brunheten

Fredagkväll. Denna ljuva kväll. DENNA LJUVA DAG!

 

Vi har SLÖAT och SLAPPAT och sen gick jag på Fenomenalen med E medan David och bebisen hade "mantime" (nej, ni förstår väl att jag skojade till det där? Vi har lovat att ALDRIG, ALDRIG dela upp oss medvetet utefter kön och sätta "kill" eller "tjej" framför aktiviteten) hemma. Ikväll har vi ätit på MC DONALDS med bebisens fadder och hans barn. Sen har vi SLÖAT och SLAPPAT hela kvällen. Sett Amigo grande. Nu jävlar ska vi se om det blir något fredagsligg om en stund här!

 

Den här veckan har vi ätit på Mc Donalds TVÅ GÅNGER. Onsdag och fredag. Jag ÄLSKAR det. ÄLSKAR att åka ner en vanlig vardagskväll och sitta där i lysrören med alla andra barnfamiljer som liksom vi har gett upp. Inte orkat. Inte hunnit. Inte haft lust. Så sitter vi där tillsammans på Donken och känner oss fria och härliga och rebelliska när vi skiter i allt och låter barnen FROSSA i fett, kolhydrater och salt. 

 

Jag spontanhandlade ett par byxor ikväll också. Jag har inte ägt ett par byxor sedan urminnes tider men så ikväll hittade jag ett par som liksom SKREK till mig att : KOM HÄR! DIN KROPP KOMMER ATT PASSA HÄR! VAR INTE RÄDD! Och kroppen passade. Det var som om den rann ner faktiskt. Och det gjorde inte ont när jag liksom vek ihop mjukskinnet och knäppte. Till och med röven gillade dem. 

Men sen när vi kom hem och jag skulle ha på mig dem igen så kände jag mig direkt som en karl. Det är därför jag aldrig har byxor på mig. Jag känner mig storväxt och maskulin i byxor helt enkelt. Och obekväm. Det har troligtvis med att göra med att min kroppsstorlek är gigantisk för att vara kvinna, samt att min figur är väldigt fyrkantig, FAST att kroppen liksom är mjuk. Därför har jag alltid, alltid leggings och oftast klänning eller kjol och tshirt. Men nu har jag ju köpt de där byxorna så nu får jag gå runt och känna mig som en karl tills de går sönder då.

 

Lyssnar på den här godbiten ikväll. Så jävla fin och vemodig. Texten skickade jag till en kille som jag var superduperkär i när jag var typ arton. Så jävla pinsam. Men gullig och romantiskt lagt. Det är jag tyvärr inte längre. Kanske är det DEN JÄVLA KILLENS fel att min romantiska ådra STENDOG när jag var typ arton. Det får min man lida för idag. Någon borde SPÖA den jävla killen. Helvete. 

 

 

 

Nu ska jag hångla upp min man och hoppas på det bästa!