Som för ALLTID, i hela sina liv, är BEROENDE av andra människors bekräftelse av ens utseende... Det är något som skaver där.
Åh vad jag känner igen mig - mina övre tonår såg likadana ut som dina. Jag hade övertygat mig själv om att jag var ful och sen fick jag plötsligt uppmärksamhet från många killar och oj vad jag betade av dem i rask takt... Sen mognade jag och släppte det där. Gifte mig, fick barn och slutade tycka utseende var viktigt.
Och så i höstas började jag plötsligt få en massa uppmärksamhet på jobbet (jobbar på en mansdominerad arbetsplats) för mitt utseende igen. Jag som inte tänkt på mig själv på det sättet på flera år började sugas in i det där bekräftelsebehovet igen. Insåg att det finns många som tycker att jag ser bra ut och jag känner bara att NEJ jag vill inte behöva förhålla mig till det! Har fortfarande inte kommit ur det tyvärr, ett halvår senare. Hur gör man för att bryta cykeln?
Bekräftelsebehov finns ju i överallt, utseende, prestationer, beteende osv osv. Det finns alltid någonting att utveckla beroende till. Och visst är det snedvridet att så många människor är förslavade under dessa normer.
Men jag tänker också att det är jäkligt svårt att skilja på vad som är preferenser(inlärda självfallet, något annat finns inte), bekräftelsebehov. Förstår du hur jag menar? Du skriver att du inte längre bryr dig om ditt utseende, att det är fleecetröjor och foppatofflor som gäller.
Och frågan är då; är det där vi drar gränsen? Är det när vi kan bortse från våra preferenser som vi blir "fria"?
Jag tycker visserligen att det låter något tråkigt. För tycke och smak, alltså preferenser blir detsamma som bekräftelsebehov? Förstår du hur jag menar?
Preferenser är ju f.ö livsviktigt, hur skulle vi annars kunna göra val i valmöjligheternas samhälle som vi lever i? Om vi hade preferenser att luta oss emot; skulle vi ens klara av att gå till affären för att köpa mat om vi inte kunde välja vad vi ska ha till middag?
Preferenser finns överallt, och jag tycker inte att de ska identifiera oss helt och hållet, men de är en del av vår identitet. Hur jag vill klä mig, hur jag vill att mitt hår ska se ut, vad jag vill äta, vad jag vill utbilda mig till, hur jag vill behandla andra, hur jag vill att andra ska behandla mig osv osv i all oändlighet.
Åh, just det - beteende. Du skriver att du inte orkar vara trevlig. Där tappar du mig.
Jag kan inte förstå hur människor inte kan vilja komma överens? Hur man inte "orkar" vara trevlig.
I situationer där det uppstår meningsskiljaktigheter har jag upptäckt att man kommer absolut längst med att hålla sig konstruktiv och trevlig. Då lyssnar de allra flesta. Håller du inte med? :-)
Hm. Alla har inte den där perioden när man får utseendemässig bekräftelse från andra. Varken i tonåren eller senare. Osynligheten i det. Men, precis som du är inne på, på något sätt måste man förhålla sig till sitt utseende, antingen skönheten eller bristen på skönhet. Och det suger ju.