Idag är jag Argsint. Det bara vänder sig i hela jävla magen för allt och ingenting. Mest kanske mot min man. Vad han än säger. Så får han mothugg.
- OCH NU SÄGER DU INTE ETT JÄVLA DUGG NÄR JAG GÖR DE HÄR MACKORNA MED SKITMYCKET SMÖR! DU FÅR INTE ENS KOLLA PÅ MIG! ELLER JO....DU SKA KOLLA, SE HUR SMÖRET BARA DRYPER OCH SEN SKA DU SÄGA "DET DÄR SER UT SOM MACKOR SOM DU ÄR VÄRD MIN KÄRA HUSTRU".
sa jag förut. Sen åt jag sju (7!!) smörgåsar som det DRÖP om och min man tvingades, för varje macka, att fogligt säga ovanstående mening
Imorse började jag grina när jag inte kunde hitta mitt snus. Ikväll började jag grina när kolsyrepatronen var slut.
Jag vet inte riktigt vad det beror på. Ägglossning och pms är det då inte iaf.
Kanske beror det på att jag igår bestämde mig för att från och med nu och för all framtid leva som den diabetiker jag är. Jag åt alltså fruktsallad till Mellon igår. Tuggade på torra hasselnötter medan övriga familjen moffade godis och chips. Det fanns ännu godis kvar idag. Min man var just ute i förrådet och gömdet det.
Jag åt havregrynsgröt till frukost igår. Fy fan.
Fy fan vad jag inte passar att vara diabetiker. Jag blir allvarlig deprimerad. Inte för att jag känner direkt nått sug. Ännu (det blir värst om 2 veckor). Utan mer för känslorna kring det hela. Att gona ner sig i soffan med Ben och Jerry liksom. Att ha pms och köpa chips fast det bara är typ onsdag. Att fika med flickvänner och äta bullar. Fy fan. Vad det passar min personlighet och livsstil att äta sånt som är sött och gott.
Och så får JAG diabetes liksom. Det är så jävla orättvist. Så jag kan gråta faktiskt.
Imorrn ska jag ringa vårdcentralen och Återgå till kostschema och blodprov varje dag. Alltså. Kolla sockret med en nål i fingret ca 6 gånger om dagen.
Sen lär det blir insulin också. Kanske räcker det med en tablett, men troligtvis inte. Och DÅ blir det sprutor i magen 5-6 gånger om dagen. Mmm. Jättekul. Tack Gud.
Ja jag vet. Jag har del i det också. Jag kunde ha skyddat mig från helvetet och ätit lite mindre.
Men ändå. SÅ jävla tjock är jag liksom inte. Jag har släktingar som väger 30, 40 kilo mer än mig och som är hur jävla ickediabetiker som helst. Däremot har jag sjukt mycket diabetes i generna. Så tack så jävla mycke. Gud. Släkten.Evolutionen. What ever.
Fan.
Alltså. Jag har haft dokumenterad diabetes typ 2 i ca två år. Jag fick graviditetsdiabetes som sedan övergick till kronisk typ 2 diabetes. Jag har inte brytt mig om skiten. Gått runt med det utan att bry mig. Ätit som vanligt. För det livet- diabeteslivet, som jag tyvärr vet någonting om eftersom jag haft graviditetsdiabetes två gånger- det är inte ett liv man önskar någon. Särskilt inte sig själv. Och när man vet hur hemskt det är så är det inte särskilt svårt att liksom skjuta det ifrån sig. Låssas som det regnar. Det är inte en sjuksom som märks liksom, jag har aldrig ens haft den där pinkgrejen- att man pinkar ovanligt mycket, ens när jag hade superdiabetes och gick på 25 enheter insulin 5 gånger om dagen (med första barnet) och bara kunde äta protein.
Typ 2 diabetes får man antingen/dels pga dåliga gener. Sedan såklart pga övervikt och livsstil. Jag har ca 7 kilo för mycket. Det är inte mycket. DÄRFÖR ÄR DET SÅ JÄVLA ORÄTTVIST!!!!
Och ja. Jag är inne i ilskefasen nu. Sedan kommer den att övergå till en extrem "allt är ditt eget fel och bara du kan ställa det till rätta"- fas som innebär att jag springer varje kväll, äter exakt på det supertråkga schemat och går ner 6 kilo samt bygger upp en enorm ångest kring varje måltid och varje jävla sockerkoll man tvingas göra efter varje mål mat. Sen kommer det förhoppningsvis jämna ut sig lite mer. Bli något normalt. Men det är så lång dit och jobbigt. Jag blir så deprimerad och fixerad vid mat, vikt och sockernivåerna i mitt blod.
Men en sak kan jag iaf säga och det är att det är HÄLSAN som blir det jobbiga för mig. Utseendebiten slipper jag, för den bryr jag mig ju inte om. När jag jagar längs landsvägen med Mando diao i hörlurarna så är det blodsockernivån jag har framför mig. Inte storlek 36. Jag har döden framför mig också. Barnens studenter. Vår 10åriga bröllopsdag. Saker jag vill uppleva i mitt liv. Som jag måste motionera för att få uppleva. För om jag inte gör det så kan jag dö. Propp i hjärnan bara och pang. Så är jag död.
(ÄR DET INTE FÖR JÄVLA IRONISKT ATT JUST JAG MÅSTE MOTIONERA FÖR ANNARS DÖR JAG!!!???? JAG LIKSOM! JAG HATAR JU FÖR I HELVETE MOTION!!! )
Och DEN ÅNGESTEN är inte att leka med den heller ska ni veta. Jag skulle vilja hävda att den inte är ett skit lättare eller roligare än den vanliga "snartbikinisäsongs"- ångesten.
HELVETE!!!! Nu måste jag grina lite till. SATAN vad jag snusar också. Jag snusar så in i helvite mycket just nu. Har i princip dubblat min vanliga mängd på 2,5- 3 dosor i veckan till över 5 dosor. Snusar fan DYGNET RUNT. Och det ÄR DET VÄRT ska jag säga er! NÅTT JÄVLA KUL ska man väl få ha??!! Nån jävla DEKADENS i livet måste jag få ha för annars blir jag olyckligare än någonsin.
Och så en sak till: jag kommer ALDRIG ALDRIG skriva i den här bloggen att jag på något sätt tycker att det är GOTT med havregrynsgröt (på fullkornshavre såklart!!). Skriver jag att jag gått ner nått kilo så kan ni JUBLA med gott samvete för då jublar nu för ÖKAD LIVSLÄNGD för mig, inte för nån jävla storlek 36. Jag kommer ALDRIG tycka att det är KUL att motionera. Jag kommer att LIDA VARJE SEKUND.
JAG HATAR DET SUNDA LIVET!! JAG HATAR DET SÅ JÄVLA MYCKET!!!
MIN DIABETES KAN DRA SÅ JÄVLA MYCKET ÅT HELVETE!!!!
SATAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAANNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
ps. brödet som jag äter har 1% sockerhalt. Det får ha max 4. SMÖR och OST är FETT och höjer blodsockret på ett okej sätt. Det är snabba kolhydrater som är diabetikerns sämsta vän. Samt rent socker då. Dolt socker är klurigt det också. VET NI HUR ÄCKLIGT DET ÄR MED KORV MED BRÖD UTAN KETCHUP???!!!d.s
