rapport från brunheten
Så! Nu sover han!
Senaste:
* Det tar emot att blogga. Sociala medier tar emot. Att ta emot besök tar emot. Jag vill inte släppa in någon liksom. I vår lilla bubbla. Allting känns fortfarande alltför skört på något sätt. Plus att jag inte orkar. Undrar om det är nått fel på mig? (någon psykolog som läser kanske? Är jag normal?)
* Jag är glad. Jag är lycklig. Jag svävar på små moln.
* Bebisen har varit vaken två nätter i rad nu. Första natten var outhärdlig. Då hade han ont i magen och skrek mer eller mindre hela natten. Ingen av oss kunde sova så igår var vi ju halvdöda båda två. Inatt vaknade han vid 4, men då hade jag ÖVERLISTAT honom genom att gå och lägga mig vid 23 redan då jag var PIGG! Han var lugn och vi hade liksom en fin arla morgonstund tillsammans. Senare på dagen fick jag sova en stund också, David är ju hemma också.
* Att vi är två är nog en stor anledning till att lycka. Vi delar på allt. Han får vara lite mer med bebisen dock, för det kan de behöva sen när han börjar jobba. Men vi hjälps åt och turas om och delar på allt och så skrattar vi otroligt mycket. Jag hade nästan glömt hur rolig min man kan vara. Det har inte funnits så många anledningar till humor de senaste 9 månaderna så att säga. Nu skrattar vi hela dagarna ibland känns det som.
Idag på Clas Olsson var det dock mest jag som skrattade. David skämdes.
Jag har vart vaken sedan 04 och vi står i kö och jag hör hur kassörskan, till varje kund, ställer frågan:
- Är du med i klubb Clas?
Så jag vänder mig om till David och frågar högt:
- Är du med i klubb Clas älskling?
och sedan skrattar jag. Högt. Rakt ut. Kassörskan trodde ju att jag hånade henne så hon hatade ju mig och David skämdes. Men jag hade roligt! KLUBB CLAS! HAHAHAHAHAHAHA
( Ska vi starta en klubb? Ja! Vad ska den heta? Jag vet! Klubb Clas! HAHAHAHA)
* Jag har inga julkänslor. Istället har jag bebiskänslor. Han är så fin min son. Jag är så kär i honom att jag kan förlåta honom allt. Han kan bajsa på mig, knipa mig i tuttarna och skrika timmar i sträck och ja ba "gullegullegull". Det är konstigt det där alltså. Jag kan ännu inte riktigt fatta att han är min och än så länge älskar jag bebislivet. Jag påminns nu om varför jag skaffat en bebis till: DET VAR JU FÖR ATT JAG VILLE HA EN!
Ja jag vill ha bebislivet! Jag vill ha kräks och tidiga morgnar och barnvagnspromenader och ersättningslukt och bebiskiss i sängen! Jag vill ha joller och mys och helfabrikat och stolta storasyskon och dagar som slutar redan vid 23 (jag är i normala fall en nattuggla). Jag VILL det! Framför allt vill jag ha tre barn. Kan faktiskt redan tänka mig en fjärde.
* De härligaste dagarna är de när vi går ut. Nu går barnen på skola och dagis igen sedan idag, men alla andra långa dagar här hemma har vi sett till att komma Ut i Naturen en stund varje dag. Gud vad jag har saknat det! Bara det att kunna gå fort igen! Att känna att min kropp är tillbaka! Ljuvligt! Dock forsar blodet ut varje gång jag anstränger mig eller gör en rörelse mer ansträngande än att resa mig upp, men skit samma. Det avtar väl.
* Jag har återhämtat mig bra efter snittet. Ja jag var lite mer sliten efter denna gång. Paradoxalt nog var jag på benen snabbare (redan samma dag) men jag hade mer smärta i såret denna gång och svårt att resa mig, hosta, nysa, skratta de första dagarna. Efter 6 dagar behövde jag inte Alvedon längre. Fick sammanlagt 10 mg morfin efter snittet allt som allt. Fick klara mig på Alvedon och Ipren och det funkade ju bra. Jag uppskattade att istället vara klar i skallen men kanske ha lite mer smärta.
* När jag tänker på förlossningen och vår tid på bb och de första dagarna hemma igen så vill jag bara gråta. Så fint var det. Förlossningen var FANTASTISK, trots att precis ALLTING gjorde ont denna gång (förra gången gjorde INGENTING ont) och trots att de fick sätta spinalbedövningsnålen 7 gånger i ryggen på mig innan den tog och trots att återhämtningen tog lite längre tid. Det var FANTASTISKT. När jag låg på operationsbordet fick läkarna säga åt mig att det inte var lämpligt med SKRATT precis i den situationen. Ja för jag låg där och skrattade och hade roligt.
Personalen på bb var helt ljuvliga och det var guld värt att få ha två ensamma dagar med min nya bebis och min man innan verkligenheten knackade på. Dock visade sig verkligenheten vara fin den med. Fan vad fint vi har haft det de här dagarna i familjen. Tur att det blir jullov nästa vecka så vi kan fortsätta vårt intensiva slappande och gosande.
* Om någon mot all förmodan får tillåtelse att hälsa på, tänk på följande:
BEBISEN ÄR ETT FLASKBARN. Det innebär att hans immunförsvar eventuellt inte är lika bra som tuttbarns. Man får INTE KOMMA HIT om man har minsta lilla bakterien i familjen. Man får sprita sina händer när man kommer innanför dörren. Vi kan inte ha ett kräksjukt spädbarn precis över jul. Det går faktiskt inte och det får man respektera.
Ja ni hör ju min välvilliga inställning till min omvärld. Men det ger sig nog! Dock kommer min rädsla för bakterier att kvarstå länge än. Har jag förvägrat honom tutten får jag göra vad jag kan för att skydda honom från det av ondo som kan bli konsekvenser.
Puss på er
Vår bebis favoritsång:
Storasystrarnas favoritlåt:
Kommentarer
Postat av: Petra
Fan vad fint!
Postat av: Oxhen
Alltså det är egentligen emot mina principer att uttala mig i egenskap av psykolog när jag inte är i tjänst- Men ok, jag gör ett undantag här: Ja du är fullt normal ;)
Hoppas att ni har det fint nu också, skriv gärna opeppiga inlägg om spädbarnstiden så att jag inte får galna tankar om en fjärde hehe :)
Svar:
jenny persson
Postat av: Oxhen
Haha nähä men skit också finns inga vettiga skäl till att låta bli då ;) ( fast seriöst så är jag är glad för er skull, låter jättemysigt, och du är verkligen värd en fin spädbarnstid efter graviditeten from hell)
Postat av: My
Jag som inte gillade mitt första barn och som nu väntar andra blir peppad av att läsa att du är lycklig! Jag hoppas verkligen att även jag får bli lycklig denna gång :) Har inte heller tänkt släppa in folk denna gång! Fan vad här sprang människor som skulle klämma å känna å prata strunt med mig och det enda jag blev var förvirrad och olycklig! Nu ska vi låsa in oss och förhoppnigsvis bebismysa! Blir 12 månader mellan kidsen! Att låsa in sig är nog bäst :)
Trackback
