om kärlek till barnen

Tänkte på det, uppmärksammade, som Lady Dahmer skrev häromdan. Om det där med kärleken till barnen, hurvida man älskar dem lika mycket osv. 
 
Jag tror det har jättemycket med ålder på barnen att göra. 
Med båda mina barn har kärleken växt fram. Jag minns att när vi fick vårt första barn så brukade jag och min man prata om hur vi liksom älskade henne mer och mer för varje dag och fundera på vart det skulle sluta. Om man liksom ska älska sin unge mer och mer för varje dag hela livet så blir det ju en enorm kärlek. Lite naivt sådär. 
Och det blev ju precis så. Man älskar dem mer och mer för varje dag. Ju mer man lär känna dem, ju fler drag i deras personligheter som kommer fram. Desto mer kärlek. 
 
När man då får sitt andra (eller tredje eller så vidare) barn så tycker jag att det är ganska självklart att man känner mer för det äldre barnet, eftersom man helt enkelt känt det längre. Det är ju som med vilken relation som helst, ju längre den pågår, desto djupare blir den. Att sedan det äldre barnet ofta är mer lätthanterligt medan det yngre barnet är det som står för det krångliga och lite utmattandet i vardagen spär ju på det hela ytterligare. 
Jag tror många, många har ångest för det, men då kan jag lugna er genom att säga att det blir bättre sen. När båda barnen är större och ingen är extrajobbig och du har lärt känna även den lilla.
 
Jag älskar båda mina barn. Skulle jag tvingas välja mellan dem hade jag inte kunnat göra det. 
Det finns ingen tvivel i mig om den saken. Men dock så älskar jag dem på olika sätt, helt enkelt för att jag har helt olika relationer med dem. Precis som jag älskar min vän Nina på ett sätt så älskar jag ju min vän Korre på ett annat. Såklart. Inget konstigt. Men det är klart, moderskärleken är ju densamma. Jag älskar dem för att de är mina barn. De kommer ifrån mig. De är mina att ta hand om, beskydda och göra mitt allra bästa inför. 
 
De är ju dessutom helt olika människor, mina erfarenheter med dem är helt olika. 
 
Eftersom jag upplever att man älskar barnen mer och mer ju mer man lär känna dem så har jag aldrig känt den där himlastormande kärleken vid förlossningarna. Särskilt inte vid min vaginala, då jag mest bara hade ont ju. Vid kejsarsnittet var det bättre, även om jag, ärligt talat, mest var fokuserad på snusen jag ÄNTLIGEN skulle få ta när det var klart (ja men skjut mig då..).... 
Självaste födsloögonblicket var dock otroligt mycket vackrare vid snittet och jag tror det beror på att det inte gjorde ont. Hon gjorde mig ingen skada, liksom. Medan den äldre barnets utkomst medförde skador som än idag inte är helt läkta...
Det är mänskligt tänker jag och det är ju inte som att känslan sitter kvar någon längre stund. Men just när hon flög ut genom min spruckna vagina, då kände jag mest "där är den där klumpen som fick mig att lida såhär". 5 minuter senare var den känslan givetvis långt borta. 
Men det jag kände kan man ändå inte kalla enorm kärlek, inte med någon av dem. Facination förstås, dödlig lojalitet och beskyddarinstinkterna tog ju vid direkt. Men den där enorma kärleken, den har sannerligen växt fram och den växer ännu. 
 
Själv har jag alltid haft tanken att jag var min pappas lilla tös och min bror var mammas lilla pojk. Min brors förlossning tog typ en kvart. Han kallades för "pluppen" och föddes mitt i sommaren, precis efter att mamma vart på konsert med sin favoritartist. Jag föddes i januari, svinkallt hela vintern och allt var ju omodernt och de bodde långt ute på landet och ja, inte så kul verkade det va helt enkelt. 
Tyvärr dog ju min pappa sen så min tid som någons "lilla tös" blev ju relativt kort. Men morsan har ändå gjort ett bra jobb. Det är klart att man i perioder, särskilt i tidiga tonåren, kunde känna att de (föräldrarna) älskade syskonet MYCKET MER och själv var man alldeles alldeles oälskad och allena. Men någon inre djup känsla av att vara det oälskade barnet har jag aldrig haft. 
 
Vi har lyckats fint med våra barn och deras syskonrelation kan jag tycka. De älskar varandra, så är det bara. Sedan har man funderingar såklart. Att de är tätt födda ligger nog min största fundering kring. Hur det påverkar dem. Att de nästan ses som och behandlas och beter sig som tvillingar många gånger. Alltid tillsammans.
Men det löser ju sig i höst när storungen börjar i helt ny skola och så nu när de äntligen ska få varsitt rum för första gången. Det blir nog krisigt för dem båda, främst för den lilla, men det blir nog bra också.
 
Jag och min bror hade det precis likadant. 1.5 år är det mellan oss och vi var också i princip som tvillingar många gånger. Idag är jag dock glad för det. Vi hade en mycket fin barndom tillsammans och som vuxna har vi varandra ännu. 
Skulle jag behöva sticka någon gång, bara dra rakt ut genom dörren, så skulle jag ringa min bror. 
 
 

Kommentarer
Postat av: Nina Ruthström - bloggar från spinnsidan

EXAKT så tänkte jag med när jag läste LD´s inlägg. (Oväntat att vi tänker lika? Nej.) Men att kärleken till barnen har med åldern att göra och att kärleken växer ju mer man lär känna dem, får se av deras personlighet, umgås med dem osv.

Jag gillade riktigt inte det inlägget hon skrev faktiskt. Bra att ta upp tabubelagda saker men det där var lite... för osympatiskt för min smak.

Svar: Tyckte oxå det var skrivet i lite för hård ton.men diskussionen är ju intressant! Puss på dig
jenny persson

2013-05-12 @ 09:25:58
URL: http://ninaruthstrom.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0