Pojkflickor
Nej tyvärr jag var en sexualiserad våpig tjejtjej redan som åttaåring.
Räcker upp handen!
Var väldigt mycket pojkflicka. Hade inga intressen gemensamt med tjejerna i min omgivning, hatade klänningar "vara fin" osv. För mig som växte upp i en väldigt genusstereotyp miljö innebar det ganska mycket utanförskap. Tjejerna tyckte jag var konstig, alla vuxna tyckte jag var konstig. Lekte mycket med killar, men blev aldrig accepterad på riktigt, utan blev ofta utesluten eftersom jag var tjej. Känner det nu i efterhand som om alla i min omgivning med våld försökte pressa in mig i en form jag inte alls passade i. Fick tex aldrig det jag önskade mig i julklapp/födelsedagspresenter (som lego, radiostyrd bil, hockeyspel) utan alltid tjejgrejer som barbie, smycken och sminkdocka. Kände det som mina föräldrar - särskilt mamma - konstant var missnöjda med hur jag var och hur jag såg ut (att jag inte brydde mig om mitt utseende, inte ville vara fin).
Anpassade mig väl någorlunda med tiden, men har nu som vuxen steg för steg återtagit mitt riktiga jag - klär mig inte feminint, sminkar mig inte, har inte typiska feminina intressen eller beteenden. Har fortfarande svårt att trivas o passa in i sammanhang där det bara är kvinnor och har mest manliga vänner.
Vet inte om det hör ihop, men mådde väldigt dåligt i tonåren med ätstörningar och självdestruktivitet, men mår nu bra. Kanske för att jag inte längre känner press på mig att vara någon jag inte är.
Mina egna upplevelser har påverkat jättemycket hur jag bemöter mina egna barn. Jag försöker verkligen låta dem vara fria att välja sitt eget sätt att vara och respektera deras val utan kommentarer.
Obs! För mig handlar det inte om transsexualitet eller så. Jag ville aldrig vara pojke, men jag trivdes bättre i den sociala rollen pojkar hade.
Pojkflicka här, på det sättet att jag föredrog pojkkläder, pojkfärger och lekte väldigt mycket med killar. Var dock inte sportintresserad alls, så där stack jag ut. Gillade att umgås med killar för det var aktivitets- och humorbaserat, mycket lek ute och tävlingsinslag jag gillade. Sen slapp man snack om känslor (var superblyg) och faktiskt mycket intriger också, den klyschan upplever jag stämde. Sedan när jag blev lite äldre, i högstadiet, dominerade ändå tjejumgänget, för det blev allt svårare att hänga med killar, det ansågs inte ok om man inte var ihop med dem. Det har bitit sig fast och jag har inga nära vänner som är killar idag. Min barndom var lite småtuff i den här aspekten, kände mig alltid utanför och skämdes för att jag var efter med tjejgrejer kring puberteten. Det var oerhört laddat med smink, killar osv, var livrädd för sånt och skämdes supermycket över att jag var udda. Ville passa in men visste inte hur man skulle göra, identifierade mig inte som "flickflicka" och alla attribut som krävdes kändes bara fel. Men jag var aldrig mobbad för detta, visst fick jag ibland kommentarer där folk trodde jag var en kille och blev retad när jag och min tjejbästis gick och höll hand på skolgården (hade kortklippt frisyr med). Men klarade mig förhållandevis fint, det var ju samtidigt lite "coolt" att inte vara så "brudig"... (Så jäkla fel att det funkar som tjej, men inte som kille).
I vilket fall, nu när jag är 28 är jag lite normaliserad på sätt och vis. Det som märks mest är väl det yttre. Äger i princip bara blå, grå, svarta och gröna kläder och har sällan klänning/kjol. Aldrig högklackat. Köper en del herrkläder men de sitter ju inte så bra på en vuxen kvinnokropp. Det stör mig som fan att det inte görs mycket kläder i herrstilen anpassade till kvinnokroppar. Likadant med skor. Alla skor jag tycker är snygga finns på killsidan, men passar inte. Dessa är mina största problem. Plus att jag fortfarande känner mig utanför i tjejiga tjejumgängen, även om det inte är alls laddat längre.
Men ja, det blev fölk av mig också. Och det feministiska uppvaknandet kom jäkligt tidigt mycket på grund av detta, att jag var så fel i min könsroll och tvingades reflektera över det. Det är väl ett plus kanske, fan vet.
I vilket fall, jag är faktiskt hetero nu om ni undrar. :P
Jag har alltid varit pojkflicka, hängt med grabbarna, spelat fotboll alla raster. När jag var liten led jag inte av det, tyckte tjejerna var tråkiga och kände att jag passade mer in med killarna. Sen i tonåren så vart de ett litet problem, folk började bli par och jag var inte flickvänsmatrial, jag var ju polaren som killarna slängde käft med och som spelade fulast på plan. Men det problemet varade bara i 2 år sen fick jag min första pojkvän och började klä mig i lite tajtare kläder. Nu i vuxen ålder är jag stolt över att vara pojkflicka, jag klär mig som en tjej men mentaliteten finns kvar, jag tyr mig fortfarande till killar och har bara 3-4 tjejkompisar, jag jobbar i en mansdominerad bransch och min attityd och självsäkerhet har hjälpt mig att bli bemött med respekt och sedd för min kunskap och skicklighet i stället för mitt kön. Min syn på att vara pojkflicka är nästan uteslutande positiv, dessutom har mentaliteten enorma fördelar, hänger du med killar måste du kräva din plats, i vuxen ålder blir de lättare att kräva sin lön, att veta vad man är värd och hur duktig man är. Som tjej får man lära sig att vara ödmjuk, men som kille är det helt okej att hylla sig själv.
Jag hade en period när jag var typ nio då jag bara ville ha "killkläder" och bara tyckte om "snubbiga" saker.
Det handlade bara om att allt tjejigt ansågs mindre värt. Tjejsaker var töntigt och dåligt och tjejiga tjejer var det värsta som fanns.
Innan hade jag älskat "tjejiga" saker, tills jag lärde mig att detta var någonting dåligt. Så för mig handlade det helt enkelt om kvinnohat, jag skulle tro att det är samma sak för många.
Jag stämmer inte in på pojkflicka enligt ovan definition, dock stämmer det mesta in. Visserligen vile jag ha snopp och kissa ståendes jag med i en fas vid ca 3 års ålder men det gick över. Jag har klätt mig i det jag känt för och som har varit bekvämt. Ofta såg jag nog ut som en pojke (en del föräldrar har tagit fel). Jag lekte mycket med pojkar när jag var yngre men blev sedan utftyst pga snippan och började leka med tjejer. Där blev jag i och för sig också utfryst...
Jag är ganska enkel och ärlig människa och jag skämtar gärna om allt. Det passar inte alla människor och jag vet att jag har svårt för folk som tar sig själva och det de gör på för stort allvar (enligt mig). Jag gillar inte penis/snippmätningar som vissa människor sysslar med och jag är inte mycket för kallprat. Vet inte om det är kopplat till min uppväxt eller ej. På jobbet har jag i princip bara manliga kollegor och jag har lättare att skapa en ytlig vänskap med dem än med kvinnliga kollegor. Mina närmaste vänner är kvinnor och få till antalet. Jag får lätt kontakt med folk men har inte så många vänner. Få vänner och många bekantskaper skulle jag nog kalla det.
Jag har alltid varit så här så inget gick över. Jag vet dock inte vad som är hönan och vad som är ägget.
Jag brydde mig aldrig om det som liten. Det var först i högstadiet och sedan gymnasiet som jag började tänka på hur jag uppfattades, att skaffa fler vänner, klädstil mm.
Jag kan ofta känna mig utanför. Att folk inte förstår mig och tycker att jag är konstig. Jag försöker skita i det så mycket det går men ibland är det svårt.
Jag var vad man kallade en pojkflicka. Reflekterade en del över det i våras. Skrev ett blogginlägg på ämnet. Lite meandriskt och riktat mot människor som har dålig koll på genus, men jag gillade hur jag lyckades formulera en del av mina tankar:
http://ordochord.wordpress.com/2013/03/30/pojkflickor-flickpojkar-och-bara-barn/
Jag ansåg mig själv som pojkflicka. Mycket beror nog på också att jag inte har haft så stereotypa föräldrar. Jag har fått ärva kläder av mina kusiner (som är/var pojkar). Är också uppvuxen med min fader. Min moder slutade jag vara hos varannan helg sedan jag var 11 år. Jag är 20 år nu.
Jag tycket också mycket om att leka med "killeksaker". Jag gillade action som lekar och tyckte det såg så larvigt ut när tjejerna i min parallellklass lekte häst.
I de yngre skolåren var jag oftast med pojkar då jag inte platsade in hos flickorna. Jag var bästis med en tjej fast hon bestämde över mig, vi gjorde alltid det hon ville för att det jag ville göra ville inte hon göra. Jag ville ju inte förlora min enda bästa (flick)kompis. Dagarna hon var sjuk kände jag mig så fri! Jag var så lycklig. Jag kunde leka med mina bekanta killkompisar och ha jätte roligt! Men sedan kom hon tillbaka efter några dagar. Då var man fast.
När jag började sjuan träffade jag en tjej som jag trivdes med, dock började jag skolka på grund av det då jag ville vara med henne (för att hon ville vara med sina kompisar från parallellklassen. Även där fick jag känna mig så värdelös och skit behandlad.
När jag började åttonde klass var jag en ensamvarg. Hade ingen kompis förutom två-tre killar i min klass som var klassens clowner. Jag började jobba mer med mina betyg.
I nian träffade jag en ny tjejkompis som gick i min klass. Vi hade åkt samma gotlandsbåt och hade samma intressen. Vi hade så kul tillsammans och jag var inte ensam längre :D
Samma tid som när jag började gymnasiet så började jag läsa Lady Dahmers blogg. Tack vare henne har jag fått en sådan stark självkänsla. Hon kan verkligen beskriva innebörden "vi duger som vi är".
Och nu är jag här. Har pojkvän, låter mig inte utnyttjas, minst godkänt i alla ämnen och har till och med jobb!
Ledsen för lång och kanske luddig text. Att skriva är inte min starka sida.
Hälsningar Stina :)
Jag var pojkflicka till utseendet (kläder och frisyr, men så var det med de flesta på 60-70-talet), spelade fotboll, byggde med lego, gillade tåg- och bilbanor, byggde modellbilar och lödde en egen radio. Kände mig alltid utanför, för jag passade inte in med flickorna och fick inte alltid vara med killarna. Som tonåring/ung vuxen umgicks jag i gäng med både kvinnor och män, och sågs av många manliga vänner som "en av grabbarna", men har själv aldrig gillat det uttrycket. Jag har varit jag, inget grabbigt eller pojkigt med det. jag gjorde lumpen och valde efter 15 månader att inte gå vidare till officersyrket, just för att jag upplevde det som att de ville öra om mig till man, och jag är helt nöjd med att vara kvinna. Men jag vill vara kvinna på mitt sätt...
Gud det här har jag verkligen tänkt på mycket på senare tid. Jag var nog något av en pojkflicka som barn. Jag hängde mycket med pappa, meckade, hade kort hår och seglarmössa, aldrig kjol eller typiska tjejkläder. Var otroligt fascinerad av teknik och sånt, som nog tyvärr ofta var för dyrt att köpa för min familj (tekniklego osv). Ville från 8 års åldern ha en dator utan att egentligen veta vad man skulle med den till, kände bara starkt att jag ville ha en! Älskade tv-spel och "pojkserier" som Asterix. Dock var jag inte totalt anti tjejsaker, jag hade dockor och ponnysar också, och tyckte om dem. Jag var också väldigt dålig på sport, och ganska ängslig och så. Som en killnörd kanske? Lekte dock mest med tjejer och var väldigt kär i killar och sådär, men även där otroligt blyg. I klassen var jag nog klassad som en klassisk tönt.
Fick till sist en dator när jag var 12 och blev helt besatt. Lärde mig att koda hemsidor från grunden helt själv med hjälp av datortidningar och så vidare. Nördade loss totalt!
På högstadiet träffade jag nya tjejkompisar som otroligt nog också var intresserade av webb och hårdrock/punk, precis som jag. Gick all in på det också och hela tonåren präglades av metalkulturen som ju är väldigt mansdominerad. Tryckte brutalt bort allt som var tjejigt, klädde mig alltid i uniformen svarta jeans, svart hårdrockstisha och svarta kängor. Enkelt och ganska bra försvar mot utseendefixering!
Sen blev jag vuxen, började jobba som programmerare och blev lite mer som vanligt folk.
På senare år har jag typ KÄMPAT för att våga klä mig i klänning, kjol och färger. Jag har TYP kännt mig som en transa när jag haft det på mig. "JAG kan väl inte ha det herregud vad sjukt?!" Inser att eftersom jag hela mitt liv sett ner på kvinnlighet har förbjudit mig själv att ha t.ex. klänning. Det är rent och skärt kvinnohat jag gått och burit på. Nu försöker jag bara likt en genusmedveten förälder till mig själv tillåta mig själv att klä mig i vad jag vill och göra vad jag vill. ;)
Jag var typ pojkflicka, många skulle kalla barn-Ida för det. Det var inte så komplicerat. Mina tjejkompisar var också sk pojkflickor. Jag umgicks även också mycket med pojkar. Osv osv osv.
Men. Mamma omfamnade min pojkflickighet och värderade den högre än ev flickighet. Pekande på barbie i leksaksaffären "en sån där vill väl inte du ha". "såna tosa tjejiga(!) kläder vill väl inte du ha". "sådär tjejigt hår och håruppsättningar och smink osv vill väl inte du ha". Jag ba "näääää mamma så vill ju inte jag va..."
Jag känner lite att jag vägrades hela skalan. Jättebra att jag inte blev så straffad för min sk pojkflickighet, men jag kände också en oerhörd skam för min kvinnliga kön. Jag anser att min mamma överförde den skammen till mig. Jag fick inte vältra mig i blått OCH rosa och jag fick inte fri tillgång till min kvinnlighet. Jag hade tankar på om jag var en pojke egentligen, om jag borde byta kön. Hade såna tankar i två år ungefär från 10-12. Tuttar och mens. Ville dölja mina tuttar och absolut inte avslöja för NÅGON att jag hade fått mens. Allra helst inte för mamma. Jag skämdes. Nu var jag ju tjej ändå, kanske tom kvinna. Min tre år äldre fjortiskusin stod och sminkade sig i hallen och pappa sa "sådär kommer du också att bli". Bli! Total förvirring. Skamligt att vara kvinna. Mitt lott att vara kvinna, förlåt, oundvikligen BLI kvinna för jag kan ju inte tramsa runt som pojkflicka. Men mamma jaaaag är ju inte en sååån som vill ha rosa och barbie.
Mamma försökte sig på något slags tänk men det blev helt fel, hon nedvärderade tjejigt och kvinnligt och upphöjde killigt och manligt. Pappa var lågnäld och tyst att lät allting ske och följde bara med. Mina yngre bröder fick en friare roll som pojkar, än som jag fick som tjej. Pappa ville inte träna mitt fotbollslag. Han ville träna min brors fotbollslag. Jag ville hoppa och dansa och sjunga och mima och sminka och sparka och klättra och pyssla. Ibland känner jag mig som en cispojke som vill vara lite mer sk tjejig men inte får eller kan. Men jag ÄR cistjej som inte får tillgång till ens det tjejiga könsuttrycket för att... Sån är ju inte jag mamma.
I många år tänkte jag att jag hade en lycklig barndom. Men nu är jag inte säker. Jag har aldrig hört mina föräldrar säga ett vänligt ord till varandra. Aldrig sett en kram eller kyss. Bara hört smällande dörrar och skrik. Hört mamma håna pappa eller prata över huvudet på honom, precis som med sina barn. Har sett pappa fly från familjen och spendera så mycket tid som möjligt med andra människor, andra aktiviteter, och bara då verka lycklig.
Pappa äter middag hos farmor och går på gymmet oh jobbar över på arbetarklassjobbet. Mamma lagar mat och städar och klagar. Pappa och mamma klagar på varandra och hatar varandra. Mamma hatar dessutom sig själv. Och sitt kön. Och fick en dotter som blev pojkflicka innan hon blev kvinna och som först lärde sig hata sitt kön och sedan efter många år och befrielse från barndom och föräldrar äntligen kan ofamna hela sin identitet.
Blev en liten terapiskrivning detta. TACK! Har just hittat hit. Älskar din blogg. Nu ska jag gå och grina och fundera på om jag ska sterilisera mig.
