Det handlar väldigt mycket om Manlighet här hemma just nu.
Min man får höra följande mening ca 100 gånger varje dag: "det är för att du är MAN".
Jag inser mer och mer fördelarna med att faktiskt veta vilket kön vårt barn har. Det har givit oss ett försprång skulle jag vilja säga.
Eftersom vi har två döttrar sedan tidigare har vi bådat ägnat de senaste 6 åren åt att fundera kring den kvinnliga könsrollen. Jävlar vad vi har analyserat, båda två, men främst jag skulle jag tro, eftersom det dels är jag som är mamman och dels jag som har det största intresset.
Jag kom på idag att det här med att vara feminist och genusintresserad och MAMMA innebär att man
1. Upptäcker på vilka sätt man själv begränsats och påverkats negativt på grund utav könet och könsrollen man tilldelats på grund av könet och sedan
2. gör vad man kan för att förhindra att ens egna barn hamnar i samma situation.
Det är DET som gör att jämställdheten hela tiden går framåt, föräldrars förmåga att analysera och skala av och lägga till i uppfostran av barnen. Barns värde och rättigheter stiger och ökar för varje generation helt enkelt för att vi lär oss av våra föräldrars misstag. Och samma sak gäller såklart för genus och feminism och jämställdhet.
Mycket i vår uppfostran av våra döttrar har alltså grundat sig i mina erfarenheter av att vara född med vagina. Vi har tagit fasta på vad som varit bra samt skalat bort det jag ansett varit dåligt, plus att vi har kunnat addera nya saker som vi lärt oss med vägen. Jag har ju inte samma syn på feminism nu som för ens 5 år sedan, den utvecklas ju hela tiden och varje ny sak som tillkommer adderas till vår uppfostran.
(Hur vi lagjobbar? Jag undervisar min man väldigt mycket. Jag har det största intresset, han har ett grundintresse. Jag lär honom, han jobbar utefter mina ansvisningar så att säga, på de här planen)
Nu ska vi få en son. Detta har vi vetat större delen av vår graviditet.
Omedvetet har jag lagt den kvinnliga könsrollen åt sidan och begett mig ner i mansträsket. Där var jag väl i och för sig redan ganska mycket innan, men djupare nu. Jag analyserar ALLTING via våra kön numera och jag funderar otroligt mycket kring min mans könsroll.
Det är ju inte så jävla roligt för honom förstås, för det är ju inte särskilt blida ord som kommer från min mun alltid. Det är tyvärr inte särskilt mycket positivt man hittar när man grottar ner sig i den manliga könsrollen och det blir ju en hel del gräl.
Men här om dan kom vi till en viktig punkt och det var när jag kom på följande:
- Jag vill att vår son ska bli så olik dig som möjligt, sa jag.
Ja. För precis så är det ju. Jag vill inte att mina döttrar ska bli som jag. Jag vill att deras liv ska begränsas mindre av den kvinnliga könsrollen än vad jag begränsades. Jag vill att allt det som blev tokigt med mig på grund av min könsroll ska dra åt helvete och inte visa sig hos mina barn. Jag vill att mina döttrar ska få en ANNAN könsroll än den som jag har. En mer öppen och obegränsad roll.
Och precis samma sak vill jag med min son, fast ungefär gånger 100, eftersom jag anser att män är så otroligt mycket mer begränsade än oss. Jag vill att vår son ska bli allting som min man inte är och självklart också att han ska bli allt det som min man är som jag ser är positivt och som kanske skiljer honom lite från andra män.
Ja. Nu utgår ju jag ifrån att min man kommer att vara min sons främsta förebild och det tänker jag göra också. För så tror jag att det kommer att bli. Jag kan inte lära min son att vara en man och en man kommer han tyvärr att bli, vare sig jag vill det eller inte. För vi är inte där ännu och kommer inte att ha ett könlöst samhälle heller när våra barn blir vuxna. Jag är realistisk här. Och jag är helt säker på att vår son främst kommer att se sin far som den främsta förebilden i hur man är en MAN, precis som våra döttrar kommer att kolla in mig när det blir dags för dem att formas till KVINNOR. Det är ofrånkomligt tror jag, tyvärr.
Dock inte sagt att min uppfostran kommer att vara helt utan inverkan och vice versa vad gäller döttrarna och pappan.
Hur som helst så har vi väldigt spännande diskussioner här hemma nu om manligheten och hur den påverkat honom och hur den påverkat mig och vad vi inte vill ge vår son och vad vi vill ge vår son. Det känns som att vi rustar för en väldigt mycket hårdare strid än den vi fört och för för våra döttrar.
Något jag önskar mina döttrar:
* Mod att säga ifrån. Även mod att ta plats när/om de vill/behöver.
* Vetskapen att de är värdefulla som DE ÄR utan att behöva addera attribut i form av tex smink, kläder, eller ens barnafödande som något slags heligt uppfyllande för att BLI det där som alla kvinnor hela tiden tycks sträva efter som jag inte riktigt vet vad det är. Men alltså. Jag vill att de ska känna EGENVÄRDE i att bara vara just så som de är och inte alltid känna att grejer måste tillföras för att de ska uppnå perfektion.
Något jag önskar min son:
* Modet att våga vara annorlunda. Att våga gå sin egen väg.
* Jag vill att han ska bli tänkande, analyserande och ha nära till sina känslor, vilka han även ska kunna uttrycka på ett ickedestruktivt sätt.
Vad spännande det ska bli! Med en liten pillesnopp i familjen!
