brunheten

Nobody puts baby in a corner

Recension av Dräktighet nr 3

IDAG är näst sista dagen som gravid. Jag insåg det precis. Att detta TROLIGTVIS är sista dagen I MITT LIV som jag får vara såhär jättegravid. 

 

På senaste tiden har jag faktiskt försökt njuta lite, men jag tycker det är svårt. I alla fall att njuta av kroppens tillstånd. Där emot kan jag absolut njuta av förmånen att liksom bara kunna säga till min man vad han ska göra och så gör han det! Av massage, ändlösa killpåryggen- stunder och att slippa göra allt som är tungt, typ bära ut saker i förrådet. Absolut. Skönt. 

 

Sedan blir jag såklart lite vemodig när jag tänker på att det här troligtvis/eventuellt blir det sista barnet. Än så länge kan jag inte riktigt känna att det liksom ÄR det (vilket är rakt SJUKT med tanke på hur jag mår) men jag antar att den känslan kommer att infinna sig lite mer sen när han har kommit ut och vi liksom HAR tre barn. 

Om den inte infinner sig så...ja..Då blir det ju lite jobbigt. Då kommer jag att bli tvungen att skaffa barn efter 30 sen då. Det har jag inte tänkt mig, nämligen och jag gillar inte att rubba på planerna. 

 

Samtidigt som jag känner VEMOD så känner jag också den där vanliga sorgen. Sorgen över de 38 veckor som har gått "förlorade" på många sätt. 38 veckor "under the influense". 38 veckor av bristande ork, humörssvängningar, dåligt samvete mot barnen och mannen och nu då en kropp i total misär. 38 veckor med en ilande, rakt obehagliga känslan av att jag inte är viktigast. Att min kropp är "tagen"/okuperad av något annat. Att JAG inte är JAG. Ja för så känner vissa gravida och jag är en av dem. LÄTTNADEN som kommer fylla min kropp på torsdag när kroppen TÖMS och det blir bara jag och kroppen igen... Gud vad jag ser fram emot den. Lättnaden över att få bli ifred. 

 

Man får ändå säga att det började ganska bra. Redan i vecka 13 började magen puta. Jag mådde inte särskilt illa och jag kräktes bara en gång de första veckorna.

 

Vecka 13:

 

 

Jag började med insulin direkt i april och det var förstås ett helvete. Jag har haft problem med sprutorna hela graviditeten fram till de senaste veckorna. De senaste veckorna har jag nämligen fått en mjuk rand med fett kring magen, vilken inte gör ont att sticka i. Tidigare har magen varit så hård att det blött, blivit små bölder och blåmärken samt smärtat så in i helvite, vid varje spruta. Fick bedövningssalva i oktober som funkade bra och nu behöver jag inte ens den längre. 

 

När värmen kom i maj började det bli jobbigt. Mest orkmässigt. Järnet började sjunka och hela sommaren var en enda lång jävla kamp mot trötthet och svettningar. 

 

Jag hade ansiktsböld och opererade tån där under försommaren också så jag blev så jävla begränsad av kroppen.

Dessutom fick jag svampinfektion. Den gick aldrig över och nu har jag alltså haft svamp sedan i början av juli. Det är nästan 5 månader. Min barnmorska säger att det försvinner när jag föder. Om det inte gör det så dör jag. 

 

Vi hade i alla fall en ganska fin sommar, trots min bristande ork. På grund av tåoperation och svampinfektion kunde jag inte bada så mycket tyvärr. Det ska jag make up for så in i helvite nästa sommar.

 

 

Den 28 augusti fick jag mitt livs första järninjektion. 

 

Det är det bästa som hänt mig. Dock berättade min läkare att just min injektion blev en av de sista som de fick ge. Då det visat sig att typ 1 kvinna på 1000 kan få allergisk reaktion mot järninjektionen får de inte ge den längre. Vi får sannerligen hoppas att de fixar fram någon ny variant då, för som sagt, järninjektionen var det bästa som kunde hända mig. 

Jag blev pigg på morgnarna för första gången i mitt liv. Ännu vaknar jag klar i huvudet och pigg liksom. Jag har haft anemi sedan tonåren och har det ännu, men depåerna är högre och ja... I love järn. 

 

Några veckor efter det kom dock foglossningen och slog ut mig totalt. 

I mitten av oktober slutade jag att gå till dagis och skola för att hämta barnen. Sedan dess har min man fått jobba väldigt korta dagar då han både lämnar och hämtar dem. Min mamma har varit här en eller flera dagar i veckan hela hösten och hjälpt till med hämtning och matlagning och städning.

 

Jag har alltså inte bitit ihop lika mycket denna gång. Jag har haft en fantastisk barnmorska som jag inte känt att jag BEHÖVT bita ihop inför och likaså inför min alltid lika fantastiska diabetessjuksyrra. Utan de två alltså.. Jag blir rörd när jag tänker på allting som de har gjort för mig.

 

En av mina närmaste och äldsta vänner blev gravid bara någon vecka innan oss så även om hon bor i Göteborg har jag haft mentalt sällskap av henne i våra dräktigheter. Det har varit ljuvligt. Vi har setts en del också och när hon födde i helgen var lyckan total. Det kommer att vara 6 dagars åldersskillnad på våra barn. Vår granne kommer att föda barn några veckor efter oss och så har minst 4,5 gamla vänner från förr kläck det här året. Det blev med andra ord precis så som jag och min man planerade för 5, 7 år sedan när vi var helt ensamma i våra barnafödande. Då sa vi att "vi tar en sladdis sen när alla andra börjar kläcka" och precis så blev det ju också. 

 

 

 

Barnen är förstås de som fått lida mest av detta havandeskap. Sedan början av hösten har jag mer och mer mentalt dragit mig undan. David har tagit över det mesta och jag har förvandlats till en klump som mest bara sitter här. Gång på gång har jag fått påminna dem om att jag KOMMER att bli "som vanligt" igen, men ärligt talat så tror jag inte att de minns hur "som vanligt " är. Och dessutom så kommer det ju ändå aldrig att BLI som vanligt igen eftesom jag, när detta är över, kommer att vara 3barnsmor istället för 2barnsmor. 

Så barnen har fått bita ihop mycket. Gilla läget. Söka bekräftelse på annat håll. Förskola och förskoleklass och fritids har aldrig känts så viktigt som denna höst. Barnen har fått gå längre dagar än vanligt den senaste månaden och jag är glad åt alla de vuxna som mina barn har där och som jag vet att de kan luta sig lite extra mot när det kniper, vilket det ju gjort i höst. Så alla vuxna i mina barns närhet som de älskar och litar på och känner sig trygga med- de har jag prisat i höst. 

 

 

Jag har gått upp 16 kilo. Det är 4 kilo mer än vad jag gått upp med de andra. Jag väger nu 105 kilo så ni som kan räkna förstår ju att jag inte var någon lättviktare när jag blev gravid direkt. 

Bebisen beräknas väga 4.5 kilo när han föds i vecka 38 på torsdag. Hade jag fått gå tiden ut hade han nog varit upp emot 5.5 kilo. 

 

Snittet var jag bestämd över redan från början. Jag gick på ett aurorasamtal och aurorapersonen sa då såhär:

 - Min uppgift är att leta efter FÖNSTER som eventuellt står på glänt och där vi eventuellt kan börja jobba med din rädsla. Dock hittar jag inga fönster hos dig.

Nej. Jag var bestämd från början och det var inga problem. Jag blev lovad direkt från början att det skulle bli som JAG ville och det blev det ju också. Vi fick bestämt datum för ca 2  veckor sedan. 

 

Jag är ganska orolig inför förlossningen eftersom jag ju nu vet vad ett snitt innebär (blev snittad även med 2an). Jag är orolig för min återhämtning och för ev smärta. Men mest är jag orolig för min bebis. 

Eventuellt kommer han att bli tvungen att ligga på barnavdelningen någon dag om han har för lågt socker när han föds (vilket barn till diabetiker ofta har när de föds). Jag är också orolig över hans kroppsvikt och såklart det vanliga, över typ hjärnskador och annat som inte kan upptäckas på ultraljud. 

 

Vi har gjort regelbundna ultraljud sedan v 18. Det första fick vi göra på Karolinska och det var också då vi fick reda på könet. De har särskilt kollat hjärtat, njurarna och så tillväxten hela tiden då, samt flödet i navelsträngen. Hela tiden har allt sett bra ut. Han har tom lagom med fostervatten, vilket var anledningen till att jag fick sättas igång tillslut med första barnet- för att fostervattnet tog slut. 

Dock är han som sagt stor och det finns risker för lågt blodsocker vid födseln, vilket dock är något som åtgärdas direkt och sedan blir bra. Säkert finns det fler risker som de inte pratar med mig om men jag har inte brytt mig om att googla så mycket kring det. Jag är ju orolig som det är. 

 

Just nu är visionen att få komma hem från bb. Med en frisk bebis. Sitta i soffan och gosa med storasyrrorna. Byta små blöjor och gosa. Jag är så HIMLA redo för att bli mamma igen. Jag är så himla redo att MÖTA honom nu. Och jag vet att om bara förlossningen och allting går BRA så kommer det att BLI så bra sen. Jag VET att vi kommer att klara av det och jag LÄNGTAR så efter att få vara en VANLIG mamma, utan en ständigt begränsande dräktighet att släpa på. 

 

Jag har julpyntat hela huset. Skötbordet är uppe. Spjälsängen också. Alla saker uppackade och framställda. Gud vad hemskt om något skulle hända nu och vi skulle tvingas komma hem till ett hus så oerhört förberett för bebisliv. Ja, så tänker ju jag. Vi har väntat in i det sista med allting. Tog fram bebiskläder bara för någon dag sedan. Köpte en röd overall igår. Så har jag det i mina havandeskap. Ständig oro tills allt är klart. Inte ta något för givet. Det beror på diabetesen såklart.

 

Imorrn ska vi packa väskan. Idag ska jag julpyssla det sista. När jag kommer hem sen vill jag ha julefrid. Sitta med min bebis och tugga på pepparkakor (2) och dricka julmust (light). 

 

Hur som helst så klarade jag det. Om allt går som det ska har jag fört tre barn till världen. Jag är väldigt stolt över det. Jag förväntar mig ett tack, har jag sagt till min man. Jag och min man har diskuterat/ grälat mycket om det de senaste veckorna. Hur sjukt det är att det här med barnafödande ses som något så självklart som vi bara SKA göra. Jag är ju inte alls sån. Jag förväntar mig tacksamhet, uppbackning och totalt förståelse. Och det får jag också. När jag börjar prata om att kvinnors vilja att föda barn är en produkt av patriarkatet blir dock min naturvetenskapliga man upprörd och vill prata om evolutionen.

 - DU KAN TA DIN JÄVLA EVOLUTION OCH KÖRA UPP DEN I RÖVEN skrek jag till honom igår. 

Sedan tvingade jag honom att se dokumentären som gick i Vetenskapens värld i höstas som handlade om att människans kropp egentligen inte alls är GJORD för att föda barn. Inget annat däggdjur eller djur har så plågsamma förlossningar som kvinnor. Det är onaturligt att vi människohonor är MINDRE än hanarna eftersom vi ska bära barnen. Våra kroppar är helt enkelt FÖR SMÅ för att bära barn. Och detta tros då bero på att vi inte fått tillräckligt med mat sedan urminnes tider, eftersom männen alltid haft mer muskelstyrka och roffat åt sig. 

Nu är det kanske lite ironiskt att just JAG pratar om det här eftersom JAG ÄR större än min man och har en kropp som logiskt sett borde vara optimal för barnabärande och födande. Men det är den ju inte ändå. Helvete. 

Intressant är det iaf. 

 

Den här graviditeten får 3+ av 5 möjliga. 

Den första graviditeten hade 1+ och den andra hade ett överstruket - så ni får ändå förstå att det är ett rejält uppsving. 

 

Folk som ska tackas är:

Maken.

Barnmorskan.

Diabetessyrran.

Mamman. 

 

Men mest av allt ändå min man. Gud vad jag ska ligga med honom när magen är borta och svampinfektionen och avslaget! Med kondom, givetvis!

 

Amen

 

 

 

 

äntligen uppdaterar du :-)! Tänker på dig mycket nu och vill, liksom i helgen, vara närmare! Det kommer gå bra, och tänk, snart har vi en liten kille till i gänget <3! puss å kram!

Appropå det där med svamp så hade jag också världsproblem med det förut. Apotekets grejer får man ju bara ännu större besvär av dessutom. Fiii fan säger jag bara. Det finns i alla fall en salva på hälsokosten som heter Nova Tto som du kan prova. Man smörjer på så fort det börjar kännas torrt och klia lite så försvinner det. Ja, jag kan ju inte garantera att det funkar för ALLA såklart men det funkade skitbra för mig. Bara ett tips.

Ps: Aj löv din blogg!

Hoppas du får en superförlossning och att ni får en lugn och skön jul sen. Det förtjänar du!

Kan inte fatta att ni kommer ha tre sen alltså. Men det kommer bli riktigt bra, det är jag säker på.
Tack för idag.
Puss

Men fatta att det är över snart! Jag har verkligen lidit med dig och du beskriver det hela så bra att det känns som att jag slungas tillbaka rakt in i graviditetens h*vete själv (och då måste jag hyperventilera och dricka lite vin för att påminna mig om att jag INTE är gravid själv ;))

Måste också tillägga att du är roligast, alltså jag skrattade så jag grät åt din kommentar (du kan ta din jävla evolution...)jag sitter vid datorn och ropar åt mannen: "Brunheten är så jävla rolig, lyssna på det här etc. haha

Om du inte hinner skriva något mer så vill jag önska er stort lycka till!

Vilket härligt blogginlägg =) Just att du ser ljuset att att fastna i någon falsk "tralalalala det är så bra"-ramsa, och prisar de som har hjälpt till. Håller en tumme för dig och Benny i övermorgon.

Hoppas att ni är tre nu och att allt är bra. Hoppas att ditt lidande är över!! Ett snitt är ingen dans på rosor, som du skrivit tidigare och jag hoppas att allt är som det ska. Känns som om du tjänat ihop till lite tur och en lull-lull-rosa tillvaro ett tag framöver.
Hoppas du inte tycker att bloggen blir en belastning för jag tror vi är många som är nyfikna på er lille kille. Känner en fjäril av oro i bröstet och hoppas att du slipper ha ont.
Allt gott! / Julia

Om inte svampen försvinner efter förlossningen finns det väldigt käcka kapslar som heter Diflucan eller Flucanozol som man kan äta istället för eller som komplement till Canesten kräm och vaginaltabletter. Good shit! Behövs ett litet recept från husläkaren bara så är saken biff och du kan sexa loss med din man hur mycket du vill!