brunheten

 

Egentligen har det nog alltid varit en dröm, den där om att vara hemma tillsammans med barnen. Varje gång jag varit föräldraledig ensam har det känts så ONATURLIGT. Att lämnas ensam med ansvar över ett/flera barn som jag faktiskt skaffat TILLSAMMANS med en annan person. 

När man är förldraledig brukar det automatiskt även bli så att man blir den som har bäst koll på allting kring barnet och eventuella syskon. Man hamnar ju i samklang med ungen, blir som ett. Och det har vi tyckt tär på relationen. 

 

Jag skulle vilja drista mig till att säga att föräldraledighet är en jämställdhetsfälla. DÅLIGT för jämställdheten, vilket ofta innebär DÅLIGT för relationen. Maktpositioner ändras om, relationer ändras om. Allt blir knäppt. 

 

Ända sedan vårt första barn föddes för snart åtta år sedan har vi haft långa lediga somrar tillsammans. Vi har utnyttjat föräldradagarna till max. Dragit ut så länge som möjligt på dem. Myglat för att kunna spara. Tilläggas bör att vi, sedan vi fick barn unga och outbildade, blivit väldigt, väldigt bra på att kunna leva på lite pengar. Det är liksom en KONST som kräver arbete. Det arbetet har vi tvingats göra och nu går det av bara farten. 

 

När L föddes bestämde vi oss alltså för att försöka vara hemma TILLSAMMANS. Eftersom jag oanställd har jag lägsta nivå på föräldrapengen. Min make har en lön runt 30 000 och får ut ca 80% av den i föräldrapeng. Därför gjorde vi så att jag var hemma i precis ett år utan någon föräldrapeng alls. Vi levde på Davids lön, samt de tusenlappar vi får in varje månad på stugan vi har i trädgården samt de pengar jag får för mina krönikor jag skriver i GT. Så har vi levt till och från i ett antal år och det har liksom blivit vårt normalläge som funkar fint för oss. 

När sedan David kom hem i november är det ganska ansträngt ekonomiskt, men inte så att vi inte klarar oss. 

 

Den klurigaste har varit just det där att VARA HEMMA TILLSAMMANS. 

Vi älskar ju att vara med varann. Resonerar lite som så att man har väl gift sig av en anledning. Om jag får välja så väljer jag honom 9 gånger av 10. Vi trivs helt enkelt ihop och har aldrig haft det där sommarproblemet många har med att vara tillsammans "för mycket". Det fattar jag mig faktiskt inte på. 

 

Dock är det ju lite speciellt att vara HEMMA TILLSAMMANS... De första veckorna drev vi mest bara runt. Kunde inte komma för oss något. Levde sommarliv. Sen kom julen och en hel radda sjukdomar efter det och det är väl först egentligen nu de senaste veckorna som vi känner att vi börjar komma in i det. 

 

De dagar som funkar bäst är de som vi planerat ordentligt innan. Vi delar mycket på oss, såklart. Jag har barnen/barnet på förmiddagen, han på eftermiddan kanske. Han hämtar och lämnar med bilen. Jag tar all tvätt i gengäld. Jämställdhet är a och o. En lagar lunch, en middag. Turas om med städning. Den som inte lägger bebis plockar i ordning. Den som inte lagat middag tar disken. Jag går på klapp och klang med bebisen. David går på babysim och en del på öppna förskolan. Sedan försöker vi komma igång med att jobba lite med huset. Vi planerar att byta kök. Bygga trappräcke är precis gjort. Allt går sakta och trögt. För man blir lite lat när man är hemma tillsammans. Dröjer med det mesta i hopp om att den andre kanske gör det istället. Kanske blir det bättre till våren, när det blir lättare att dra iväg med ungarna. 

 

Det värsta med att vara hemma tillsammans är att man aldrig någonsin är ensam längre. Förut hade man åtminstone timmarna när bebisen sov. Nu är David här jämt, jämt. Han lägger sig dessutom alltid senare än mig. Han träffar inte kompisar riktigt lika ofta som jag heller. Så jag är aldrig ensam förutom såhär, när han drar till badhuset och dylikt. Det är tungt ibland.

 

Det bästa är att man har så mycket tid att prata. Att alla äktenskapliga problem liksom hela tiden hålls i schack, man har aldrig möjligheten att skjuta upp diskussioner eller förtränga dem eftersom den andre ju är framför en precis hela tiden. Allt reds ut och tillslut landar man i en jävligt mjuk och fin balans som vi tex är i nu. Då vi bara kan liksom njuta av varann. 

Det näst bästa är att allt som tidigare var jobbigt numera bara är halvjobbigt eftersom vi delar på precis allting. Livet tillsammans hemma har helt enkelt inga stora problem. Inga svårigheter. Och jag kan tycka att vi är värda det faktiskt. 

 

Nu vill jag även tillägga att jag och David blev tillsammans när vår äldsta dotter var 1.5 år. Vi blev gravida av en slump och kände inte alls varandra då. När hon föddes flyttade vi ihop och levde under 1,5 år tillsammans som kompisar (med fördelar). Hade olika sovrum och allt. Sen blev vi jättekära och när vi äntligen fått ur oss det och blivit tillsammans dröjde det 1 vecka så var jag gravid igen och sen var det hela tvåbarnskoman och livet med småbarn som liksom började vår relation. Vi har alltså aldrig varit ihop utan barn. Aldrig haft långa myslördagar ihop i soffan. Aldrig rest på äventyr. Aldrig gått på stan ihop, fridfullt hand i hand. Vi har alltid haft ett eller flera barn emellan oss och då menar jag inte ordet emellan som ett negativt ord. Det har haft sina fördelar, tex den att vi inte haft något att jämföra med och därför inte kunde hamna i någon sån där kris som jag förstår är vanlig när par som varit tillsammans länge slutligen får barn. 

Men det har ju resulterat i en ständig längtan efter varandra. Ett ständigt sug. Och nu får vi äntligen lite av det tillfredsställt. Även nu har vi visserligen ett barn emellan oss, men ändå känns det oändligt lyxigt att ha fri tillgång till sin egen man dygnet runt. 

 

Så. Frågor på det?