brunheten

Gud alltså.

 

Jag känner mig lite som ett öppet sår. Eller som att hela min insida har vänts ut och in och istället sitter på utsidan. Jag känner mig vek och svag och darrig. I nästa sekund är jag rå och arg och fly förbannad. Sen måste jag gråta en stund och sen blir jag plötsligt fylld av kraft och måste hetsstäda en stund, eller fixa ett tomteland åt barnen eller valfri aktivitet som oftast avslutas abrubt och blir liggande. 

 

Allting känns så skört liksom. Jag kan utan svårighet börja gråta när som helst. Säg ett ord och jag grinar. Jag kan koppla det till vad som helst som är grinframkallande. 

 

David känner nog lite likadant. Barnen också. Som tur är. Så är vi synk alla fem och fixar vår vardag efter det. Jag kan inte föreställa mig att ta hem besök ännu på rätt lång tid faktiskt. Jag vill bara vara i vår bruna bubbla och ordna dagarna utefter vad vi behöver och undvika allt som eventuellt kan orsaka påfrestning. 

 

Jag och David är extremt extremt jämställda just nu, i alla fall med de sysslor jag kan klara av utefter mitt nysnittade tillstånd och det blir mer och mer. Idag var första dagen jag klarade mig utan Alvedon. Kunde lägga E ikväll också till min stora glädje och i nättras kunde jag ta hand om L (bebisen) nästan helt utan Davids hjälp, så när som på ett lyft jag inte pallade (David har tagit mer av nätterna hittills nämligen och fått sova väldigt lite). På dagarna turas vi om med allt. Turas om att sova. Turas om att spendera tid med storbarnen/lillbarnet. Turas om att laga mat och ta hand om disken och tvätta och plocka. Vi lunkar runt. Lämnar saker framme. Uthärdar stökigheten utan problem. Prioriterar barnen först. Gostid till den lille- mycket ska han hållas och gosas för han är flaskbarn och då får man kompensera upp. Han är ju även nyfödd och alla nyfödda ska gosas så mycket det bara går. Lektid och "jagserdig"- tid till de stora. Spelar spel, går ut i skogen, kollar på när de spelar Nintendo, leker frisör. 

Vi har hämtat mat onödigt många gånger, men så prioriterar vi nu. Idag turades vi dock om att laga varsitt mål mat så det blev över tills morgondagen, så imorrn behöver vi inte tänka på det alls. Skönt. 

 

Vi pratar mycket om naturens gång. Det här med magen tex. Varje gång jag känner på den mjuka degen som numera är min mage så fylls jag av gråt. Jag kan inte förklara varför. Men en EXTREM SORG bara väller över mig och jag måste gråta. David tänker att det är min kropp som saknar L. 

Att jag blev knullsugen en dag efter förlossningen skrattar David också mycket åt. Snacka om att vara brunstig. Fertil. Så fort ungen är ute skriker kroppen efter en till. 

Att L sover hela dagarna och vaknar så fort storbarnen somnat och det blir tyst tycker vi också är häftigt. Som om han känner på sig att NU har mamma och pappa tid för bara mig. Och vi stänger av allting, lägger honom emellan oss och bara ligger och beundrar hans vackra lilla väsen.

 

Det gör ont i mig när jag ser min lillflickas ögon. Hon har det jobbigt nu, ingen tvekan om saken. Hon vill inte gå till dagis utan vara hemma så länge det går och det får hon och det ser vi även som ett ganska gott tecken. Hon är snäll mot sin lillebror och snäll mot oss men någonting har absolut förändrats i hennes väsen. Lite kaos är det nog därinne. Och det gör så ont i mig, samtidigt som jag tänker att alla behöver vi våra kriser för att utvecklas. 

 

L är en fin bebis. Han sover mest hela tiden, som flaskbarn ju brukar göra. Jag hade gärna lagt mig i flaskdebatten som rasar just nu, men länkar istället till Ninas inlägg om saken. Samtidigt håller jag med Lady Dahmer om att reklam aldrig är av godo och att man sannerligen bör lagstifa om förbud mot reklam vad gäller fler saker. Men Nina har alldeles rätt i det där med skuldbeläggandet. Och så all jävla oro som man som flaskmatande förälder ju får kastad över sig när såna jävla beslut tas. Verkligen som att kasta över oss att vi är DÅLIGA föräldrar som gör DÅLIGA val för våra barn. 

Samma sak med samsovningen som Lady Dahmer skrev om idag. Att socialstyrelsen nu gått ut med rådet att spädbarn på upp till 3 månader helst ska sova i sin egen säng. Vi vill ha L i vår säng, just för att han är flaskbarn och behöver kompenseras upp på kroppskontaktsfronten och även för att vi länge ångrat att vi var väl hårda med det där med egen säng med de andra barnen. Men nu tvekar man ju. Det blir så konstigt liksom, både angående flaskmatningen och samsovandet. Man känner att man själv gör rätt och så säger någon till en att man gör helt fel. Jag kan också bli helt galen när jag tänker på hur samhället hela tiden lägger sig i just när det kommer till barnen. Hur det plötsligt blivit NORM att sätta sina barn på dagis straxt efter 1. Vart finns det naturliga i det? Hur många föräldrar går inte emot sina egna instinkter när de sätter barnen på dagis så tidigt? Hur många föräldrar har inte storgråtit i bilen påväg till jobbet efter att ha lämnat förtvivlade barn på dagis? 

Samma sak med skolskiten. Det är helt ologiskt att ALLA BARN är mogna för att börja i förskoleklass vid 6 års ålder. Vi kände ju tex att vårt barn hade behövt börja ett år tidigare. I hennes klass finns nu barn som man definitivt märker hade mått bra av att gå kvar på dagis ett år extra. Den där likformigheten. Den där kollektiva uppfostran av barnen. Normerna och de osynliga lagarna. Jag hatar det. Jag vill bestämma själv och jag vill lära mig att lyssna på min egen intuition. 

 

Förresten. Den här bloggen lär nog bli en ganska så myspysig blogg framöver. Jag är så oerhört lycklig just nu så jag inte vet vart jag ska vända mig. Och jag är så glad för det, för såhär lycklig vid en barnafödsel har jag aldrig fått vara förut. Om ni vill ha lite mer misär eller bara känna att ni har en medsyster i er eventuellt psykiskt jobbiga tid som bebisföräldrar kan ni läsa min gamla blogg. Med början i april 2009. Jag blir så ledsen när jag läser där nu själv. Ledsen över att min andra dotters första tid i livet inte var en särskilt lycklig tid för mig. Det har hon och jag tagit igen med råge senare, men ändå. Det är så sorgligt. Här har ni länken dit iaf. 

Och ni som njuter av gull och gos kan fortsätta läsa här. 

 

Idag bajsade, pinkade och kräktes L på mig, samtidigt. Det där med snoppen alltså... Hur den liksom flyger och far iväg och sprutar ner allting med sitt pink...väldigt ny erfarenhet. 

 

Nu ska jag och David och L se på film. Vi får hoppas att den inte är sorglig, romantisk eller på något sätt känsloframkallande. Mina tårkanaler behöver en paus. 

 

Puss på er