kapad

Idag blev mitt Facebookkonto kapat. Så in i helvite. Så om du haft kontakt med mig på FB idag så är det inte jag som skött den kontakten så att säga. 
 
Nu har jag inget FB. Kanske kan min man återställa det senare, vi får se. Men det ser lite mörkt ut så att säga. 
 
Jag har vart med i Facebook sedan 2008. Jag är en väldigt flitig användare för jag älskar Facebook. Jag har sjukt många vänner där och sköter en stor del av min kontakt med gamla vänner via det. Jag delar länkar, biler, skriver av mig och ja...är jävligt aktiv där med andra ord. Nu känns det lite tomt. 
 
Ändå är det lustigt, för hela helgen har jag gått runt och tänkt på och pratat om att eventuellt gå ur. Så blir det måndag och valfri kapare sköter det åt mig! Nu när jag inte har tillgång till det, undrar jag dock varför jag ville gå ur.. Hello beroende.
 
Nej men ärligt. Jag har tänkt så mycket på det där på senaste. På VEM JAG ÄR om jag inte har Internet. Om jag inte använder FB, Instagram eller inte ens bloggen. Vem ÄR jag då? Vad GÖR jag då? Hur blir mitt liv? 
Jag tänker att det blir lugnt och skönt. De senaste veckorna har jag bara blivit argsint varje gång jag dragit igång datorn eller surfat på telefonen. Och argsintheten brassar ju upp en. Får en att surfa vidare, leta mer grejer att uppröras över. Och så lämnar det hela mig endast med en känsla av att jag hatar världen och att Alla Andra är Dumma i Huvet utom jag. Jag vet inte om det är helt sunt faktiskt..
 
Det skulle vara spännande att se vart ens tankar tog vägen om de fick löpa mer fritt tänker jag. Visst berikas man främst av andra människor, men visst fan skulle man kunna berikas minst lika mycket av att INTE berikas av andra? Eftersom man de senaste åren berikats av andra oavbrutet, via Internet och sociala medier. 
 
De senaste veckorna har ju det här med föräldrars telefonvanor debatterats ganska hårt. 
Det fungerar som det alltid gör. Först varnar någon, eller, först PÅPEKAR någon att det SKULLE JU KUNNA VARA SÅ att barnen eventuellt blir lite bortglömda när föräldrarna sitter så pass mycket med sina telefoner som vi gör. Någon vill dra igång en debatt kanske. HUR kommer våra barn att påverkas? HUR kommer de att minnas sin barndom. HUR kommer DERAS internetvanor att se ut i framtiden och är det självklart att det är BRA, det de lär sig av oss? 
Och så direkt kommer då de som jag skulle vilja vara så stöddig att jag kallar dem för "de med det dåliga samvetet". De med det dåliga samvetet vill inte lyssna på den saken. De vill slå det ifrån sig. Precis som med dagisdebatten. Någon vill starta en debatt kring barns 40timmarsveckor på dagis och då kommer De med dåligt samvete och ryter ifrån och menar att ifrågasättarna är mesiga alternativt skuldbeläggande alternativt bakåtsträvande alternativt kvinnofälla alternativt vad fan som helst. 
Och debatten dör effektivt ut. För ingen vill ju vara varken bakåtsträvare eller mesig.
 
Jag tror att det är de som känner sig mest träffade som gör så. De som sitter mest av alla med sina telefoner/har sina barn längst på förskolan men inte vill/kan göra något åt det. De måste därför vända på debatten, eller, döda den och debatten dör. Jag skulle även vilja kalla gruppen för de med jävligt dålig självinsikt.
 
Själv tillhör jag då den lite ovanliga gruppen "vi som HAR dåligt samvete för allting men faktiskt även ÄR ÖPPNA för en diskussion i ämnet, trots att det dödar våra själar och hjärtan och ger oss ångest de lux i flera månader". 
Därför skulle jag gärna debattera föräldrars telefonvanor, för jag KAN INTE bara rycka på axlarna och tänka "mår jag bra, mår barnet bra" för jag är absolut faktiskt inte alls säker på att det stämmer. 
Sen är det ju klart att barn är olika och alla familjers rutiner är olika. 
Men för VÅR familj förändrades mycket när jag och min man fick smartphones. Vi blev en NY TYP av familj. Och jag kan inte glasklart säga att den förändringen var enbart positiv för våra barn. Inte för oss heller. Jag kan se både för och nackdelar absolut. Men inte glasklart säga att fördelarna överväger nackdelarna. 
 
Så ja. Barnen är absolut en anledning till varför jag på senaste funderat på att Lägga Av så att säga. 
Snart ska jag få en bebis också. Jag vill inte att han ska bli en smartphonebebis som får umgås hela dagarna med en mamma som sitter med näsan i telefonen medan han ligger i babygymmet/babysittern/är allmänt passiv som bebisar oftast är när de är nöjda. 
SAMTIDIGT. Samtidigt kommer jag ju att vilja VISA UPP HONOM FÖR HELA VÄRLDEN när han kommer. Hans första bad, hans första leende, bittra statusuppdateringar när man tvingats upp kl 05 en morgon när han sovit klart för natten. Allt sånt där älskar ju jag. Och jag tror att jag är ganska bra på att visa upp mitt liv på ett underhållande sätt i sociala medier. 
 
Nina skriver om sin Internetångest i ett inlägg i den återuppväckta bloggen. Hon skriver att HON hade ÄLSKAT om någon av hennes föräldrar bloggat när hon var barn. Vi har pratat en del om det eftersom jag själv är dotter till en krönika(i lokaltidningen)ochbokskrivande mamma som skrev nästan uteslutande om småbarnslivet, alltså om livet med MIG och min bror när vi var små på bondgården där vi växte upp. Jag är ju van med att ha dokumenterats själv och jag är väldigt stolt över vartenda ord som vår mamma någonsin skrivit. Även väldigt glad över att min barndom finns så fint dokumenterad i hennes böcker och krönikor. Privat fotograferade hon även väldigt mycket, vilket jag verkligen har märkt skiljer familjer från så sent som 80talet åt. En del föräldrar fotade nästan ingenting och vissa har väldigt få bilder från sin barndom. Medan andra, till vilka min mamma tillhörde, överdokumenterade och fotade rullar i massor. Och jag är väldigt glad för det. 
Och jag tror att föräldrars dokumenterande av det man gör, skickar ut viktiga signaler till barnen att DET DE GÖR är värt att visas upp. Det de SÄGER är viktigt och värt att sprida vidare. Det är väldigt mycket antijante att vara aktiv inom sociala medier och det är nog en jävligt bra grej att lära sina barn. 
Bara det att fota sina barn mycket tror jag är en viktig bekräftelse som man DESSUTOM smidigt kan utföra utan de klassiska "vad DUKTIG/SÖT du är". Man kan bara tyst smälla av en bild och ungen fattar att det den just gjorde var värt att dokumenteras. 
 
Precis som Nina så är mitt äldsta barn nu så pass stort att jag kan fråga henne om det är okej att jag lägger ut bilder. Det händer att hon säger nej. Det händer ännu att jag gör det utan att fråga. Jag måste bättra mig på den punkten. Om något år har hon eget FBkonto och egen smartphone. Jag fasar för det. För från och med då måste jag lägga ner allt tror jag. Kanske främst bloggen. Eller? Är DET, att jag känner så, ett tecken på att det är väldigt stor skillnad på hur jag är som MAMMA och på hur jag är som JENNY? Kanske. Fan vad mycket det finns att tänka på. 
 
Nej. Inte ens min systemutevecklare till man kunde fixa igång mitt FBkonto. Han tror att det kanske funkar imorrn. Vi får se hur det blir. Kanske ska jag börja läsa böcker och sms:a istället nu. Och vänja mig av med behovet att ständigt visa upp allt jag gör. Vi får se hur det blir. 
 

Kommentarer
Postat av: viveka

det var en artikel i dn eller var det svd om hur mobilsurfande föräldrar påverkar barn för inte alls så länge sedan.

2013-11-05 @ 08:41:23

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0