brunheten

Idag skulle vi på organscreening av vår lilla bebis. Det är inget konstigt, utan det har vi gjort varje gång vi väntat barn eftersom jag haft diabetes när jag väntat samtliga. 

 

Jag har ändå vart extra nervös den här gången. Jag har aldrig tidigare har haft höga blodsockervärden i början av mina graviditeter, utan det har kommit senare när man tjocknat på sig. Den här gången gick jag in i graviditeten med höga värden och har fortfarande inte fått ner dem där de bör vara. Det har varit mycket krångel med sprutorna, hormonerna och min egen motivation. 

Jag vet ju att det är kasst att ha höga värden i början av graviditeten. Att det är då risken för missbildningar blir större eftersom det är i början som barnet utvecklar allt det där. Men har aldrig tidigare ens behövt tänka i de banorna, utan min och vårdens främsta oro vid de tidigare graviditeterna har varit att barnen skulle bli för stora, vilket de inte har blivit någon av dem. 

Så jag var jävligt nervös inför idag. 

Kunde bara ligga och stirra in i väggen i väntan på att få åka ner till Mvc. Längtade och hoppades att min oro skulle släppa när vi fick se vår bebis idag.

 

Så kom vi ner och det var inte alls den läkare som det hade sagts som hämtade oss i väntrummet. Istället var det en tant från Karolinska. Direkt när vi kom in berättade hon att det, AV NÅGON ANLEDNING, skrivits en remiss om ett extra supernoga ultraljud (sk riktat ultraljud) på Karolinska åt oss. Dock hade läkaren inte tillgång till min journal så jag fick själv försöka gissa varför det hade blivit så, för läkaren själv visste inte varför en sådan remiss hade skrivits. Jag vet ännu inte riktigt varför en sådan kontroll ska göras, men gissar på att det beror på höga värden under de här första tre månaderna. 

Jag blev ju skitnervös förstås. Vi har aldrig behövt åka till Karolinska förut. 

 

Sen skulle vi göra ultraljud, men ingen organscanning som vi blivit lovade utan bara ett vanligt ultraljud. Vi fick se bebisen och den hade alla kroppsdelar och hjärtat slog och när hon tog lite slarviga mått kunde hon inte se att den var onormal på något sätt. Men hela tiden pratade hon om hur lite hon såg. Hur svårt det var att avgöra någonting och hur BRA det skulle vara för oss att åka till Karolinska. Det är ju frivilligt, men det lät på henne som att hon tyckte det var viktigt. 

Nu fattade ju inte att hon att jag redan innan varit så nervös. Kanske fattade hon det när jag reste mig upp från britsen och det var stora svettfläckar på pappret där, från min rygg, trots att jag hade haft klänning på mig. Klänningen var också våt nu. 

 

Sen åkte jag hem och slog sönder en stol. En stekpanna också. Barnen var inte hemma. 

 

Det är fyra veckor kvar till ultraljudet. Jag försöker hitta info på nätet, men det är jävligt dålig med den typen av info som jag behöver. 

Läser om en undersökning från England där 1000 kvinnor med diabetes följts och där typ över 100 barn fötts med allvarliga missbildningar. Läser en annan om att 4 av 1000 barn i Sverige föds med hjärtfel. Hjärtfel är en vanlig missbildning vid diabetes tydligen. Sedan vet jag just inget mer för det är ingen som kan ge nån info liksom. Förhoppningsvis har de väl mer på Karolinska. 

 

Allting såg normalt ut idag och min man kände sig bara positiv när vi gick ut därifrån. Tyckte det var skönt att vi blir erbjudna såna bra undersökningar. Men för mig känns det bara helt mörkt. Lite som att jag behöver låssas att det inte finns nån bebis i min mage tills jag verkligen får se att den är okej. Om 4 veckor. Hela jävla sommarn ska jag gå och oroa mig. Hoppas att jag inte kommer att känna sparkar. Ifall ifall. Att den måste tas bort. Det sa läkaren, att om den är allvarligt missbildad så får man välja om man vill ta bort den eller inte. I vecka 20. 

 

Jag är ju inte den positiva typen heller direkt. Så det känns inte så jävla kul nu. Jag vill mest bara slå sönder saker. Vi får se hur mycket inredning som finns kvar i huset om fyra veckor.