Pappan och 5åringen åkte på cirkus en kväll i somras. Jag och Ebba hade vart där kvällen innan, vilket hade resulterat mest i besvikelse för hennes del då hon tappade ballongen som hon hade fått. Så den flög iväg och fast jag köpte en ny ballong åt henne så kunde hon inte bli glad igen. Rädslan över att tappa även sin nya ballong överskuggade resten av cirkusupplevelsen och som betyg fick cirkusen ett glatt:
Kvällen efter var vi Ensamma hemma. Då satt vi på bänken vid husväggen i kvällssolen och åt glass och pratade och skrattade. Min lilla stora tjej och jag.
Det ösregnade och superduperåskade hela dagen. Men gifta blev vi.
Jag älskar honom.
Min själ går i moll idag också. Vädrets fel. Blåsten rubbar själen dessutom ytterligare. Men ska träffa lillebror nu och då blir det nog bättre. Sen fira bröllopsdag. Älskar honom. Min man.
Ja jag är en trädgårdstönt också. Nu ska ni få se vad det växer i min trädgård!!
Murgröna samt murgrönsviol
Violen är trädgårdens senaste tillskott och jag känner att jag älskar den ohälsosamt mycket redan nu. Hur fan ska jag få den att överleva till nästa år liksom?
I den här vackra bunken satte jag lobelia och glada lisa för några dagar sedan. Vi får se om de orkar med att trängas. Förresten stör det mig att alla blommor har kvinnonamn. Så jag kallar dem för Glada Ludwig.
Förra året tog jag frön från mina egna blommor, torkade och sparade. Kände mig dock osäker på om de skulle "funka" så det mesta jag har sått i år har vart nyinköpta frön. Men för att testa mina egna frön satte jag enstaka på den här brickan. Och det har tatt sig ta mig fan! Nästa sommar blir en betydligt billigare sommar!
Jag är en jäkel på penseér. Sätter dem tidigt och så står de vackra hela sommaren. Försökte fröstå egna peneér i våras, men det tog sig inte (kan bero på bristande vattning..). Så jag köpte nya plantor som jag vårdar ömt tills november ungefär. Då brukar frosten ta dem. I några av mina större krukor kommer de dock år efter år.
Min ljuvliga, ljuvliga Kärleksrabatt!
Backnejlikan blommar! Blomsterängen som jag sådde bakom dem blev dock lite större och yvigare än vad jag hade trott. Fick gallra lite idag för att låta nejlikan skina.
Tagetesraden. Min bästa blomma.
Den där perennen vars namn jag aldrig minns blommar nu. Och dahlian är på gång den också! Fick skära bort en kvist från pionen som hade vissnat häromdan. Har känt en oro för den pionen, men tror jag kan slappna av. Den ser ut att trivas!
Akleijan har nya knoppar efter första blomningsomgången. Och ser ni vad mycket lupiner som kommer blomma här nästa sommar??!!Bakom står felköpet Heidi Klum (rosenbusken) och känner sig ledsen. Den är helt enkelt på tok för låg för sin placering. Ska försöka flytta den nästa vår om den inte har vuxit på sig mer då.
Blomsterkrassen i krukorna tog sig den också! Blomsterkrasse är min näst bästa blomma. Eller tredje bäst förresten.
Rosorna är påväg också. Suddiga, men på väg.
Mina bästa blommor:
1. Tagetes- tantblomman nr ett.
2. Lupin- tantblomman nr två.
3. Blomsterkrasse. Jäkligt smidig och väldigt snygg.
Jag har en liten...egenhet skulle man väl kunna kalla det. I alla fall med tanke på min ålder. Jag är 27 år och varje måndag i mitt liv är en Pelargondag.
Jag har sex pelargoner. Jag hade väldigt många fler, men kölden tog samtliga i vintras då de stod i ide ute i förrådet. Det var sannerligen en sorgens dag, den dag jag hittade dem alla, ihjälfrusna.
Då köpte jag 6 nya och lovade mig själv att vårda dem ömt. Och nu gör jag det.
Varje måndag hämtar jag in alla sex från sina respektive platser. Jag placerar dem på diskbänken och sedan plockar jag bort vissna blommor och eventuella torkade blad. Jag genomvattnar dem sedan. Andra vattningen har jag i lite extra näring i vattnet.
Jag har en relation till samtliga blommor. Och ja. Det händer att jag pratar med dem.
Utöver pelargonerna har jag en 20 år gammal hibuskus som jag sköter om. Den kräver inte lika mycket som pelargonerna utan står mest i sitt hörn och blir glad åt lite vatten då och då.
Ja ni hör. Jag har en märklig relation till mina blommor. Undrar om det är riktigt friskt?
I vardagsrumsfönstret står den här vackra och blommar för fullt just nu:
Bredvid henom står den här som inte alls blommar för tillfället. Det här var den enda blomman som klarade vinterkölden förresten. Därför får den alltid lite extra kärlek:
I matrumsfönstret står den här stackarn. Det är synd om den därför att dens kruka är för liten och torkar ut den alldeles för mycket. En ny kruka måste inhandlas snarast om jag inte vill riskera blommans liv.
Bredvid står den här och hånskrattar i en alldeles ny kruka.
I köket tronar dessa två älsklingar. De är yviga, gröna och frodiga och blommar rött. Jag älskar dem. Ja det gör jag sannerligen.
Mot eftermiddan klarnade det upp och efter att vi sett Toy Story 3 gav vi oss iväg mot kullen med drakarna och flög. Det var ganska ljuvligt. Jag börjar bli rätt bra på att flyga drake nu också. Förra sommaren var det mycket förbannande över mina föräldrar som aldrig gav mig chansen att lära mig flyga drake och förbannande över att jag träffat en man som älskar att flyga drake. Men i år går det bättre. Jag samarbetade med 5åringen och makens med 3åringen och vinden var fin och vi flög en bra stund.
Under tiden cirkulerade en liten mopedbil runt runt på grusplanen nedanför kullen. Och VIPS så välte den och snurrade runt och hamnde på taket. Alltså, bilen låg upp och ner.
Två uppskärrade 17åringa (gissa könet!) kravlade sig ur och maken sprang ner till dem och sedan stannade han hos dem tills en förälder kom. De var oskadda, men bilen helt paj. Jag och barnen gick hem och lagade ugnspannkaka helt på dinkelmjöl.
Ugnspannkaka på dinkelmjöl var ändå för mycket kolhydrater för mig. Liksom den pyttelilla fullkornspastan jag åt till lunch. Jag måste nog säga bye bye kolhydrater helt snart. Det gör mig sorgsen. GRÄDDE däremot. Grädde funkar. Och jordgubbar.
I samband med kvällens raska promenad gick jag förbi affären. Och köpte broccoli och matlagningsgrädde. Och jag kände att Nu har det gått långt. Nu är jag en person som prioriterar motion på kvällarna och en person som köper broccoli och funderar på hur man gör den godaste broccolisoppan. Jag är sannerligen en Förändrad person. Och jag känner inte riktigt igen mig. Men jag trivs. Min diabetes kan dra åt helvete. Jag ska dräpa den.
Godisgrillande på kvällen, planerat sedan typ ett halvår tillbaka:
Katten kom hem med en groda en kväll. Grodan Greta fick den heta och älskades högt i ungefär tjugo minuter innan vi släppte den åter till naturen.
Midsommar! Stången reses. Av MÄN som sig bör!
Stången står! Stången står!
Lets dance. Tycker den här bilden i det närmaste är lite läskig. Det ser sannerligen ut som ett gäng hedningar som tillber den heliga stången.
Midsommarjag. Jag ser lite ut som en häst på den här bilden faktiskt. En snygg häst såklart. Avels-sto!
Den svenska sommaren, fångad på en enda bild. Mosters make under sitt hulahulaparasoll, grillandes i ösregnet..
Ja regnet strilade hela jäkla midsommaraftons kväll. Och jag och maken somnade ifrån skiten redan vid 22.30.
Dagen efter tog vi igen det med ny grillafton, vackert väder och fint sällskap. Mormor var där. En mormor kan vara bra att ha till mycket. Till exempel om hon har en rollator.
Så var det då dags för den stora Gottgörelseutflykten till Tjaukle. Tjaukle är ett snyggt ställe där en av Gotlands få åar ligger. Delar av Pippi Långstrump på rymmen spelades tex in här.
5åringen - Ligger Tjaukle i Stockholm?
Jag - Naj du dei ligga då i Viklau.
Det är väldigt fint där.
Efter lunchen spelade vi lite fotboll i det höga gräset.
Sedan skulle ån inspekteras på nära håll.
Så kom solen och kläderna åkte av plagg för plagg. När den här ungen lite senare fick ta av sig brallorna kände hon sig härlig och sa: - Nu blev jag en vacker och cool person!
De finaste jag har!
Sommarbarn!
Så upptäckte de att det bodde kräftor under stenarna i ån!
Så i detta nu står det en liten kräfta i ett miniterrarium på vår diskbänk... Hon heter då Greta.
Sen kom vi hem. Här är vårt köksfönster.
Vår supergravida katt gosas av en mycket medkännande 5åring
Det blev en fin dag. Ikväll har jag duschat dem och gosat dem och älskat dem allt vad jag kunnat.
Fick en pelargon av min man idag. Kärleken har med andra ord flödat.
Lady D länkade mig idag igen. Jag älskar henne för det!!! Alla borde sannerligen läsa den här bruna bloggen.
Lupinen är på gång. För att lära barnen namnen på alla olika blommor hittar jag (och det här är nörderi på högsta nivå) på små sånger och sjunger för dem.
"Lupin lupin, du är så fin" sjunger jag på "en busschafför"melodin. Jag ÄLSKAR lupiner!
Kvällsmys
Jag tyckte att det här var VÄLDIGT fyndigt. Här står alltså JAG- brunheten hon själv- vid min bruna fasad. Jag har dessutom fett hår och är bakfull på bilden. Jag kallar stilen för bakis-chic, för snygg är jag ju som vanligt.
En liten pappapuss
Jag är trött och sur.
I alla år har jag SKRUTIT över att ha en man som inte är intresserad av sport. Det händer att han vill se Sverige-matcherna i VM och OS och så där. Men det har aldrig varit överdrivet eller sådär HJÄRNDÖTT som många andra (män) bänkar sig framför var enda matchjävel.
I ÅR deklarerade dock min man att han "väldigt gärna skulle vilja se på EM i år" och efter en stunds betänketid sa jag JA med en klausul om en egen tv i sovrummet. Denna ska han därför koppla in till på måndag då Sverige spelar första matchen. Men så ikväll så JAHA, då är det Tyskland Portugal och plötsligt sitter han här bredvid mig i soffan och glor. Förut ropade han dessutom till lite sådär upphetsat och det är ju inte DEN typen av upphetsning som jag uppskattar en lördagskväll!
Jag känner att maktbalansen rubbas här lite nu. Det är inte vanligt att han bestämmer vad som ska ses på tv här hemma nämligen (i gengäld bestämmer han nästan alla filmer vi ser).
Min man får gärna vara sportintresserad, men i såna fall av fysiskt utförande av sporterna. Att sitta och SE på när andra sportar, nej. Jag begriper mig inte på det. TÄNK PÅ BARNEN I SYRIEN FÖR FAN vill jag skrika och nyss började jag diskutera vårt äktenskap på ett väldigt djupt och ingående sätt, allt för att försöka få en skymt av MIN man där inne i den sportintresserade varelsen bredvid mig!
Idag har vart en dålig dag. I mitt personliga avtal med mig själv står att jag aldrig ska dricka alkohol, aldrig vara berusad eller på andra sätt PÅVERKAD av alkohol i sällskap av mina barn. Men idag har jag varit TRÖTT. På grund av alkoholintag igår. Jag SKÄMS för mig själv. Jag har inte mått dåligt, inte ens haft huvudvärk faktiskt. Men TRÖTT har jag varit, vilket har påverkat dem såklart. Seg och trött och lättirriterad har jag varit. ALDRIG MER. Ska det ske.
IMORRN ska vi därför gottgöra våra barn och steka pannkakor och packa matsäck och åka iväg till TJAUKLE på Familjeutflykt. Det ska bli sådär idylliskt och nästan äckligt perfekt har vi tänkt.
Har nu svarat på era kommentarer i kommentarsfältet. Det kändes lite krystat, men det blir nog bättre ju mer jag för öva :)
Puss på er
Tjaukle. Det är där Pippi och Tommy och Annika är när Tommy balanserar i en å och ramlar omkull och skrattar på ett närmast hysterisk sätt i Pippi på rymmen.
Idag kom Kungen och Drottningen till ön! Någonstans bakom det jättestora trädet står Kungen själv och håller tal vid bildens tillkomst. Jag varken såg kungen eller hörde talet. Eftersom jag stod på lekplatsen som var överfull av överenergiska barn, vilka jag skyddade mina egna små änglar ifrån!
Sen åkte vi hem och åt fryspizza i solen.
Sommatrappen
Solrosorna har tagit sig som fan
Vår trädgård... Vad gör man inte för att glädja sina barn.
Söndan började med sovmorgon. Sedan lite trädgårdsfix, lite balklädda studenter, långpromenad och så ungspannkaka innan sängen. Hur ljuvligt som helst.
Barnen hade picnic i trädgårn när jag vaknade:
Såhär ser jag ut förresten:
Alla som kommer till ön borde verkligen åka till Södra hällarna, som ligger precis söder om Visby längs med kusten. Det blir ett äventyr VARJE gång man är där!
Där finns alla sorters olika natur. Grönska, stenblock, karga tallar, klippor, mysiga skrymslen och massor av upptäckter.
Mitt i allting hittade vi tex två pioner! Hur konstigt som helst mitt ute i naturen. Här är mina fina på väg mot pionerna (vi plockade dem givetvis inte)
Här tog vi oss ner. Första gången vi kunnat göra det. Det ultimata beviset på att man har stora barn!
Där nere fanns i labyrint!
Pampiga klippor
Ja. Det här var sannerligen en fin dag. Kändes lite som att sommaren började idag. Trots att barnen hade både fleecetröjor och vindjackor och trots att vi valde att sitta inne och äta glassen nere på hamnen.
Jag älskar sommar. Och barn. Och man. Och äventyr.
Jävligt bittert. FROSTEN tog en tunna med blomsterkrasse natten till den 30 JÄVLA MAJ.
Vackra ungar har försett mamma med vackra syrener den senaste veckan.
Och den vackra maken kom med liljekonvaljer till Mors dag
De två katterna som snart ska bli fler. Den lilla med störst vit krage ska ha ungar vilken dag som helst. Hon är bossen. Den stora kastrerade bånsen sköter om henne så gott han kan i dräktigheten och verkar helt ok med att han ska bli plastpappa.
Svärfar fick en guldfärgad elgitarr av sina barn och oss respektive på 60 årsdagen i tisdags. Vår 3åring är hans största fan.
Nu är det lördag och det är storm och jag och barnen ser på Ronja Rövardotter och väntar på att jag ska bli pigg. Han som jag är gift med kom hem kl 04.30 inatt och jag vaknade självklart och kunde inte somna om. Idag blir det inomhusaktivitet. Rövarna i Mattisborgen har så kul när de har inomhusaktivitet. Dansar och sjunger darum darum darum dam dabba dabba dabba dam. Kanske vi också ska ta och göra. Överraska maken med lite rövarsång på sängen såhär denna pigghetens dag. Så glad han ska bli.
Jag och min man bodde ju tillsammans i 1.5 år innan vi faktiskt BLEV tillsammans. Under de här åren som "vänner" (vänner med fördelar) hann vi med att plågsamt nära gå igenom alla våra ex med varandra. Tyvärr ledde även detta till att vi vet EXAKT vilka av varandras prylar som den andre fått av sina ex...
Det började med en liten dinosaurie i glas. Som Han hade fått av sitt ex. Ett ex tyvärr även jag hade fått min beskärda del av.
Jag krävde att dinosaurien skulle slängas. Han var motvillig. Han tyckte mycket om den. Sa att den saknade betydelse, men att den var fin. Jag sa "hittar jag den så kastar jag den". Numera ligger den där dinosaurien gömd någonstans. Ingen vet vart. Inte ens min man. Han har glömt vart han gömde den och efter att han gömt den har vi flyttat 2 gånger. Han har även lovat att om jag kan hitta en annan miniatyrdinosaurie i glas så ska han leta reda på och kasta dinosaurien han har men inte vet vart den är.
Sen skulle vi skänka lite grejer till en Röda Korset- loppis. Jag ansvarade för det. Gick igenom barnens leksaker. Och hittade en liten mjuk, gosedjursdinosaurie (min man var/är väldigt intresserad av sånt som ni kanske förstår). Jag visste att även denna dinosaurie kom från exet och kände DIREKT att DEN HÄR kan vi nog klara oss utan! DEN HÄR passar MYCKET BÄTTRE hos något annat litet fattigt barn som kanske biter i den eller bajsar på den ganska mycket. Så jag skänkte bort den. Poff. Borta!
Min man blev lite sur för att jag gett bort hans saker utan att fråga. Och krävde då att även få skänka bort min vackra iranska servis som jag fick av mitt ex mamma. Han hotade med att SLÅ SÖNDER SKITEN om jag inte gjorde mig av med den. Jag vägrade. Lät den stå längst inne i ett skåp i några år. Och så nu när vi fick ett vitrinskåp fick den flytta in där. Står längst fram. Maken säger ingenting. Han har nog glömt.
Min make har även ett äckligt gammalt fikus-träd som han har fått av sitt ex mamma. Jag hatar det. Han vattnar det aldrig så med jämna mellanrum står det helt utan blad. Så går maken in i en vattningsperiod och så lever trädet upp. Jag har aldrig vattnat det. JAG VILL ATT DET SKA DÖ! Jag har vägrat ge det plats i våra "offentliga" rum. Och en gång kastade jag det. Inte av illvilja egentligen, utan mer för att det var stendött. Maken gick då ut och hämtade trädet. Planterade om det och VIPS så levde det upp.
Numera står det satans fikusträdet på skänken på vårt sovrum vid fönstret. Det är det första jag ser när jag vaknar på morgonen. Jag hatar det och har djupt illvilliga planer på hur jag ska kunna dräpa det.
Utöver det har jag en gammal tröja som har varit mitt ex. Det är en bra tröja när man röjer i trädgårn så det händer att jag har på mig den.
Och man kan väl säga att det är lika. Jag har min rosa iranska servis och min tröja och han har sitt träd, samt en miniatyrdinosaurie i glas som ingen minns vart den är.
Våra ex finns alltså med oss här i vårt hem och påminner oss om hur mycket bättre livet blev utan dem, kan man säga! :D
Vilka erfarenheter har ni har ex och deras jobbiga presenter och tillhörigheter?
Har ni också märkt att det länkas som aldrig förr i de större bloggarna?
Det känns som en ny trend. Och jag tänker iallafall ta åt mig en del av creden för det! För att jag vågade lyfta diskussionen för någon månad sen. Diskussionen som stora bloggare som skor sig på mindre. Sjukt viktig diskussion och sjukt jobbig var den att ta. Men jag tror ändå det var värt det.
Idag är det fredag. Jag ska dammsuga, leka med min 3åring medan 5åringen har kompis, gå på vernissage och slutligen ha myskväll med mina gosebarn medan pappan är på Galaj. Skriver mer ikväll. Brukar vara otroligt produktiv när han är ute och festar. Argsint osv. Jag är alltid som bäst när jag är argsint!
Puss på er
Ps. Borde kanske starta någon form av kampanj i stil med "det är kul att betala skatt". DET ÄR COOLT ATT LÄNKA! eller DET ÄR KÄRLEK ATT LÄNKA. DET ÄR SYSTERSKAP ATT LÄNKA!! d.s
Imorse vaknade barne l 5. Det händer inte ofta. Meda de såg på morgonbompa satt jag i soffan och skrev ett låååångt och ganska smart inlägg om den här "barndebatten", inspirerad av Nina som skrev om det igår.
Jag skrev bland annat om att min mamma skrev utelämnande krönikor och böcker om oss och vårt familjeliv när vi var små. Om hur glad jag är åt de texterna. Hur de bevarar min barndom. Hur lite jag bryr mig om att andra människor också fick ta del av det. För i jämförelse med den SKATTEN, som jag tycker att hennes texter är, så spelar det offentliga noll roll. Mycket av det hon skrev kan jag tänka "hoppas att ALLA läste det här", av ren stolthet.
Jag skrev om hur jag ser mitt och andra bloggande kvinnors skrivande som ett stycke kvinnohistoria. Om 70 år kommer ingen skolelev att behöva fråga sin lärare "men vad gjorde kvinnorna egentligen, under den ekonomiska krisen i början av 2000-talet"? Det frågade jag min historialärare en gång, fast då var ämnet Andra världskriget. Han svarade att det fanns så lite dokumenterat av kvinnorna. Det var männen som dokumenterade, sina historier. Och så har det väl alltid varit.
Men inte nu.
Med kvinnors historia kommer även barnens. Och även det är bra. Ju mer barn och deras situation uppmärksammas, ju mer höjs deras status.
Nina skriver om hur hon läst tillbaka i sin blogg och nästan skämts lite för sådant hon skrivit tidigare i livet. Det gör jag också. Men jag vill aldrig sudda ut det. Jag vill bevara allt. För det är min historia och jag är en människa och människor begår misstag och är pinsamma och gör fel.
Jag skrev om att det självklart finns gränser. Carolas blogg om sin nyadopterade dotter var något jag reagerade på. När föräldrar skriver att de vill sälja sina barn på facebook reagerar jag (även fast jag säkert gjort det själv någon gång..). Det måste finnas kärlek bakom det jobbiga som man formulerar som förälder. Och det gör det i de allra flesta fall. När man har det jobbigt som förälder är det sällan barnet det beror på, utan omständigheter runt omkring. Man får aldrig vara ensam. Man har fysiskt ont efter förlossning. Man får aldrig sova. Men det är ju inte barnet det beror på, utan hur man lägger upp det. Och det fattar alla föräldrar. Få föräldrar hatar sina barn och vill lämna ut dem i skogen. Föräldrar älskar sina barn.
Och jag tror att så länge mina barn vet det, så kommer de inte att gråta och tvivla på min kärlek i framtiden när de får läsa mina texter från att de var små.
Jag skrev om att jag inte kommer att skriva om när de får mens, hår under armarna, om de blir mobbade eller överhuvudtaget inte om deras känslor. Men att resonera kring föräldraskap, samt dokumentera vårt vardagsliv kommer jag aldrig att sluta med. Jag ser det som en skatt. En gåva. Och ett stycke kvinnohistoria.
Och jag tänker: är det inte vad vi alla vill? Göra oss hörda. Låta andra ta del av vår syn på saken. Skapa lite kvinnohistoria.
Jag gav även ett tips på en blogg som gör det här med att dokumentera ett kvinno/familjeliv på ett väldigt bra och okränkande vis för sina barn och det är Mien.
Nina själv är förresten ytterligare ett exempel på något som jag tycker sildrar sitt familjeliv och sina barn på ett sätt som känns fint och bra och inte FÖR nära.
För det är klart att man måste hålla en gräns. Men att dokumentera barnens barndom och resonera kring min föräldraroll är iallafall något som jag kommer att fortsätta med.
Exempel på något jag inte kommer att sluta med:
Treåringen: - Du är mamma och jag är barn och han den där lille killen är pappa..
Jag är uppvuxen på en bondgård långt ner på Södra Gotland i en väldigt ödslig liten socken (by, men här säger vi socken). Gården ligger långt ut på en udde och är det sista i en liten rad av gårdar. På ena "sidan" har vi alltså en granngård och på andra sidan ingenting. Bakom gården ligger världens vackraste hage innan man når havet.
Min pappa drev och ägde gården tills han dog år 2000. Då ärvde jag och min bror den. Vi har arrenderat ut den sedan dess, till min mammas sambo, men till hösten flyttar en ny familj dit som sedan ska driva gården och arrendera den av oss. De har småbarn och så känner vi dem privat, vilket känns väldigt skönt.
Ändå står vi inför en förändring. Någon ska BO där nu (mammas sambo har bara bott där under vintern då korna kalvat) och vi kommer inte att kunna stövla in som vi vill längre.
Varje vår när syrenen blommar får jag barndomsminnen. Hela gården är nämligen omringad, ja fullproppad med syren i massor. Min barndom ÄR syrendoft.
I fredags åkte jag och min bror ut. Bara på den korta stunden vi var där hann vi se både rabbis (vildkanin) och hök samt höra göken. Djurlivet där ute på den ödsliga udden är verkligen otroligt.
Att gå runt där ute, i rummen där vi bodde, i hagarna där vi lekte, i lagårn där vi såg kalvar födas, alla de där hemliga barnställena som man har som barn... Det är så otroligt. Det gör ont på ett ljuvt sätt, kan man säga. Och överallt finns pappa.
Jag kan inte se med vanliga ögon när jag är där ute. Jag vet inte om det EGENTLIGEN är vackert eller fult. För för mig finns inget vackrare ställe. Jag kan inte se något fult. Jag kan bara se vackert. Det är så vackert där, att jag föreställer mig att om det finns någon himmel så ser det ut som ute på Näs.
Så nu bjuder jag in er till min himmel, eller mitt paradis. Bilderna har förståss urusel kvalité. Men i mina ögon spelar det förstås ingen roll. Det är det vackraste oavsett kameralins.
På Näs finns Europas största vindkraftpark. Alla som har mark på Näs tjänar pengar på vindkraften. Och på så sätt har man även lärt sig att tycka att den till och med är vacker:
I princip vart man än vänder sig så ser man dem. Längst ute på udden står till och med verk ute i havet.
En del av boningshuset. Taket håller på att läggas om från tegel till något slags rymdtak. Jag har vart emot det från början men blev nedröstad.
Gräsmattan utanför köksdörren.
Ett hörn i trädgården
Utsikt från vägen ner till gården (här nånstans börjar jag alltid nynna på "jag trivs bäst i öppna landskap)
En av hagarna
Trädgården är superenorm och har många olika delar. Här är den närmast "storvägen".
På "lillvägen" ner mot gården
Boningshusets gavel
Framsidan
Framsidan
En av hagarna bakom huset
Trädgården framför huset
Syren utan ände
Lagårn/ligghallen. Vi har köttproduktion. Köttet är både kravmärkt och ekologiskt
Lagårns gavel. Lilla vägen leder rakt ut på vackraste åkern.
Vägen ner i hagen som leder till havet
Jävla fult rymdtak
GAMLA BILDER från sommaren 2009 då jag maken och barnen bodde på gården:
