om varför det ofta inte är någon idé
Du tänker så smart! Du har fått mig att börja fundera på feminism och jämställdhet på ett helt annat sätt än innan och fått mig att börja tänka på hur jag pratar, framförallt med barn men även med vuxna. Men det är knepigt...det blir många tankevurpor och ibland blir det fel. Jag kan nog ibland vara en såndär som tror hon kan en massa och vet hur resten av världen är med utgångspunkt från min egen bubbla. Men du får mig att tänka iallafall och fundera, börja komma ut ur min egen bubbla mer och mer. Och för det tackar jag dig!
Bra skrivet!
Nu blev jag sugen på att tänka feminism och struktur igen. "Tur" att sommarlovet är slut snart.
Din krönika var skitbra. Och det var flera som tyckte (såklart), jag såg den i mitt facebookflöde, inte länkad eftersom det inte gick, utan fotad och inlagd som bild.
Jag var tvungen att lyssna på Barbieavsnittet efter det också och JA jag blev FÖRBANNAD. Hur jävla intelligent låter Aladdin, Jafar osv. Det är skitbra att Alex och Sigge pratar om genus och feminism men det skulle vara toppen om de också insåg hur JÄVLA LITE DE VET och att de ser hela jävla saken från ETT HÅLL.
Puss och kram
Alla män som anpassar sig till systemet sitter förstås fast i det, och är med det förtryckare. För det samhällssystem vi har är patriarkaliskt. Talet om jämställdhet är mest polityr. Den icke-förtryckande mannen måste ta avstånd från samhället, dess rollspel. Och blir med det med nödvändighet marginaliserad (och lite paradoxalt ointressant för de flesta kvinnor kan tilläggas).
Detta ur samhällsperspektiv. Sedan kan man se det ur sitt individperspektiv, sin bubbla som Josephine skriver. Och då är man förtryckt om man känner sig förtryckt, annars inte. Man kan tex ha en välanpassad man som på det sättet är en del av det patriarkaliska allmänna samhällsförtrycket, men i bubblan behöver han faktiskt inte vara förtryckande. Är inte förtryckande om man inte kan peka på förtryckande beteenden hos honom gentemot mig. Beteenden man vänder sig emot, inte gillar, grava som subtila. Vilket givetvis gäller i såväl heterosexuella som homosexuella eller andra relationer.
Det där bufflet alltså. Och jag tror faktiskt att en hel del män i den åldersgruppen är hycklare. De har ju också matats med motstridiga ideal och Alex och Sigge vill nog nånstans vara Ingmar Bergman. Fast utan att kvinnorna behöver må dåligt. Typ.
Nackdelen med att du skriver så långa inlägg är att jag får så himla mycket jag skulle vilja kommentera :)
1. Jag håller helt med om män över 50. Jag känner mig så sjukt provocerad av det här sättet som så många män över 50 har lagt till sig med att det liksom kliar i hela kroppen bara jag tänker på det. Som att ramla i ett snår med brännässlor, så känns tanken på deras stil.
2. Det känns rent impulsivt lite starkt att kalla sig förtryckt, antagligen för att jag förknppar det ordet med typ apartheid och slavhandel, men när man tänker på det är tag så håller jag med. Problemet i den initiala tankevurpan blir för mig att man tänker att en förtryckare är en hemsk person. OCh jag skriver ju inte under på att min man är en hemsk person. Men att han är ett barn av sin (29 åriga) tid är ju helt sant. Och man blir som man umgås så att säga. Så visst finns det en del strukturer i vårt förhållande som känns som att det landar i den manliga förtrycket, varesig jag eller han velat att det skulle bli så så är det så jäkla svårt. Vilket leder mig in på punkt nummer tre:
3. det är så himla svårt. Och jag, som är en sådan där som du skriver, som är okunnig och inte läst de där spaltmetrarna utan mer vardagsintresserad KÄNNER att feminister tycker att jag är okunnig. Och då är det så himla jobbigt. Som att man inte ens kan börja att diskutera för att hela diskussionen är fylld av minfält där jag kan säga fel eller bli uppläxad för att jag inte FÖRSTÅR och VET allt som feministen vet. Det känns liksom inte som att den känslan uppmuntrar till vetgirighet. Och jag kan tycka att hela den känslan inte heller sakfrågan, för då hamnar hela det feministiska tänket som en liten suddig punkt i mitt liv vid sidan av ALLT annat som kräver uppmärksamhet. Jag är inte på något sätt en änglig eller diskussionsrädd person, men när man som småbarnsförälder har så himla mycket av allt, så kan jag ibland känna att näe jag ORKAR inte bry mig om den svåra, djupa, feminismen just nu. Vilket bara det känns som helt förbjudet att skriva och bevisar hela din tes om att det inte är någon idé på något sorgligt vis. Men kan man inte göra det lite mer lättillgängligt?
Tankeväckande. Exempelvis kunde man ifrågasätta om det är vettigt att dra alla manliga femtioplussare över en kam på det här viset.
Men det är ingen ide att ta en diskussion förrens den man diskuterar med har ansträngt sig.