brunheten

Det kommer bara bli ord här nu och en och annan musikvideo. Jag kan inte hiva ut bilder på ungarna längre och mitt eget utseende är obetydligt. Ganska ofta känner jag att jag är väldigt lik Rolf Lassgård. 

 

Jag känner ett ganska stort behov av att vara pretentiös. Jag har märkt hur mina meningsuppbyggnader mer och mer går åt det hållet i samtalen med min man. Fast idag skickade jag i och för sig ett sms till honom på jobbet där jag skrivit ordet AVSUGNING med stora bokstäver. Bara för att han är så nervös att någon av hans jobbarkompisar ska råka se det. Så ordet pretentiös i samma mening som Jenny P är kanske ganska långt bort ändå..

 

Mina första krönikör var ganska pretentiösa, det ska medges. Jag kan inte ens läsa dem idag. Men jag har märkt att de flesta krönikörer är pretentiösa i början så självhatet uteblir.  

 

Jag kämpar ganska mycket med en känsla av att vara annorlunda. På ett sätt är jag totalt beroende av känslan. Det finns så jävla många dåliga, såna som man aldrig vill vara som. Då är det så jävla skönt att tänka tanken att man inte är det, för man är ANNORLUNDA. Inte som dom. Inte så tråkiga, platta, rädda, osäkra, felorienterade, medvetna/omedvetna. Jag kanska är konstig, men jag är FAN inte som DOM iallafall, kan man tänka och det är så jävla skönt. 

Samtidigt så upptäcker jag ju väldigt ofta att jag är precis som dom. Och ibland är det så jävla skönt att tänka på det också, att jag är precis som alla andra. Och ibland ger det mig panik. 

Jag föredrar nog faktiskt alla gånger känslan av att inte vara som alla andra. Det oroar mig en aning och jag måste nog tänka på det lite mer. 

 

Idag tänkte jag på att jag behöver bli smal. Ja, alltså jag behöver ju det bokstavligen pga diabetes och det suger. Jag har alltid tänkt att efter 30 är det dags att ta tag i det och ju mer efter 30 känner jag mig också mer och mer mogen för det. Jag kan nog inte garantera smalhet för alltid, jag lär nog bli en periodare. Men inom en framtid som går att se, så kommer jag att gå ner rejält i vikt, det vet jag nu. 

Och jag tänker så mycket på hur det kommer att påverka mig. 

Min identitet i att vara STOR och ta mycket plats både fysiskt och verbalt är så enormt stark. Jag har ju alltid varit den stora personen. Jag har kämpat med det, tidigt och väldigt länge nu känt mig väldigt nöjd och tillfredsställd med att gå emot norm och ideal och dessutom ha mage att trivas med mig själv och den här kroppen. Om jag går ner i vikt, tänk om jag kanske blir lite snygg? Hur ska jag hantera det? Det känns som en väldigt obehaglig grej att ha där i personligheten. Det som är tråkigt med precis alla kvinnor jag känner på hela jorden (förutom mamma, mostrar och några kusiner som inte verkar bry sig ett skit) är att en väldigt stor del av deras identitet ligger i hur de ser ut, eller hur de BORDE eller VILL se ut. Det är det sämsta jag vet med kvinnor som grupp. Sånt jävla slöseri med kvinnokraft som läggs på den där jävla GImaten och timmarna på gymmet, kaloriräknandet och ångesten. Jag vill aldrig bli som dom. Om jag blir snygg så ska jag skita i det.

 

När jag var ung var jag normalsnygg. Snyggare än nu och jag hade även en större identitet i det då. Jag utnyttjade den lilla snyggheten jag hade för att få knulla och killar är ju så jävla easy to get så det lilla jag hade räckte ju ganska långt.  

 

Det är tur att jag är lång i alla fall. Och har kraftig benstomme. Så att jag kan ta fortsatt plats. 

 

Jag är så jävla trött på män också. Varenda en är konstig på ett eller annat sätt. De är så jävla dåliga på självinsikt. De skryter, de spelar "tuffa" fast de är över 30, de pratar bara om sig själva och JÄVLAR vad män över 30 mansplainar. 

 

Det där, som jag skrev om igår, om att män har så jävla svårt med mig, vet ni vad det beror på? Jo det beror på att jag är en kvinna som inte har några problem med att ta plats. En urgammal grej. Att jag skriver i tidningen varje vecka tex, fan vad det gör dem osäkra. Att jag dessutom inte låter osäker och ödmjuk, utan kan ha ganska självgod och mansplainande attityd, det kan de bara inte hantera. Jag är ju ganska mycket så även i verkligheten. Jag tycker om att prata om saker som jag finner intressanta och eftersom jag, liksom många andra kvinnor, är ganska nördig så kan jag tex berätta väldigt mycket om tex Marianergraven. Om bläckfiskar och om musik. Jag läser, liksom många andra kvinnor, tidningen varje dag och hänger med så gott jag kan och kan därför ofta delta när män sitter och berättar saker för varann. Ja för så pratar ju män med varandra också. De berättar saker för varandra. Ställer väldigt sällan frågor, utan sitter egentligen bara och mal. Så kommer jag och gör liksom likadant och de blir helt jävla paffa. Vissa blir till sig och börjar mansplaina utefter själva helvete, ivrigt. Vissa blir aviga. Men de flesta lär sig att älska det. 

 

Det känns som att många heteromän väljer sina partner för att ha någon som KOMPLETTERAR dem. Alltså, de tänker att vi kvinnor är så JÄÄÄÄÄVLA ANNORLUNDA än dem och de väljer partner med den tanken. Att hon ska vara intresserad av sånt som inte intresserar honom. Att hon ska ta hand om sådant som inte intresserar honom. Att hon ska VARA allt som han inte är. Det känns som att många män tror att det är så vi är, kvinnor. Att vi liksom är uppfunna för att komplettera dem. Och många kvinnor spelar med i det där. Blir den hon är förväntad att bli. Och ja, så kommer då jag. Och är typ som en kille, fast ändå med alla de där fantastiska, kvinnliga egenskaperna som lyhördhet, empati och intresse för min omgivning och andra människor. Jag är så jävla mycket hen. Så jävla könsneutral på många sätt. Jag är som en man, men ändå kvinna så inihelvete mycket. 

 

Mitt tips till heterosexuella män som ska ha en kvinnlig partner: välj någon som är lik dig istället. Och nedvärdera henne inte. Ta allt hon säger på allvar, jämt. Berätta inte för henne hur saker ÄR. Lyssna på när hon gör det istället. 

 

Själv valde jag en man som inte tar så mycket plats och inte heller vill ta så mycket plats. Det tror jag man måste göra när man själv är en person som tar mycket plats. Men förutom på den punkten, så är vi så jävla lika. Det är så jävla grymt. Att ha någon att orera om bläckfiskar med. Som uppriktigt lyssnar på långa utläggningar om Marianergraven eller på en jävligt invecklad analys om varför jag stör mig så jävla mycket på att han i princip har ett par skor för varje tillfälle i livet, medan jag har två par, ett för sommar och ett för vinter. Jag äger även endast två jackor- en svinvarm för vintern och en svintunn för sommaren. Allt eller inget, det är verkligen jag i ett nötskal. 

 

Nu ska jag se på Nurse Jackie. Imorrn börjar påsken.