brunheten

Min man är Bortrest i Jobbet.

Han åkte idag och på fredag kommer han hem. 2 nätter och nästan 3 dagar.

Jag är sån jävla looser när han åker bort. När vi ska va ifrån varann. Hela jag fylls typ av en gråtklump och allting blir sorgligt och eeeeensamt. Jag får sorg, nästan. Vill klä mig i svarta kläder och bära sorgeflor.

Innan jag lärde känna honom så älskade jag att vara ensam, behövde vara ensam, mycket. Och så är det väl ännu, men bara om jag vet att vi snart ska ses. Eller att han är i närheten.

Nu är han i fucking Oslo. Och han kommer inte hem förrens på fredag.

Då känns ensamheten inte på något sätt skön utan bara sorgesam och trippelensam.

Det är liksom inte bara att han är borta och vardagen blir annorlunda och jag saknar HONOM (fast det är såklart det jobbigaste), nej. Det är det där andra också.

Mamma var här en stund efter att han åkt, men när hon åkte kom Den Stora Ensamheten rullande över Brunheten. Blev tvungen att sätta på radion.

DÅ önskade jag att vi bodde hemma i Rone och att jag kunde gå över till nån moster och tjattra lite. Gå en promenad och träffa massa släktingar och gamla bekanta bara på den lilla promenaden. Visst vinkar vi till våra grannar och hälsar lite här också, men det är INTE samma sak.

När vi var ute i trädgårn en stund ikväll jag å ungarna, HÖRDE jag grannar och liv och rörelse omkring oss. Men vi var inte en DEL av det. Det kändes inte TRYGGT som det kunde göra hemma i Rone bara av att det körde förbi en bil på vägen.

Men inte här i STAN. Stan i vilken jag KÄMPAT i 5 jävla år nu, för att skaffa mig vänner och bekanta. Och oftast tycker jag att jag har lyckats bra. Men det är ju under dagar som dessa som man liksom börjar tvivla.

Alla andra har redan sina jävla umgängen. Och alla mina närmaste kompisar bor på fastlandet. Och jag har fått NÄSSLA mig in, TVINGA mig på och varit så jävla ÄLSKVÄRD jag bara kunnat. Ingen har nässlat sig in hos mig. Eftersom alla ju redan haft sina jävla kompisar och inte fattar att det ju kan vara trevligt att få FLER kompisar och kanske bredda sitt jävla umgänge lite så man slipper fastna i inskränkta gamla tankebanor. Och jag börjar bli så jävla trött på att nässla in mig. Nu får folk fan i mig börja nässla sig in hos mig!

Ja ni hör. Nu blir jag förbannad också. Det är bara för att Han inte är hemma. När Han är hemma är min värld så mjuk och varm och trygg. Nu gäller det bara att ta sig igenom dessa dagar. Det är ju mysigt också. Man kommer så nära barnen. Blir ett med dem på ett helt annat sätt.

Imorrn ska de på dagis en stund och på kvällen ska vi äta qournfärssås och cykla en sväng och spela lite fotboll borta på planen tror jag.

På fredag ska vi åka Blå Tåget (litet guidetåg som kör runt Visby). Premiär.

Sen kommer han och vi blir en hel familj igen.

5åringen grinade ikväll vid läggningen för att hon längtade efter sin pappaslappa. Hon är pappas lilla unge hon. Eftersom 3åringen är som en klängapa på mig dagarna i ända kan jag förstå att det blir tomt för henne när pappaslappa är borta.

Jag ska kanske också grina lite.

Men först ska vi kärlekschatta på facebook han och jag.

Vi har redan skickat tusen sms.

Ja. Det blev lite töntigt ikväll. Det får ni ta. Även tönterier måste få visas upp.

Masade mig upp ur soffan och gick en kvällspromenad med familjen ikväll. När jag kom hem fick jag kraftig svettning och hjärtklappning. Funderar ärligt på om det är dags för mig att möta Frugan Kristus nu.

Vi gick till ängen i norra delen av bostadsområdet där det växer hundkex och smörblommor vid den här tiden.

Det gjorde vi förra året också och det ska bli en tradition har jag tänkt.

Om en vecka ska vi ut på hällarna och plocka blåeld också, för då tror jag att den har börjat blomma. Det gjorde vi också förra året och det ska också bli en tradition.

Jag älskar de olika traditionerna man kan skapa kring varje årstid.Särskilt de som innebär naturen.

När vi var små åkte vi tex till Hoburgen varje vår och såg våradonisen blomma, fast vi hade den fridlysta blomman i vår egen trädgård. Min farmor var nämligen smart och planterade lite hemma precis innan den blev fridlyst. Den blommar ännu varje vår i trädgården på Näs. Men varje vår gjorde vi en familjeutflyt ut på burgi för att se när de blommade i massor.

Hur som helst. Hundkex alltså. Vilken brutalt underskattad blomma. Så vacker och skir och luftig och spretig. Om det inte hade ösregnat och superåskat (hela Gotland var utan el till och från under dagen, det var översvämningar överallt och ja...vi gifte oss..) precis hela dagen när vi gifte oss så hade jag velat ha en brudbukett liknande den på bilden. Stor, spretig, vild och vacker. PRECIS SOM JAG SJÄLV faktiskt!

Men eftersom det inte gick att vara utomhus helt enkelt för att det ösande regnet inte tillät det, kunde ingen bukett från naturen plockas och vi fick köra på Odlad bukett. Det blev fint det med.

Hela vårt hus är fullt med blommor nu, precis som varje sommar. Jag blir som besatt alltså.  Vart enda dike scannas av och allt som är vackert måste plockas. Min mamma är likadan och fyllde huset med liljekonvalj, midsommarblomster och smörblommor innan jag själv kom  ut på promenaden ikväll. Barnen plockade vissna maskrosor. De sa att de älskade vissna maskrosor. Jag älskar hur barn kan se skönhet i helt otippade grejer.

Nu jävlar ska jag sova. För imorrn ska jag bli frisk.

Har stått och målat en rutschkana/klätterställning/koja på förskolan ikväll på den Årliga Grillkvällen.

Med min vän Sandra, hennes man, min man och en annan dagispappa och några andra dagismorsor hjälptes åt.

Först får man jobba en stund med att snygga till på förskolegården. Sen grillar alla och sen gör man klart det sista.

Tyvärr verkade vi ha tagit på oss det "värsta" uppdraget. Tog en jäkla tid. Men mysigt var det.

Efter snart 4 hela år som förskoleförälder känner jag mig helt bekväm där. Småpratar lätt med alla i personalen. Vet vilka jag pratar bäst med om olika saker.

Mina hämtningar tar ofta lång tid helt enkelt, då jag ofta hamnar i samtal med personalen. Kanske tycker de att det är lite jobbigt, men jag tycker det är skönt och jag behöver det. Jag är en person som tänker mycket och jag stöter och blöter numera lätt mina tankar med förskolepersonalen (alltså om sånt som rör förskolan). Jag VILL KÄNNA de människorna som tar hand om mina barn då jag själv inte kan göra det. Och det gör jag nu. Det är sjukt skönt.

Jag har ett enormt förtroende för personalen där och en extrem respekt för arbetet de gör.

Och jag är liksom TACKSAM. För att de får mina barn att känna sig trygga. För att de får mina barn att längta dit. För att mina barn har så många vuxna som de känner förtroende för och tycker om. Det är jag så jävla glad för.

Vi har under alla åren hittills även haft en jättebra chef över förskolan. Hon har vart en sån där som man kunnat ringa direkt och fått respons direkt. Samtala med på ett jäkligt fint sätt, helt enkelt och fått en att känna att man har inflytande och det är viktigt för en "jobbig dagismorsa" som jag. Hon är en sån där som äter lunch på förskolan (hon har bossat över 3,4 förskolor) med barnen en dag i veckan. Kan alla barnen och alla föräldrarnas namn. Kan alltid berätta något som ens barn har sagt eller gjort när man träffar på henne.

Nu ska hon gå i pension till hösten och jag tycker det är lite jobbigt. Tryggheten rubbas lite, liksom. Hoppas nästa boss blir lika bra. Hur som helst kommer jag att sakna henne.

Imorrn är det Förskolans dag och ungarna ska va utklädda. Till Madicken och Pippi. En gammal arbetskamrat till mig kom hit igår med en komplett Madickenoutfit som hon hade sytt en gång i tiden och ikväll kom min en kompis hit och lånade en av våra Pippioutfits. Liv i luckan när det vankas maskerad!

På kvällen ska jag gå med en vän på ett öppet AA-möte.

Nejnej, oroa er inte. Jag super ju bara max 2 gånger om året. Men har fått som uppgift i skolan (hon pluggar nått med psykologi) att gå på ett möte och ville av naturliga skäl inte gå ensam. Så jag följer med som moraliskt stöd.

På fredag blir det först Näs och skriva på vindkraftavtal, sedan doktorn och sen ÄNTLIGEN, en shoppingtur. Jag ska köpa shorts, linnen och så sommarkläder till barnen. Och bark till mina sniglar.

Jag ska gå ENSAM på stan, käka kvällsmat med en tidning ensam på något cafe och komma hem ungefär lagom till läggningen har jag tänkt. Detta vet dock inte min man om ännu. Men han kan gott behöva lite ensamtid med barnen!

Amen

Dagen började med att jag vaknade och kände mig glad. För jag visste att min vän Sandra var påväg med sina ungar.

Så jag gick upp. Matade mina barn. Drog igång stereon. Bruce Springsteen. Har jag nämnt att jag har en förkärlek för rockgubbar? (Grymlings!!)

Maken kom upp. Barnen var glada. Vi pratade om USAresan vi ska göra om ganska exakt 15 år. Vi ska lyssna på Bruce i bilen, när vi kör genom USA. Och Belinda Carlisle.

Jag började baka en enkel chokladsockerkaka (som blev för torr) och Sandra och hennes barn kom. Barnen försvann omgående. Jag vet inga ungar som leker så bra ihop. Det är ren magi.

Jag å Sandra pratade och pratade och sen fikade vi med alla ungarna och mannen och så hann vi sitta och sola näsorna i solen en stund innan de skulle vidare.

Sen blev allting tråkigt. 5åringen bäddade ner sig i sängen och somnade. Maken fick en släng av "harintelustmednånting"- syndromet (drabbar mig ofta, men är väldigt sällsynt hos honom) och 3åringen lekte intenstivt i barnens träkoja.

Sen upptäckte vi att 5åringen hade 38 graders feber, vilket snabbt steg till 39. Hon och jag slängde oss i soffan medan pappan och 3åringen begav sig ut på en cykeltur.

Sen slappade vi runt tills det blev läggdags.

Imorrn kommer 5åringen att vara helt prickig, för hon har ju såklart fått vattkoppor nu. 3åringen tappade dessutom rösten ikväll och klagade på halsont så det blir till att ha båda hemma imorrn. En pigg 3åring med heshet och en sjuk 5åring med klåda över hela kroppen. Cant wait.

Det bästa med den här dagen var helt klart Sandra och hennes barn. Den lilla dansstunden jag och barnen hade var också guld. Michael Jackson och Robert Broberg lyssnade vi på.

Resten av den här dagen kan faktiskt dra åt helvete.

Särskilt sugig är det dessutom att det är LINNEADAGEN idag. Både jag, mamma, mormor och båda mina ungar heter LINNEA i mellannamn. Ända sedan jag föddes har jag mamma och mormor firat dagen med prinsesstårta. Något år firade vi även sedan barnen kom, men sedan har traditionen dött ut. Det är så sorgligt. För det är en fin dag att fira. Särskilt när man har födelsedag i januari. Så kan det vara trevligt att även ha en vårdag att fira. Och det är ju nått SPECIELLT med Linnea. Jag har iallafall alltid trott det.

Tills jag träffade en man som KNAPPT firar sin egen födelsedag. Ingenting är heligt i hans värld. Ingenting är Något Särskilt. Knappt ens bröllopsdagen (och då pratar jag alltså om den dagen man GIFTER SIG. De årliga bröllopsdagarna ska vi inte ens prata om..). Hade inte jag funnits hade vi inte haft mycket kul i den här familjen.

Jojo han köper presenter och fixar och donar och så, men det är liksom KÄNSLAN som är lite...svag... Han har liksom inga särskilt NOSTALGISKA känslor inför varken födelsedagar eller årsdagar eller vilka jävla dagar som helst.

Och jag är helt tvärtom. Jag är min mammas dotter. Min mamma firar saker ordentligt. Har alltid haft förmågan att göra saker och ting speciella. Den där särskilda känslan som bara hon kan få till.

Prinsesstårta i solen under varje 13 maj.

Luncher på finare resturanger varje mors dag.

Presenter i överdåd. Grattisannonser i tidningarna och grattishälsning i Radions firarprogram vid varje födelsedag. Ballonger serpentiner och "vad är det för en dag, är det en vanlig dag?!".

2 månaders förberedelser inför varje jul.

Ja min mamma är Stämningarnas Drottning kan man säga. Traditionernas mästarinna.

Bara som en sån sak som när man var liten och inte kunde sova på kvällarna. När man tassade ner i köket. Varje gång fick man varm choklad och en macka. Allting var sådär lite mysigt nedsläckt och hon var just klar med kvällsstöket och satt och drack kaffe.

Eller de där ljusen i december. Som man ska bränna ner lite för varje dag. Det gjorde hon. Varje dag. Bränna litegrann.

Eller midsommarafton. Radion på. Sommarmusik. Mamma vid spisen, färsk lök, färsk perar och rädisor, gräddfil och ägg, släktingar som springer lite in och ut i huset. Mamma trallandes vi spisen.

Små små saker som var så VIKTIGA och som gjorde saker viktiga och betydelsefulla och magiska.

Jag är lite så jag också. Men får sällan till samma stämning. Kanske för att min man är så totalt stämningslös.

Nej nu är jag orättvis. Han köpte en nejlika åt mig idag. Som jag ju hade önskat. Och han anstränger sig mycket. Engagerar sig. Antar att det helt enkelt är mamma jag saknar. Och hennes stämning.

När vi var små plockade vi alltid liljekonvaljer till mamma på mors dag. Det var det enda hon önskade sig. Vi hade särskilda ställen som vi åkte till med pappa, kvällen innan. Det var alltid lika mycket mygg. Vissa år hittade vi bara några få. Andra år stora fång.

Efter att de skilt sig åkte jag och brorsan själva och plockade. Det var inne med häng på brallorna då och brorsan fick ett enormt stort myggbett rakt på röven.

Jag plockar ännu liljekonvaljer till henne varje år. Min man går bredvid och plockar till mig.

Ja han är bra fin ändå min man. Och faktiskt är bröllopsdagen den dagen har prioriterar högst, näst efter barnens födelsedagar förståss.

Jaja. Denna dagen- inte ett liv. Imorrn blir det bättre. Då ska jag rensa en grusgång medan barnen fridfullt leker på en filt bredvid. (ja men visst!)

Amen

ja. den här sången brukar min mamma sjunga på Linneadagen. Hon älskar dessutom Hootenanny singers..

3åringen kommer troligen vara hemma hela nästa vecka också. Jag och maken kommer hjälpas åt med vabbandet men eftersom jag ändå är hemma hela dagarna oavsett får jag lite panik. Särskilt vid tanken på att stora ungen lär få sina någon gång mot slutet av nästa vecka, vilket alltså innebär ytterligare 2 veckor med sjukt barn hemma. På många sätt är det ju guld värt. Man får kvalitetstid med att barn i taget. Man blir så nära så nära. Idag känns det som att min 3åring bott under min hud, så nära har hon vart. På ett fint sätt.

Men jag får ingenting gjort. Ingen skola, inget skrivande, inget hushållsarbete. Hade storungen vart hemma också hade det vart en helt annan sak. Då underhåller de sig fint själva och jag brukar tom kunna skriva krönikor med dem omkring mig. Men med bara en unge är det svårare. Hon blir ju så lonly. Jag tycker synd om henne även när hon inte tjatar och det slutar ändå med att jag sitter där och gör pärlshalsband istället för att städa övervåningen fast hon inte har varken bett om det eller haft sin magiska gnällröst som alltid gör att man gör precis som hon vill.

Hur som helst. Jag får aldrig vara ensam. Mina ensamdagar med plugg, p3 och långa ensamfrukostar är förbi. För när de blir friska är det ju i princip sommar. Och då ska vi vara hemma allihopa.

Men JAJA. Det är ju härligt också. Att ha dem under sitt skin.

Imorrn ska jag köpa en blommig klänning för att muntra upp mig. Konsumtion förnöjer helt enkelt.

Tack för kommentarerna angående vårt barn och hennes Otroliga Intelligens :D

Det är så himla svårt för som förälder vill man ju gärna tro att ens barn är lite Ovanligt Intelligenta. Det är svårt att vara objektiv så att säga. Men hon är liksom både skolmässigt/inlärningsmässigt smart, väldigt kreativ och dessutom väldigt socialt begåvad. Populäraste ungen, liksom.

Och både jag och min man har den där Känslan.

Vi har dessutom båda börjat fundera på om inte VI är lite Ovanligt Intelligenta vi också. :D

Hur som helst så är vi i alla fall smarta båda två. Vilket bäddar för väldigt smarta ungar.

Imorrn ska vi på utvecklingssamtal på förskolan. Jag har nämnt våra tankar tidigare för dem, men både dem och andra i de äldre generationerna verkar väldigt negativa till att låta barn gå i årskurser där de är yngre eller äldre. Uppvuxna när sosseSverige var som allra bäst som de ju är.

Vissa talar om att barn ska få vara barn och visst kan det vara så.

Men barn som är intelligenta är ju också barn. Fast inte på samma sätt som andra barn...

Hm. Jaja. Svårt det där. Får se vad förskolan säger.

Ännu en Vattenkoppsdag har gått. Jag har haft huvudvärk till och från.

På förmiddan var jag ensam med ungarna. Vi gjorde inga många knop. Jag slängde ihop cup cakes mixen och efter lunch skulle vi gå ut i trädgårn och fika. Våra relativt nya grannar var ute och båda har haft vattkoppor så jag bjöd över dem. Satt nere i trädgårn och pratade skit och åt cup cakes på mix.

Jag Prisar Jesus över de grannarna. Över att de är ute efter samma sak som oss- spontanumgänge i trädgårdarna. Stillsamma kaffikoppar vid köksborden. Lånande, hjälpande och gemenskap. FAN vad jag är GLAD!

När de hade gått snickrade jag och storungen ett tält till hennes nallar medan lillungen övade sig på att spika på en planka. Sen kom pappan. Vi gick till vattensamlingen i skogen och körde barkbåtar. Sen gick jag å 3åringen till lekplatsen en stund medan de andra stannade i skogen.

Sen hem och vila framför Madicken.

Jag lagade mat och vi käkade tidigt.

Lillungen visade 38 i temp och hon å jag bäddade ner oss framför Monsters Inc medan maken och 5åringen gick ut i skogen och röjde lite. Vi ska röja upp en bit i skogsbrynet precis bakom huset åt barnen. På sikt bygga träkoja och fixa lite skogskul där.

Sen gick vi en kvällspromenad allihopa innan maken duschade ungarna.

Jag pudrade hela 3åringen med potatismjöl nu innan läggdags. Hon har det lite jobbigt. Är lite låg, inte så argsint som vanligt, men ändå uppe och tultar runt och pysslar lågmält med sitt.

Jag önskar ändå att jag kunde ta alla hennes miljoner prickar och sätta dem på min kropp.

Idag när vi var på lekplatsen hittade vi nyckelpigor. Hon konstaterade glatt att de OCKSÅ hade vattkoppor. Pippis häst har oxå det, by the way. Min unge!

Min kreativa hjärnhalva är inte på topp just nu. Känner mest att jag Längtar Ut I Samhället.

Jag längtar även tills mina frön ska gro. Och tills att jag ska få börja rensa ogräs.

Hörde att det skulle bli minusgrader inatt. Så nu måste jag ut och lägga täckväv över mina dahlior och irisar och pionerna. Herregud, hur ska det gå. En del av min själ kommer för alltid att vara död om de dör.

Amen