pratar ni med era barn om genus/feminism?
Det är ju svårt och intressant det där. Kanske ska ta å skriva ett eget inlägg om det....
Hej Jenny! Bra inlägg! Ska bli intressant att höra vad fellow feminister säger i frågan. Jag tror stenhårt på din taktik och tänker att du hjälper till att plantera en större förmåga till kritiskt tänkande i dina barn genom att ta upp och ifrågasätta tillsammans.
Jag reagerade på en sak du skrev: "Roligast är när min man leker med Barbie. Då blir den annars så väna Barbie en pruttande och rapande och galen superhjälte som flyger längs med taklisterna och beter sig som ett svin." Underbart att Barbie får ostereotypa egenskaper, men: blir det inte stereotypt ändå om det är just när en man leker med Barbie som hon får typiskt "manliga" egenskaper? Nu tror jag att även när du leker med Barbie med dina ungar får hon avvika från normen, som t.ex. att bli annat än vit och hetero. Men, i andra familjer, tänker jag... Eftersom kön tycks spela så jävla stor roll i det här samhället, så måste en hela tiden räkna in det i sitt eget agerande för att försäkra att en inte bara cementerar könsrollerna fastän det inte var ens tanke från början. Till exempel tänker jag att det räcker inte med att mamman i en heterofamilj klär sig i rosa för att uppvärdera det typiskt "tjejiga" utan för att på riktigt utmana normen måste pappan också göra det. Eller att bara pappan leker att Barbie svinar sig, och mamman inte ska sucka och le åt det utan själv också låta Barbie svina sig, liksom. Det blir mer och mer klart för mig att alla kön måste vara med på båten för att vi ska nå ett samhälle fritt från begränsande könsroller...
Jahupp, det var min reaktion, reaktion på det? ;-)
Kram
Linnea
Jag reagerade på samma sak, hur mannen lekte med Barbie. I övrigt håller jag med, att begränsa endast där det är nödvändigt och hellre lära ut kritiskt tänkande. Sen är det inte alltid det lättaste, men nånstans planteras ett frö, är min förhoppning.
Nu har jag också skrivit: http://ninaruthstrom.se/jag-latsas-inte-om-konrollerna/
Jag tror du har helt rätt. Ibland får man känslan av att det här skulle vara något vi måste hålla ifrån barnen, att det ska vara något vi får VISA men aldrig PRATA om. För om vi inte sätter ord på orättvisorna kommer barnen aldrig uppleva dem, verkar tanken vara. Så är det förstås inte!
Nu är mina barn bara två så de fattar ju typ inte ens om jag frågar vad de vill ha för pålägg på mackan, men kommer prata med dem när de blir större.
Det här tycker jag är svårt, men jag har funderat mycket på det. Jag har nog inte pratat så mycket med barnen om de här sakerna ännu. Jag styr väl i viss mån när det gäller tv, böcker och leksaker - eller, styr är kanske fel ord, men jag uppmuntrar vissa saker mer även om jag inte förbjuder. Men att i samtal problematisera har jag inte gjort ännu (förutom att förklara att familjer inte behöver bestå av mamma+pappa+barn, apropå de lekarna på förskolan). Men jag tror att det börjar bli dags att börja föra de här diskussionerna nu - min äldsta är drygt tre. Tack för inspirationen, som det brukar heta bland inredningsbloggarna,,, ;)
Jag och min man hade noga pratat igenom hur vi ville våra barn skulle växa upp innan de var födda. Vi har alltid tagit ett kliv tillbaka för att undvika att påverka deras utveckling till individer. Däremot har vi tagit många diskussioner med dem, tidigt i deras liv. De har frågat och vi har svarat. Vi har problematiserat. Det har landat i att vi har en son (nu 15 år) som är godhjärtad, ömsint och omhändertagande, och en dotter som är påstridig, kaxig och självsäker (nu 13 år). Egenskaper de haft sedan de var små och som vi värnat om, även när omgivningen ibland uttryckt sin oförståelse. Som farmor som tyckte det var synd om dottern som aldrig fick vara flicka... Då pratade vi mycket med dottern efteråt att de kläder hon valde och de lekar hon lekte var flicklekar eftersom hon valde dem/lekte dem och hon är ju en flicka. Eller när sonen blev ifrågasatt för att han hade nagellack av en annan kille på förskolan. Killar kunde inte ha nagellack fick han höra. Han tittade då på sina naglar och blev lite förvirrad och svarade sen att killar visst kunde ha nagellack eftersom han hade nagellack och han var kille... Sonen är slank, späd och skönlockig och valde länge att ha långt hår (som han ville ha i föäta när han skulle på fest), dottern är krallig och musklig och ville ha kortklippt hår. Ett otal människor tog ständigt fel på deras kön när de växte upp, men eftersom vi strävade efter att alrig könsmarkera så var det ingen av barnen som tog illa upp av det, ofta rättade de inte heller den som tog fel.
Sen har de förstås påverkats av vänner, bekanta, släktingar, okända, förskola och skola, och jag och min man är ju uppvuxna och socialiserade in i kön, vi missar massor av saker, saker som vi bara gör eller säger utan att tänka oss för. MEN jag tror det är av oerhörd betydelse att vi som föräldrar ändå försöker OCH att vi pratar, pratar, pratar med barnen om samhället och normer och lär dem vara normkritiska!
Japp, jag pratar feminism med mina barn. Mycket handlar om orättvis fördelning mellan pojkroller och flickroller i filmer/dataspel/böcker. Och om snäva könsroller och att man får göra som man vill. Tioåringen har även fått sig några snack om förtryck och hans framtid som vit, kanske hetero, man. De är intresserade och gör egna analyser. Utmaningen just nu är att förklara för fyraåringen varför jag inte gillar disneyprinsessornas flörtiga undergivna höftvickande poser som hon härmar. Jag försöker med att förklara hur lätt man ramlar när man står så, och att det ser ut som att de bryr sig mer om att vara fina än att vara glada. Men det är inte helt lätt att förklara.
Annars rekommenderar jag www.feministfrequency.com där de diskuterar populärkultur som spel, filmer och lego. Mina större barn har tittat och gillat det.
Mer än dubbelt så många män än kvinnor tar livet av sig.
Är inte det den viktigaste jämställdhetsfrågan?
https://mind.se/om-sjalvmord/fakta-om-sjalvmord/
