar även mycket hårt för att stå ut när min psykiska pms härjar som mest. På det här med att inte bli arg tillbaka. Nästa steg blir att försöka vara snäll tillbaka, för det är ju vad man behöver. Vi får se när han når dit.. :)

 

Idag var även dagen då jag skulle städa huset åt min man. Ja han fyllde ju år förra helgen och då gav jag honom en Ensamhelg i present. Han fick en kasse med sånt han tycker om, typ ett paket cigg (han är ickenikotinist i vanliga fall ), öl, lite tidningar, en bra bok, favoritgodiset, läsk, chips, ja allt man behöver för en Lyxhelg. Och imorrn lämnar jag och ungarna huset kl 14 och återkommer på söndag klockan 14. 48 timmars ensamhet, en våt dröm för varje hyfsat nybliven trebarnsfamilj.

I det ingick att huset skulle vara städat och inga städkrav skulle ligga på hans axlar. Så idag skulle jag städa.

 

Det gick så oerhört segt. David och bebis lämnade huset 09.30. När de kom tillbaka kl 12 hade jag precis dammat klart men inte ens börjat med golven. Då hade jag tagit pause för fika. Pause för återhämtning. Paus för korsordslösande (!!). Sen skulle bebis sova och då kunde jag ju inte dammsuga! Och sen skulle jag hitta nått bra att lyssna på. 16.30 blev jag klar och 17.00 kom kvällens gäster- Nina med familj! På grund av mitt menssåsande blev middagen sen, men det gjorde inget för vi hade det så fint. 

 

Nina är precis vad jag alltid behöver på första mensdagen. Jag älskar henne. 

 

Nu ska jag och David se Walking dead och han ska killa mig på ryggen. Nu väntar en helg i ett lånat sommarhus på Ronehamn med kidsen och morsan och mostrar, morbröder och kusiner i en salig röra. Det ska bli fint. Och BLODIGT! 

 

Puss på er

 

 

Idag har vart en jävla fin dag. En vårdag. Som jag bara låtit gå, tillsammans med min lille son. 

 

Jag tar oftast ansvar för storbarnen de dagar de ska iväg båda två (tisdag, onsdag, torsdag). David skjutsar och lämnar dem. Så imorse fixade jag frulle, panikpackade gympakläder. Tände ett ljus och pratade med mild röst för att dölja min totala trötthet och stresspåslag. 

När tjejerna åkt käkade jag frukost. Då står bebisen bredvid och tigger och får oftast en lite andra frukost. Det är inte för inte som han väger 15 kilo!

 

Sen kom David hem och jag tog en dusch. Både David och L stod bredvid. Jag och David pratade om vårt bygge. Det gör vi ganska ofta. Sen var det dags för David att börja sin "arbetsdag",för idag skulle jag ha barnen och han jobba på övervåningen.

 

Idag bestämde jag mig för att inte ha någon aktivitet utan bara vara hemma så därför skulle vi då Vara I Harmoni I Hemmet. Det gick inte bra. L hatar att vara hemma. Han blir uttråkad och klängig. Vi lekte lite håglöst, men tillslut gick vi ut. L älskar att vara ute och idag var det soligt och vårigt och det finns massor av snödroppar på en allmänning en bit ifrån vårt hus. Så vi gick dit och jag plockade blommor och L satt i vagnen och sa DA och GA. Sen gick vi i skogen och jag kröp runt en bra stund innan jag hittade Årets första sippa som var blå. Kolla noga så ser ni de blå bladen!!

 

 

Egentligen har det nog alltid varit en dröm, den där om att vara hemma tillsammans med barnen. Varje gång jag varit föräldraledig ensam har det känts så ONATURLIGT. Att lämnas ensam med ansvar över ett/flera barn som jag faktiskt skaffat TILLSAMMANS med en annan person. 

När man är förldraledig brukar det automatiskt även bli så att man blir den som har bäst koll på allting kring barnet och eventuella syskon. Man hamnar ju i samklang med ungen, blir som ett. Och det har vi tyckt tär på relationen. 

 

Jag skulle vilja drista mig till att säga att föräldraledighet är en jämställdhetsfälla. DÅLIGT för jämställdheten, vilket ofta innebär DÅLIGT för relationen. Maktpositioner ändras om, relationer ändras om. Allt blir knäppt. 

 

Ända sedan vårt första barn föddes för snart åtta år sedan har vi haft långa lediga somrar tillsammans. Vi har utnyttjat föräldradagarna till max. Dragit ut så länge som möjligt på dem. Myglat för att kunna spara. Tilläggas bör att vi, sedan vi fick barn unga och outbildade, blivit väldigt, väldigt bra på att kunna leva på lite pengar. Det är liksom en KONST som kräver arbete. Det arbetet har vi tvingats göra och nu går det av bara farten. 

 

När L föddes bestämde vi oss alltså för att försöka vara hemma TILLSAMMANS. Eftersom jag oanställd har jag lägsta nivå på föräldrapengen. Min make har en lön runt 30 000 och får ut ca 80% av den i föräldrapeng. Därför gjorde vi så att jag var hemma i precis ett år utan någon föräldrapeng alls. Vi levde på Davids lön, samt de tusenlappar vi får in varje månad på stugan vi har i trädgården samt de pengar jag får för mina krönikor jag skriver i GT. Så har vi levt till och från i ett antal år och det har liksom blivit vårt normalläge som funkar fint för oss. 

När sedan David kom hem i november är det ganska ansträngt ekonomiskt, men inte så att vi inte klarar oss. 

 

Den klurigaste har varit just det där att VARA HEMMA TILLSAMMANS. 

Vi älskar ju att vara med varann. Resonerar lite som så att man har väl gift sig av en anledning. Om jag får välja så väljer jag honom 9 gånger av 10. Vi trivs helt enkelt ihop och har aldrig haft det där sommarproblemet många har med att vara tillsammans "för mycket". Det fattar jag mig faktiskt inte på. 

 

Dock är det ju lite speciellt att vara HEMMA TILLSAMMANS... De första veckorna drev vi mest bara runt. Kunde inte komma för oss något. Levde sommarliv. Sen kom julen och en hel radda sjukdomar efter det och det är väl först egentligen nu de senaste veckorna som vi känner att vi börjar komma in i det. 

 

De dagar som funkar bäst är de som vi planerat ordentligt innan. Vi delar mycket på oss, såklart. Jag har barnen/barnet på förmiddagen, han på eftermiddan kanske. Han hämtar och lämnar med bilen. Jag tar all tvätt i gengäld. Jämställdhet är a och o. En lagar lunch, en middag. Turas om med städning. Den som inte lägger bebis plockar i ordning. Den som inte lagat middag tar disken. Jag går på klapp och klang med bebisen. David går på babysim och en del på öppna förskolan. Sedan försöker vi komma igång med att jobba lite med huset. Vi planerar att byta kök. Bygga trappräcke är precis gjort. Allt går sakta och trögt. För man blir lite lat när man är hemma tillsammans. Dröjer med det mesta i hopp om att den andre kanske gör det istället. Kanske blir det bättre till våren, när det blir lättare att dra iväg med ungarna. 

 

Det värsta med att vara hemma tillsammans är att man aldrig någonsin är ensam längre. Förut hade man åtminstone timmarna när bebisen sov. Nu är David här jämt, jämt. Han lägger sig dessutom alltid senare än mig. Han träffar inte kompisar riktigt lika ofta som jag heller. Så jag är aldrig ensam förutom såhär, när han drar till badhuset och dylikt. Det är tungt ibland.

 

Det bästa är att man har så mycket tid att prata. Att alla äktenskapliga problem liksom hela tiden hålls i schack, man har aldrig möjligheten att skjuta upp diskussioner eller förtränga dem eftersom den andre ju är framför en precis hela tiden. Allt reds ut och tillslut landar man i en jävligt mjuk och fin balans som vi tex är i nu. Då vi bara kan liksom njuta av varann. 

Det näst bästa är att allt som tidigare var jobbigt numera bara är halvjobbigt eftersom vi delar på precis allting. Livet tillsammans hemma har helt enkelt inga stora problem. Inga svårigheter. Och jag kan tycka att vi är värda det faktiskt. 

 

Nu vill jag även tillägga att jag och David blev tillsammans när vår äldsta dotter var 1.5 år. Vi blev gravida av en slump och kände inte alls varandra då. När hon föddes flyttade vi ihop och levde under 1,5 år tillsammans som kompisar (med fördelar). Hade olika sovrum och allt. Sen blev vi jättekära och när vi äntligen fått ur oss det och blivit tillsammans dröjde det 1 vecka så var jag gravid igen och sen var det hela tvåbarnskoman och livet med småbarn som liksom började vår relation. Vi har alltså aldrig varit ihop utan barn. Aldrig haft långa myslördagar ihop i soffan. Aldrig rest på äventyr. Aldrig gått på stan ihop, fridfullt hand i hand. Vi har alltid haft ett eller flera barn emellan oss och då menar jag inte ordet emellan som ett negativt ord. Det har haft sina fördelar, tex den att vi inte haft något att jämföra med och därför inte kunde hamna i någon sån där kris som jag förstår är vanlig när par som varit tillsammans länge slutligen får barn. 

Men det har ju resulterat i en ständig längtan efter varandra. Ett ständigt sug. Och nu får vi äntligen lite av det tillfredsställt. Även nu har vi visserligen ett barn emellan oss, men ändå känns det oändligt lyxigt att ha fri tillgång till sin egen man dygnet runt. 

 

Så. Frågor på det?

 

Oj. Nu är det skitlängesen jag skrev. L har fyllt ett år och är numera femton månader. Han går, springer, kan sparka en fotboll framför sig, ja, han kan en himla massa. Jul och nyår har passerat. 

 

Sedan slutet av november är David och jag hemma TILLSAMMANS. Det tog ett tag att anpassa sig, men nu går det riktigt bra. Ska skriva mer om det senare. Vi har anlitat folk och påbörjat och även nu snart avlutat en 60 kvm stor utbyggnad av vårt hus. David har fyllt 31. JAG HAR FYLLT 30. Mycket har hänt helt enkelt. 

 

Men orka gå igenom allt det nu.

 

Idag bakar jag bullar. David är på badhuset med E (mellanbarnet) och hennes bästis samt bebisen. Stortjejen är hos sin bästis och senare ikväll ska jag träffa min bästis i ett svettigt omklädningsrum i en skola medan ungarna är på gympa. 

 

Jag är lycklig. Jag var väldigt lycklig hela förra våren, efter L´s födelse och hela sommaren och halva hösten. Sen blev det jobbigt under en period. Kanske när David började jobba efter sommaren och jag blev mycket ensam med barnen. Kanske för att L blir mer och mer krävande ju äldre han blir. Han har vart sjuk en del också, L och det är så jävla tungt när han inte sover och man inte får den där pausen om kvällarna. Har även brottats med ett dåligt samvete över att ha känt att de äldre barnen varit åsidosatta. Men sedan David kom hem har vi mer tid igen. Kan dela på oss, ge barnen ensamtid och STYRA VÅRA LIV precis som vi vill ha det. Det är en sådan otrolig  lyx att det inte är klokt.

 

Och nu är våren påväg och bygget är snart klart och sen kommer sommaren och allt ska bli ljuvligt. Sedan återstår då krisen när David börjar jobba igen efter 10 månader hemma, men det ska nog gå bra. Planen är att jag ska vara hemma med L till årsskiftet nästa år och sedan ska han få börja gå litegrann på förskolan. Vad JAG ska göra är dock en gåta. Vi får se om jag någonsin löser den. 

 

Jag vill skriva mer för er som hittar hit. Jag planerar att bli bättre på att skriva kortare. Jag skriver gärna långt, vilket gör att det lätt blir till en börda mer än ett nöje. Troligtvis blir denna blogg något mer av en dagbok än, ja, något annat. Hoppas ni tycker det blir kul. 

Nu kom David och alla ungarna hem.

Vi hörs senare!