Håkan&Marit

Jag är glad och allt, över att mina båda stora favoriter for ever, Marit och Håkan, släpper låtar denna vår och förmodligen kommer att äga sommaren 2016 med all rätt. 
Det är som att år 2003 är tillbaka när de ägde Sverige både då och åren efter. Vi såg dem överallt. 
Marit var Håkans förband när jag och Sara såg Håkan i Hultsfred i november 2003. På självaste Hultsfredsfestivalen 2004 sedan spelade båda på stora scenen om jag inte minns fel. 
 
I min värld var det ingen skillnad på dem två. De var lika stora, gudomliga för oss då, såklart. Det fanns dock en stor skillnad på deras konserter. På Håkans konserter stod vi tjejer längst fram och skrek, grät och svimmade. Men bakom oss och längs med väggarna stod killarna. Tystare förstås, men med tårarna rinnandes nerför kinderna de också. 
På Marits konserter stod vi blandade framför scenen, både killar och tjejer absolut. Men mest tjejer. 
 
För det är ju så det funkar. Tjejer/kvinnor lyssnar på all musik, oavsett kön. Män lyssnar på andra män. Och därför blir de manliga artisterna alltid störst. 
 
Jag kan tycka att det är så sorgligt att nu, 2016, när Marit gör come back efter åtta års tystnad eftersom hon "inte gillade den hon blev" som artist medan Håkan har släppt skivor hyfsat frekvent sedan debuten 2000, så är det en sådan otroligt skillnad på dem. Dem vi, barnsligt nog, kallade för Kung och Drottning år 2003 är liksom mil ifrån varandra. 
 
Marit släpper skivorna själv numera. Betalar allt ur egen ficka. Sparar ihop pengar för att kunna göra videos och marknadsför sig själv via ett eget Instakonto och egen Facebooksida. Hon gjorde en "miniklubbturne" i januari och googlar man sommarkonserter finns inget att boka. 
I vintras intervjuades Marit i Värvet och det var en av få intervjuer jag var besviken över, då Marits storhet inte på något sätt kom fram i intervjun. Triumf verkade inte vara medveten om hur STOR Marit varit för oss, vi som var kids i början av 2000talet. Själv var han nog för gammal. 
Jag ville att han skulle fråga om hur det var, om låtarna, om Candysuck, om hennes medverkan i Fittstim som ju blev episk, om alla turneérna, osv osv osv. I min värld finns det så oerhört mycket mer man skulle kunna prata med Marit Bergman om än det han gjorde i intervjun. För i min värld var hon störst. I min värld är hon STOR. 
 
Så har vi Håkan som glider fram. Med proffs omkring sig som sköter det mesta. Idag kan han ge två konserter vart annat år och klara sig. Han fyller Ullevi två gånger i sommar. 
Han är man.
 
Han är man.
 
Han är man.
 
Och det har han mycket att tacka för, precis som alla andra män. 
 
Jag älskade Lars Winnerbäck (som för övrigt också var ENORM 2003) som ung, men slutade lyssna när jag tyckte att han blev för gammal för mig (...) En sak som han dock har min eviga respekt för är att han, liksom Marit, aktivt jobbat för att framhäva kvinnor. Han har samarbetat med kvinnor, sjungit duett med kvinnor, producerat och medverkat på kvinnliga musikers plattor och i intervjuer aktivit pratat om problemet som många kvinnliga artister dras med- nämligen deras kön. 
 
Jag älskar Håkan, nu och för evigt. Men genom åren så har han jobbat med män, samarbetat med män (undantaget Veronica Maggio men det var ju hennes låt och på hennes initiativ), talat om män som han beundrar och aldrig på något sätt använt sin ENORMA, ENORMA MAKT för att göra något vettigt. 
 
Vidare är det snudd på obehagligt hur Sveriges samlade musikkritiker aldrig rör Håkan.Sveriges samlade musikkritiker är ju, som ni kanske redan vet, oftast män. Skärp er för fan. Nu släpper han tex ytterligare ett album som låter U2. Gubbrock. För att ha något att fylla Ullevi med såklart, men ärligt, det är lite småtråkigt. Precis som att Marit numera låter som hämtad från 80talet. Man skulle kunna säga om både Håkan och Marit att det låter som att de blivit lite för gamla. De har snappat upp att modern musik idag behöver vara TUNG, lite bombastisk, precis som på 80talet faktiskt och innehålla tyngd och känslor. Vår tid kräver liksom det. 
Men eftersom de är i 40årsåldern så blir deras referenser när de försöker skapa sån här musik- 80talet. När det borde vara Avicii. 
 
Att jag, som evig beundrare, snabbt noterar att U2 kanske inte är min favoritreferens men okritiskt och opartiskt fortsätter att älska Håkan för vad han är, är en sak. Att riktiga och erfarna musikkritiker gör samma sak är fan oproffsigt. 
 
(om inte Håkan bjuder in Marit till sina konserter i sommar kommer jag troligtvis inte att älska honom med samma kraft i fortsättningen)
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0