Nu har Kristian Gidlund dött.
Jag har läst hans blogg i ungefär ett år och man får ju säga att det var ganska väntat. Det Gidlund ägnat sig åt det senaste året är ju den här dagen. Allt han gjort och allt han skrivit har varit med den här dagen i tanken.
Om jag drabbades av Kristian Gidlunds situation skulle jag troligtvis göra exakt samma sak som han. Öppna upp för världen och inte låta någon missa att jag var påväg att dö. Kräva uppmärksamheten och liksom dö med pompa och ståt. Alla stora tidningar skriver om Gidlund idag, precis som sig bör.
I programmet "världen bästa äldreboende" sägs i ett av avsnitten: "det värsta som kan hända är att någon av de gamla får dö ensamma. Att vi inte har resurser som räcker till vid de tillfällena".
Och precis så är det ju. Allas skräck är ju att dö ensam.
Kristian Gidlund hade hela Sverige med sig. Precis som det bör vara för alla i den bästa av världar.
Jag har äcklats av kommentarerna i Gidlunds blogg. Kvinnorna (ja för det är mest kvinnor) som gråtit och skickat styrkekramar och började skriva RIP flera veckor innan Kristian faktiskt dog.
Ibland har jag känt mig jävligt obehaglig till mods när jag själv gått in på bloggen. Varför har jag läst? Okej att jag har en nära relation med döden och intresserar mig för den och okej att min pappa gick bort i cancer vilket gjorde det intressant för mig att läsa historien från den sjukes perspektiv. Men det har ibland varit svårt att skaka av sig känlan av att vi alla egentligen bara har väntat på den här dagen. På att få gråta lite. Kollektivt. Över en man som numera beskrivs i helgonliknande termer. Kristian Gidlund var på inga sätt vanlig. Han var på alla sätt väldigt ovanlig och unik. Precis som alla andra som är döda.
Jag är glad åt att ha följt bloggen. Den har sannerligen lärt Sverige en hel del om döden. Jag älskar folk som inte är rädda för att prata/skriva om döden. Jag är tacksam mot Kristian Gidlund för att han inte var det.
"Kristian Gidlund, 29, förlorade kampen mot cancer" skriver
Aftonbladet idag. Ursäkta mig Aftonbladet men är ni dumma i huvet? HUR KAN MAN skriva en sådan sak efter en människa som precis har dött?
Som om människan på något sätt hade något VAL. Fattar inte Aftonbladet att de allra flesta människor som får en jävligt svår sjukdom faktiskt VILL leva? Fattar inte Aftonbladet att en sådan rubrik skickar ut skuld och skam
både över den redan avlidne men även till anhöriga? Som om han kunde ha vunnit om han bara hade kämpat liiiite hårdare. OOOOOOOOOOOH IDIOTER!
Man kan inte kämpa sig bort från en obotlig sjukdom. Och det är inte ens eget fel när man inte klarar det. Kampen finns liksom inte. Absolut, visst kämpar svårt sjuka. Otroligt mycket. Men det är ju med behandlingarna. Man kämpar för att ta sig igenom de långa och plågsamma behandlingarna. Det gjorde Kristian Gidlund också. Han kämpade sig igenom varenda en. Men behandlingarna räckte inte. Och det är inte Gidlunds fel. Han förlorade ingenting, för det var ingen jävla tävling.
Han vann en värdig död skulle man kunna säga. Han skapade en värdig och ståtlig död åt sig själv och idag skrivs det om honom i alla tidningarna. Förhoppningsvis var själva dödsögonblicket fridfullt.