efter första aurorasamtalet

I fredags var jag då på Det Första aurorasamtalet inför det snittet som jag önskar mig i december. 
 
Jag har ju redan berättat att barnmorskan jag har fått den här gången är helt jävla grym? Hon är lugn som en ko, vän som en huldra och är bara MED MIG hela tiden. Gav mig tips på hur jag skulle framhålla att jag vill ha snitt. Sa att mitt BMI är HEEEEELT OKEJ och så har hon ett kors runt halsen. Hon har Jesus med sig vart hon  går tror jag. Jag älskar fan det. 
 
Mycket av mina tidigare problem med mödravården har ju vart att jag känt mig illa bemött. Att det tagits beslut över mitt huvud, att man inte lyssnat på mig och att man avfärdat mina krämpor och fysiska problem som heeeeeelt natuuuurliga och gett mig töntiga tips på bot. Samma sak vid förlossningarna. Dåligt bemötande. Barska toner. Ingen glädje, inga komplimanger för väl utfört arbete (inte ens när jag födde vaginalt), inget pepp. Bara "ja det här var ju det mest onödiga snittet vi någonsin gjort". Mmm okej, förlåt så mycket. 
 
Jag har skrivit mycket om allt det här, både i krönikor och på bloggen och så har jag pratat om det i podden. I samband med p-pilleruppropet som jag och Nina startade i januari kastade jag en och annan känga mot barnmorskor som grupp och jag har, via omvägar, hört att jag är ganska omtalad och ganska illa omtyckt nere på förlossning och gyn. Så det har ju känts lite motigt det här och jag har förståss varit lite nervös nu när det blev dags för mig att hänga regelbundet där igen. 
 
Men nu jävlar har de dragit på det tunga artilleriet, känns det som. Troligtvis har det att göra med att jag är 28 år och att det är det 3 barnet jag väntar. Jag borde rimligtvis kunna mina saker nu och det gör jag ju också. De har större förtroende för mig, vilket är ganska orimligt för en bra morsa har var varit sedan första stund, även när jag var 22. 
Sedan kan det ju vara så att de har läst också. Och är lite räddhågsna. Eller känner att de verkligen VILL ge mig en fin upplevelse den här gången. 
Och de är ju på god väg.
 
Träffade en fin barnmorska i fredags som jag aldrig träffat förut. Jag sa direkt att det kändes som att det skulle bli svårt för mig att vara öppen i det här samtalet eftersom jag vet att minsta lilla skulle kunna användas emot mig. Hon sa då att det behövde jag inte oroa mig för. Hennes uppgift var att lyssna på mig och titta efter eventuella "fönster". Sätt att "laga" skräcken som jag känner inför att föda, men för den sakens skull inte försöka övertala mig.
Så jag drog igång och efter en halvtimme ungefär sa hon att det inte fanns några fönster. Hon kände inte att det var nödvändigt att dra igång någon form av kbt eller annan "övertalning" eftersom jag var så säker på min sak, har erfarenhet och visste vad jag ville.
Då kunde jag slappna av och vi pratade mer fritt. Jag berättade om ångesten jag känner bara av att vara på sjukhuset. Min pappa dog på en avdelning inte alls långt ifrån förlossningen som jag tvingades passera påväg till samtalet vilket bara det fyllde mig med ett sådant obehag att jag ville vända direkt. 
Jag pratade om hur jag faktiskt vill sätta MIG SJÄLV före barnet när det kommer till förlossningen och fundera kring hur vida det gör mig till en dålig mamma eller ej. 
 
Jag berättade såklart om de tidigare förlossningar, särskilt den första då, som traumatiserade mig ganska rejält får man säga. Jag har blivit så smärträdd efter det att jag helt plötsligt blev tvungen att söka specialisttandvård hos en tandläkare specialliserad på tandläkarskräck (har aldrig haft tandläkar skräck tidigare) och jag har inte lämnat cellprov sedan 2010. Jag har större problem med min diabetes nu eftersom nålarna skrämmer mig. Ja, jag skulle kunna fortsätta i en evighet. 
Jag berättade om skadorna som ännu kan spricka upp ibland när jag är i samlagssituation och så berättade jag såklart hela min och min mans historia, vilken gjorde henne hänförd (den berättelsen har ofta den inverkan på folk..). 
 
Vi bestämde att vi skulle ses en gång till efter sommaren, mest bara för att prata mer om pappa och om smärträdslan som jag naturligtvis vill bli av med någon gång. Men jag vill ändå ha snitt. 
 
Jag kände stort förtroende för henne och det kändes verkligen som att jag blev lyssnad på. Inte ifrågasatt. Allting kändes så jävla mjukt och fint. 
Fortsätter de såhär så har de mig snart i sitt garn alltså. 
 
En stor anledning till att jag själv är mildare till mods denna gång beror såklart också på att jag inte mår särskilt dåligt i min dräktighet, än så länge. Det är en sådan glädje att få göra det att jag känner att jag älskar alla. Jag älskar min omvärld och tackar Jesus Kristus för att jag eventuellt kommer att få uppleva ett lyckligt havandeskap. I alla fall slippa de värsta grejerna. Som magkatarr och spyor till 7 månaden tex. 
 
Men det är ju ändå segt att vänta får man säga. Helvete vad jag längtar tills hen kommer. Lilla BoEve. 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Clara *kalkprinsessan*

Va glad jag blir Jenny att du hittat en BM som du klaffat med! Våga släpp all oro och tänk att tankar och känslor är inte samma sak (KBT). Ta hand om dig och miniJesus! Kram

2013-05-28 @ 09:45:12
URL: http://cklaris.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0