den feministiska grunden
Tycker om hashtagen #patriarkatetlurademigsombarn på Twitter. Såna grejer gillar jag med Twitter. Där ser jag en stark poäng.
Jag tänker såhär, att alla som blir feminister blir det av en anledning och de anledningarna skiljer sig åt. Den där grundanledningen, som gör att man liksom får upp ögonen för feminismen, den blir nog för många sedan självaste grunden i ens feminism. Det man hänger kvar vid och kanske ser som sin viktigaste fråga inom feminismen.
Jag tror att LD, tex, kände sig mycket begränsad i den snäva kvinnorollen hon blev tilldelad som vacker flicka. Att sedan idealbiten samt genus blev det viktigaste för LD (?) är ju inte alls särskilt konstigt då.
UnderbaraClara har skrivit om kvinnors rätt att vara duktiga. Lite som Elin Ek som vill uppvärdera den slitsamma tanten. Den duktiga flickan har varit väldigt bespottad och både UnderbaraClara och Elin Ek ser greppet som patriarkatet har om kvinnor där och vill mota bort det. Troligen öppnade sig feminismen för UnderbaraClara där någonstans och är nu hennes grund.
Hashtagen som jag nämnde ovan är ju finurlig på det sättet att det liksom går till grunden med folks feminism. Någon skriver att hon som liten insåg att hon var mer värd hos killarna för att hon inte var typiskt tjejig.
Jag skrev att patriarkatet lurade mig på så sätt att jag trodde att allt som var tjejigt var löjligt, töntigt och mindre värt.
Vilket ju blir en jättekrock då med tex LD. Där jag numera kämpar för min rätt att få vara typiskt kvinnlig/tjejig (alltså: få vara precis så som jag vill) utan att skämmas för det, kämpar LD för att få vara precis så okvinnlig och ovacker hon vill och det ska också vara okej.
Årskullen 85 på Gotland var väldigt pojkdominerad. Vi var 4 tjejer och uppemot 20 killar i våra dubbelklasser (1-2:a 3-4:a osv). Vi var alltså alltid i underläge. Fanns till på ren gohet av killarna i vissa fall, som när det gällde gympan och rasterna. Ibland fick vi tjejer välja lag när det var dags för fotboll (typ varje gympalektion). När vi inte fick välja lag blev vi valda sist.
Den coola tjejen var duktig på fotboll. Hon var med killarna. Vi andra och våra intressen var aldrig riktigt accepterade.
Eftersom jag inte var flicksöt som barn (jag hade snaggat hår och var tjock...) blev jag aldrig påprackad den typiskt sötflickiga rollen. Jag kunde längta ihjäl mig efter den, avundandes söta tjejer otroligt mycket som barn. Samtidigt som jag avundades de coola tjejerna som accepterades av killarna.
Så småningom blev jag ju äldre förståss. Smalnade av lite och tuffade till mig. Jag upptäckte att genom att vara supersnäll och rolig kunde jag nå in hos alla. Både hos de söta tjejerna, de coola tjejerna och framför allt hos killarna. Killarna var faktiskt lättast. Jag har alltid haft väldigt lätt för att umgås med killar, troligtvis för att jag inte varit särskilt snygg. Vid tonåren hade jag lärt mig att ta plats dessutom så då var jag plötsligt en tjej som tog plats och var rolig och snäll. Jag VAR ju lite som en kille på många sätt, förutom att jag inte idrottade då, men det gjorde inte direkt mina killkompisar heller för då hade de blivit intresserade av musik eller dataspel istället.
Sedan skulle jag börja knulla och insåg att det fanns en enorm skillnad mellan mina killkompisar och mina tjejkompisar. Bland mina killkompisar var det häftigt att knulla. De var så coola med det, pratade om det på ett avslappnat sätt som jag tyckte om och det verkade så roligt att knulla via deras syn på saken.
Bland tjejerna var det mer ångestfyllt. Killen skulle helt vara kär i en. Man själv skulle helst också vara kär, men viktigast var att killen som man låg med låg med en på ett respektfullt sätt och inte bara såg en som ett ligg. Det var skitfult. Tjejer som struntade i det fick dåligt rykte, främst bland de andra tjejerna.
Det verkade aldrig som att tjejerna tyckte att det var särskilt roligt att knulla, vilket jag tyckte var konstigt sen när jag själv hade provat (det dröjde ju lite eftersom jag hade fullt upp med att vara allas bästa vän och när man är det är det få som vågar knulla eftersom de är så rädda att man inte ska vilja vara vän med dem efteråt. Mycket märkligt...).
Så med grunden i en skolgång dominerad av killar, där jag knappt vågat räcka upp handen eftersom jag alltid blev avbruten/hånad och med en skolgång fullt av killarnas värderade av mitt utseende så började det ju där. Min första feministiska grundidé gick ut på att våga göra mig hörd. Ta plats.
När jag var klar med det kom knullandet, vilket också blev en av grundpelarna. Allas rätt att få knulla så mycket de vill och med vem de vill. Kvinnors förtryckta sexualitet.
Från början gjorde jag alltså den där missen som de flesta nyblivna feminister gör, nämligen att höja det manliga till skyarna.
Killarna som vågade ta plats på det där självklara sättet. Killarna som hade sån härligt avslappnad attityd till sex. Tjejerna som bara var mesiga och som knappt ens knullade för sin egen skull.
Jag tog ju helt skulden för allting. Det var JAG som var problemet. JAG som inte vågat säga ifrån. JAG som varit så töntig och feg. JAG JAG JAG. Allting var mitt eget/tjejernas eget fel.
Och det är ganska mycket det som min vuxna feminism går ut på att göra mig av med. Att lägga ifrån mig skulden. Det var inte MITT fel att vi få tjejer var grymt förtryckta under låg och mellanstadiet! Bra lärare hade kunnat göra det så otroligt mycket bättre! Bra föräldrar till de många pojkarna hade också kunnat göra saker och ting bättre. Lite mer lyhördhet från min egen familj hade också hjälpt.
Jag övar på att hylla min egen storhet när jag som 9åring själv (med otroligt mycket hjälp från min bästa vän) satte stopp för mobbningen av mitt tjocka barnajag. Jag övar på att se fördelarna med min duktighet i skolan. Jag övar på att se det fantastiska i den lyhördhet och förmågan till sociala, fungerande relationer som jag fått tack vare min klassiska uppfostran till duktig flicka (dock inte till söt flicka, för det var jag ju inte). Jag övar mig på att omfamna alla mina typiska kvinnliga drag och egenheter och älska dem och värdera dem högt. Och därför är det också väldigt viktigt för mig att definiera mitt kön. Jag är KVINNA. Så in i helvite mycket KVINNA och jag är sjukt stolt över det.
Jag är liksom klar med nedvärderandet av mig själv. Sedan många år är jag klar med det. Jag jobbar inte så. Jag jobbar på Björn Ranelid i mig själv. Och Björn Ranelid älskar kvinnligt.
Sedan jag börjat med det här (vilket också hör väldigt mycket ihop med att jag har två döttrar) så har jag mer och mer börjat ifrågasätta mansrollen. Har i perioder titulerad mig som manshatare kort och gott. För jag har väldigt svårt att se fördelar med mansrollen. Väldigt svårt.
Visst är det bra med självförtroende, vilket jag ser som den största fördelen som de flesta män får med sig från moderslivet typ, men inte när det är på andras bekostnad, vilket manligt självförtroende i princip alltid är. Och frågan är om det ens är ett självförtroende då?
Är det verkligen självförtroende att våga avbryta andra? Skrika högt och knuffas hårt med armbågarna? Är det självförtroende att på allvar tro att man kan allting, eller är det ett övertroende, på sig själv? Som inte egentligen på något sätt är sunt?
Och är det verkligen sunt att sätta ett sådant förtroende till någon, som jag tycker mig se att många föräldrar gör till just sina söner. Ett enormt förtroende- du kan allt min son och ingenting kan stoppa dig. Är det verkligen sunt?
Det jag tycker mig se nu när vi snart är 30, vi i generation 85, är ett gäng män som går runt och bär världen på sina axlar. Duktiga pojkar helt enkelt, som ska prestera på jobbet, tjäna bra med pengar, renovera hus och samtidigt vara moderna och närvarande fäder för sina barn. De ska ha största tv:n och snyggaste bilen och så ska de gärna vara lite sådär mysigt mjuka som Ernst, samtidigt som de ska vara härligt manliga. Allting de gör ska vara bäst. Måste vara bäst. De kan ju allting liksom.
Det händer något med både män och kvinnor runt 30, tycker jag mig se. Kvinnorna hittar sin plats. Byter karriär och satsar på sig själva. Tar hand om sig själva, liksom.
Medan männen liksom kapslas in. Tyngs ner av sina krav. Och finns det något som män aldrig varit bäst på, eftersom det inte ryms i den manliga könsrollen, så är det på att prata om varken sina eller andras känslor. Visa sig svaga. Och det kommer att bli deras död tillslut.
Jag tycker synd om dem helt enkelt. Och eftersom jag lever med en man som snart är 30 så oroas jag lite också.
Kvinnor tycks mig så fria. Fria att vara som vi vill. I allafall om vi var tjocka och snaggade som barn och liksom slapp undan hela det där skönhetskravet. Det har hjälpt mig mycket. Att jag var ett fult barn.
Så det jag gör nu i min feminism är mest att problematisera manligheten. Lämna kvinnligheten lite till sitt öde. Kvinnligheten har redan fått så jävla mycket spott och spe genom åren och jag tycker det är dags att sluta med det. Dags att uppvärdera det och dags att sluta ge oss själva skulden. Dags att sluta romantisera manligheten och istället göra något åt den.
Och det grundar sig helt enkelt i att kvinnligheten för mig så väldigt länge varit så otroligt nedvärderad och bespottad. Och nu får det vara nog.
Hur grundar sig er feminism?
Kommentarer
Postat av: Tetra
Vi var 7 tjejer och 10 killar i min klass på låg- och mellanstadiet. Två av tjejerna var riktiga dramaqueens, de grät för allt så fort något inte passade dem. De var också de populäraste tjejerna. Vi hade också en del killar som tog väldigt mycket plats, nästan all plats - hela tiden. De skrek ut svaret på frågorna utan att räcka upp handen, de förde ett jävla liv, ställde alla krav, kastade saker, brottades och mobbades. Jag kommer ihåg två eller tre tillfällen då jag provade detta, jag försökte ta lite mer plats precis så som jag hade sett att killarna gjorde. Vår lärare (som aldrig någonsin gjorde något åt killarnas beteende) blev arg på mig och jag fattade ingenting. Varför fick inte jag göra som killarna gjorde? Jag skrek fortfarande inte saker rakt ut i klassrummet men jag kanske bara försökte ta lite mer plats. Jag var inte speciellt omtyckt i den klassen men när jag kom upp till högstadiet blev det bara värre. Nästan hela klassen hatade mig och jag hade inga vänner, ingen som kunde stå upp för mig och ta mitt parti, ett tag klarade jag inte av att gå till skolan och jag kunde sitta i klassrummet och oroa mig för att jag andades för högt.
Idag är jag uttalad feminist och kämpar med att acceptera mig för den jag är. En stor del av detta går ut på att försöka övertala mig själv att det inte är något fel med att gilla färgglada saker, att shoppa, rita, hästar eller att spela the Sims samtidigt som jag är tjej. Men det går segt eftersom samhället gång på gång har talat om för mig att de saker jag gillar är lite sämre, så kallade tjejgrejer.
Postat av: Johanna
Word!
Postat av: hej
Fick en son. Har alltid varit genusintresserad lite sådär sen plugget. Men så avlade jag fram en son och helt plötsligt såg jag vilken jävla skitnorm hans liv automatiskt pekade mot. Jag såg det som min moderliga plikt att ta honom under vingarna och bejaka feminismens filosofi. Jag behöver få in honom på rätt bana från start. Så där.
Trackback
