brunheten

Idag börjar jag med insulin. 

Jag kan gråta bara jag tänker på det för det är fan ett helveteskap att sätta nålar i magen en 6 gånger om dan. 

 

 

Det finns många jävliga sjukdomar som man kan ha, men diabetes måste fan i mig kvala in bland de jävligaste av de som inte är direkt dödliga (på sikt är den väl dock rätt dödlig. Jättebra för min dödsångest. Not). 

Diabetes är med en hela tiden. Man kan aldrig släppa den. Och det är omöjligt att inte märka av den för de där nålarna hundra gånger om dagen (dels insulinnålar i magen, dels sockerkontroller i fingertopparna) Att den sedan direkt har att göra med ätande är förstås kanske ändå det värsta, särskilt om man då som jag och många andra typ2diabetiker, gillar det här med frosseri. Eller "knull i munnen" som underbara Lady Dahmer uttrycker det. 

Det känns ganska mycket som att diabetes är straffet. (Diabetes typ 2 alltså, för typ 2 och typ 1 har två helt olika uppkomstorsaker.) Straffet för allt frosseri jag ägnat mig åt. Straffet för en burk Ben&Jerry på 20 minuter. Straffet för  200 g chips och så lite Marabou på det. Straffet för havrekex med choklad. Kexchoklad. Bullar! Kakor! Glass! Smågodis. Lantchips! Alla dessa sorter som jag varit förälskad i. Haft relationsliknande förhållanden till. 

Nu är det tack och hej. Hej solrosfrön och selleri.

 

Jag kan gråta rakt ut när jag tänker på Lantchips. 

 

Det låter ju inte riktigt sunt får man säga. Och när jag väl läser de här raderna så tänker jag att det kanske ändå fanns en rätt bra MENING med att JUST JAG skulle få diabetes. Jag som är så gränslös när det gäller både mat och sånt som är sött, jag behövde helt enkelt gränser. Tydliga sådana. Och det har jag nu.

 

Här är nålschemat:

Före frukost: 1 stick i fingret för att kolla av hur natten har gått

1 nål i magen med lite ljuvligt morgoninsulin!

 

2 timmar senare: blodsockerkontroll i fingret för att kolla hur frukosten togs emot

 

Före lunch: blodsockerkontroll i fingret 

En dos ljuvligt lunchinsulin!

 

2 timmar senare: blodsockerkontroll i fingret för att se hur lunchen togs emot!

 

Före middagen: blodsockerkontroll i fingret

En dos ljuvligt middagsinsulin!

 

2 timmar senare: blodsockerkontroll i fingret för att se hur middagens togs emot!

 

Före sänggåendet: blodsockerkontroll i fingret för att se hur eventuellt kvällsfika tog emot!

En dos (stor i mitt fall) ljuvligt nattinsulin. Ska helst sättas i låret. Det är skitsvårt att slappna av i låret så därför gör det skitont och man gråter ganska ofta. 

 

 

Så. Ett tips från mig till er: ÄT INTE SÅ IN I HELVITE! I alla fall inte så ofta. Jag önskar att jag hade kunnat komma överrens lite mer med LAGOM i mitt liv. Och om ni känner er trötta och pissnödiga, gå genast till vårdcentralen och kolla sockret. Man kan gå i flera år med diabetes typ 2 utan att veta om det eftersom symptomen är så diffusa. Särskilt som småbarnsförälder är man ju ändå alltid lite småtrött. MEN DET KAN VARA DIABETES! Jag har dessutom aldrig haft behov av att kissa mycket så länge jag haft skiten så även de säkra tecknen kan utebli!

 

Slutligen: tänk på mig ikväll när ni fredagsmyser mer era chips och chokladkakor. Tänk på mig där jag sitter med en liten skål solrosfrön (min diabetestant sa att man ska ju inte äta för mycket solrosfrön för det är ju så mycket kalorier i dem...) och nålstick lite överallt på kroppen. Se mina stora sorgsna ögon framför er när jag längtansfullt stirrar på makens chipspåse. Tänk på hur dreglet ledsamt rinner nerför min käke. Hur jag lyfter min hand och långsamt stoppar in ett torrt litet fågelfrö i munnen. Tänk er lite sorglig musik i bakgrunden...

 

Nothing compares to you....lantchipsen...