Jag är lite förvånad att inte fler kommenterade mitt inlägg om hur det är att leva som
heterosexuell feminist...
Kanske var jag lite för positv? Det beror såklart på att jag inte ville hänga ut min man. Men alla de där exemplena jag gav, var ju alla problem som VI faktiskt har haft och HAR, även om jag inte skrev det rakt ut.
Underbara
Oxhen har skrivit lite mer personligt om det där med att Leva Med En Man. Det är en av orsakerna till att jag älskar hennes blogg, det personliga och ärliga.
Oxhen skriver om hur hennes man ofta säger "men jag klagar ju aldrig på dig ju" när hon tex tillsamt frågar "varför kan du inte plocka ur och hänga upp tvätten när du väl har tagit initiativet att lägga in en"? Hennes mans försvar blir då att han aldrig klagar på henne när hon gör liknande tabbar och att hon också alltså borde släppa det. Vara lite mer avslappnad. Oxhen menar att väldigt mycket av hennes energi går åt till att stå ut med att ha hem och hus på den nivå som han klarar av och som gör att de kan leva jämställt, vilket hon anser är en lägre nivå än vad hon hade klarat av om hon levde själv. Alltså, för att de ska kunna leva jämställt, måste hon strunta i saker hon ser behöver göras för att inte behöva göra mer än honom.
Så jävla klockrent beskrivet, men en sak reagerade jag på. Att leva utefter HANS, lägre standard är inte att leva jämställt. Det är att leva med HONOM som norm. Jag och min man har pratat om det sååååå många gånger, vilken norm vi bör leva efter och tusentals gånger har jag frågat honom varför i helvete vi ska leva efter hans norm när den så uppenbart är SÄMRE? Sedan har han helt enkelt fått acceptera att MIN NORM, när det kommer till hushållsarbete och hur man driver runt en småbarnsfamilj, är BÄTTRE. Jag KAN mer på den punkten eftersom jag UPPFOSTRATS till det och därför är det MIN NORM vi följer.
Resultatet av det är tex att vi städar huset varje torsdag. Att vi TAR HAND OM TVÄTTEN som vi tvättar. Att vi HANDLAR på särskilda dagar. Osv osv osv i en oändlighet. JAG har bestämt hur VI ska göra. För MIN NORM är bättre än hans.
Vad gäller andra saker är HANS NORM bättre. Då följer vi den.
Det här har ju lett till att jag ÄNDÅ har fått lägga ner MER TID på projektet småbarnsfamilj i för litet hus, eftersom jag har behövt LÄRA UPP honom. Det är såklart djupt ojämställt och är ännu, eftersom män verkar behöva väldigt lång tid för att lära. Men det är värt det ändå.
Så precis som jag skrev- som heterosexell kvinna i förhållande med en man handlar det väldigt mycket om att UPPFOSTRA och LÄRA. Och det är jobbigt och djupt ojämlikt. Men jag tänker ändå att en dag blir det VÄRT det. Hellre att jag lägger lite jobb på att LÄRA min man med förhoppningen att vi en dag kommer att vardagslivet kommer att nå jämställdhet, än att, som jag tror att många gör, bita ihop och själv jobba upp det som behöver göras efter att det som hans norm uppnår är gjort. Inte heller går jag med på att strunta i saker bara för att hans norm inte fixar mer för det finns faktiskt ingen logik i det.
Och på precis samma sätt blir det tvärtom. Han har, tex, fått lägga väldigt mycket tid på att LÄRA MIG om ekonomi och konsumtion och jobbiga papper och kontakt med myndigheter. Där tragglar han med mig. Lär mig och tjatar på mig och jag tar det, eftersom jag är medveten om att HANS NORM/tankar kring det där är mycket bättre/sundare/mer hållbara än mina.
En annan sak jag tänkte på angående det där med "men jag klagar ju aldrig på dig".
Detta är nämligen precis vad hela vårt hösts stora äktenskapliga diskussion har handlat om.
Hur jag, i våra gräl, kritiserar min man så otroligt mycket mer än vad han kritiserar mig. Hur mycket hårdare jag är mot honom än han mot mig.
Det har skavt hos mig nämligen. Men så en kväll kom jag på varför det är så.
Det finns nämligen ingen anledning för min man att kritisera mig särskilt ofta- eftersom jag har något som kallas för självinsikt.
Skulle JAG tvätta en maskin tvätt och sedan lämna tvätten att mögla där i flera dagar så skulle jag PÅTALA detta för min man.
- Gud vad jag är kass alltså, nu har jag skjutit upp och skjutit upp tvättjäveln i flera dagar alltså. Nu luktar den MÖGEL! Fan vad jag är dålig på det där.
Skulle jag ha sagt.
Eller:
- Jag ORKAR bara inte ta hand om diskbänken efter maten. Kan inte DU göra det ikväll?
Eller:
- Jag vet att jag är VÄRDELÖS som inte klipper gräset oftare än vad jag gör och jag SKÄMS över att du får göra det mer än mig.
Eftersom jag SÄGER så och därmed 1. ERKÄNNER mina brister och/eller 2. BER OM HJÄLP (och även 3: BER OM URSÄKT) så BEHÖVER min man väldigt sällan gnälla eller klaga på mig eftersom han redan vet att jag själv är MEDVETEN om de fel jag gör.
Min man däremot, erkänner sällan eller aldrig de fel han gör. Han påtalar dem inte. Och han ber i princip ALDRIG om hjälp (eller ursäktar sig). DÄRFÖR blir han såklart kritiserad hårdare, eftersom jag INTE vet att/om han är medveten om sina brister eller inte.
Och jag undrar om inte det här är en väldigt typisk manlig/kvinnlig grej? Vad tror ni?
Det manliga, aldrig sviktande, självförtroendet och den kvinnliga, ljuvliga, självinsikten.
Just nu är vårt äktenskap dock på sin topp. Det är det alltid när vi Har Det Lite Jobbigt.
Sedan slutet av sommaren sköter min man i princip hela hushållet. Jag lagar mat ibland och så bakade jag ju bullar och planterade en amaryllis och lite sånt där mysigt. Jag gör även rent toaletten. Men han gör allt det andra för jag orkar helt enkelt inte. Han gör det utan gnäll och utan ifrågasättande. Biter ihop på ett manligt sätt.
Han bär mig, kan man säga. Och vårt hus. Och våra barn. Och alltihop.
Så fort jag har fött och läkt ihop kommer det att bli ändring på torpet när jag återigen kan börja Medverka i det dagliga livet. Jag längtar så himla mycket tills dess och det vet han. Jag längtar liksom efter att få dammsuga. Det hade jag väl aldrig trott.
Jag vet också att det kommer att gå mycket bra för oss i trebarnsbubblan. Så fort vi utsätts för prövning så är vi nämligen alltid världens bästa lag. Vårt äktenskap glimrar alltid extra mycket under de hårdaste stunderna. Svårigheterna kommer med större sannolikhet när livet börjar bli skönt och avslappnat. Så funkar vi. Och det är skönt tycker jag. För fy fan vad jobbigt om vi inte kunde hålla ihop när stormen ven. Fy fan vad jobbigt att inte HA varann när man som bäst behöver den andre.
